som man inte kan förklara
som man bara förstår i det här typiska novembermörkret, missat en buss, jag saknar ... rullar fram och stannar, rullar vidare, den handen som du vill röra, smeka uppåt, finns inte här
bara dessa kvasivarma lyktor
jag får inte sakna oss
jag får inte gå längs en stig vid ett vattendrag, en gammal kanal, jag är en gammal kanal, flyter trögt i en doft av jordig fukt, bland getterna här, den gamla med de sargade hornen, den minsta ön i världen,vi ligger på varsin bastubänk, men det var längesen
jag får inte
stunderna
jag får inte
det är en kropp och ett leende
det är en klokhet, ett ständigt skeende
No comments:
Post a Comment