"När det har blivit såhär varmt, brukar det stanna länge", sa en man till en kvinna, i mörkret igår. I vinden. Den lilla bron till den hala flotten gungade.
Mitt livs gunga, tänker du, hur gungar den? Nja, inte lika högt, inte lika lågt, längre.
Jag är fortfarande tråkig. Men inte nästan manisk. Inte helt fast i samma rutiner dag efter dag. Vakna, cykla, skriva, cykla, simma, ändra, läsa, skriva nytt för hand. Dag efter dag.
Inte oron i magen när det inte blev exakt så.
Men nästan så.
Jag lyssnar fortfarande på Olle Adolphson och Kris Kristofferson. Andra låtar, andra versioner.
När jag skrev Och fortsätta vidare bort: Jonte Sten i nutid var Sunday morning coming down. Önskade så innerligt och desperat att få landa mjukt. Att tampas med verkligheten är svårt. Pelle Sten (Jontes pappa) drömde om ett dragspel och Mitt eget land. Det mjuka där.
Svårigheten att leva i verkligheten.
Jag är fortfarande tråkig. Jag kan fortfarande få ont i magen när någon knackar utanför, bankar på min mjuka bubblas mjuka väggar, min mjuka hjärna skakar.
"Jag går hem så länge", sa kvinnan till mannen, "stanna du", sa hon och jag kom från stan, till flotten nära Limhamns småbåtshamn, tog av mej i blåsten, den varma.
Vi hade gått igenom det sista korret, Marko och jag. Det tog sina timmar.
Att skriva en bok är tvivel.
Att leva är tvivel.
Och tro. Manuset var klart tidigt i våras. Inte grovmanus. Ett riktigt manus från början till slut. Men inte helt färdigt. Jag har spenderat våren och sommaren med att förändra, förkorta, förbättra På väg till Charlotta Anderson.
Och man kan sitta och se ut över taken och någon flaggar spanskt och man dricker espresso och till slut är man klar. Man är färdig. Då kan man dröja kvar en stund, sen gå ner och ut och man röker alltså inte, men sätter sej på en bänk och röker en cigarett och man dricker inte men längtar så efter att få landa mjukt, med en färdig bok på en krog. Men det blir en cigarett, en. Och man cyklar hem och mörkret kommer blodrött och apelsinrött och man cyklar förbi sitt hem och drömmer om ett annat hem, en annan fåtölj, en ro och det blåser och man kommer ner till hamnen, cyklar förbi och där guppar den lilla bron ut till flotten under den orangea gatlyktan som gungar och du har orosont i magen och du tänker att livets gunga går ändå inte lägre än såhär, inte högre, och en kvinna går hemåt över bron och hennes man torkar sej och du är ensam och vinglar ut och dyker i och sjögräs och tång kittlar dej, griper efter dej men du flyter ovanpå och när du kommer upp i gatlykteljuset från mörkret står en äldre kvinna där i en äldre baddräkt.
"Är det skönare nu", säger hon.
"Ja, nu är det skönare ..."

Förhandsbeställ signerat ex