Jag vaknar i tid. Jag äter jordgubbar. Jag älskar jordgubbar. Och jag tror att det är måndag, och det finns vackra måndagar, måndagar som säger: Nu börjar vi om. Måndagar i november när hösten känns som vår. Och det kan vara en sorg. En känsla av: Bara idag, sen kommer mörkret tillbaka. Eller: Några månader till, sen vänder allt igen. Allt vänder och det ska bli tisdag och onsdag, och på onsdagen ska det vara blåsigt som vanligt, och ro och stillhet, är något för fjärran drömmar, och den biten på tanden, längst upp mot tandköttet, där du trodde att det hamnat ett flarn bocadillo, var ett svart hål, ett ruttet tomrum, och det ska vara måndag och fortfarande sol och du ska besöka doktorn som har tittat på dina senaste prover, och det är inte skön konst, inga sydfranska akvareller, och doktorn ska visa på ett diagram att allt, nästan allt, är bra är normalt, det är bara något om brocken på matstrupen, som gått från tre till ett och det är bra, men det är ett kvar, det är ett kvar, och doktorn ska säga: "Nä, riktigt så går det inte till, inte att man bara har en halv minut innan man har förblött, riktigt så fort går det inte." Och du ska än en gång förvånas över att du inte är rädd, du är inte oövervinnlig, inte på något sätt beredd att ge upp eller vara färdig. Men du är inte fylld av ångest, du är inte rädd, inte rädd så, som när du var räddast. Du har inte varit nere i det djupaste hålet och vänt. Men du har varit i ett djupt hål, och börjat kravla uppåt, märkt hur det kan skvalpa ganska lagom ljummet och behagligt i det som skulle vara den slutgiltiga brunnen att drunkna i. Men du har ett hål, ett svart tomt hål som börjar i tanden och tar sej flera varv runt i kroppen och huvudet och du vet att det är medicinerna, du vet att det som håller vissa saker vid liv, tar död på andra.