Cyklar igen efter paus, hårda stenar i gruset

Vi har cyklat i Värmland, utanför Arvika, vid två tillfällen, nu när allt ska vara mjukt, att flytta pungen på den skavande sadeln, att lära sej, som plattcyklare, att det finns en poäng med upp och ner, att få farten med sej, och att flåsa och känna gott. Jag gillar och skräms av träden, hur höga de är när det är en ravin nedanför, och den här kassa cykeln har sin charm, och vi cyklar på och flåsar uppåt och efter nästa krök vänder det väl neråt, hur det måste rulla neråt snart. Men det är bara uppåt. Vi cyklar fyra kilometer uppåt. Vi är inga virtuoser. Vi stånkar och jag skriker och vi ger nästan upp. Kommer till Glava glasbruk, allt är stängt och ingen badbrygga här heller, vattnet är slut. Men vi rullar hemåt med en viss fart, undrar hur vi orkade upp. På kvällen ser vi Rocky, han kämpar också. Snart är jag tillbaka i Malmö, mina platta vägar.