Längtar alltid till San Francisco

Det är rätt härligt med den här gråheten och vinden som inte är så superhård. Det är härligt att cykla då. Det är härligt att cykla genom gässen på väg till Kockum Fritid. Att simma. Att dyka efter åtta längder och efter varje nolla. Jag vet. Det är mumbojumbo. Men jag kan inte lyssna på musik när jag simmar. Jag hänger upp mej på andra saker. Tvåhundra meter och nollor. Tre eller fyra dagar i veckan, ibland fem, simmar jag. Det är alltid ett motstånd först. Jag säger: "Ja ja, men simma bara femhundra då (tjugo längder), men då har jag kommit in i flowet. Att älska vattnet. Att längta efter 32, att få dyka då.
Sen lyssnar jag på Nico.
Sen skriver jag på romanen. Kanske en diktsamling till hösten också.
Och kanske Thomas och mitt projekt. Vi kommer väl att samarbeta tills döden. Det är konstigt. Vi är inte: exakt, "ja, just så." Vi kommer inte från samma plats. Men ändå gör vi det. Ändå är vi samma, saker måste göras. Inte bara snack.
Det är givetvis så att jag skriver bättre än Thomas (vad han än tror, och han skriver inte dåligt), cut to the chase, att han fotar tusen gånger bättre än jag. Det finns en friktion. Annars kan det kvitta. Annars föds inget nytt.
Det är rätt härligt med den här gråheten och längtan efter någon man vet kommer med flyget ikväll.
Det är rätt härligt att vara på treornas julfest. Det är skönt att hon snart fyller fjorton, min äldsta dotter, Elsa, att vi gör frågesporten tillsammans, kommer sexa. När hon ler. När hon var min lilla flicka.
Jag tycker att det finns färg i gråheten. Jag tycker att det finns glädje i de mörka böckerna och sångerna.
Jag tycker att det är fegt att bara behandla lycka. Feelgood får mej att må dåligt.
Nu yssnar jag på Nico.