ner ner
alla bruna fanor
låt ungarna brinna eller drunkna
det är en vanlig människas ord
fler och fler och fler
låt ugnarna göra sitt jobb
samma gamla puckade monster
som sparkar ner ner ner
om vi kunde förutse dessa förluster
samma gamla puckade monster
om vi kunde abortera dessa svulster
töntarna med slipsar innanför skjortan
de blir fler och fler och fler
så sprider sej ringarna i det skitiga vattnet
så slocknar det hånfulla skrattet
och du, tyst, ser ser ser
Vi var väl tio när vi bildade Tredje världskriget. Ganska snabbt ändrade vi namnet till QK (med bakvänt K) som sen blev The QK´s. Det var jag och Windy. Vi började med att spela "tolkningar" av Noice första platta. Jag hade hörlurar och sjöng texterna medan Windy improviserade på gitarr. Under åren jag spelade i olika band tyckte jag att det var kul att spela live inför andra, men det roligaste var alltid att repa.
Vi började snabbt skriva egna låtar. Vi spelade ofta in på kassettbandspelare. Vi hade en liten casiosynth och jag köpte en begagnad elorgel. Vi repade i varandras pojkrum. Många låtar var skojiga med sexanspeglingar, inte särskilt subtila. Andra var mer socialrealistiska, även om vi hittade på, historier om alkisar, guerillarörelser. Vi lyssnade på progg och Dan Hylander. Ebba Grön.
Vi gjorde inte särskilt många spelningar (förutom på hemmafester) men några. På vår högstadieskola, på en fritidsgård. På ett diskotek där DJ´n helt sonika stängde av ljudet med orden: "Såhär ska riktig rocknroll spelas", och satte på nån 80-talsskitlåt. Och på Amatörteaterföreningen Harlekin några gånger.
Och, den famösa spelningen på vår gymnasieskola, julavslutningen 1987. Där vi verkar ha koncentrerat oss på under bältet och pacifism. Då var vi partykonstellationen QK-Band med våra vänner, Jonnie, Myran, Ivan och Jerry som dansare respektive kör.
Titta och njut av den ruffiga inspelningen med den tidens mest moderna videokamera.
Igår var den varmaste dagen hittills i år. Men blåsig. Men jag vet mina ställen. Jag vet var det är lä och sol. Sitter i T-shirt på en bänk och läser Beppe Wolgers Cabaret. Det var en annan tid. Sen kommer jag hem och skriver bok, börjar lyssna på Noice, första plattan bäst, andra okej, tredje har Vi rymmer bara du och jag, resten orkar jag inte bry mej om. Allt bra skrivande handlar om desperation, återhållsam eller skrikande högre. Har den här retliga allergihostan. Eller vad det är. På den där bänken, det är en trevlig svart fågel där, någon sorts kråkfågel, spatserar rätt snyggt. Annars är det stilla bakom blåsten. Äter lunch och spelar lite gitarr med min äldsta dotter sen. Idag ska jag släppa boken en gång till, på bibblan i Limhamn.
De här dagarna, cykeldagarna, terapidagarna, skrivdagarna. Jag har tröttnat på politik, det känns mer hopplöst än någonsin. Jag saknar ideal som jag kan ta till mej. Jag ser och hör för mycket som jag avskyr. Det är förskjutningen, tillbakagången, i samhället, till att de som har det bra ska ha det bättre och de som har det dåligt ska ha det sämre. Nog nu. Men det kan jag ju drömma om. Men som vanligt, när makten bygger torn, rasar de förr eller senare, och det byggs underifrån också, en bredare motattack. Men den verkar inte finnas inom partipolitiken. Det kanske börjar bli dags nu, för en smygande stillsam revolution. Så tänker jag på min cykel de här dagarna, när mitt hav ligger kvar, när mina skrivböcker fylls, när jag har hopp ändå, terapidagarna.
Nu har Btj recenserat min nya bok, Uppför backen baklänges, recensionen ligger till grund för bibliotekens beställningar, så nu är det bara att hoppas att många nappar. Om du nappar så går det bra att beställa boken av mej, eller från någon nätbokhandel. Tipsa gärna ditt bibliotek om inköp, om du har lust.
"Hans nya bok innehåller två berättelser eller kanske snarare kortromaner. Den första Jag höll hans hand när han dog utspelar sig runt Limhamn i Malmö och huvudkaraktären är Haley, en 23-årig kvinna vars föräldrar är döda. Historien handlar om Haleys döda släkting Onkel Sven och hennes nyfunna kärlek Bill. Författaren skildrar människor i utkanten av samhället med teman som sorg, livsglädje och kärlek på ett mycket berörande sätt. Balladen till min bror handlar om 47-årige Plura som bor i Röstånga och väntar på att få återse sin lillebror Carla som behöver hjälp. Det är en syskonskildring med nerv, autenticitet och kärlek. Bergh har en förmåga att skriva både brutalt och finkänsligt, hans karaktärer rymmer både styrka och skörhet. Språket har en poetisk täthet som man vill stanna upp i och låta meningarna sjunka in. Mycket läsvärt."
att få röra dej igen. det är lördag. solen skiner. jag ska till Landskrona igen. jag ska berätta om en bok. den handlar inte om dej och mej. den handlar om dej och mej. man kan hitta på när man skriver. man kan få världen som man vill ha den. jag har staplat böcker som jag skrivit. jag lyssnar på The Fine Arts Showcase. kommer du ihåg den kvällen. solen skiner. jag ska åka till Landskrona igen, med min äldsta dotter. hon är uppvuxen med boksläpp. jag har gett ut rätt många böcker. alla handlar inte om dej. eller. att få röra dej igen. ibland tänker jag på lycka. att den är farlig. att klättra för högt. det gör ont när man faller. det är en gammal historia. men missförstå mej inte. jag mår ganska bra. det var trevligt på det där hotellet med alla Marshallstackarna. jag pratade med en snubbe i receptionen. "varför har ni en massa stärkare överallt i lobbyn och restaurangen, tavlan på väggen i vårt rum, ett fotografi av en gammaldags mick?" han verkade lite osäker, men sa: "jag tror att det var ett stort rockband som spelade i Malmö och glömde sin utrustning." jaha du. det var nog inte The Fine Arts Showcase. men att få röra dej igen. vissa frågor ger inte perfekta svar.
Idag är det söndag. Idag ska jag åka till Landskrona. Idag vaknade jag klockan sju. Skrev på det som blir min första traditionella (eller, vadå?) roman på några år. Den heter Åh, hjärta och bör bli klar under sensommaren eller hösten. Idag är det söndag och det fina med det jag sysslar med, jag kan jobba alltid, jag kan vara ledig alltid. Det dåliga, jag kan vara fattig alltid. Men det ska bli kul att åka till LA, The Big Apple (som Maddi sa), det var några månader sen. Vi ska fira min pappas födelsedag. Sen ska jag gå ner till vattentornet och suga in. Det är söndag och igår var en varm dag. Jag skulle vilja se ett politiskt väderomslag. Dessa höger- och rasistpolitiker som tycker att det är självklart att sko sej på andra (ja, det slinker ner en och annan från vänster också, är sossarna vänster?) och håna miljöfrågor och och och, jag orkar inte vara specifik, jag är inte mindre politiskt, det är bara människorna som blir dummare och latare. Men idag är det söndag och jag är rätt förtjust i söndagar. Jag är rätt förtjust i min motionscykel. Men jag behöver cykla mer. Imorgon är det måndag. Då ska jag simma. Men idag. Söndag alltså och klockan är nio och jag ska koka ägg och äta hallon och blåbär. Sen ska jag till Staden i vinden. Det har mojnat något under natten.
Jag har lyssnat på Waterboys sedan jag köpte A Pagan Place, -84 eller -85.
När Rickard och jag reste runt i Nordirland och Irland tidigt 90-tal kom vi till Spiddal, där Atlanten är mäktig, tog några pints på puben där Waterboys brukade jamma på kvällarna efter dagens evighetsinspelningar av det som skulle bli Fishermans Blues (och några skivor till och en box). Där fanns en bild på väggen av ett sådant jam och jag önskade att vi varit där några år tidigare.
I Galway köpte jag en tin whistle. Pogues var ett annat favoritband. Är ett annat favoritband, precis som Waterboys är. Det märker jag när jag lyssnar på Out of All This Blue från 2017. Många bra låtar bland de 23 (34 på deluxe-utgåvan) som finns på plattan.
Vi var en liten familj som flyttade till Limhamn på våren 2005. Först bodde vi på Järnvägsgatan, nära gamla färjeläget, i ett hus som kallades Gula faran. Det var tydligen där man hade för- och efterfester, före och efter Dragörturandet.
Nu bor jag på min fjärde adress i Limhamn.
Jag trivs här. Havet, fiskehoddorna, alla badplatserna, kallbadhuset, bänkarna, den lilla staden i den stora staden (Malmö), och det tar bara tjugo tjugofem minuter att cykla in till Möllan.
Det finns så klart människor jag tröttnar på, att höra deras litanior om tiggare och invandrare.
Det finns också en irritation över alla som kör sina stora bilar överallt och liksom skiter i trafikregler när det gäller en cyklist.
Men det är en sjyst blandning i Limhamn. Som Landskrona och Borstahusen i ett.
Och jag trivs i Limhamn. Jag tycker om att ha mina stamställen, allt från krogar till min cykelkille, Robban, och bokhandeln. Ostaffären. Och bibblan.
Just det! På lördagen den sjätte april kommer jag att släppa min nya bok på Limhamnsbiblioteket, klockan tolv. Det blir kaffe och kakor, uppläsning och snack om boken. Signering och försäljning. Du är hjärtligt välkommen!
när vi flyttade till Vollsjö, till huset med tio rum, krävde jag två saker, en moped och en motionscykel, det fick jag köpa, vi hade även en bil, men jag har ju inget körkort, och en dotter på fyra månader, jag hade min egen lättölspub, den påminde om en vitkalkad grekisk taverna, elda i kaminen, ta på sej en cowboyhatt, jag har sökt stipendium till Aten igen, har varit där två gånger, jag har också fått en ny motionscykel i för tidig 50-årspresent, den var svår att montera, och lite sämre än den gamla som rostade sönder på en balkong, men den nya funkar, jag tittar på youtube-konserter och cyklar, men mest gillar jag att cykla ute, men det är en annan ansträngning på motionscykeln, ett komplement, i Vollsjö var det underbart att cykla, upp till bibblan med mängder av böcker om och av Sture Dahlström och Piraten, ibland cyklade jag förbi Dahlströms Heingeborgen bara för att få känslan, och vi tog bilen till Kivik och gick förbi Piratens gamla hus, ner mot hamnen, eller upp till Pomona Inn, men jag cyklade bland gårdarna, grusvägarna, men alla hundar som skällde, jag blev biten av en, och då kom rädslan, då kom motionscykeln, jag hade ett rum med bara en bandspelare och cykeln, spelade in speciella band med fartiga låtar, jag kallade dem manickband, jag kallade cykeln för manicken, och att titta ut genom fönster och känna att man ändå färdas.
Kollar på Himmel över Berlin. Igen. Ska bli kul att se hur jag reagerar idag. Så tycker jag, att man läser om böcker, ser om filmer, när man blir äldre och förändras, ser vad de ger en den här gången.
På den tiden. Då hängde vi i replokaler i Alléskolan i LA, hade en teve i vår lokal, drack glögg från kaffebryggaren och höll paus för att se på Fem i familjen och Smash, en väldigt liten teve. Hängde på billiga krogar där vi fick spela ibland, krita ibland, såg på filmer i små lägenheter.
Då var det musik. Nu är det musik. Då var det skriva. Nu är det skriva.
Så jag åker tillbaka till LA igen, 30/3, en lördag klockan två, för att berätta om min nya bok, läsa ur den, och prata om några andra av mina böcker. Museets Café Nell Walden. Du är välkommen.
Nu ska jag kolla vidare på Himmel över Berlin.
du stod alltid bakom mej
även när jag inte föll
du stod alltid bakom mej
som vi kunde skratta
som vi kunde prata
som vi kunde lyssna på lokalradion
skånska orter och ord
de där dagarna med sovmorgon och te
som vi kunde äta kebab i Helsingborg
på väg till sjukhuset på åttiotalet
i bilen med Eldkvarn, sprutor mot allergin
när kebab var alldeles modernt
du stod alltid bakom mej
du kom till fängelset
jag var tjugo år
du hade hyrt en teve
du stod alltid bakom mej
vi hade våra duster
vad är ett liv utan duster
du stod alltid bakom mej
jag önskar att jag kunde lindra dej
suga bort din ångest
som du sög bort min
du stod alltid bakom mej
jag kommer alltid att vara skyldig dej
Jag cyklar mina rundor. Lyssnar på låtar i min freestyle. Tackar för det milda vädret.
Jag lyssnar på Magnus Lindberg. Tycker verkligen om den nyss avlidna sångaren, närheten.
Jag tänker mycket på dej.
Jag tänker rätt lite på hur man skriver, det är en av få saker som jag kan, det är begåvning och en jävla massa träning, det går på känsla och en kunskap i ryggmärgen.
Du måste lära dej hantverket, annars kan du skita i det.
Om du kan hantverket räcker det med tre ackord, fråga Lou, fråga Magnus, om du är i himlen.
Jag tycker mycket om att bo över vägen och lyktorna. Jag ska köpa en motionscykel och titta ut och lyssna på Avantgardet och Blondie när jag svettas.
Jag tänker mycket på dej, och dej och dej. Jag önskar att du får fortsätta dansa.
Jag ska fylla femtio år. Det är någonting utanför mitt förstånd.
Konstigt. Sorgligt. Jag visste inte att Magnus Lindberg släppte en platta förra året. Fick veta det idag. Lyssnade på den medan jag satt och skrev. Jag har alltid gillat hans hesa närhet, äkthet, värme, ilska ibland. Ett engagemang utan plakat, en medmänsklighet. Så pausar jag i skrivandet. Läser Expressen på nätet. Magnus Lindberg är död. 66 år blev han. Jag får en känsla jag fått några gånger de senaste trettio åren eller så: Jag skulle vilja träffa Magnus, prata med honom, han verkar vara en fin och komplicerad människa. Nu blev det inte så.
Här är några recensionsutdrag som behandlar min senaste bok
Jag fastnar i Love will tear us apart. Den kom i april -18. Jag har sju ex
kvar. Den är ett ypperligt substitut i väntan på min nästa bok som kommer i
mitten av mars.
Hundrasjuttio spänn, då ingår frakt och signering.
"Oavsett vad som hänt på riktigt och inte så sugs jag
helt med i den balanserade rörelsen orden beskriver. Texterna skapar sin egen
autonoma värld som förtjänas att upptäckas av flera läsare." Sydsvenskan
"Bergh har en stil som är helt hans egen. Jag vet inte
hur han gör med språket, men det bultar och kränger av den medkänsla som kommer
av att han vet hur det känns att krascha med sår och sprickor inuti. Han
omfamnar sina karaktärer med ord som skildrar dem både från utsidan och insidan,
fast samtidigt. Det är solidaritet, att se en människas äkthet, att ge röst åt
dem vars röster sällan hörs.” Livsmedelsarbetarförbundets tidning
"Det formmässiga navet i omkvädet jag fastnar i, följt
av namnet på en låt eller artist, skänker hopp: i konsten kan kraft och skönhet
vackert utvinnas ur oförlöst sorg." Btj
(Det går givetvis utmärkt att förbeställa den nya boken
också, Uppför backen baklänges. Eller någon äldre bok, som jag kanske har ett
ex kvar av.)
Idag var jag för första gången på gruppterapi. Jag har gått i terapi rätt många gånger under årens lopp. Herregud, jag är snart femtio och ingen perfekt människa. Man kan behöva lite hjälp ibland. Jag har förvisso varit på några AA-möten, men inte i gruppterapi. Jag vill egentligen inte gå i gruppterapi. Jag vill att det bara ska vara terapeuten och jag. Men man måste ju våga prova något nytt. Och det kändes bra, inspirerande och givande. Var inte rädd för terapin, hur frisk du än tror dej vara.
Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Du går i gruppterapi.
Du tycker om att cykla nu, när det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När det börjar mildras.
När du ibland inte kan se himlen i dimman, men känna den.
När du önskar att du någon gång hade kunnat spela fotboll.
Att du inte snubblade den gången när TV4 spelade in.
Det var i Tyskland.
Du längtar till Hamburg.
Till det inställda nattåget till Paris.
Du är ett naturbarn.
Du är självklar.
Men du går lite långsamt.
Men du går. Du cyklar. Du suger i dej luft.
Kontrakt påskrivet. Rättat korr skickat till förlaget. Och
bild till omslag. Baksidetext också. Snart till tryck. Boken kommer i mitten av
mars. Det blir en rätt liten förstaupplaga. Om du vill vara säker på att få ett
ex: Förhandsbeställ av mej. Det är det billigaste alternativet. Dessutom
signerat. Boken är på ca 150 sidor och bär titeln Uppför backen baklänges. Den består av två kortromaner. Båda
historierna utspelar sej i Skåne, den första mestadels i Malmö. Den andra utgår
från Röstånga. Du kan också få ett paketpris, jag har ex av deckaren Mord. Och min senaste bok, hybridromanen
Jag fastnar i Love will tear us apart.
Ströex av Mer blues från Landskrona
och En sista blues från Landskrona
som jag gjort tillsammans med fotografen Thomas H Johnsson. Så enkelt i solen, En sång för Sonny och
Karola och Ett hål i huvudet där
ljuset tar sig in.
Ett ganska könlöst hotell mellan city och flygplatsen.
Bökigt att komma hit.
Goda oliver och små gurkor.
Längtade efter en drink.
Drack en alkoholfri Mojito.
Det är myntan jag vill åt.
Åt och åt och åt, fiskben från ett könlöst kök.
Allt gott var importerat.
Nu ska jag flyga hem igen.
Träffa någon bortom bergen.
Träffa mina döttrar igen.
Det är rätt kalla morgnar här i Sitges. Jag vaknar tidigt. Skriver, jobbar. Vid tio äter jag sen frukost, bacon och frukt. Sen går jag på toaletten. Sen går jag längs strandpromenaden. Minst 45 minuter. Lyssnar på musik, blir varm. Sen sätter jag mej på en bänk och äter clementiner.
Det är rätt kala nätter här i Sitges. Då passar jag på att gå vilse igen. Mitt värdelösa lokalsinne. Men till slut hittar jag korvbaren nära hotellet. Dricker en apelsinläsk och ser slutet på matchen mellan Barcelona och Madrid. Jag hejar svagt på Madrid. Det blir oavgjort.
Sen går jag till mitt rum på andra våningen. Ser den roliga teveserien Dips. Sen somnar jag vid tolv och vaknar vid sju. Då börjar nästa dag. Idag.
