Cyklar - del två

Någon gång under fyrtiotalet köpte min mormor och morfar en tomt i Påarp utanför Halmstad. Där finns en vild natur. De byggde ett hus. Ibland vill jag bara gråta. Allt som är förlorat. Vi levde där. Vi var en del av den vilda naturen, björnbären, enebuskarna, korna, stenarna och det salta havet. Sen försvann det. Det är söndag. Vi äter frukost på hotellet i Halmstad, och det är tio år sen, som jag var i Påarp senast. Vi går på toaletten, sen cyklar vi söderut i blåsten. Vi cyklar lite fel men sen kommer vi till Trönninge. Pizzerian är nerlagd. Det var där jag satt och drack öl och läste i tidningen att Kurt Cobain hade dött. Konsum är nerlagt. Och där vi brukade köpa frukostbullar. Men Rolles gatukök finns kvar. Sovstäderna måste ha sina hamburgare. De har byggt en ny skola. Det är en konstig, inte en impulsiv eller storartad känsla, det är bara ... hemma ... jag är här igen, det är alldeles självklart. Sen cyklar vi uppför Bergsvägen, där låg vårt hus, jag har varit rädd för detta, att jag ska bryta ihop, men det är ett annat hus där, det är bara så, att allt förändras. Sen är det bara självklart, vi går ner i hagen, havet som är helt annorlunda här, till den stora stenen, det blåser, korna har ändrat färg, vi går över gravstenarna, vi fångas av vinden, vi har picknick i Laxvik i hyfsat lä, det är en konstig känsla, allt jag har älskat och älskar, jag tänker på min bror, vi har badat i de här vågorna, de har varit en del av mej, krabborna vi fångade är döda, mormor och morfar är döda, det är inte ett avsked, det är bara livet som pågår och förändras.