Jag hoppas att du hann hem innan det blev mörkt

Barnen (han var deras morfar) och jag tog tåget norrut, klev av på den hala perrongen. Deras mamma (han var hennes pappa) mötte upp på stationen.
Hässleholm som en alpby, snön som hängde i klasar på taken och hotade att falla och begrava, snön som tagit över gatorna.
Hässleholm som en alpby utan berg.
Hässleholm som en tommare stad utan honom och det snöade och vi strävade genom de där vitbrungråvita gatorna, upp mot kyrkan och där var barnens mormor (han var hennes man) och vi gick in och tände ljus och satt i den varma tystnaden.
Själaringning. Kyrkklockorna spelade i tio minuter och det var värdigt, som en vacker och sorglig film (med mild humor) innanför ögonlocken, där han hade huvudrollen (han var min svärfar i tio år).
I Portugal 2002 gav han mej en pocketbok från sextiotalet, Mezz Mezzrows (och Bernard Wolfes) Dans till svart pipa, som var okänd för mej då, som var right up my alley, som jag läst igen och igen.
För några veckor sedan fick jag ett vykort från sjukbädden (med samma bild som ovan) som gjorde mej glad och ledsen och rörd, med darrig stil berättade han att han läst På väg till Charlotta Anderson och tyckt att den var bra och: "Lycka till med nästa." Det blev vår sista kontakt. Tack.