Alltså. Klipper gräs och ser det växa, klipper igen medan trädens blad får färg och annan färg och äpplen föds och dör, päron. Och havet ändrar färg och barnen föds och blir större och havet ändrar färg och havet tar ännu några lussteg från fastlandet, från öarna som sakta sjunker, går mot slutet, och vi går mot slutet och gräset torkar och regnet faller och allt växer igen, vi går mot början, som vi lärt oss.

Alltså. Formad av en oro i ett mörkbrunt teverum, Mumintrollets vinterensamhet, Dan Andersson, Lasse Berghagens sorg när ännu en sommar är över, när Hasse Kvinnaböske ledsamt konstaterar att kvar finns bara saknad och höstens sista slitna blomma, ett vemod, en melankoli, sentimentalitet och nostalgi.

Och en krasshet.
Och humor, väl, hoppfullhet.

Alltså. Alla kläder som var nya blir skönt slitna, går sönder, håret växer, skägget växer, du rakar dej du köper nya kläder du förändras. Men du är du. Landet ligger annorlunda kvar. Du måste skildra skillnaderna, år efter år, likheterna. På väg till Charlotta Anderson får vackert sälla sej till de andra i september.

Alltså. Jag skriver vidare på det lapptäcke av böcker som till slut blir några tusen sidor solkig rikedom: Den stora skånska romanen.