Sunday, May 15, 2011

Jag går igenom foton

Jag ser henne som osjälvisk. Jag ser med mina blåa ögon henne som någon jag kan lita på.
Hur skulle jag kunna fånga en så vacker fjäril.

Ska vi då prata om Torkild Strandberg.
Varför måste han vara ordförande i Landskronahem? Varför säljer man ut säljer man ut säljer man ut? Varför har Torkild inget att säga?


Vill du?
Tror du att han lyssnar?
Tror du att Björklund och Strandberg någonsin lyssnar på någon som inte klappar dom på axeln och tycker exakt likadant?
Och jag pratar alltså om EXAKT! För allt ska vara så förbannat exakt och rättning i leden i deras förlorade verkligheter som aldrig har existerat.

Och hon vet inte om det. Eller, hon kanske njuter av det. Men jag hör på hennes röst när hon ljuger.
Var kommer då rädslan ifrån.
Jag var inte rädd när jag klättrade i trädet och ramlade och bröt armen.
Inte rädd den natten, dom nätterna på motorvägen.
Eller i regnet på väg mot Jönköping.
Varför är jag rädd i sängen.

Och sen tänker jag på en mycket yngre flicka. Hon är så vacker på korten, som att hon vet ... att någon dag ska det sitta en människa och tänka det: Hon är så vacker på korten.
Var inte rädd, är det enda jag kan lära henne.

Jag blir kanske också lurad att bli den jag inte är, den jag inte vill vara. Varför slutar jag engagera mej när jag känner att det finns så mycket som är fel. Eller, omänskligt, inhumant, orättvist.
Tänker du på det någon gång, Torkild.


Vill du ha en rådgivare?
Vill du verkligen ha en rådgivare?
Vill du verkligen lyssna på en annan röst?
Tror du verkligen att lycka endast kommer från människor med pengar?
I så fall, varför inte dela med sej av pengarna så att fler får lycka?
Vill du, på allvar, tänka igenom det? Eller är allt redan inprogramerat och färdigt och omöjligt att förändra?

Och man blir lurad. Man står där med sina blåa ögon och hon ler med sina. Och man frågar: Ljuger du nu.
"Nä, jag skulle aldrig ljuga för dej", eller nåt.
Sen spyr man.
Sen tittar man en gång till, och, hur skulle hon kunna ljuga för mej.

Torkild. Jag ljuger aldrig.
Kommer du ihåg när vi spelade teater tillsammans. Jag pratade aldrig med dej, för du skulle, redan då, bestämma allting.
Har du tyckt synd om någon, velat hjälpa, på riktigt? Jag undrar, finns det en människa bakom flosklerna?
Tycker du synd om någon? Eller har alla alltid sej själva att skylla när man halkar på framgångens knuffande stege?
Tänker ni på sånt? Ni folkpartister? Bryr ni er?
Och då menar jag, för att på politikermanér peka med hela huvudet, PÅ RIKTIGT!

Igår träffade jag en kvinna från Tanzania. Jag frågade och frågade på engelska, jag var en detektiv, jag ville veta varför hon, ung lång och snygg var intresserad av mej, av Danne och Uffe.
Och allt gled iväg. Jag vet fortfarande inte om hon bara var en glad flicka på danshumör eller ... jag vet inte.

Det är jobbigt när man inte förstår att det som sägs och görs inte är det som sägs och görs.

Jag var inte rädd i trappuppgångarna som jag sov i några gånger i olika länder och städer.
Så är jag rädd i sängen, igen.
Och varenda människa jag älskar är jag rädd att säga till: Jag älskar dej.

Samtidigt vill jag säga er att Torkild är en manipulatör, säger sånt som folk tror att dom vill höra.
Torkild säger inte sanningen. Torkild gör "sanningen" till något ni tror är sanningen.
Det är det tidevarvet, mina vänner, det där vi skiter i varandra för att ha råd att köpa grus för att inte halka på den där stegen jag pratade om tidigare (ja, detta är ett tal): den falska framgångens stege.

Ser du den fjärilen, Torkild, den som inte flyger eller svävar, den som blev mördad och mjöl?

Eller ... kanske är jag manipulatören. Välj själv, det är ju kvasiliberalernas motto.

3 comments:

Anonymous said...

Hur vågar du!!!!???!!!
Torild

Jonas Bergh said...

Torkild Strandberg är en man med makt över (åtminstone) 40 000 människor. Han företräder ett parti vars åsikter jag starkt föraktar, framför allt skenheligheten. Att snacka om frihet, att säga att man är liberal och bryr sej om människor, samtidigt som man gång på gång sparkar på liggande människor och bara tänker på att göra det bättre för dom som redan är övergödda. Det är barbari.

Jonas Bergh said...

Och, ja, jag tänker, ska jag publicera detta på min blogg, eller inte.
Jo, jag måste.
Ibland måste man.