Mellan Tivoliparken och Bergshamra ska koloniområdet ligga, i Solna i Stockholm. Vi går på bron över motorvägen, bilar bilar högt brus, passerar flera flerfamiljshus och hon sa att det skulle ligga nära och jag tänker att jag blivit lurad, eller missförstått och vi är här mitt i storstaden, och jag tänker på dagarna för längesen i den gula stugan på Citadellet, kaninerna och igelkotten och päronen och lugnet och att vi flyttat från Vollsjö på absoluta vischan men stillheten mitt i LA var ändå något annat, inga lastbilar, inga tonåringar på trimmade mopeder som skrällde över åkrarna, inga galna hundar som skällde och högg, inga grannar som höggs av knivar på de galna fyllorna, pistolskotten, pyromanerna.
Men nu försvinner staden där Bersghamra tar slut och det är som att vara ute på landet och vi släpper hunden lös och det brukar gå får här, säger hon och det är verkligen landet (men bilarnas dån, som en kupa över allt och jag tänker på dagarna för ännu mera längesen när jag satt som i vildmarken utanför Halmstad i huset på kullen, var ung ensam författare och vandringsman i slitna kläder som jag aldrig kunde ha i stan, som jag trivdes så utomordentligt i, säckiga skitiga byxor, urtvättad tröja och otvättad i gamla gummistövlar och en käpp och det tog tjugo minuter på den rostiga cykeln att ta sej in till Trönninge där det fanns Konsum med tidningar och en pizzeria med rättigheter som hade öppet ibland).
Men mitt i detta bullrande Stockholm hittar man oaser och detta är också en gul kolonistuga (men inte lika ombonad som den jag satt och skrev En sång för Sonny och Karola i) men en mer kuperad och vackrare trädgård med växter överallt och äppleträd och smultron och som fd kolonist (som saknar det lugnet ofta) är det ett stort nöje att studiebesöka Bergshamras anrika (1919) koloniområde, att bara sitta på gamla stolar i grönskan och småprata och glömma att trafiken dånar bara runt hörnet (eller bakom ängarna och träden).
Och nu är han död, det ville jag aldrig. Och nu är en barndom försvunnen. Nu har ni alla lämnat oss, gått iväg. Jag har nyligen läst Magnus Härenstams självbiografi. Tyckte att den var rak och öppen, och dryg, självgod och ett jävla snack om vilken härlig gamäng han var (och lite konstigt om den "okända" dottern). Och nu är han död, det ville jag aldrig. I min värld var alltid Brasse närmare, större (och Eva, älskade Eva), mindre, djupare, sårigare. Men, anyway, tack, Magnus, för det du gjorde. Jag tyckte mycket om dej. Och nu är du död, det ville jag aldrig.
Det kan vara småsaker. Men jag ser till att lära mej något nytt varje dag. Så när vi var på väg tillbaka från promenaden till Ulriksdals slott och fantastiska trädgård (som var en skog och en park och skulpturer och en å och en damm som skulle kunna bli simbassäng och och och ... en magnifik stor sten) fick jag syn på några roliga trädfrön på marken. "Vad är det för träd?" "Jag vet inte." "Lind, kanske", sa jag och berättade en ganska lång historia om när vår klass i mellanstadiet vann en sorts flora och fauna-tävling och fick en resa till Alestads 4H-gård (som för övrigt ligger nära Vollsjö där jag bodde för tio år sen, cyklade i krokarna, korna, hästarna, grisarna) i pris. "Ja, det är det nog ...", sa hon och när vi var tillbaka i lägenheten googlade jag och det var ju inte lind men efter diverse chansningar och strul visade det sej att det var en asp. Bra, då lärde jag mej det.
Förresten! Visste du att det i Drottning Kristinas kröningståg (som färdades från Ulriksdals slott till kungliga slottet 1650) ingick såväl mulåsnor som kameler!? Här kan du se mej stå och insupa den kunskapen (och tittar du noga längst ner ser du både mulåsnorna och kamelerna):
(det är inte idag som det var då men vill du veta om hur det var när jag gick på gatorna med de repiga cd-skivorna som då kunde ge upp mot femtio spänn styck, läs Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, köp den av mej för hundra spänn + frakt)
Jag behöver pengar.
Jag rotar bland cd-skivor och lägger in dem på i-tunes. Jag har ingen smartphone. Jag är beroende av musik. Jag är beroende av pengar. De skickar ett mejl och säger att det dröjer med utbetalningen.
Det är så jävla coolt att vara fri konstnär.
Ganska ofta säger människor till mej att de respekterar mej, att de är stolta över mej, att de förstår mej, att de vill vara som jag. Gå sin egen väg.
Hallåja!
Det är löjligt. Det handlar inte om mej. Världen består av sisådär sex miljarder människor som vill vara någon annan. Resten är hopplösa narcissister.
Det finns en rejäl del människor som inte alls vill vara jag eller som jag. Det har jag full förståelse för.
Men jag samlade ihop femtio plattor som jag tyckte var i bra fysiskt skick och höll en bra kvalitativ rocknrollklass. Ringde Skivesset (och återigen: vill ni veta mer om när jag kunde få femtio spänn för en platta och när jag varje dag behövde sälja egna och andras skivor för att stilla suget i min kropp utan att bli alltför kriminell: köp och läs Ett hål i huvudet ...) och han hette Martin eller Mattias och han var mycket intresserad och jag frågade om Hasse å Tage-boxen, "jo, den köper vi, femtio kronor", och jag packade och cyklade från Limhamn till stan och Nobelvägen och de bygger ju om, en byggjobbare fick ju flyta något stängsel och jag var inte alls så svettig som jag var på det tidiga 00-talet (så skakigt abstinent, läs Ett hål ...) men det var ändå jobbigt när han gick igenom mina femtio plattor och en hög var hög och en annan låg.
"Jo, de här kan jag ta, du har 225 kronor för dem", sa han och vad skulle jag säga, jag fick packa ner 43 ratade plattor i min trasiga ryggsäck, sätta mej på cykeln med den trasiga sadeln och dra hem till Limhamn igen, vad skulle jag säga, min yngsta dotter ska spela fotbollsmatch på söndag, vi behöver pengar till korv med bröd (som alla andra får) och utanför Konsum sitter tiggare, utanför Willys sitter tiggare, utanför Malmborgs (som lockar med extrapris på jordgubbar och jag älskar jordgubbar) sitter tiggare och idag kan jag bara se dem i ögonen och skaka på huvudet och le (antagligen skevt) och säga: inte idag, sister, nicht heute, bruder.
Och antagligen inte imorgon.
(det finns alltid de som har det värre men vill du läsa garanterat bra och viktiga böcker så köp ett bokpaket av mej, om du är läskunnig och inte dum i huvudet kommer du slippa bli besviken och det finns alltid gamla trötta människor som slutar se från andra synvinklar än sina egna, låt dem hålla på, vi klarar oss nog ändå)
"Hässleholm nästa, Hässleholm", och jag åker givetvis i första klass (den fattige drar och sliter i det sista halmstrået) och jag har en lång historia i Hässleholm. Det är min fina mormors och fina mammas trakter, det är mina fina döttrars fina mammas trakter (och inte att förglömma: Daniel P och Jocke B och den jävla Percy som gjorde mål mot BoIS på 90-talet och på vars billiga hotell vi bodde på någon fullsmockad nyårsafton) men det har aldrig varit riktigt mina trakter, för lite hav, för mycket Småland. och nu är det bara en låg sol som tränger sej igenom även förstaklasskupéns luftiga gardiner. Men en skön resa hem efter sköna dagar i stockholmstrakten med en variant av kanske familjeliv och det som hände innan, senare och under tiden (och Nick Cave med Windy) ska jag återkomma till, eller inte. Den här är till dej:
Jag läser ut Tony Samuelssons väldigt bra roman Jag var en arier samtidigt som jag lyssnar på Ronny Carlsson (som gick bort för inte så längesen). Ronny och Tony som båda skriver historien om alla människors rätt till liv, och jag har levt en stor del av mitt liv på krogen och jag har träffat många fina människor, lyssnat på deras historier och förstått att det är inte enkelt alla gånger. De som många verkar betrakta som sopor, har kämpat mycket mer än de som sitter på piedestaler och förkunnar domar.
Jag går inte särskilt ofta på krogen längre, men ikväll satt jag en stund på ett ställe i Limhamn, läste och skrev, och lyssnade:
"Skicka iväg jävulskapet!"
"Rädda våra pensionärer istället!"
"Varför måste ni sparka på de svaga, vi är ju människor tillsammans."
"Nä, så är det inte, araber är inga människor!"
"De jävla muslimerna!"
"Vi måste väl ändå tycka att alla människor har lika värde?"
"Äh! Hoppas att det blir ett nytt jävla krig, hoppas att de jävlarna får vad de tål!"
"Ja, vem bryr sej om MIN religion!"
"Men vi är ju inte människor om vi inte visar solidaritet", säger mannen som blir hånad och bortstött, mannen som suger efter luft i en syrefattig omgivning och jag hatar inte ofta men jag hatar nu och jag har Tonys bok i mej och ibland tappar jag andan, när verkligheten i den kontrafaktiska romanen slår till: såhär är det i många länder, såhär kan det bli här, i Sverige, alla dessa empatilösa självgoda människor i ett av världens rikaste länder.
När jag druckit ur går jag ut (och jag är så fylld av ilska men jag säger inget för jag vet att jag aldrig kan spotta på en sten tills den blir våt, kan aldrig vinna en diskussion med fulla rasister) och sträcker ett långfinger i luften.
Förutom när vi såg Grodan Boll och Kalle Stropp med barnen, ser vi bara på Ulrichs Seidls filmer när vi går på bio, hon och jag (på Öppet arkiv däremot, ser vi alla möjliga svenska teveserier).
Det är klaustrofobi, sorg, humor och på gränsen till freakshow (och på gränsen till människoförakt).
Det är givetvis inte dåligt.
Det är bitvis jobbigt (och ibland irriterande när den aparta sexfixeringen får filmen att tappa stringens) att titta på. Jag håller mej kring skrevet och böjer mej framåt när den hårige mannens pungkulor hissas upp mot det instängande taket.
I källaren i underjorden, kan du gömma det som du inte vill ska synas där? Eller färgar det av sej på dej och det du gör ändå? Ich weiss nicht.
Men vi har det fint i den lilla salongen även om två kulturbärande damer lämnar i förtid.
Men se filmen, Im Keller.
Men kom ihåg att alla (österrikiska eller andra) bleckblåsande källarfigurer inte är nazister och kvinnoförtryckare, men kanske förbluffande skrämmande många.
Det var i början av 00-talet och Thomas (H Johnsson) och jag snackade om att göra något tillsammans. Jag minns en dag nedanför vattentornet i LA, när färjan kom från Köpenhamn och Thomas hade fått ett mindre stipendium och vi tänkte vad fan, och åkte över. Jag minns att vi satt och skrattade åt hundar på Christiania och hade en fin dag och kväll. Men det var ju inte det vi hade snackat om att göra tillsammans, vi hade ju tänkt att han skulle fotografera och jag skriva.
Och det gjorde vi efter några år.
I maj 2007 firade vi utgivningen av den svarta boken, En blues från Landskrona, på Seglarpaviljongen (ja, alldeles nedanför vattentornet) med spelningar av L.T. Fisk och The Negatives, succén var ett faktum.
Några år senare kom den vita boken, Mer blues från Landskrona där vi fortsatte skildra vår uppväxtstad personligt och allmängiltigt, på ett sätt som vi tyckte fyllde ett kalt och kallt rum som annars bara hade stått och gapat tomt.
Städer behöver skildras, om och om igen. Städer förändras.
2013 fyllde Landskrona 600 år och Thomas och jag gjorde en utomhusutställning (Söndagar) som också blev en bok.
Och nu skriver vi 2015 och vi har en tid planerat att avsluta vår bluestrilogi med Sista bluesen från Landskrona. Det är inget man gör på en kafferast. Det är mycket jobb och förutom det konstnärliga gör vi allting annat själva. För en löjligt låg ersättning. Det är ändå våra yrken, fotograf och författare.
Men vi vill verkligen det här och vi anser väl att vi samlat ihop så pass mycket pengar att det känns lönt att sätta igång på allvar. Så det gör vi och räknar med att Sista bluesen från Landskrona ska spränga sönder årets julhandel.
Sen får någon yngre landskronaskildrare ta över stafettpinnen, vi har gjort vårt.
(Mer blues ... och Söndagar finns till försäljning, det är bara att kontakta mej, här eller på jb23@spray.se. Du kan även köpa de flesta av mina andra böcker).
På de allra flesta sätt gillar jag Jacob Härnqvists deckarroman Dog City Blues. Det är noir så att det stänker svartvitt om det, snabba puckar, driv, spänning. Och en snabb historia med lagom många vändningar. Hårdkokt så att det räcker (och möjligen blir över) när Leo (den fd snuten och numera ägaren till en boxningsklubb) halkar in i en stenhård historia med kriminalitet, våld och våld (och en avtrubbad men godhjärtad medhjälpare, var kommer de ifrån, alla dessa deckarnas osårbara övermänniskor?). Bra miljöbeskrivningar av Malmö och dess undre värld, av desperation och hopplöshet (och även en del kärlek). En bok som känns.
Jag gillar alltså det mesta och jag ligger i mitt badkar och åker mitt tåg och läser vidare och längtar efter att bada mer och åka mer tåg.
En bra bok, alltså, Dog City Blues. Klart läsvärd och klart i framkant i sin genre.
(Men!!! Förlaget Orda: skärp er, detta är ännu en av era böcker som är fylld av dålig korrläsning och flera misstag som en redaktör borde ha rättat till. Vad sysslar ni med på förlaget? Jag har hört berättas om korrfel som författare påpekat men som inte åtgärdats, det är pinsamt och slår oförtjänt undan benen på seriöst menande författare, för att inte tala om den kompakta skuggan över förlagets rykte.)
Idag var det premiär på Malmö cirkusskolas årliga föreställning. Rapunzel, tjejen med det långa håret och häxan och tornet där hon var fången. Min dotter Elsa var med. Det var andra maj. Det var Folkets park. En annan dotter och hennes kompis åt korv med pommes frites. Min cykel hade punka, det var längesen sist och jag kommer ihåg ett annat för längesen när jag vaknade i Lars dammiga lägenhet på Kristianstadsgatan och han sov någon annanstans och hon ville sova länge än och jag gick ut och det var Första maj och jag gick till Konsum och köpte frukost, gick genom Folkets park och satte mej på en bänk och solen slog redan ganska högt in genom vårlöven och jag tänkte på Kvarteret Korpen och Bo och jag tänkte på min farmor och farfar och jag tänkte på att jag aldrig växt upp i det svåraste, aldrig varit tvungen att ta nödvändig ställning för att överleva.
Och jag går på gatorna nu och det är osäkra steg och det är en osäker framtid i en osäker tid.
Men jag möter godhet ofta, jag möter andras och ditt leende och närhet och jag tror fortfarande att det mesta ordnar sej, kanske inte för alltid, men för en stund.
Det är fredagkväll och min yngsta dotter och jag har ätit kyckling, tomater och oliver. Det är fredagkväll och min äldsta dotter är på cirkusträning i Folkets park och jag ska strax cykla dit för att följa henne till bussen, sen cyklar jag till Limhamn och hon åker ... buss. Det är fredagkväll i april och kvällarna blir ljusare fortfarande hela tiden och så länge det är ljust får Elsa som är tolv år gärna gå till bussen själv. Men inte när det är mörkt. Det har jag och hennes mamma (min fd fru) bestämt. Det är fredagkväll och min fd fru är på poesiperformance. Det är fredagkväll och ibland haglar det, ibland regnar det. Ibland skiner solen varmt.
Det är alltså fredagkväll och jag tycker ibland att det är skönt att vara ensam utan barnen, oftare saknar jag dem. Men ... alltså ... fredagkväll och den senaste veckan har jag läst Kim Veerabuthroo Nordbergs bok om Dogge Doggelito och Leif Eriksson och Martin Svenssons om Johannes Brost. Ibland vill man bara försvinna. Dö inte nyfiken.
Två män som "råkat" skaffa sej några barn som de inte orkar (på olika sätt, av olika anledningar) ta ansvar för.
Två enorma egon som slår ifrån sej smärtan och ansvaret. Två vuxna barn. Droger, förnekelse. Två små pojkar.
Och mycket mer än så i en ofrivillig undertext.
Men inga dåliga böcker.
Inga osympatiska huvudpersoner, trots allt.
Jag har försökt skriva djupsinnigare analyser av de här två böckerna men när inte huvudpersonerna bjuder in till djup eller offrar något, så orkar inte jag dyka och bryta nacken.
Boken om Dogge är milsvitt bättre skriven, men Johannes självupptagna och självidoliserande snack är absolut underhållande.
Läs själv, det går snabbt och du ångrar inte dej.
En recensent menade att jag skrev en hel roman som en släkting till den här sången. Det är kanske sant även om jag inte tänkte på det när jag skrev. Men jag minns Marianne Faithfull på teve i slutet av sjuttiotalet när jag fortfarande var ett barn, mamma och pappa (som gillade Rod Stewart) nämnde hennes raspiga röst som ett utslag av skörlevnad. I min värld var hon alltid en klok kvinna med integritet, pratade till mej på ett ickemästrande vis med omtanke och hela tiden: Även om allt shit inte är ditt fel, är du aldrig utan ansvar. Du måste alltid skaffa din egen stig.
Och i skrivandet av samma roman, en liknande händelse. Min redaktör påpekade hur snyggt jag hade fått in The Smiths i boken, i kapitlet där Andy är gulligt svår och djup. "Vadå, Smiths?", sa jag. "Det att han berättar om cykeln med punktering, berget ... This charming man, ju ...", sa redaktören och: "Ah fan", sa jag och det är klart att jag hade lyssnat en hel del på Smiths genom åren, men jag hade ingen tanke på den låten när jag skrev om den punkterade cykeln. En sorts intertextualitet, allt man sugit i sej av musik och litteratur, alla historier man hört.
Någon gång i slutet av åttiotalet lånade jag ut Stig Claessons Dagarna före lunch till Mia. Jag har inte fått tillbaka den än (min dröm om det mjukt hårda, min modell för hur litteratur ska skrivas, min vision om att berätta vad som behöver berättas: den som förstår förstår, de andra kan vi skita i, de obildbara, min tanke att lallarna får väl fortsätta lalla då, det är er förlust).
Dagarna före lunch är en hårdare version av den magnifika En vandring i solen.
Mitt liv är ibland en hårdare version av vad jag drömde om när jag drömde om vandringar i solen och att äventyret bara var soligt.
Äventyret är så mycket mer än soligt, så mycket intressantare.
Jag går den väg jag går, skulle aldrig ha velat gå någon annan.
Vi målade ett ganska stort hus på Bjärehalvön, lyssnade på den där radion med bruten antenn. Vi hade varit ett par men inte längre. Men det tog några dagar med målandet och vi övernattade och det fanns ett barskåp och vi blev väl salongsberusade och den där radion med bruten antenn spelade då och då Instant repeater 99 och det blev kvällar då vi rörde varandra, stunder då vi trodde att vi älskade varandra mer än som goda vänner.
Vi satt ofta på Retro på Ängelholmsgatan då i mitten av 90-talet, pratade om litteratur och han hade skägg och långt hår och tyckte om melodiös hårdrock och jag lyssnade på allt, men många som sjöng på svenska, unga och gamla, levande och döda. Han skrev begåvat snårig poesi och jag försökte skriva tung och viktig prosa på ett lättförståeligt sätt. Men i någon sorts ensamhet och i Trash möttes vi, den dundrade in i oss och vi kände igen oss själva och varandra medan hösten eller den kalla våren var svår vid Möllevångstorget.
Jag lyssnar på The Fine Arts Showcase och Gustaf Kjellvander är fortfarande död och han blev bara 31 och det har kanske slutat regna men Gustaf Kjellvander är fortfarande död och jag har alltid letat efter döda människor som är äldre än jag, alltid letat efter de visare snackarna.
Så står jag här igen, dag efter dag med musik i öronen och det är Gustaf Kjellvander igen och han kommer att vara 31 i alla dagar och död och sjunger fortfarande de bästa sångerna och jag var över fyrtio och kunde fortfarande bli förälskad och vi kysstes och hon skulle åt sitt håll och jag åt mitt, men vi stannade och det var kanske inte snö som föll, men det var livet som levde, och vi skulle träffas igen, men jag åkte bussen hem, och jag är äldre och du är död, Gustaf, men du gav mej ... kärlek, så länge jag lever ... ska jag minnas dej.
Alla som vill säga sin sak, med ord, med musik och ord, med bilder, rörliga bilder. Alla som har något i magen som måste ut. Alla som faktiskt vill säga något, inte för att spotta på någon, inte för att jävlas bara för att jävlas, men för att det är någonting som brinner i magen ... kommer du ihåg barnen med stickor till ben och uppsvällda magar, kommer du ihåg bilderna i skolan på sjuttiotalet, kommer du ihåg för bara några månader sen när du läste, för din dotter, den tredje boken i Henning Mankells serie om flickan som förlorade sina syskon och sin pappa (bombminor, krig, AIDS) i fattiga fattiga Mocambique, som förlorade sitt ben. Alla som vill berätta en historia (och hon kan sitta på knä på en pappskiva utanför livsmedelsaffären där du handlar din kvällsmat) och jag tycker att du borde stanna upp, jag tycker att du borde lyssna, jag tycker inte att du ska tänka eller säga att alla har ett val, jo, alla har ett val, men alla har inte ditt val. Vissa har bara ett val: fly eller dö, tigga eller dö. Alltså, lyssna! alltså, försök att förstå! Och jag glider närmare botten nu, jag försöker hålla en hand uppe, näsan och munnen ovanför och jag älskar att dyka men jag vill komma upp igen, jag vill komma upp igen. Men när man inte kommer upp igen (blir man bara jord, bara jord, alla blir bara jord) blir man bara jord, men bör man inte åtminstone ha levt ett liv då, om det värdiga livet ska vara värdigt. Eller?
Hej hej, jag ska åka till södra Spanien imorgon och det är inget konstigt med det, jag ska, ja vad ska jag? (i det Spanien som vi ännu en gång inte förstår, det Spanien som ännu en gång går åt det bruna hållet i politiken, som tycker att de som ifrågasätter är obekväma, och vad tycker vi om de obekväma?! De är obekväma! Förintelse! I det Spanien som givetvis är så mycket annat också).
Hej hej, om jag nu tagit bort parenteserna och istället lagt in några modernare reflektioner, mailkontakter, olika chatforum, sociala medier, så hade jag kunnat tillhöra alt-lit-generationen (om jag varit yngre, alltså, antar jag).
Alla vill skriva sin egen historia.
Eller ... alla andra vill skriva om andra som skriver deras historia.
Hemingway skrev Och solen har sin gång, den generationen.
Kerouac, den generationen.
Och överallt fanns substans och komplexitet men allt skulle klumpas ihop (och jag lyssnar på Joel Almes första platta på svenska nu, och han ska givetvis vara Håkan Hellström, löjligt, och överallt finns substans och komplexitet).
Men jag läser alltså (och det går snabbt för det som finns under tynger inte, inget tynger, inget kräver lång och smärtsam eftertanke) Tao Lins (han är alt-lit-generationens golden boy) Sno kläder på American Apparel och Per Hagman sa det bättre i Cigarett (och i alla andra fina böcker han skrivit) och Douglas Coupland sa det bättre i Generation X (och i alla andra fina böcker han skrivit). Det är inget nytt (även om alltså alt-lit-generationens historieskrivare tror att det är förbluffande att man interfolierar internet i litteraturen, tillåt mej småle, en ny litteratur måste nog vilja mer än så).
Men. Alltså, Tao Lin har skrivit en förbluffande tunn bok som ändå innehåller förbluffande mycket läsvärde. Läs den, men inte om du tror att du ska möta Messias.
Min kanske bästa bok (som kommer att få sin förtjänta vördnad så småningom) skrev jag med en del Dire Straits ur högtalarna, men hela tiden drev jag ut smöret med hjälp av Velvet Underground och Lou Reed. Hela tiden ville jag åt det taggiga och såriga som är livet. Och Lou Reed är med mej varje dag och idag fyller han år och jag tackar dej, Lou, jag tackar dej för att jag får vara jag, vrång och frånvänd mot dem som inte orkar fatta, en gåva för de andra.
Ibland cyklar jag min vanliga runda i sol. Men det är mest grått. Det är vind. Det är dimma ibland och duggregn ibland, ibland far molnen fort och det haglar hårt och där vid Hammars park har det nästan blivit en liten sjö och bäcken porlar stridare än någonsin.
Det är där jag höll på att köra på hjortarna för ett år sen.
Det är där jag trodde jag såg tranan förra veckan. Försökte fotografera. De långa smala benen, skyggheten. Näbben på jakt efter grodor.
En trana?
Jag kollade på bilder och på Wikipedia och, nä, det var nog en häger, en pelikanfågel. Skygg också den när jag stötte på den igen idag, försökte fly när jag stannade och skulle fotografera.
Så går dagarna.
Så närmar sej våren.
Jag försöker simma mer, försöker skriva mer, försöker cykla mer, försöker hitta fler ställen att söka pengar från för alla livsviktiga projekt jag vill genomföra.
Försöker se ljusare mer. Försöker låta bli att sugas ner.
Men bilarna far över bron, fåglarna svävar i himlen och flygplanen börjar alltid en ny resa.
Det är alltså mars, det är alltså vår. Igen.
(Och det är ju döden överallt alltid överallt, bombad eller sjuk eller avlägsen, oftast avlägsen men ibland kryper den närmre och det är människor som är en del av din historia, det är dina gamla minnen som dyker upp igen, närvaron tydlig av förgänglighet, men vad ska man göra, gråta kanske, och bita ihop och tänka något snusförnuftigt som: "En dag ska du dö, alla andra dagar ska du det inte." Som om det någonsin skulle hjälpa när du kravlar trasig i ett hål.)
(under den första delen av åttiotalet gick jag från Tvillingdeckarna till Agatha Christie innan tandläkarungarna kom in i bilden, mina blandbandbrevvänner som delade med sej av musiken, politiken och litteraturen, Rickard, Jesper och Hedda, de var något eller några år äldre, klokare, antar jag, Ulf Lundell, Slas, Jack Kerouac, men det var inte förrän de unga kvinnorna kom in i bilden som jag på allvar lärde mej om det andra, lärde mej för att jag var intresserad av dem, tjejerna, och nyfiken på kunskap, ibland kär i dem, de oftast svartklädda kloka tjejerna som verkade veta någor om en helt annan värld, det större livet, Sartre, Camus, de Beauvoir och: Marguerite Duras!)
En av Marguerite Duras storheter är att jag kan öppna en bok på måfå och bli gripen, förtrollad av vilken mening som helst, känna den rena tyngden, alldeles drabbad. Kristallskarp exakt litteratur som aldrig skulle få för sej att be om ursäkt, som skälver.
Kennet Klemets har översatt Att skriva perfekt (tror jag, min franska är ju inte alls perfekt) och i denna lilla bok blir det stora ännu större. Prova!
(åh! jag vill tacka er Landskronas unga allvarliga helärliga brudar som fick mej att hitta min väg, hitta ett större djup i tavlor och fotografier, hitta andra låtar av andra artister, hitta andra ställen att se på världen från, att ställa sej på en stol istället för att kravla på golvet, jag som hade en gryta kokande men inte visste vad jag skulle stoppa i, hur jag skulle krydda, jag som bara ville rocka röven av högern eller vara nostalgiskt sentimental redan i arton- nittonårsåldern).
