den här solen, min älskling, är vad vi fann.
gatorna är skitigare nu.
den här solen, när du sprang.
jag träffade honom igen. mannen med fiolen,
jag undrade. han som går runt och samlar burkar.
han tittade upp mot solen. "jag lever bara livet,"
den här solen, min älskling, du döljer dej för den.
Jag skrev en låt en gång, Bilder av dej. Den handlade om en särskild ung kvinna som jag var ihop med i det tidiga 90-talet. Vi är fortfarande goda vänner. Vi umgås. Våra barn umgås. Men den låten kan översättas till flera passager i mitt liv. Till flera relationer. Allt bygger på att jag och min storebror satt i en liten Toyota när han just tagit körkort, jag tryckte in ett kassettband, The Cure, Killing an arab (nej, det är ingen rasistiskt sång, ni puckon som vill se sådant överallt, och då menar jag inte ni som tror att det är rasistiskt, utan de som tar varje chans att själva vara rasistiska, ni är för många), som stammar från Albert Camus` Främlingen, en av världens bästa böcker. Min brorsa sa: "Är det en ny låt ni skrivit", alltså Windys och mitt band The QK´s. Jag blev något smickrad men blev tvungen att erkänna: "Nej." Jag skrev Bilder av dej efter att ha varit fullständigt kär ett längre slag, blivit fullständigt knockad av Pictures of you med The Cure. Det finns ett antal människor i ens liv som man aldrig blir av med, föräldrar, barn, syskon, vänner, och gamla flickvänner. Det är bra tycker jag. Jag är glad och tacksam för att jag har god kontakt med dem jag har hållit av och alltid kommer att hålla av.
Det finns många människor jag högaktar. Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg. Reni i Stone Roses. Flera vänner och människor i min familj. Klas Östergren. Och många många fler. Frågan är ändå om inte Peps Persson är den jag högaktar mest. Det sägs att Clabbe af Geijerstam hade ett teveprogram där Peps skulle spela Onådens år. Clabbe bad Peps att inte sjunga kukar. "Men dom är ju kukar", sa Peps och vägrade ändra på texten. Onådens år. År efter år.
Jag tänkte skriva om Pär Hansson. Han är poet och en kär vän till mej, även om vi inte träffas så ofta. Hans senaste diktsamling heter Kajak och den är förbannat bra. Jag återkommer till den ständigt. Den är så rik.
Och sen vill jag nämna Lasse Berghagen, han har betytt mycket för mej.
När jag framträdde på Arvikafestivalen år 2000 träffade jag Pär, jag visste vem han var men det var första gången vi träffades. Efter uppläsningarna fick vi sova i en gympasal. Det var natt. Vi var något berusade och Pär, som är en fysisk person, tacklade mej när vi spelade basket, jag ramlade och bröt nyckelbenet. Det var sådär. Men det var en sjyst tackling, ingen skugga ska falla över Pär.
Lasse Berghagen har jag bara träffat en gång, då var jag sex eller sju år. Det var på Kronprinsen i Malmö. "Är det din grabb det här", sa han till mamma, och la en arm över min axel. Mamma tog ett foto. Jag har det någonstans. Jag kan fortfarande beröras av några av hans sånger, jag har fört dem vidare till mina döttrar.
solen försvann. vintern vann. handskarna blev alldeles våta.
vintern var grå. jag såg dej då. tillsammans med en kråka.
vad tänkte du på. stenarna. eller allt vi gjort, vi båda.
du kom och försvann. vem var det som vann. var det ingen eller var det båda.
Att vara fattig. Att vara ledsen. Att vara orolig. Att vara desperat.
Jag märker försent att jag kör över glassplitter efter festprissarnas hamnfestival i Limhamn.
Det enda jag tänker, nej! inte punka nu också.
Jag har en del mat, efter hjälp från en vän. Men jag har inget för extrautgifter.
Sanningen är att jag har bara skulder.
Jag träffar människor som är snälla och trevliga. Vi har intressanta samtal. Jag får höra att det är fantastiskt vad jag åstadkommit, ibland. Sjutton böcker. Redaktör för flera antologier, hundratals tidningsartiklar.
Sanningen är att jag har bara skulder.
Jag har inte levt ett perfekt liv.
Men att jag skulle hamna här.
Det trodde jag aldrig.
Jag fyller femtio på tisdag. Det känns lite konstigt. Visst är jag något sliten, men ung, tänker jag.
Jag har hängt vid de där fiskehoddorna mellan småbåtshamnen i Limhamn och Sibbarps kallbadhus i tjugofem år. Suttit på någon av bänkarna, läst och skrivit.
Jag har inte mycket pengar för tillfället. Egentligen hade jag tänkt ordna en stor fest, men det funkar inte. Jag har inte råd, helt enkelt.
Så på tisdag kommer jag att sitta på någon av bänkarna vid de där hoddorna, ha picknick. De som vill komma är välkomna. Från klockan sex sådär.
Bengt Eriksson har recenserat en hel del av mina böcker. Han är rätt karg och kunnig i sin stil. Han var med och startade musiktidskriften Schlager som jag brukade läsa på Gullstrandsskolans bibliotek. Jag har kvar några snodda ex därifrån som jag läser då och då. Bengt Eriksson och jag bodde ganska nära varandra i Vollsjö under lite mer än ett år, men vi träffade aldrig varandra, vad jag minns.
"Jonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.
'Uppför backen baklänges' (Recito), består av två kortromaner. Den ena, 'Jag höll hans hand när han dog', handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, 'Balladen till min bror', om bröderna Plura och Carla (?!) från 'det skogiga Skåne'.
Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå."
Jag är rätt trött på författare som ska positionera sej. Antingen med att vara sådär Camilla Läckbergiga, som är stolta över att de bara vill underhålla och tjäna pengar. Eller de rättrådiga som måste kalla sej arbetarförfattare. Som att de är lite bättre och duktigare då, lite finare. Jag har svårt med etiketter. Jag har svårt med människor som diskuterar vad som är punk och inte punk. Ja, jag har svårt för regler. Jag har svårt med människor som måste berätta hur duktiga de är för att de är ödmjuka. Sådana människor har jag svårt att lita på. Jag vill också underhålla. Jag har varit politisk sen jag var fjorton. Alla jobb jag har haft har varit sk arbetarjobb, städare, lagerarbetare, vårdare. Men jag tycker att det är ett koketterande i att kalla sej arbetarförfattare. Precis som jag tycker genuint illa om när pressen etiketterar en del som invandrarförfattare. I Malmö kallas jag Malmöförfattare och i Landskrona för Landskronaförfattare. Varför hålla på med sådan simpel smörja. Skriva folk på näsan. I min yrkesroll är jag bara en simpel och fattig författare. Jag har skrivit ganska mycket om underklassen, den tycker jag är intressant, eller människorna, det är de som intresserar mej. Jag har skrivit om rikare människor också. Men poängen är att resten får man ta reda på genom att läsa mina böcker, och bestämma själv. Sen kan man skriva sej själv på näsan, eller någon annan. Exakt vad man vill. Jag vill inte etikettera mej och berätta för andra vad jag sysslar med, det får andra göra (och det har rätt många gjort genom åren). Det måste finnas en frihet och en tolkningsmöjlighet för alla.
En av mina bästa vänner har ställt upp för mej när jag har haft det svårt, många gånger. Ibland har jag sabbat tilliten, även om det var längesen nu.
Jag befinner mej i en något krisig situation just nu, ekonomiskt. Då ställde en annan av mina bästa vänner upp. Jag behövde inte ens fråga.
En av mina kvinnliga bästa vänner gjorde samma sak.
Min allra bästa kvinnliga vän ställde också upp.
Jag glömmer givetvis inte min allra äldsta kvinnliga vän.
Idag firade vi min yngsta dotters tolvårsdag. Det var trevligt. Jag gjorde mat till klockan två på natten, jag kan ju ändå inte sova. Men jag har inte mått så bra. Denna ständiga oro. Det enda som funkar är skrivandet. Jag flyr in i det.
Jag har svårt att sova. Jag har svårt att äta.
Jag är så tacksam för de människor i min närhet som alltid ställer upp.
För ibland kan man känna sej rätt ensam och rädd.
Och ibland har man gjort korkade saker.
Anledningen till att jag inte skriver ut dessa godhjärtade människors namn är för att de inte vill. De visar sin solidaritet i det tysta.
fan. jag är så förbannat trött på alla rasister jag stöter på här och var. men de är ju inte rasister, in my ass! bara för att man inte kallar sej rasist kan man inte svära sej fri. när man har rasistiska åsikter. jag är så trött av att min luft förpestas. som vanligt är det okunnigheten och de snabba lösningarna. som vanligt är det idioterna som skriker högst. "känner du någon arab?" "aldrig i livet!" "du bara hatar dem?" "ja, jävla pack!" det är hämtat direkt från verkligheten. jag vill kalla mej nyfiken. det är kul att träffa annorlunda människor, höra deras historier. och jag har försökt förstå mej på rasisterna, lyssnat på dem, ställt frågor. men det fungerar ju inte. det finns ingen diskussion. det finns bara hat och okunskap, dumhet. däremot känner jag flera invandrare från muslimska länder som är nyfikna, som vill lära sej om Sverige. jag säger inte att integration är enkelt, eller ens bra skött. men solidaritet, för helvete! om ni ska gapa om vad som var bättre förr. läs på! solidaritet! börja med Gustaf Rune Eriks. Och tänk någon gång: klass, inte etnicitet,
jag skulle berätta om kärleken. kommer den igen. dessa blixtar. dessa bilar som sladdar i halkan. kärleken, slutar den. jag vet inte om du läst tidningen. svanfamiljen som skiter i allt. vi måste gå våra egna vägar. stoppar trafiken. vi måste gå våra egna vägar. det finns ett slott ute bland träden. jag har spytt i vallgraven där. det var människor som byggde det. de var trälar. det är som pyramiderna. kan du gå dina egna vägar.
Jag skulle vilja prata lite om Bosse och Maria, två av de allra viktigaste människorna i mitt författarliv. Deras glöd och intresse.
Först vill jag bara säga att Anne också var viktig, på Fridhems folkhögskola, men jag hade så mycket annat för mej då, så jag kunde inte riktigt ta till mej.
Leta speciell svamp med Anna och Micke, måla konstiga tavlor, röka konstiga cigaretter. Det är mer än tjugofem år sen, fixa pengar, brygga vin. Åka iväg.
Jag älskade folkhögskolan. Att komma hem. Och jag skrev en del bra grejor, men mest var det slarv och larv.
Så jag fortsatte till Skurup, till Maria och Bosse. Jag flyttade till Malmö. Jag umgicks med Niclas (idag poet och översättare) och Jesper.
Maria och Bosse hade en sådan glöd för litteraturen. Och två helt olika sätt. Det mjuka mot den mer burdusa bluesen. Jag kände mej så hemma. Att bli tagen på allvar. Att själv bruka allvar.
Att närläsa Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda, innan Peters besök.
Och andra året när vi åkte till Prag, väl litterärt förberedda efter att ha läst Charta 77-häften med tjeckiska författare. Vi bodde på något studentställe, Bosse på hotell inne i stan, vi var sex elever och Bosse. Han kom och väckte oss bakfulla ynglingar. Stadsvandring. Vid tio sa han: "Nu börjar det nog bli dags för vår första öl." Så hängde vi på någon tjeckisk sylta och gick vidare. Lyssnade på jazz på kvällarna innan vi yngre gav oss ut i natten.
Och ständigt dessa samtal, om litteratur, kultur, musik. Aldrig platt. Alltid med humor. Alltid med blues.
Och jag minns ett textsamtal med Maria, jag var ganska nöjd, hade nästan skrivit en hel roman. Tyckte att den var skitbra. Men det var den inte. Den var för självupptagen, för dåligt gestaltad. Maria sa det utan att säga det. Hon sa de bra sakerna, sen fanns inte mycket kvar. Men jag fattade något, och av det som var kvar och lite mer och självinsikt, blev det min första roman.
Jag lärde mej så mycket där i Skurup. För att det var kul att lära där, stimulerande. Jag har alltid haft svårt för lärande av tråkiga saker under tvång, så var det inte där.
Det blir inget poetiskt eller fåglar eller mustiga anekdoter i det här blogginlägget. Bara en stor tacksamhet till Bosse och Maria.
alla dessa år av slit. av letande. de är inte över än. vi såg nån dansk jazzmusiker i natten. alla dessa år av tvekan. det var på Roskildefestivalen. hon hade rutiga kockbyxor. vi skulle komma att gå igenom mycket tillsammans i livet. alla dessa vanliga fåglar som jag fascineras av. som att svanen jag pratade med för trettio år sen är samma som jag pratade med idag. alla dessa år av slit. den eviga historien om att inte passa in. om att göra sej till. eller att inte göra sej till. idag har min yngsta dotter kramat mej fyra gånger. vi har ätit lax. vi har pratat om dans. att hon hellre vill dansa mer än att spela fotboll. hon har aldrig sett en fotbollsmatch (förutom de hon själv spelat, fast kanske inte dem heller). alla dessa år av slit. hon ska sluta med fotbollen. jag vet inte vad jag ska sluta med. kanske med samlandet. jag vet inte vad jag ska börja med. kanske med dans. som svanen som får syn på något och springer med sina stora fotpaddlar på vattnet, lyfter och iväg. jag kanske ska skaffa körkort. kanske skaffa en husbil. du såg solen som en dans, när de lugna vågorna rörde sej. du rörde på din kropp. som dans. jag kanske borde börja med dans.
det finns ett träd bakom taken. det är inte det som väcker mej. det är himlen. det är hur vinden blåser. det är en skorsten utan rök. det är min mormors frisersalong i källaren. där fanns ett förråd där jag önskade att bo.
det finns en himmel över trädet bakom taken. det finns en diakon. i mej finns en svårbestämd tro. min kompis fick hjälp med hyran. att inte ha någonstans att bo. det finns en kyrka i varje sann själ. en kyrka med olika tro. en kyrka där alla kan bo.
jag ser honom ibland på gatan. han går bakom träden bakom taken. vi sätter oss ner på en bänk. vi gör sånt man inte får göra. i detta förlovade land. att driva bort från en strand. att inte vilja vara på land. att vara trött på "sunt förnuft". att allt bara rinner. som vatten som skövlar all sand. du springer, jag önskar du hinner.
På onsdag tar min brors dotter studenten. Om jag minns rätt är jag hennes fadder, eller gudfar. Av någon anledning är jag det till flera flickor, vilket jag kan tycka är märkligt, men en ära. Att sprida Guds evangelium har kanske inte varit min främsta sida i livet.
När jag tog studenten gjorde jag det med tämligen usla betyg. Jag gick av ytterligare en konstig anledning ekonomisk linje, i de ämnena hade jag ettor och tvåor. Ganska mycket frånvaro. Jag hängde i skolbiblioteket hellre. Jag intresserade mej för svenska, engelska, samhällskunskap, och i viss mån historia (när jag inte hade dödsångest och blev helt stel av all dåtid, alla döda människor). Spanska var kul tills det blev svårt. Man kan inte kalla mej plugghäst. Jag hängde mycket i biblioteket nr mina klasskamrater gick på lektioner. Där läste jag musiktidningar och böcker, skrev. Snodde böcker. Bibliotekarien hette Margareta. Vi hade en ganska trevlig jargong, även om jag var en dryg snorvalp. Jag har en del böcker från det skolbiblioteket. Böcker som jag läste och kände att den här måste jag läsa om. Jag hade sällan pengar, och de pengar jag hade gick sällan till böcker. Så jag snodde. Klas Östergrens Ankare, t ex. Det fanns kort i en ficka på baksidans innerpärm. Radiojournalisten Roger Wilson (som jag spelat teater med) hade lånat den innan jag snodde den. Idag har jag suttit i värmen och läst Stig Claessons mästerverk Om vänskap funnes, också snodd från nämnda skolbibliotek.
Nä, man ska inte stjäla. Men man ska göra det man älskar.
Jag älskar böcker. Det var längesen jag stal något.
Men jag har fått ihop ett skapligt bibliotek. Mest pocketböcker från antikvariat, eller inbundna som jag fått från förlag eller vid jul eller födelsedagar.
Jag säger inte att du ska gå till biblioteket och stjäla böcker, och sen gå tillbaka och be dem beställa ett nytt ex. Men det är en intressant tanke.
Jag hade ett skrivprojekt med ungdomar i Landskrona för några år sen. Hade ett informationsmöte i Gullstrandsskolans bibliotek. Margareta jobbade kvar. Biblioteket var flyttat. Nu är hela skolan riven. Hon kom ihåg mej. Jag kom ihåg henne. Jag skämdes och var nära att be om ursäkt för mina stölder, men jag vågade inte.
Det var inte några ungdomar som gjorde sej omaket att skolka från tråkiga lektioner för att läsa böcker på bibblan längre. Tiderna förändras. Och skolbiblioteken försvinner eller fuskas bort. Ingen människa blir smartare av att inte läsa.
jag tror att vi borde diskutera detta med konst (och då menar jag konst i ett brett perspektiv, foto, tavlor, installationer, musik, litteratur). det finns rätt många människor idag som hävdar att de sysslar med konst, skriver en skitbok utgiven på eget förlag, kallar sej författare. målar lite kitsch med akvarell- eller akrylfärger, kallar sej konstnärer. tar några foton med sin mobil, en solnedgång här, ett utslaget träd där, ett bröllopspar vid havet, kallar sej fotografer. det får gärna finnas dansband, de gör människor glada och berörda. allt får finnas. men det är inte konst. tavlor och fotografier utan gediget handlag, tydlig avsändare och utan tydliga skrik: jag måste säga något! är inte konst. platt skrivna böcker med påklistrad "samhällskritik", skrivna för att sälja, är inte konst. att många tycker om det är inte bevis för att det är konst, det är bara bevis för att människor är ytliga och inte orkar gräva, se om, läsa om, lyssna om. man vill bli underhållen. det är okej, men det är inte konst. jag är ingen snobb. jag är bara förbannad. på den skit som finns överallt. på det allmänna förflackandet, av kunskap. vem fan vill ha en snickare som inte kan snickra, en målare som inte kan måla, en elektriker som dör av högspänning. det tar åratal av utbildning, träning och övertygelse och talang att bli en bra yrkesman/kvinna, hantverkare, konstnär. jag önskar egentligen bara att människor överlag skulle skaffa sej tålamod, betrakta, läsa, lära sej, istället för att kalla banal underhållning, eller skit, för konst. (och ja man kan, objektivt, ganska lätt skilja agnarna från vetet.)
nu är det första juni
här är den sköna sommaren
jag kollar på Evert Taube
min brorsa fyllde femtioett
jag cyklar på en damcykel
min före detta svåger fyllde femtio
och Windy och Janne och Myran
här är den sköna sommaren
och ibland på en motionscykel
inomhus
här är den sköna sommaren
och jag slänger bort allt ljus
eller sitter jag på bänkar
jag har knappt några pengar
jag pratar med kråkfåglar
jag kan deras släkte
men inte deras namn
jag väntar på besked
pengar som kanske inte kommer
här är den sköna sommaren
då är jag rökt
då är jag pank
då faller alla murar
då ska jag råna en bank
när klockorna ringer
när man lever i en låtsasvärld
jag köpte en hamburgare nära havet
annars äter jag knappt kött
"femton år", sa hon
"jag förstår inte hur jag stod ut, aldrig vila."
hon hade stängt ett slag
jag trodde att hon hade dött
hennes man har lagat mina skor
här är den sköna sommaren
hon ska jobba i oset och mjukglassen
tills gässen börjar bita
jag bär väl på en sjukdom
den är inte dödlig än
jag läser Stig Claesson
igen och igen
Vem älskar Yngve Frej
här är den sköna sommaren
som jag har lovat dej
röken ligger tät
jag träffar några sverigedemokrater
först gnäller de på att blattarna tar deras jobb
vi måste ta hand om våra egna
sen gnäller de på att blattarna inte jobbar
jag säger: du slutade ju frivilligt ditt jobb, för du pallade inte
sen säger de för åttonde gången att de inte är rasister
dimman lättar inte
sen säger de att det är ju kvinnan som sagt det
att han tafsade
sen säger jag att han har erkänt
att problemet är att han inte fattar att det är ett problem
sen säger de att vi kan inte hjälpa alla
vi hjälper inte alla, långtifrån
svanarna försvinner i diset, jag hör bara deras plaskande fötter
när de lyfter, eller flyr
sen säger de att vi måste ta hand om våra egna
det är då mina ögon blir svarta
det är då jag blir apatisk
kanske som en kvinna som blir utsatt för sexuella övergrepp
det är då jag tappar hoppet
våra egna
när blev svenskar ett överpriviligerat folk
när blev vi skapelsens krona
branden som skingrar det dunkla
när blev andras liv mindre värda
vem satte dej på den höga hästen
sen säger de att Jimmie är den ende som säger sanningen
propagandan har alltså ätit sej in i de opålästas huvuden
vad jag tycker
lämna över landet till de idiotiska snillena
låt deras inkompetens få blomma fullt
ge de sjuka sjukdom
krossa de ruttet värpta äggen
så kan detta så småningom gå över
efter Armageddon
Idag ska vi fira min mammas födelsedag. Man griper efter strån. Åren som går. Barnen och deras mamma och jag tar tåget till Landskrona, vidare till Borstahusen. Det är en plats jag älskar av hela mitt hjärta. Man griper efter strån. Man tar vad man får. Min yngsta dotter ska spela teater idag. Breakfast Club, Kvarsittningen, på MAF, det ska bli kul att se. Hennes syster med pojkvän följer med. Sen vidare till Bortsahusen. Jag skulle kunna dö för dej, Borstahusen. Inte för de några uppnästa snobbarna. Men för din natur, havet har alltid varit min natur och längtan. Och för de många trevliga människor jag träffat genom åren. Min dotter ska spela Breakfast Club, den coolaste filmen under några veckor av mitt liv. Man tar vad man får. Man når det man når. Jag nådde norrut. Jag cyklade på våren, bort till Sandbergen, min freestyle och någon folköl. Jag var sexton år. Man tar vad man får. Jag har alltid skrivit. Där blev det, på en stock vid branten som kunde rasa, som skulle rasa, naturlyrik med punkinslag. Jag hade ett kassettband i freestylen med nästan bara Prärien igen. Prärien igen.
