Vad gör jag nu för tiden?

Bor jag kvar ... Jo, det får man väl säga. Det börjar väl stabiliseras. I förra lägenheten bodde vi över två år. Nu har vi bott sen september och känner att vi ska vara kvar ett slag.
Jag tycker om min granne, men han har det lite risigt nu. Ambulanstransport två gånger på mindre än en vecka.
"Men det är ändå bättre än förr", säger en annan granne som har nyckel. Han och jag gick in och lämnade post och tidningen. Det luktade dåligt städad kattlägenhet.

Jag skriver en långnovell, en kortroman, som tillsammans med tre andra historier ska bli en liten bok. Kanske till hösten. Eller början av nästa år.

Tågresor till Landskrona och projektet Ungdomar skriver om Landskrona. Det är intressant, spännande och något nervös. Vi ska ju göra en bok. Vi måste vara tillräckligt många och duktiga.

Efter Elsa och Annas prov igår (dom blev godkända) cyklade jag där jag brukar cykla, medvind längs havet, och man känner hur bänkarna kryper närmre. Det ska bli skönt.
Stannade vid Cutty Sark, träffade några vänner från förr som jag umgås med igen. Dom hade varit på begravning. En pappa som var precis över fyrtio hade dött. Föräldrar som begraver sin son. Barn som begraver sin far.
Bara jag och min gamla vän kvar till slut. Han berättade en historia om det stackars mobbningsoffret som det skrivits om i pressen under lång tid, mamman har gått ut och sagt sitt.
Så visar det sej att offret är en mobbare. Att han snarare fick ett gammaldags straff. Som var fel. Som han samlat ihop till. Men var började det?
Man ser så sällan helheten. Man bara förfasas. Hur ska man då kunna lösa problemen? När man vägrar se. När lögnen kommer uppifrån och är okej. Politiker och neråt.
Vi måste vara så starka människor att vi pratar rakt med varandra. Det är en viktig strävan.