Svedenbadet är idylliskt beläget i norra Bergshamra,
alldeles nära de gamla trähusen vid Brunnsviken, inbäddat i lummig grönska. Om
du andas alldeles nära vattnet (bladen, humlan som du räddar upp på land) hör
du inte dundret från motorvägen. Jag simmar 1600 och det är nog trettio år sen
(jag räknar bort Budapest och hotellpooler) som jag simmade i bassäng utomhus,
en fröjd. Och en pojke kring tolv som struntar i sina kompisar, håller sej vid
kanten och sjunger i tjugo minuter: ”världen ska vändas upp och ner, världen
ska vändas upp och ner …”
Det är ett påvert omklädningsrum och mitt i Stockholm tänker jag på Åshöjden och Max Lundgren och Lackalänga (finns på oppetarkiv.se) men det finns behållare med gratis skummande tvål, och en bastu. Jag går in, det är kanske 65 grader och trångt och mörkt, jag tror att jag är ensam, men där sitter pojken som sjöng: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas upp och ner …” Han sitter inte som många tolv- trettonåringar i bastun, att de har badbyxor eller handduken stramt runt sej. Han sitter naken, som jag. ”Ett härligt sätt att börja dagen, veckan”, säger han, eftertänksamt, självsäkert, lillgammalt filosofiskt. ”Fast här är inte så varmt …”, säger jag ”Du kan vrida din simutrustning över stenarna”, säger han allvarligt. ”Va?” ”Simbyxorna.” Så det gör jag. ”Nu blev det varmare, kommer du från Göteborg”, säger han och ögonen vänjer sej alltid, men det är dunkelt, jag ser inte nyanser i hans ansikte. ”Malmö, Skåne, vi pratar så där.” ”Jag vet.” ”Men det är ju samma språk”, säger jag, käckt. ”Jag vet.” Snorunge.
Jag brukar läsa i bastun, tidning eller bok. Jag brukar tycka att det är störande när tystnaden är konstig, när någon så uppenbart vill prata, men inte har något att säga. Så känns det inte nu, och jag har ändå ingen bok. ”Tänker du ibland att livet är en illusion?” ”Inte så ofta, jag vill inte tänka så, det känns trist, att livet inte skulle vara på riktigt. ”Jag vet, att vi lever i en lögn”, säger pojken och reser sej, ”tack för sällskapet”, och går. ”Tack själv.”
Bastar en stund till. Duschar, klär på mej. Skriver i skrivboken, kickar igång elcykeln och flyter lekande lätt uppför den branta backen, tillbaka till verkligheten.
Det är ett påvert omklädningsrum och mitt i Stockholm tänker jag på Åshöjden och Max Lundgren och Lackalänga (finns på oppetarkiv.se) men det finns behållare med gratis skummande tvål, och en bastu. Jag går in, det är kanske 65 grader och trångt och mörkt, jag tror att jag är ensam, men där sitter pojken som sjöng: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas upp och ner …” Han sitter inte som många tolv- trettonåringar i bastun, att de har badbyxor eller handduken stramt runt sej. Han sitter naken, som jag. ”Ett härligt sätt att börja dagen, veckan”, säger han, eftertänksamt, självsäkert, lillgammalt filosofiskt. ”Fast här är inte så varmt …”, säger jag ”Du kan vrida din simutrustning över stenarna”, säger han allvarligt. ”Va?” ”Simbyxorna.” Så det gör jag. ”Nu blev det varmare, kommer du från Göteborg”, säger han och ögonen vänjer sej alltid, men det är dunkelt, jag ser inte nyanser i hans ansikte. ”Malmö, Skåne, vi pratar så där.” ”Jag vet.” ”Men det är ju samma språk”, säger jag, käckt. ”Jag vet.” Snorunge.
Jag brukar läsa i bastun, tidning eller bok. Jag brukar tycka att det är störande när tystnaden är konstig, när någon så uppenbart vill prata, men inte har något att säga. Så känns det inte nu, och jag har ändå ingen bok. ”Tänker du ibland att livet är en illusion?” ”Inte så ofta, jag vill inte tänka så, det känns trist, att livet inte skulle vara på riktigt. ”Jag vet, att vi lever i en lögn”, säger pojken och reser sej, ”tack för sällskapet”, och går. ”Tack själv.”
Bastar en stund till. Duschar, klär på mej. Skriver i skrivboken, kickar igång elcykeln och flyter lekande lätt uppför den branta backen, tillbaka till verkligheten.
No comments:
Post a Comment