Elcykling

Något mer än ett år som deltidsboende i Stockholm. Så mycket tunnelbana. Det är ett smidigt färdsätt. Men ganska kvavt nere i jorden. Jag minns i slutet av 80-talet när Rickard och jag var i London. Efter en vecka hade vi inte pengar att förnya undergroundkortet, började gå, började se staden. ”Åh! Där är ju där, och här är ju här, så nära det var, alldeles bakom parken, osv …” De senaste gångerna i Stockholm har jag färdats på elcykel upp och ner (jag är ju utpräglad plattcyklare som bara brukar ha vinden att tänka på, inte uppförsbackar, jag vill ha ett jämnt tempo och hyfsat god geografisk kunskap, och topografisk, och en annan sak, när jag berättade om elcykeln för min pappa: ”Är den spansk?” ”Va?” El cykel.”) och det är en härlig känsla och det är så många fler bilar men man kan svänga av och plötsligt hamnar man i skogen, verkligen skogen, och elcykeln, älskade elcykel (och älskade människa som köpte den), jag kan chansa, mitt usla lokalsinne spelar ingen roll, elcykeln hjälper mej. Men det blir lite problem, jag känner väl till delar av Stockholm men är sämre på hur de geografiskt förhåller sej till varandra, så jag hamnar ofta fel, och är rädd att elen ska ta slut. Men det är verkligen skillnad på andra sätt Sthlm vs Malmö. I Malmö är det bara tävlingscyklisterna som klär sej som tävlingscyklister. I Stockholm flänger de ilsket fram, manliga pendlare med arga ringklockor, ja ja, så är man ju bara en blåögd lantis från Skåne också.