Jajamensan, fattas bara

Då, i början, kommer jag inte ihåg så mycket.
Vi hängde över taket av plåt, där spelarna kom in på planen från omklädningsrummet.
Ibland möttes vi upp hos farmor och farfar på Suellsgatan. Det brukade vara farfar förstår, farbror Hans, farbror Olle, pappa, jag och min bror, kusin Niklas, ibland kusin Johan.
Jag kan minnas fel.
Men det var någon som kallades Prillan, han kan ha haft nummer sex. Farbror Hans skällde mycket, han skulle min själ aldrig gå på en BoIS-match igen. Han kom från Schweiz. Jag tyckte mycket om.
Kusin Niklas och jag träffas ibland på ståplats.
Pappa och dom andra hade fasta platser på sittplats, ett barn fick följa med en vuxen gratis.
Kanske var pappas farbror Kalle med någon gång.
Vi brukade springa över till ståplats.
Det året Bois åkte ut vann vi första matchen mot Sundsvall (4-0, tror jag). "BoIS dom vinner allsvenskan", sjöng klacken.
Vi åkte ur. Min bror, pappa och jag var på Örjans vall och såg nederlaget mot Halmia, Gessles lag.
Sen åkte vi ur tvåan (som det hette på den tiden).
Och till slut slog Ole Jensen straffen och hela åttiotalet och början av nittiotalet var hösttvåor och Hässleholm och sen kom kvalet mot Trelleholla som vi förlorade.
Och ett slag stod vi på det som aldrig kallades Östra läktaren och Maddi slängde en ölburk ut på planen och blev utlyft men, senare, hittade vi honom på Akropolis, som vanligt.
Och Jocke Nilssons briljanta passningar som få förstod.
Så blev det allsvenskan och en bra Greger när han inte var skadad och vi skulle ut i Europa men åkte ur och åkte ur igen.
Att hålla på topplag är för nervklena.
Hammarby-fansen brukar hävda att dom har haft det jobbigt. Hå hå ja ja.
Håll på BoIS på riktigt i (åtminstone) tio år. Då vet du vad hårda bud är.