LA revisited

Jag vaknar tidigt igen. Jag var i Landskrona med mina döttrar. Vi sov hos Windy i Glumslöv. Jag kan känna mej stolt över mina kompisar som slår från underjorden, som är så begåvade, men fortsätter att gå sin egen smala väg. Jag tänker på mej själv. Jag tänker på Stolle. Jag tänker på Sture (Carl-Martin Vikingsson), Thomas. Och Ivan (General Knas) givetvis. Det är alltid härligt att träffa Soffan på hennes galleri. Jag tänker givetvis på Niclas Zander. För honom är det självklart. Men så klart inte utan smärta. Jag minns när dörrarna öppnades, de var inte stängda tidigare, men öppnades. När jag hamnade på Harlekin när jag var arton eller nitton. Att få släppa ut kreativiteten och skita i vad någon annan skulle tänka, att ha sina egna tankar, att inte vara onödig, att inte vara rebell för att vara rebell, för att det finns något jag vill säga, måste säga. Karneval i LA. Sen träffade jag Robban. Han är hantverkare och lite halvfull. Han var polare med Berggren och Gradde och dom, Blomman. Det är en annan värld. Jag tycker om Landskrona men måste därifrån. Jag och flickorna kollade på elvaåringar som åkte skateboard, det var fantastiskt. Men, som vanligt, vi kom hem till Limhamn och det blåste och solen började sjunka, men vi cyklade, men vi badade, som vanligt, det allra bästa. Det är det enda jag lärt mina barn: Man ångrar aldrig ett bad.