Magnus Lindberg, den vackert sargade

Konstigt. Sorgligt. Jag visste inte att Magnus Lindberg släppte en platta förra året. Fick veta det idag. Lyssnade på den medan jag satt och skrev. Jag har alltid gillat hans hesa närhet, äkthet, värme, ilska ibland. Ett engagemang utan plakat, en medmänsklighet. Så pausar jag i skrivandet. Läser Expressen på nätet. Magnus Lindberg är död. 66 år blev han. Jag får en känsla jag fått några gånger de senaste trettio åren eller så: Jag skulle vilja träffa Magnus, prata med honom, han verkar vara en fin och komplicerad människa. Nu blev det inte så.

Erbjudande!

Här är några recensionsutdrag som behandlar min senaste bok Jag fastnar i Love will tear us apart. Den kom i april -18. Jag har sju ex kvar. Den är ett ypperligt substitut i väntan på min nästa bok som kommer i mitten av mars.
Hundrasjuttio spänn, då ingår frakt och signering.

"Oavsett vad som hänt på riktigt och inte så sugs jag helt med i den balanserade rörelsen orden beskriver. Texterna skapar sin egen autonoma värld som förtjänas att upptäckas av flera läsare." Sydsvenskan

"Bergh har en stil som är helt hans egen. Jag vet inte hur han gör med språket, men det bultar och kränger av den medkänsla som kommer av att han vet hur det känns att krascha med sår och sprickor inuti. Han omfamnar sina karaktärer med ord som skildrar dem både från utsidan och insidan, fast samtidigt. Det är solidaritet, att se en människas äkthet, att ge röst åt dem vars röster sällan hörs.” Livsmedelsarbetarförbundets tidning

"Det formmässiga navet i omkvädet jag fastnar i, följt av namnet på en låt eller artist, skänker hopp: i konsten kan kraft och skönhet vackert utvinnas ur oförlöst sorg." Btj

(Det går givetvis utmärkt att förbeställa den nya boken också, Uppför backen baklänges. Eller någon äldre bok, som jag kanske har ett ex kvar av.)

Gruppterapi

Idag var jag för första gången på gruppterapi. Jag har gått i terapi rätt många gånger under årens lopp. Herregud, jag är snart femtio och ingen perfekt människa. Man kan behöva lite hjälp ibland. Jag har förvisso varit på några AA-möten, men inte i gruppterapi. Jag vill egentligen inte gå i gruppterapi. Jag vill att det bara ska vara terapeuten och jag. Men man måste ju våga prova något nytt. Och det kändes bra, inspirerande och givande. Var inte rädd för terapin, hur frisk du än tror dej vara.

Stolpar

Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Du går i gruppterapi.
Du tycker om att cykla nu, när det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När du ibland inte kan se himlen i dimman, men känna den.
När du önskar att du någon gång hade kunnat spela fotboll.
Att du inte snubblade den gången när TV4 spelade in.
Det var i Tyskland.
Du längtar till Hamburg.
Till det inställda nattåget till Paris.
Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Men du går lite långsamt.
Men du går. Du cyklar. Du suger i dej luft.

Uppför backen baklänges - Förhandsbeställ!

Kontrakt påskrivet. Rättat korr skickat till förlaget. Och bild till omslag. Baksidetext också. Snart till tryck. Boken kommer i mitten av mars. Det blir en rätt liten förstaupplaga. Om du vill vara säker på att få ett ex: Förhandsbeställ av mej. Det är det billigaste alternativet. Dessutom signerat. Boken är på ca 150 sidor och bär titeln Uppför backen baklänges. Den består av två kortromaner. Båda historierna utspelar sej i Skåne, den första mestadels i Malmö. Den andra utgår från Röstånga. Du kan också få ett paketpris, jag har ex av deckaren Mord. Och min senaste bok, hybridromanen Jag fastnar i Love will tear us apart. Ströex av Mer blues från Landskrona och En sista blues från Landskrona som jag gjort tillsammans med fotografen Thomas H Johnsson. Så enkelt i solen, En sång för Sonny och Karola och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in.

Ett ganska könlöst hotell

Ett ganska könlöst hotell mellan city och flygplatsen.
Bökigt att komma hit.
Goda oliver och små gurkor.
Längtade efter en drink.
Drack en alkoholfri Mojito.
Det är myntan jag vill åt.
Åt och åt och åt, fiskben från ett könlöst kök.
Allt gott var importerat.
Nu ska jag flyga hem igen.
Träffa någon bortom bergen.
Träffa mina döttrar igen.

Kalla morgnar och kvällar

Det är rätt kalla morgnar här i Sitges. Jag vaknar tidigt. Skriver, jobbar. Vid tio äter jag sen frukost, bacon och frukt. Sen går jag på toaletten. Sen går jag längs strandpromenaden. Minst 45 minuter. Lyssnar på musik, blir varm. Sen sätter jag mej på en bänk och äter clementiner.
Det är rätt kala nätter här i Sitges. Då passar jag på att gå vilse igen. Mitt värdelösa lokalsinne. Men till slut hittar jag korvbaren nära hotellet. Dricker en apelsinläsk och ser slutet på matchen mellan Barcelona och Madrid. Jag hejar svagt på Madrid. Det blir oavgjort.
Sen går jag till mitt rum på andra våningen. Ser den roliga teveserien Dips. Sen somnar jag vid tolv och vaknar vid sju. Då börjar nästa dag. Idag.

Nya boken

Såhär börjar min nya bok. Den första av två kortromaner heter: Jag höll hans hand när han dog.

Nu ska jag berätta om fåglarna. Jag ska bara spy först. Det är efter våren och sommaren. Det är efter. Och jag är en tjugotreårig kvinna och det är den tjugotredje augusti, och det är en annan värme, men den är kvar.

   Det står en man i skinnkavaj utanför radhusdörren i min trygga del av Malmö, Limhamn, gröna häckar, och andra växter i andra färger, den smala gatan. Grannarna två hus bort, deras kakadua har rymt igen. De är gamla nu, jag brukar hjälpa dem att fånga in fågeln, men inte idag. Gälla fågelläten bland det som bultar, hungriga katter smyger omkring på jakt. Några sparvar tuggar på ingenting vid fågelbordet, trots den höga volymen från uterummet, Onkel Svens bärbara radiobandspelare, som jag inte hann stänga när jag såg den blänkande bilen, you ain´t nothing but a hound dog.

   Han bankar och bankar. Det är gult tegel och en tjock brun dörr. Jag är livrädd. Jag vet vem han är, det är Paolo. Jag måste hitta telefonen. Jag måste ringa Spirou. Jag vill bada. Jag vill dyka i havet som jag gjorde när jag var liten med Onkel Sven. Som jag gjorde med Bill, det är bara några veckor sen. Allt gick så fort.

   Jag ska berätta allt.

 

Tillbaka på banan

Jag har jobbat rätt intensivt de senaste månaderna. För att göra klart en bok. Och nu är den skickad till förlaget för sättning, en korrläsning återstår. Men det största jobbet är klart. Två kortromaner. Titeln är Uppför backen baklänges. Så vad gör man då. När man är så trött på den skånska gråa vinden. Jag åkte till Spanien. Även om jag egentligen inte har råd. Men har man skrivit en blockbuster så har man. Beställde resa och hotell på natten. Åkte på morgonen. Packade lätt. Kassettband och böcker. Några kalsonger och strumpor. Till Sitges. Här känner jag mej alltid hemma. Promenera promenera. Havet havet. Bänkar bänkar.

Lukten av bensin

Djuren rymmer från cirkusen. Är det elden som vi tänt. Du ligger under stolen. Försöker gömma dej där. ”Jag är inte feg.” En jättegammal fågel suger åt sej orden. Den märker hur rädd du är. Det fräter i jorden från solen. Jag minns lukten av bensin. Jag smeker din heta panna. ”Jag är här. Jag är alltid här.”

Måsarna attackerar borden. Några småbarn äter glass. Vi är de osynliga drömmarna. Alla korvbröd som lämnats här. Du ligger som ett foster under stolen. Du kommer inte ihåg hur det kändes. När vi hoppade på cirkusen. ”Jag vet inte vad som hände.” En jättegammal fågel säger: "Kommer du inte ihåg, minns du verkligen inte." Du skakar på huvudet men börjar nicka. Då minns du allt vi brände

Skivaffärer och sånt i Lund

Snacka om att världen öppnar sej bakåt, när man skriver en bok. Som att fundera på: vad fan hette nu den skivaffären i Lund, åren då vi hängde där, hur många ställen har Folk & Rock funnits på. Så jag kontaktar två gamla kompisar, och sen börjar vi komma in på krogen Grifo, där vi hängde, och jag går vidare själv: Spisen där jag såg Sture Dahlström äta en plankstek när jag hade hans Kaktusstigen från Bakhåll i väskan och var väldigt nära att gå fram, men vågade inte. Sen kanske kompisarna från Bramleys spelade irländsk punk, eller spelade kompisarna i Rattlesnakes på Carlssons. Ja ja, en nostalgisk författare ska fylla femtio. (Det var Julius platthandel jag glömt namnet på).

 

Så går det med boken - rapport

Nu har jag gjort dagens jobb. Jag gör kanske lite till om jag inte blir för trött efter sista cykelturen. Om femton dagar ska jag göra sista redigeringen och första riktiga korrläsningen. Femtonde februari går det till tryck. Det blir två kortromaner. Sådär 150 sidor. Det är rätt många som är döda i boken. Men den handlar om livet. Den ena historien utspelar sej i Limhamn (nutid) och Malmö (kring åttio- nittiotalet, det stuket kring Möllan, för de som hängde på förmiddagskrogarna då, lite snea typer, en del). Den andra storyn har sin bas i Röstånga, och den tryggheten, och den hemkärheten, och den längtan, två bröder. Det hade varit sjyst om ni, mina läsare, köper en bok eller två. Jag balanserar på en rätt tunn lina ibland. Eller, gå till bibblan och be din bibliotekarie beställa in min senaste bok Jag fastnar i Love will tear us apart. Well, ut i regnet och blåsten, bättra på hostan.

Pratar du med mej

Du är inte här. Ser du fåglarna där. De är inte här. ”Känner du vinden smeka. Känner du det salta vattnet.” Flotten nere vid havet. ”Ser du hundarna som vill leka.” Jag är fortfarande kär.

”Pratar du med mej?” Dina ögon ser annorlunda ut. Blekt gula och blodiga. Du är inte här. Är det så vi blinkar. När det är slut. Är det så vi vinkar. Jag är fortfarande kär. Jag hittar inte ut.

Min äldsta dotter

Det första riktiga ordet du lärde dej var: grävskopa, när du satt i barnsadeln i Landskrona, när vi cyklade till dagiset i Borstahusen. Du tyckte om att peka och säga nya ord. Jag pekade på havet. Som vi har badat, du och jag.
Vi har gått igenom saker, du och jag. Jag har försökt vara ärlig.
Äh, jag kan inte skriva resten offentligt, hur skriver man en blick, hur skriver man hur en liten flicka utan ansvar, tvingas ta ansvar, hur skriver man ett hemligt leende, hur skriver man saker som bara du och jag vet. Hur skriver man en kväll med räkfrossa i Bohuslän. När trubadurerna inte kan texten till en Hasse-låt, och du rycker in som sångerska. Hur skriver man våra kvällar när jag skriver och du ritar, lyssnar på lp-skivor. Och det är självklart. Jag vet. Jag kan, men jag skiter i det. Du fyller sexton, Elsa. Du och din syster är mina stora kärlekar.

I den kalla vinden

Jag vaknar när det fortfarande är mörkt. Vissa dagar somnar jag om. Nyårsafton var inte en sån dag. Upp sex och det var manfall från ett redan litet party. I den kalla vinden. Tjugo över elva orkade jag inte mer, trots trevligt sällskap, sa tack och farväl. Tio minuters cykelväg hem. I den kalla vinden. Längtade efter min soffa. En kopp te och nyårsfirande från Skansen, kanske första gången jag ser det. Men inte ens det. Somnade innan tolv. Vaknade vid två. Då hade jag fått sms från mina döttrar och några andra. Gott nytt år! I den kalla vinden. Ja, varför inte.

Onsdagsbarn

23e juli är min födelsedag. Jag föddes 1969, på en onsdag, har jag nyss fått reda på. Det är inget jag har glömt. Jag har aldrig vetat det. Men nu vet jag, googlade. Jag kan inte minnas att jag någon gång har undrat över detta. Varför gjorde jag det idag. Jag vet inte, kan inte härleda. Jag läser att filmen Malenka med Anita Ekberg hade premiär i Italien den dagen. Den borde jag kanske se. Annars tänker väl de flesta på månlandningen några dagar tidigare. Så jag föddes in i en ny tid, en helt annorlunda gräsmatta att aldrig lära mej hjula på, precis som alla andra. Så jag är ett onsdagsbarn. På den tiden när jag gick i skolan eller hade jobb, propagerade jag för fyradagarsvecka, att man skulle vara ledig på onsdagar. Allt får sin förklaring, jag ska hedra dej oftare, onsdag. Nu jobbar jag nästan när jag vill, för tillfället varje dag, helger eller högtider till trots. Radiolistan Tio i topp hade sommaruppehåll hela juli 1969, men som etta låg från 28e juni min nästbästa låt med Elvis, In the ghetto.

Du gjorde inbrott i mej

Vildsvinen vilsna i skogen. Jag skriker ut ditt namn. Ekon mot stupen. Jag lämnar aldrig dej.  Fångas av träden. Den bottenlösa sjön. ”Min bror, min bror, varför har jag övergivit dej.” Jag lägger mej på knä i leran. Såren i strupen.

Du var ännu en som aldrig skulle lämna mej. Dessa krokiga stigar som jag gått. Ett entonigt fågelläte. Klagar över sjön. Kylan kommer nu. I den trädgård som du väljer. Den tysta. Den vilda skogen där jag svälter. Jag var den sista som aldrig skulle lämna dej.

Du var den vackraste blomman. ”Kolla, kolla då!”  Vi drack hemgjort vin på en lekplats. Du var tretton år.  Jag lämnade aldrig dej. En bil hade kört på mej på gatan. Några blåmärken. ”Men var inte avundsjuk!” Du balanserade på en klätterställning.  Du föll ner i en blodig sten. Vi stannade en bil. Jag lämnade aldrig dej. Du gjorde inbrott i mej.

årens svårframgrävda skott från höften

(Det är juldagen. Jag brukar skriva en lista om året som gått. Den brukar vara hyfsat aktuell men inte nödvändigtvis att en bok eller skiva kom ut just under året, men att den påverkade mej då.
Det är juldagen 2018. Men det går lite trögt idag. Jag firade jul i Borstahusen igår, med min familj och nära. Det kan vara ett exempel på något för listan
Åren går fortare nu. Jag gick tillbaka till mitt bloggarkiv, tretton år, kollade hur listan såg ut förra året, och se! ett utkast som inte publicerades. Så nu blir det två vaga år för priset av ett. Det blir kanske lite rörigt med kronologin, men herregud, det är ingen självbiografi, det är bara en lek. Håll till godo!) 

årens ...
... föda: blåbär
... föda: fetaost
... föda: ingefära
... glass: Twister
... film: Min pappa Toni Erdmann
... film: Dallas buyers club
... personal i änglasvid: de på Gastro SUS
... konsert: Toni Holgersson och Andreas Söderström, Roots Halmstad (med Windy som tog bilen hem, jag sov på Hotell Mårtensson)
... längre hotellvistelse: Hotell Mårtensson i Halmstad, cykelsemester, Laxvik, Tylösand, Prins Bertills stig, bastu
... bastubad: Sibbarps Kallis med Janne
... bitterljuva återseende (17): Påarp, en mil söder om Halmstad, blåsten, klipporna, havet, naturen där jag vistades i ungefär fyrtio år, krabborna, eldningarna, ensamma stunderna på våren och hösten, bilarnas lampor på vägen längre bort, alla som var på väg, nu ett rivet hus men en tomt och en utsikt som fick mej att gråta, att få visa henne det
... förstagångsbesök: hennes återseende av barndomens somrar, huset i Värmland, cykling på grusvägarna några mil från Arvika, att Värmland kunde vara så väldigt och litet på samma gång, ja, naturen
... onödigt slöseri: tänk lite, måste du verkligen ta bilen
... cykeltips: köp begagnat
... återupptäckt stad: Prag
... retro: Vera Lynn
... socialrealismfeeling: Berit, Hasse Andersson
... svenska ort: Orsa Grönklitt, jag längtar så till dej
... återupptäckt, tilltvingad av fattigdom och tvång: freestyle och blandband
... givande : att vara skrivpedagog i Helsingborg, med invandrarkvinnor, alla skratt och allt jag fick veta från första person och inte från puckon som lyssnar på lögnare i fjärde falska faktaled
... glädje: mina döttrar 
... tv-dokumentär: Harry Dean Stanton - Skådespelarikon
... tv-dokumentär: Bra dagar - Totta Näslund
... Ulf Lundell-citat: "om du tror att du kan klarra allting själv, då har du ett hjärta av sten."
... Pulp-citat: "you think I´m joking, try me, try me, come on try me tonight"
... låt: Bluesen i Malmö, Thåström
... låt: Funky Nassau, Säkert
... låt: 100 dagar, Hästpojken
... platta: Alla känner apan, Avantgardet (plus de första två
... platta: Evig himmelsk fullkomlig, Pelle Ossler
... platta: Centralmassivet, Thåström
... bilfärd: med Janne in till Akuten, alla avdelningar, alla prover och undersökningar som skulle komma, när livet redan hade förändrades det igen, vågskålen, något blir sämre, något blir bättre, och tiden som vakar över det hela
... eviga vänner: bänkarna och havet
... litteratur: Jag fastnar i Love will tear us apart, Jonas Bergh
... litteratur: Den svavelgula himlen, Kjell Westö
... litteratur: Handbok för städerskor, Lucia Berlin
... litteratur: Samarbete med fluga, Lydia Davids
... litteratur: Förtvivlade människor, Paula Fox
... igen och igen: The Stone Roses
... onödigaste: Backyard Babies
... skrivlitteratur: Pavlovs hundar-metoden. när jag hör detta är det jobb, det ska vara musik som jag tycker om men kan, så att jag kan låta den försvinna. Lloyd Cole, Sade, Nick Cave, Leonard Cohen. där har du en bra bok!
... återupptäckt glädje: nu är jag tillbaka! jag skriver som förr igen. jag dras in i det. varje dag, redigera gårdagen, skriva för hand, på lokal, bänk eller bibblan, några timmar vid datorn varje dag, helt inne i tid, men på grund av komplicerade boendesituationer många resor. upp och ner senaste tiden, boende på olika platser, ingen fast rutin, periodvis intensivt, periodvis lågt tempo. nu är jag tillbaka! gör klart den andra boken på mindre än ett år. det är vågskålen igen, något försvinner, något annat kommer. nu är jag tillbaka.
... tackamhet: mamma och pappa
... tacksamhet: vänner
... längtan: boken helt klar. våren som kommer. kanske Spanien. baden med barnen. indisk mat.

den försvunna vinden

de gråa dagarna. jag älskar er från damcykeln jag fått låna. 2x45 minuter varje dag. ner till havet och hundarna och de gråa dagarna. och nästan vindstilla. och långkalsonger. 2x45 minuter. det är vad ett blandband tar i min freestyle. jag har haft några i-pods under nio år. men nu är jag tillbaka till freestyle. alla mina sparade band. det senaste inspelat 2009. några sparade från 70-talet. alla mina sparade cykelrundor. det gråa vädret. stanna. den försvunna vinden. stanna.

Första snön

Första snön i Limhamn. Kul om den stannar eller om havet fryser, i en vecka eller två. Men, som nu, meningslöst. Jag bor långt söderut i Sverige, jag vill ha gråa vintrar, dimmiga och inte för mycket vin fyra fem plusgrader. Jag tycker om snö, åka skidor, leka, men då åker jag mer norrut i Sverige, förr till Aloerna. I mitt Skåne ska det inte vara snö, jag kan inte cykla och promenera som vanligt då. Nu faller snön på min gata, och smälter direkt. Jag ska ta min förmiddagspromenad och väljer att vara positiv: Flingorna smälter när de når marken. Jag har skrivit sedan halvåtta, nu är klockan halvelva. Nu snöar  det, bättre än regn. Jag går ut och vaktar havet.