På biblioteket i Limhamn

Jag pratade på biblioteket i Limhamn (bilden är därifrån) igår.
Jag berättade om hur det började med deckarnovellerna i nioårsåldern via musiken och sångerna om olycklig kärlek och guerillasoldater och apartheid, dikterna om olycklig kärlek och frihetskämpande.
Jag berättar nästan alltid om den där natten 1992 (full av olycklig kärlek) när hon gjorde slut från folkhögskolan där hon skulle bli konstnär och Henke var också olyckligt kär och vi åkte till Köpenhamn och jag var något för berusad när vi kom till pizzerian i Teckomatorp för spelningen med The Maddys.
Det blev min sista spelning med det bandet.
Det blev slutet på min musikkarriär (förutom några strösånger i samband med litteraturhappenings och den där gången som förband till Doktor Kosmos).
På biblioteket i Limhamn, alltså. Som jag besöker flera dagar i veckan. Där jag läser tidningar, lånar böcker och sitter och attackskriver för hand det som håller på att bli min nästa bok.
På biblioteket i Limhamn, alltså, som betald föredragshållare, som avlönad författare.
Det var lite spänt, lite nervöst.
Att komma hem som en annan.
Och jag läste ur min debutbok (olycklig kärlek) för den ende mannen och damerna och det var mycket längesen senast och det kändes konstigt för jag kände så väl igen mej men jag blev en annan, han som skrev den, att komma hem som någon annan.
Men efter den där spelningen i Teckomatorp där vi slutade efter ett set och fick halva gaget (och jag alltså kicken), dagen efter (detta berättar jag ju alltid, att jag inte tröttnar, men det är viktigt för mej, det var en viktig händelse), satt jag på krogen Akropolis i Landskrona och smällde det där halva gaget och jag hade en svart anteckningsbok (som man skulle ha, som jag fortfarande har ibland, jag tar det som funkar som jag kommer över till hyggliga priser) och jag var förtvivlad och jag skrev på ett annat sätt, nära, på riktigt.
DET lärde jag mej, det försöker jag hålla fast vid fortfarande, alltså att det ska blöda.
Och efter det har det nästan bara varit skriva böcker.
Och en annan sak: det blev en roman av det där som började med tårar i ölen och över anteckningarna på Akropolis, aldrig utgiven, men ändå, jag skrev klart och jag skrev bra, inte färdigt men bra, åtminstone lovande och levande.
Och en annan sak, som jag lärde mej igår på biblioteket i Limhamn, som blev tydligt, är alla skånska hålor som varit viktiga för mej, Skurup, Svalöv, Munka Ljungby, Teckomatorp, Vollsjö, Sjöbo (Kivik, Tomelilla, Simrishamn, Asmundtorp) och när jag och Rickard var i den lilla hålan Spiddal på Irlands västkust (några månader innan jag skulle få kicken från The Maddys) besökte vi en pub där Waterboys brukade spela (under tiden de spelade in Fishermans Blues i närheten), och vi hängde där några kvällar men såg bara ett foto.
Men på biblioteket i Limhamn berättade jag om Sonny och Karola och jag tänker på hur litteraturen kan få önskningar att bli sanna, Sonny och Karola, hur de besökte Spiddal och de trodde att de var på väg mot slutet, att den olyckliga kärleken hade knäckt dem, men det var början, och Waterboys kom ner från kullarna just den kvällen och spelade Purple Rain för bara Sonny och Karola som dansade och grät av lycka.