Litteraturen finns i mej, som musiken. Sedan innan vi tittade åt båda hållen vid gatan, Televinken, Televinken i öron och huvud, och en klocka pinglade på konditoriet och vi köpte tuggummi med Robin Hood-klistermärken. Innan det.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Jag vill naturligtvis sälja så många ex som möjligt.
Jag har något att säga.
Och jag säger det bra, tycker jag.
Litteraturen finns i mej, som musiken. Det är inget jag vill förklara. Det är så, bara. Har varit så sedan länge länge, sedan jag klättrade nerför träden, sedan innan jag skrev ner bilnummer och spionerade på män i rock och hatt.
Jag vill givetvis att så många som möjligt köper min nya bok (och mina gamla som jag säljer till bra pris).
Jag skriver i en sorts (konstigt nog) smal litterär genre som ändå är klassisk. Traditionellt berättande med ett visst socialt patos och en viss egensinnighet, en tämligen personlig stil, men ändå tillhörande en grupp av goda författare, vill jag tro.
Sedan innan lerpölarna som havet fyllde på sjuttiotalet när vi just flyttat in, när Köpenhamn nyss hade börjat lysa och locka.
Alltså: Att stanna kvar efter läsningen.
Alltså: Att du när du lämnar mitt land, mitt ganska jobbiga land ibland, tar du med dej en del av det och behåller det, plockar fram det ibland.
Jag har sällan tillhört grupper.
Alltså: Varje såld bok är viktig.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
(Jag är givetvis författare, ändå är det ett stort ord att ta i min mun, det är inte allt jag någonsin velat, men nästan.)
Kanske sedan den där mörkgröna boken med Dan Anderssons samlade dikter, pappa läste, jag läste, Omkring tiggaren från Luossa.
Jag har ofta varit själv.
Jag vill så klart att så många som möjligt ska veta att jag släpper en ny bok.
Så jag gick med i en grupp: Författare på Facebook.
Där pratar bland annat man om hur man ska inreda sin "skrivarstuga".
Och huruvida man får börja meningar med Och.
Någon tipsar att hon ska sitta och skriva på ett café i tre timmar idag, att det hade varit kul om några andra kom förbi.
Och det hade det säkert, men det är inte min kopp te. Tills någon säger: "Skriva klart boken först, allt det andra sen."

"När det har blivit såhär varmt, brukar det stanna länge", sa en man till en kvinna, i mörkret igår. I vinden. Den lilla bron till den hala flotten gungade.
Mitt livs gunga, tänker du, hur gungar den? Nja, inte lika högt, inte lika lågt, längre.
Jag är fortfarande tråkig. Men inte nästan manisk. Inte helt fast i samma rutiner dag efter dag. Vakna, cykla, skriva, cykla, simma, ändra, läsa, skriva nytt för hand. Dag efter dag.
Inte oron i magen när det inte blev exakt så.
Men nästan så.
Jag lyssnar fortfarande på Olle Adolphson och Kris Kristofferson. Andra låtar, andra versioner.
När jag skrev Och fortsätta vidare bort: Jonte Sten i nutid var Sunday morning coming down. Önskade så innerligt och desperat att få landa mjukt. Att tampas med verkligheten är svårt. Pelle Sten (Jontes pappa) drömde om ett dragspel och Mitt eget land. Det mjuka där.
Svårigheten att leva i verkligheten.
Jag är fortfarande tråkig. Jag kan fortfarande få ont i magen när någon knackar utanför, bankar på min mjuka bubblas mjuka väggar, min mjuka hjärna skakar.
"Jag går hem så länge", sa kvinnan till mannen, "stanna du", sa hon och jag kom från stan, till flotten nära Limhamns småbåtshamn, tog av mej i blåsten, den varma.
Vi hade gått igenom det sista korret, Marko och jag. Det tog sina timmar.
Att skriva en bok är tvivel.
Att leva är tvivel.
Och tro. Manuset var klart tidigt i våras. Inte grovmanus. Ett riktigt manus från början till slut. Men inte helt färdigt. Jag har spenderat våren och sommaren med att förändra, förkorta, förbättra På väg till Charlotta Anderson.
Och man kan sitta och se ut över taken och någon flaggar spanskt och man dricker espresso och till slut är man klar. Man är färdig. Då kan man dröja kvar en stund, sen gå ner och ut och man röker alltså inte, men sätter sej på en bänk och röker en cigarett och man dricker inte men längtar så efter att få landa mjukt, med en färdig bok på en krog. Men det blir en cigarett, en. Och man cyklar hem och mörkret kommer blodrött och apelsinrött och man cyklar förbi sitt hem och drömmer om ett annat hem, en annan fåtölj, en ro och det blåser och man kommer ner till hamnen, cyklar förbi och där guppar den lilla bron ut till flotten under den orangea gatlyktan som gungar och du har orosont i magen och du tänker att livets gunga går ändå inte lägre än såhär, inte högre, och en kvinna går hemåt över bron och hennes man torkar sej och du är ensam och vinglar ut och dyker i och sjögräs och tång kittlar dej, griper efter dej men du flyter ovanpå och när du kommer upp i gatlykteljuset från mörkret står en äldre kvinna där i en äldre baddräkt.
"Är det skönare nu", säger hon.
"Ja, nu är det skönare ..."

Förhandsbeställ signerat ex

Alltså. Klipper gräs och ser det växa, klipper igen medan trädens blad får färg och annan färg och äpplen föds och dör, päron. Och havet ändrar färg och barnen föds och blir större och havet ändrar färg och havet tar ännu några lussteg från fastlandet, från öarna som sakta sjunker, går mot slutet, och vi går mot slutet och gräset torkar och regnet faller och allt växer igen, vi går mot början, som vi lärt oss.

Alltså. Formad av en oro i ett mörkbrunt teverum, Mumintrollets vinterensamhet, Dan Andersson, Lasse Berghagens sorg när ännu en sommar är över, när Hasse Kvinnaböske ledsamt konstaterar att kvar finns bara saknad och höstens sista slitna blomma, ett vemod, en melankoli, sentimentalitet och nostalgi.

Och en krasshet.
Och humor, väl, hoppfullhet.

Alltså. Alla kläder som var nya blir skönt slitna, går sönder, håret växer, skägget växer, du rakar dej du köper nya kläder du förändras. Men du är du. Landet ligger annorlunda kvar. Du måste skildra skillnaderna, år efter år, likheterna. På väg till Charlotta Anderson får vackert sälla sej till de andra i september.

Alltså. Jag skriver vidare på det lapptäcke av böcker som till slut blir några tusen sidor solkig rikedom: Den stora skånska romanen. 

"Det här är livet", sa en pojke vid badflotten i Sibbarp.
Och jag fyllde fyrtiofyra år.
Elsa älskar att bada. Hon är tio år. Vi kommer alltid att ha baden.
Som på Cement i Borstahusens hamn. Badflotten där. De två hopptornen. Och dagarna när havet varit alldeles stilla. "Vi kan väl simma ut till flotten", säger Elsa. "Det här är livet", säger jag.
Och jag är fyrtiofyra år.
Det som förbluffar mej är att saker som är så nära var så längesen.
Och lite stel på morgnarna ibland.
Annars är det bra.
Själen är ju som den är. Jag tycker inte att den blivit svartare eller mer tung, men svart och tung ibland.
Ibland saknar jag crazy.
Ibland när allt är så jävla ljummet, saknar jag otacksamt förtvivlan.
Men jag fyllde fyrtiofyra år och jag fick en osthyvel och en golvmopp, det hade jag önskat mej. Jag fick tandkräm, deodorant, en regnbågskudde och en fin filt. Jag fick också en bättre begagnad dator. Och i närheten av födelsedagen fick jag en ny cykel. Efter tio år med min otursförföljda Skeppshult som jag använt i snitt 90 minuter om dagen.
Barnsadel och cykelkorg. Gubbastyre. Det har inget med åldern att göra, det är komfort. Det är att lura mej själv: Jag sysslar inte med motion, jag cyklar bara runt och spisar musik och tänker på hur jag ska skriva böcker, baksidestexter eller ibland recensioner, hur jag ska leva. Tänker vid rätt väderlek och väglag: Det här är livet.
"Det här är livet", ska jag försöka säga om fler och fler saker, nya saker, nya vägar, stigar och snår, nya isar, bräckliga, försiktigt, lille vän, men våga.

När jag var ett barn. En promenad i sen november eller tidig december, brukar återkomma till mej. En sådan ro. En lycka en glädje. Skyltsöndag i Landskrona. En lång promenad med den höga klara luften, Löpargatan, Svaneholmsgatan. Och tidigare hade vi besökt Domus parkeringstak, och Tempos parkeringstak, ett litet tivoli, idrottsföreningar, saftglögg. En lång promenad för längesen och kalla fötter, men inte jättekalla. Och det var väl bara jag och pappa? En skön promenad från stan till Borstahusen och jag minns inga detaljer, vi måste väl ha sagt något, jag minns att det var så långt så långt, ta aldrig slut, minns jag, ta aldrig slut du lustfyllda rokänsla, tillhörighet, stanna! jag minns ett skimmer och ett lugn, en värme från magen och runt. Att vara hemma.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster kan skriva nästan vad som helst.
Paul Auster ger mej ro, lust, och glädje.
Paul Auster stör mej väldigt sällan.
När jag var ett barn. Det var svåra bilresor, svårt att hitta, snö på vägarna ibland, vallar, motorvägen som en vallad bana, och, en stöt, ett högt skärande ljud. Och allt skulle falla och begravas. Det kunde vara långa bussresor. Till flygplanen. Långa köer till incheckningen. En kall rädsla, som något slutgiltigt, när jag steg ombord på planet. Men alltid lust. Alltid spänning. Alltid lycka och förväntan. Alltid ett draperi att gå igenom, in till röken och drinkarna, de fallna änglarnas skrovliga kör. När jag var ett barn.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster och jag tycker inte att det var bättre förr. Vi kan till och med tycka att människor som kategoriskt anser att allt var bättre förr är enfaldiga.
Men jag läser Paul Auster när han skriver till mej, till sej själv i Vinterdagbok:
"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det."

Här i mitt gamla pojkrum, fönstret ut mot Öresund, dimman börjar lätta nu. Vi har sovit här inatt, döttrarna och jag. Jag skulle kunna berätta hur mycket jag älskar den här trakten, men en våt filt ner i halsen hindrar mej. Tvång och instängdhet kan få dej att längta ut, att bli påhittig, men det kväver, det kommer alltid att kväva. Jag skulle kunna berätta, minnena kommer tillbaka. Ödehusen. Det är klart att fantasin och kreativiteten ökar om man får leva ganska okontrollerat och fritt. Det är klart att man klättrar in genom trasiga fönster, det är klart man skär sej, det är klart att blodet smakar farligt och gott, det är klart man tänder en eld, det svarta sotet ringlar längs väggarna. Det är klart man drar. Men här, havsnära, finns inga ödehus i Landskrona längre. Det är hit skattebetalarna ska flytta. Väck med camparna, väck med friluftsområden för alla. Landskrona med all sin ängslan. Med sin benhårda envishet: Har någon kommit på en idé om att man ska bygga, så ska man jävlar i det bygga. Jag satt vid Nyhamn, bygg bygg bygg, ingen sans och ingen måtta, baktunga kaserner, inget liv, inga krogar, inga affärer, en sovande stad, Landskrona, i mångt och mycket, och i framtiden kommer man att undra: såg de inte, tänkte de inte, förstöra så vacker havsnatur. Varför kan ni inte göra saker med måtta Landskrona. Och nu ska man slakta det som kallas norra Borstahusen. Förutom det osympatiska, kommer det att bli fult. Och oåterkalleligt. Så cyklade jag nära Helsingborgsvägen, samma överdrivna trista byggnationer, samma döda gator. Samma fantasilöshet, samma fulhet, samma gnäll och bara gnäll gnäll gnäll från alla håll och kanter, samma torra öken för visioner att växa i.

Jag är alltså Undervattensmannen. Undervattensjesus. Det är härnere jag bor och jag tänker inte komma upp förrän det har blivit ordning och reda med saker och ting. Det är i undervattensvärlden, när ljuden hörs på ett annat sätt, som jag förstår mina egna tankar. Får jag för mej, jag tänker så, i min egenhändigt komponerade bubbla. Och vi var i alla fall i Västra hamnen. Där folk är som folk är mest, blandade. I Sibbarp har vi camparna, och veteranerna med sitt mörkbruna läderskinn, och på kvällarna de mer och mindre nya svenskarna med sina fotbollar, vattenpipor och pitabröd, grillarna. Men det är mest blandat, tyska tonåringar, danska småbarnsföräldrar. I Västra hamnen har vi fler muskelmän, fler gymkort, mer silikon och vax. Men när man tittar närmare, mest vanligt folk, många gillar salsa, vissa dansar den, andra äter den. Men så var det ju Marko och jag, som skulle ta bilder till omslag och press (och till bloggläsare, bilden ovan är, på ren och skär ranelidska, unik, den kommer bara att visas just här, just nu, jag är den första och enda svenska författaren, kanske i hela världen, som har varit på en sådan bild). Marko med sin insektsliknande undervattenskamera och jag med mina tunga våtslafsiga kläder. Upp och ner, över vattnet, under vattnet, under ytan. Ett sällsamt dovt drömmande mummel. Då kommer tankarna som hos en långsamt oljad blixt. Och en annan dag får jag kanske tid att berätta om mitt litterära universum, där den här sången sitter mjukt i en sliten lappad stilig fåtölj. (foto ovan: Marko Wramén)

Innan jag somnade. Innan jag vaknade. På våren 2010, skrev jag i min dagbok om den haltande romanen: "Pange. Det måste finnas ilska, driv." Det var i slutet av april, början av maj. Jag höll på att hitta en roman, prova mej fram. Jag borde ha tagit det lugnt. Men jag hade så bråttom. Jag skulle skriva om en påhittad man och rev och slet i mej själv för att hinna, för att bli färdig, för att få pengar. Jag viftade åt alla håll, grep allt och fångade inget. Så jag kände bara stressig ilska, inget driv. Men det gick två år och det kom en novellsamling, en deckare och en kortroman, men hela tiden med historien om Pange bultande bak i huvudet, återkommande, det var något jag saknade. Att det var något som inte stämde. Svikna Pange, flyende Pange, jagande. Och man måste hitta rätt, man måste ha det tålamodet, att vänta. För en morgon, förmiddag, augusti 2012, vaknade jag sorgsen men lycklig efter en dröm som låg så nära. Med en roman hittad. Med Charlotta Anderson i mitt huvud, från ingenstans, från någonstans ändå, en historia djupt inne i min kropp, framletad, framväntad. Så jag började skissa nytt, så jag började slänga gammalt, spara en del. Och jag åkte till total ensamhet i Sitges, promenerade på stranden, badade i havet, simmade i den lilla bassängen, tittade rakt fram, tänkte bok och lyssnade på musik, kom till strandens slut, vände och började om igen, och kvällarna och nätterna vid datorn i den lilla mörka lägenheten, Dire Straits, Lou Reed, och skriva skriva skriva, äntligen, fort och vingligt och ner ner ner i djupet, jag har skrivit för många lättsamma böcker, det måste få ett slut. Jag skrev skrev skrev, inte exakt, men på helt säkert rätt väg: äntligen nyvaken med ett ilsket morgonhumör, med ett ilsket driv.

Vi åkte båt från Ramsjöstrand. Den stegrade, föll ner från vågorna, dunsade. Jag hoppade från båten, dök, saltare vatten vid Hallands väderö. Jag bar ett barn från båten över tången till klipporna, hur hon spände sej. Ska hon minnas det som ett upplöst trauma, ska hon minnas mej som en bro över mörka vatten. Och långt tidigare. När jag var ett barn. Jag minns jag låg på rygg under vattnet, tittade rakt upp, klor som sved i ögonen, solen som sved i ögonen, vattenytan alldeles över ögonen, var en hinna. Jag var på en annan sida. Det var i Spanien. Jag minns den stora vägen. Jag minns en tunnel under den stora vägen. Jag minns en bortglömd snäll svensktoppssångare, hur han jagade en gitarr för att underhålla, blåsa rosa bubblor. Jag minns döden, mina tankar på döden. Den långa spanska kalla lyxhotellstunneln, tavlorna på väggarna, döda tysta pråliga män män män. Jag minns en snabb Mercedes som körde på en hund när vi satt i vår hyrbil, värmen, asfalten som bubblade. "Den klarade sej", sa pappa, "jag såg att den sprang bort på andra sidan." Andra sidan. Jag såg hur hunden fastnade i diket, blod på den ljusbruna pälsen. Jag vet. Att all smärta vi försöker hålla borta, av kärlek av godhet. Av rädsla. Tar sej igenom ändå. Andra sidan. Jag låg länge just under vattenytan i paradiset, tänkte att jag tillhörde något annat.

 

Det var en molnig morgon. Men jag har lovat Elsa åtminstone ett bad om dagen. Och när vi gick mot hamnen mot piren i Borstahusen började solen ta sej fram, värma våra ryggar. Så vindstilla öresundskusten tillät. Vi träffade en mink. Inte hungrig. Men flickorna som fiskade krabbor hade en burk med kräftstjärtar, och minken sprang fram och tillbaka som nästan tam, plockade en bit och tillbaka till förrådet under stenarna. Spara till en sämre dag. Som en lycklig mink. Nej, som en hungrig, som en som lever sitt liv på gränsen, mat mat mat, som en som inte kan vara försiktig, som en soldat i desperation. Det handlar om liv eller död. Men, vi kunde njuta, tillåta oss, njuta av solen som sken nu, havet som var bitigt men simbart, som friskade upp en slö hjärna och det blev det bästa badet och vi åkte rutschbana ut i vattnet och senare på kvällen skulle jag se Mikael Wiehe långsamt höja den politiska medmänskliga solidariska upprorstonen och jag skulle känna: Jag har ett val, jag måste träna på att höja min röst och försöka stampa tillbaka egoismen. Försöka lyfta upp och skörda några spröda blommor och blåsa pollen över fälten med allergiska tårfyllda ögon. Men först skulle Babian sjunga: "Ah, jag har ingenstans att slagga / och jag pallar inte ragga / så förför mej". På den Landskronakarneval som blixtrade till ändå bland matos och högljudda tivoliattraktioner och högljudda tonårstuppar, högljudda medelålders semesterfyllor.

Jag läser dagbok, 11/6: ”... och ett skrik följde honom ut i natten ...” Det är del av en skiss till ett tillägg i manus. Och då är det höstnatt på Ven. Det är ett av de sista grälen, det nästsista. Hans föräldrar. Det kan vara väldigt … jävligt, blåsigt och kallt. Och den där kylan i hjärtat. Jag läser dagbok, 18/6: ”Varmare i vattnet idag.” Och igår var det som vanligt, man åker baklänges längst fram till Tomelilla, sen åker man framlänges längst bak. Och sen kom vi till Simrishamn (och jag lyssnar på Lou Reed nu, och under dagarna och tidiga kvällen läser jag skrivarantologier, och sen, på kvällen i badkaret, läser jag Paul Auster, och jag var tvungen att titta på Lou i Blue in the face, och jag blir tvungen att tänka vidare på boken som alltså ska komma i september, På väg till Charlotta Anderson, på detta: att när man har stängt ner och stängt ner, stängt ute, byggt det där skalet sten- granit- titan- hårt, så börjar det sippra in, så finns den där sprickan som man kan täppa till, men den kommer tillbaka, nästan alltid, vidgar den sej, för ljuset) och Simrishamn är ju Simrishamn, när man har kommit till torget minns man att det bara bor femtusen i stan, när man kommit till torget vid kyrkan som vi gick in i innan vi spanade efter Ulf Lundell och Klas Östergren i trakterna kring Netto och Systemet och John Annas stod vid sina pocketställ, kvalitet för tjugo spänn. Men det var i alla fall ett alldeles förtjusande hotellrum med havet och hamnen och allt det andra. Edvard Persson porträtterad. Och Hasse Kvinnaböske spelar på Hamngillet på lördag, fri entré. Och vi somnade skönt i de sköna sängarna, vaknade mjukt och skönt. Men inga frukter vid frukostbordet. Jag läser dagbok, 3/7: ”Hamnplanen. Tvillingtanter i likadant maskinslitna jeansjackor, pastellfärger.” Och, ge dej nu, Simrishamn: Måste du ha så förbannat kallt i ditt sötvattenshav, smärtan i kroppen.

   

"Pappa, finns du?"

"Ja, finns du?"

"Jag finns om du vill att jag ska finnas."

"Jag vill att du ska finnas."

"Då finns jag."

Idag fyller Anna sex år.

070630

Västanvinden blåste som höst. Ganska ofta tänker jag inte på att jag har läsare, bokläsare, bloggläsare, tidningsläsare. Vid Rådhustorget i Landskrona och slutet av juni och västanvinden blåste som höst och senare åkte Janne och jag bussen ut till Borstahusen. Väldigt sällan tänker jag på att jag har läsare. Vi gick genom fiskeläget och man kan se gamla saker, man kan se sin uppväxt, annorlunda med egna ögon, med andra ögon, försöka se något genom andras ögon. Vi pratade på: ”Ah, vilket vackert smidesarbete på husen här.” ”Där låg Höijers bierschapp.” ”Undrar om det bara fanns en smed i hela Borstahusen.” ”Då var ju Borstahusen en ännu mindre ort, tre fyra bierschapp.” Vi gick mot vinden till Pumphuset, vinden från Öresund in över fiskehamnen, småbåtshamnen, kulturhamnen, kroghamnen. Badhamnen. Medan vi väntade på att Ebbot skulle sjunga Johnny Cash pratade vi med en bekant från Landskrona förr. ”Ardennerponnys, min flickvän säger att det inte finns ardennerponnys.” Och jag visste inte om han skojade, vad som i så fall var roligt och jag tänkte på föl och jag frågade Janne och han frågade mej och vi enades om att det var ju konstigt, prata om ardennerponnys. ”Han är helt enkelt smartare än vi”, sa jag. Och Ebbot hade strul med gitarren men sjöng, och hammond, och saxofon, gör det mesta vackrare och utanför betong och glas och glas var Öresund gråvitt hotfullt, och molnen, och Ven och Danmark, som höst. Och jag tänker nästan aldrig på att jag har läsare. Och Janne och jag gick ut en sväng och för sådär ett år sen skrev jag här om två vänner som passar i gubbkeps, jag nämnde inte Janne. Janne: Jag tänker inte på dej som en kille i keps. Det är en bråkdel av våra stunder tillsammans som du burit keps. Du tänker ju inte på mej som en kille i slips (men jag klär i slips, du klär i keps). Och det är verkligen sällan som jag ser mej själv som en kille med läsare. Jag skriver bara, det är vad jag gjort och vad jag gör. Och västanvinden piskade som kall höst och jag skulle ta bussen tåget cykeln, till Limhamn. Stod där i regnet vid hållplatsen och där kom de, han som snackat med oss om ardennerponnys, och hans tjej. Och det var kallt. Och där kom bussen. Och lite lite värme smög sej på och jag satt längst bak i bussen, lyssnade på Casey´s last ride med Kris Kristofferson och då skulle de gå av och tjejen gick bakåt mot mej och jag lyssnade ju på Casey´s last ride och var i den världen och hon knackade mej på axeln och jag sa: ”Va?”. ”Sidan 58 i Conny och Karola”, sa hon och jag sa: ”Va?” och hon log. ”Ardennerponnys.” ”Aha”, sa jag och för åtta år sen kom andra delen i romantrilogin om människor från Landskrona, En sång för Sonny och Karola, den fick ganska många läsare, någonstans (inte på sidan 58 dock) skriver jag om ardennerponnys, det hade jag helt glömt (och i september kommer alltså På väg till Charlotta Anderson, sista fristående delen i trilogin). 

Daniel Woodrell. En helvetes vinter. Han smyger in någon sorts poetiska miljöbeskrivningar. Och en stenhård handling. Gråvitt. Mjuka ljud i allt det hårda. Ett alldeles annat USA. Country noir, om man så vill. Han smyger in någon sorts, i sammanhanget, omständiga poetiska miljöbeskrivningar, liksom, tänker jag först, kvasipoesi. Men det funkar. Det blir en viktig del i historien. Så förbannat bra berättad, korta kapitel. Och det fungerar så, jag har just slutfört en roman, nu har jag två projekt som jag väljer mellan, att starta upp. Daniel Woodrell. En helvetes vinter. Tog mej fram till beslutet, vad som ska vara prio ett. De korta kapitlen, alltså. Det dova drivet framåt. Hotet, spänningen. 

För tjugotre år sen vaknade jag så törstig i mörkret på galonen.
"Var du fuld igår, Nils", frågade en polis bakom ett skrivbord.
Sen släppte de ut mej, klockan var nästan tio på förmiddagen, haltade pank på dammiga efterfestengator.
Jag pratar om Helsingör.
Pappa Bill, Charlottas far i romanen som kommer i höst, ändrar sej vid färjeläget, i dimman, mistluren, som att ta sej över floden, Styx, men han är inte redo, han har lite kvar att göra.
Eller, salig Göran, i mitten av 80-talet, när vi var sexton och skulle arrangera dansk afton och smugglade in öl efter öl.
Och den gången, i slutet av samma 80-tal, när vågorna slog och Rickard och jag satt på Helsingborgs gamla färjestation och väntade ut stormen som aldrig stillades, men guppade oss till London ändå.
Eller det året i mitten av 00-talet, när vi hade den vita bilen och bodde i Landskrona och hade kört från Tyskland och när vi skulle av färjan i Helsingborg, ville den inte starta först, och dog för gott vid Smörhålan.
Well. Förutom övernattningen i fyllecellen har jag aldrig sovit i Helsingör, men imorgon har vi bokat rum på Hotel Skandia, och på Strandborg spelar de upp till dans.

Jag läser amerikanska ikoner och fröjdas hårt. Ångesten. Teaterpjäsen i inledningen, amatörerna. Det pinsamma livet. Det omöjliga livet. Pretentionerna, ambitionerna som kväver allt. Det är en becksvart ångest ofta i Revolutionary Road av Richard Yates. Jag minns när jag nästan stannade efter varje steg, i vuxen ålder, gräver jag nu? Går jag in i en återvändsgränd nu? Blir jag den jag inte skulle bli nu? Philip Roths Envar börjar på kyrkogården och man följer huvudpersonens liv genom hans hälsotillstånd, kroppens tysta skrik och de två sönerna som vi aldrig hör prata, som säger så mycket. Så mycket hat som jag tror sipprar ut. Kan man gå tysta ett helt liv och missförstå varandra, gärningarna? All sorg och frustration som aldrig blir luftad ordentligt, aldrig nergrävd ordentligt. Bara skaver vidare och vidare, tillräckligt mjukt för att knappt märkas, tillräckligt hårt för att vara ständigt närvarande. Det är mera sällan nu, men jag stannar ibland, minns att jag stannade ibland, på en trappa till ett hus, på en brygga, en pir, på ett färjedäck med en räkmacka som väntar, öl, citronvand, och tänk att det blev jag. Jag läser amerikanska författare och fröjdas hårt.

Det har gått tio år. Öresund blåser. Det är den avslutande fristående delen i trilogin om människor från Landskrona. Det är mer desperation i rastlösheten. Det är mer bråttom iväg, inte till, bara från. Det är en kallare naknare ton. Joy Division. Love will tear us apart. När Pange får frågan: "Men du drömmer väl?" Svarar han: "Jo, mardrömmar." Det finns en linje en tråd en stig att följa. Men man får leta lite. Jag tycker att en läsare måste söka själv. Men det förutsätter att det finns saker att hitta, fisk i sjön. Man lufsar runt, upp och ner, ibland hopp ibland grått. Det var längesen jag kände någon längre förtvivlan. Ett lugn. Och det blir nog så, att På väg till Charlotta Anderson kommer ut i höst. Det finns en värme i kylan. Det finns ett hopp bakom cynismen. Det finns en förklaring.

Anna fyller sex om några veckor och hon och jag besöker den riktiga skolvärlden. Sjuåringarna dansar och mimar något om att rulla en spliff och känna på din kropp hela natten, nakna. Och Anna sitter på mina axlar och Geijerskolans mimfestival börjar halvtvå och den har pågått i snart en timme och Anna sitter på mina axlar, men jag måste vila, solen skiner och det är försommar och Anna masserar mej i pausen mellan två låtar och någon tittar någon ler försiktigt, försiktiga föräldrar och andra föräldrar, och barn, sockerbarn och korvbarn och utklädda barn och sminkade barn, där sprang Elsa tio år förbi och det börjar igen och jag reser mej och lyfter upp Anna och lite i bakgrunden, lite bakom de andra, dansar Bruno Martelli, och det känns konstigt. Bruno Martelli ska inte dansa, och inte till den här sången, proffsig som värsta Fame, och de är åttaåringar som pussar varandra efter en het kärleksstrid. Och Anna får hoppa ner i ännu en paus, och de halvballa ungdomarna, männen, har blivit halvgamla föräldrar och många har stora objektiv till sina kameror och andra står tätt ihop försöker skugga solen när det går igenom finesser på stora telefoner. Och nu sjunger (mimar) några från förskoleklassen att Alcohol is free, med utklippta pappgitarrer och jag dansar försiktigt med Anna på mina axlar, halvhäftigt och imorgon ska vi hit igen, Anna ska träffa sina nya lärare och mjukt mjukt tryckas in i skolans värld, bort från dagiset. Men nu är det dags för Sean Banan igen, det svänger inte riktigt, dansen känns stel och orepeterad och jag märker att jag börjar bli kräsen och petig, det är ju barn det är ju barn, och det känns som långa tre minuter, och nu, nu! Sist av alla efter en och en halv timme, är det dags för Elsas tjejgäng. De har repat i en månad och har likadana kläder och rörelserna sitter bra och jag tror att jag är den ende föräldern som sett hela showen, och mitt sotsvarta samvete är inte sotsvart. Jag lämnar Anna tillbaka till dagistidens sista skälvande dagar, cyklar och badar, det biter hårt och skönt, livet.

Försommar och vinden tar ännu inte tag som på hösten. Pildammsparken. De som springer. För ett och ett halvt år sen i vintern: Åh, att få gå där och inte frysa, inte stappla, inte känna hur benen fötterna svullnar och spänner. Och försommar idag och jag vet att jag hinner, men precis, det extra drivet i trampandet på cykeln, vet att jag orkar. Och inne på Gastromottagningen: ”Du är ett mirakel.” Ungefär så säger Konstantina. ”Jag har läst dina journaler, du var så sjuk.” Det är insikten som smyger på mej, då och då och då, lite i taget, nu. Det är rädslan. Det är: Inte för bra inte för bra, då kommer något värre, då kommer syndafloden. Och på väg till Ölkaféet kör jag omvägen genom parken, det är försommar, där är den bänken, där satt jag då och då och då. Och jag är lite orolig i magen, saker som passerar mitt huvud, som har hänt ska hända, småsaker som blir stora. Och där sitter de gubbarna, och en kvinna, håller hårt i sina burkar. Och där brukade jag sitta. De kortsiktiga dagarna, svälja ner den akuta ångesten och dränka den. Och jag cyklar förbi Triangelns station, och alla tågresorna, Köpenhamn, Landskrona, Göteborg, burkarna, flaskorna, några öl och på väg, bort från det onda, en timme, två, några dagar ibland. Och nu, förbi Square Side. När man är i skuggorna alldeles för tidigt på dagen. När man bara vill se andra tärda, nicka stumt, förstå. Och nu, vatten och kaffe på Ölkaféet och där är en kille kring trettio, köper sin andra öl halvett på dagen och den blicken, den gången, det tempot, giriga små klunkar, bedöva så att krampen släpper, och möjligheterna kom och försvann, och nu, det är ingen saknad som gör ont, en vanlig saknad bara, ett vemod som sällan släpper helt. Men försommar, och vinden som tilltar är ljum, jag kan gå jag kan prata, tänka med min hjärna. 

Det är en konstig känsla. Att kliva av tåget i Landskrona, och det står några männsikor där, det har slutat regna, det blåser, det är just vid nya stationen och bakom är slätten, över far molnen, det har slutat regna. Och det står några människor där, tre personer, tittar på något, så ska de gå, så stannar två kvar, tittar, läser. Och bussen ut till Borstahusen går snart men jag hinner en snabb glimt. Det är Katarina på Thomas bild, det är mina texter. Det är en av våra tretton skärmar.
Ute där Tivolit brukar vara på midsommar, nära Borstahusen och Ulkavallen, står skylten med tivolibyggaren Aleksys bild. Aleksy heter egentligen något annat. Jag tänker på det. Tänk om han kommer hit i år igen, med sin kraftiga kvadratiska håriga överkropp, mössan. Tänk om han ser bilden läser texten, vem fan är Aleksy, tänker han, får jag tag i den självgode jäveln som skrivit detta så ska jag strypa honom, dunka hans huvud mot släpet till Tagada.
Så tar jag mej runt delar av Landskrona, och det är en konstig känsla. Berättelser, mina egna och andras, Thomas bilder, våra promenader kommer tillbaka och det har varit ett konstigt projekt. Det rör liksom på sej.  Det är ett år sedan vi började. Det är ju livet som också har pågått och förändrats. Tillvaron lyfter och landar om och om igen.

Detta är delar av skärmen vid Tivolit, ett mobilfoto i all hast.
Imorgon (lördag 25/5) presenteras utställningen och boken finns till salu vid Rådhustorget i Landskrona.

Spanskt tåg, söderut. Alldeles utanför ligger havet. Det är kallt i april. Krisspanien. En karaokesångare rullar in en högtalare, håller i en mikrofon. Så börjar det enkla förinspelade kompet, styltigt sväng, smör. Han har skäggstubb, ansad. Så börjar han sjunga, Guantanamera. ”Yo soy un hombre sincero.” Min spanska är dålig: ”Jag är en ärlig man från palmernas land.” Kuba i alla fall. Vackert i alla fall. José Marti skrev, var poet. Spanskt tåg. En asiatisk man, spenslig, mängder av tatueringar. Trasiga kläder. Rocknroll, linne, och en ung kvinna med europeiskt utseende. De pratar med varandra. Han har sin skinnjacka på hyllan ovanför. Och vi åker genom en krater utanför Barcelona, röd jord ovanför oss, röd jord, brunröd, skövlade palmträd. Krisspanien. En kvinna med huckle går runt med lappar. Min spanska är dålig: ”Jag har fyra barn och släktingar, vi har inga jobb, ingenstans att bo. Gud vare med dig. Hjälp oss, snälla!” Solen som nyss sken. Regnet som gör brunröda floder som rinner ner över spåret. Det spanska tåget stannar i en förort. Den asitiske mannen tar sin skinnjacka och sin tjej för att gå av. Men just innan: En kraftig spansk kvinna i rejäla kläder, skäller, min spanska är dålig: ”Dra upp byxorna!” ”Va?” ”Dra upp byxorna”, säger hon och skakar på huvudet. Krisspaniens ilska flammar upp. Sen blommar det. Karaokesångaren sjunger fortfarande, drömmande, längtande, Guantanamera. Då blommar det. Paula Jimenez svävar in som en sorts lugnare Pippi Långstrump, säljer sin tunna kopierade diktsamling, för en euro, som kanske heter Den osynliga velocipeden. Och min spanska är dålig: ”Sanningens ängel vill ha småpengar och känsla, känna smakerna och dofterna.”  

Det är i bassängen i duschen eller i bastun på Kockum Fritid. Kort tid i omklädningsrummet. Jag äter mindre och mindre gärna bananerna bland nakna mansrumpor. Det är några särskilda bänkar i parker och vid havet. Igår var det en kort stund i Öresund, tolv grader, lite kyligt. Och det är bland jordgubbsstånden eller biblioteken. Det i stan eller det i Limhamn oftast. Någon gång Bellevue, och Landskrona kanske tio gånger om året, en eller två gånger om året i Lund.
Ja, det var inledningen.
Det är givetvis på cykeln, med musiken.
Men häromdagen var det Limhamnsbibblan. Där känner personalen igen mej. Där trivs jag. Jag är känslig för alkohollukt. Jag är som en, som en, som en som har bra luktsinne. Gammal alkohol, ny alkohol. Och hur ser han ut, jaha, en som har tagit två öl till lunchen, utomhus, för att vädret är så tjusigt. En sliten, en tyst, en tidningsläsare som inte vill lägga pengar på egen tidning, det är två öl, en tidning. Jag vet. Och han den ilskne med alla kläderna, stark alkohol och urin.
Men häromdagen var det Limhamnsbibblan. Där är några äldre kvinnor som pratar väldigt högt. Jag tycker att det är fel på ett bibliotek. I en del frågor är jag benhårt konservativ, reaktionär. Men det ringde. Dolt nummer. Jag gick ut och svarade. Konstantina. Ungefär: "... även du vars lever är nästan återställd, även du vill vi ha med i undersökningen." Riskfaktorer för infektioner vid levercirros. "Ja", sa jag, "jag ställer upp."
Och idag fick jag brevet med information och frågor.
Och ibland är det som när jag stod vid Colosseum, och det var inte de utklädda gladiatorerna. Det var svindel. Det var som att hisna. Att vara så liten i världen i livet i historien.
28. Hur stor del av tiden under de senaste två veckorna har du oroat dig över att aldrig må bättre?
Det vidgar sej det öppnar sej.
Insikt och tacksamhet.
Att mycket sällan sätta sej till doms.

... men det är samma känsla i maj. Havet ligger kvar. När jag var så mycket yngre och det första allvaret, den unge pojkens allvar, så ... allvarligt. Och ensamheten så ensam. Jag hade kanske fått tag på någon eller några folköl, femton sexton år. Maj i Borstahusen och kanske fanns det inga plankor ut på bryggorna, kanske var det redan som balansgången började, de första fallen och skråmade benen. Freestylen på, Björn Afzelius Dan Hylander Nationalteatern. Jag hade köpt ett litet paket Marlboro eller Prince. Och det var bara jag i den melankolin. Det stilla Öresund. Det är samma. Kanske inte samma ilska, men från samma tomma hål. Samma saknad och längtan från samma tomma hål. Jag skulle börja gymnasiet och jag skulle identifiera mej med allt som inte var helkonstigt, men annorlunda, utanför. Och detta skulle jag göra, inifrån, normal. Och det är maj igen, samma osynligt knutna näve i luften, samma känsla av utanför innanför, skrikande vanlig.

Först var det måndag, och mina ögon mina ögon, var normala. För jag har levt i andra tider. Röda ögon. Blurriga ögon. Gula ögon när jag, och det är mer än ett år och fem månader sen nu, hamnade på sjukhuset. Det är mer än ett år och fem månader sen, och jag har fortfarande ibland svårt att förstå den där killen som mer och mer blir Jonte Bergh, en fantasifigur, eller en skuggtvilling. Jag har alltid varit Jonas (eller Pibe), men han finns inte längre, spår av honom, men även hans rörelser förändras, som en lätt vaggande sjöbuse på snedden på torra land. Så jävla torr bakom ögonen, och förra veckan började med måndag och Anna fyller sex i juni, nu var det hennes första cirkusuppvisning. Som döttrarna förändras. Spralliga Anna blir allvarlig. Allvarliga Elsa blir sprallig. Men om man skrapar och tittar så är det Anna som är den ordentliga och Elsa den slarviga, och i lördags var det Elsas föreställning, Tandtrollsjakten, och på söndagen den vanliga uppvisningen, och då för något mer än ett år och fem månader sen, missade jag för första och enda gången, uppvisningen. Lades jag in på sjukhus. Kunde jag ha dött. Torr bakom ögonen. Det är sånt som inte svindlar, men nog borde svindla. Min terapeut säger att jag inte förstått hur illa det var. Kanske inte. Men jag blir förvånad varje gång, de få gångerna, jag gråter. Jag brukade gråta. Jag som var sentimental och bölig. Jag är fortfarande sentimental, i min torra ensamhet. Varenda gång jag gråtit har det handlat om barnen. Jag kanske förtränger en mycket djupare smärta.

(utomhusutställningen och boken Söndagar presenteras den 25:e maj vid rådhustorget i Landskrona.)

Inför Landskronas 600-årsjubileum har författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson vandrat i staden. De har mött människor som de porträtterat i ord och bild. De har sökt i sina egna minnen efter händelser, platser, historia. Landskrona av idag har fått möta Landskrona av igår.

Det blev utomhusutställningen Söndagar som visas på tretton platser i staden under hela året, alldeles gratis.

Utställningen består av aluminiumskärmar och har ingen början och inget slut, man kan börja var man vill, sluta var man vill. Man kan ta en dag att promenera runt i Landskrona, följa kartan som kommer att finnas på museet, eller kan man ovetandes, slumpmässigt råka stöta på en skärm när man ska ut och handla eller med tåget, märka att: Här har andra människor gått, andats och verkat.

Till utställningen Söndagar hör också en bok med samma namn. Stefan Lindqvist (journalist på Helingborgs Dagblad) har skrivit förordet.

bloopers (jag omarbetar, det kan man diskutera, om en bok någon gång blir färdig, men någon gång går den i tryck, och då kommer inte dessa rader vara med, nej nej, ingen kan övertala mej.)

”Jag är för fan inte fyrtio, inte än, vi hinner”, säger Pange (på rymmen april 2012), ”eller hur, Blixten, visst hinner vi hitta Charlotta”, säger han, natten till söndag i senare och senare april.

”Visst, du är trettionio”, säger Blixten, och nu är de framme, kaffe och torra mackor på Café Gobiten nere i oljehamnen, en kort promenad till köttfiket sen, klockan fem på morgonen, bacon och korv, håliga män i självlysande arbetskläder, någon kvinna. Blixten och Pange i duggregnet.

”Det är alltid grått när man är på rymmen”, säger Pange. ”som en parodi på frihet ...”

”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och de går nerför trappan mot spåret längst bort på perrongen, en kylig vind från den svarta tunneln, inte in på centralen, inte synas vara grå, inte känna bara gå.

”Det är alltid grått när man är fri”, säger Pange, och tåget har passerat danska gränsen, ”som ett avskräckande exempel på hur det går när man lämnar flocken, eller bara en parodi på … vad som helst, livet ...”, säger Pange, och gäspar, liksom rättar till huvudet, sätter det på plats igen, gäspar stort igen. ”Jag måste vila ögonen snart. Undrar hur det är med pappa Bill, och Charlotta, Norrland. Blixten, jag har aldrig varit i Norrland … Så mycket man inte har gjort, åh, cansado ...”

”Inga broar bär över så mörka vatten”, säger Blixten, och tåget far fram över bron ner i tunneln, ”vi borrar”, säger Blixten, och han tar fram sin slitna läderportfölj, ger Pange en flaska vatten att skölja ner några till smärtstillande och lugnande med, ”det finns alltid såna som vi, även om vi inte vill det, som borrar sönder … fundamenten, även om vi inte vill det ...”, gäspar Blixten, och han längtar efter speed nu, piggna till, bli rak, bli fokuserad, men tar fram en tjock bunt papper, ”mitt manus … det handlar om … ja, som den med Scorpions Wind of change, det är ju ingen traditionell avhandling, det är kanske därför den aldrig blir godkänd, Inga broar bär över så mörka vatten ska den heta, heter den ...”, säger Blixten.

”Som Brothers in arms?”

”Kanske, det är ju du och jag, den här handlar om förändring, i Östeuropa, västlandets påverkan, du vet … hade det funnits fönster att öppna på tåget, så hade jag slängt ut hela skiten ...”, säger Blixten, och det säger dunketi dunketi dunk, Pange sover nästan, men Blixten pratar. ”Men det vet du kanske, att jag kommer att glömma hela luntan på toaletten på Hovedbangården, så skapar man legender”, säger han, och ler, och Pange kan omöjligen ha en aning om vad Blixten pratar om, han har sprungit och såren svider och hela han är ett sår och sydde 23 stygn i vänsterarmen, tolv i ryggen, och tolv i magen, och egentligen har han ingen aning om att Blixten egentligen pratar om en kort kort notis i tidningen, att Blixten försöker vira in det i ett djupare resonemang om ett samhälles behov av bottenskikt att trampa sej torrskodd på.

”Det är där oron sitter”, säger Pange, ”det är där jag ändå känner ett lugn och en tacksamhet nu, att du följer med mej över … Blixten, jag måste sova, jag måste sova … över mörka vatten ...”, säger Pange. ”Eller ... äh, jag gråter ju aldrig”, säger Pange, somnar igen.

”Varför måste du alltid vara så jävla kall”, säger Blixten, skakar på huvudet, tar upp den slitna läderplånboken, tittar på fotot av Teddy, Teddy Teddy Teddy, vi måste hjälpa Pange att hitta Charlotta. Hjälpa Pange att vara mogen. Fyra drömmar i en glittrande skål, och Pange sover, lille vackre Pange, den vilsne snubblande guden, hör inte mer, tåget fortsätter, stannar i Köpenhamn, på Nörreport, Österport, vidare, förbi Bakken med minnena, Charlotta och Pange, i en inte ond saga, förbi förbi, Helsingör, och Blixten vågar inte vara stilla, de är jagade, och Pange sover, tåget far vidare och vidare och Blixten leder Pange på Hovedbangården, byter tåg, åker tur och retur Rödby, ser färjan stampa, och det är nära, det är nära, att Blixten bara sliter med sej Pange, för att fortsätta ner i Europa, och vidare vidare bort, de har pengar, men … pappa Bill, först hitta pappa Bill, sen Charlotta, sen iväg, och efter fem timmar vaknar Pange, tar upp tidningen och läser igen, skrattar.

”Fan, vad har vi hittat på, ute på vägarna igen, Blixten, jag lever”, säger Pange och det har läckt lite blod genom hans T-shirt, stygnen som inte riktigt sitter rätt, skaver. ”Fan, vad jag är törstig, har du mer vatten, jag känner mej bättre nu, behövde bara vila ögonen lite ...”, säger Pange, och nio timmar, tänker Blixten tyst, nio timmar. ”Jaha, så Köpenhamn nu, skönt ...”

”Det gjorde så jävla ont, Pange”, säger Blixten, dricker öl på Pindens värdshus, röker cigaretter, rök rök rök, ”Teddy, jag trodde att hon skulle dö, och sen blev hon gravid ...”, och Pange gäspar, och varsin joint i fickorna, om de skulle behöva fly, ”och sen … du ...”, och Pange gäspar, och de vet att de flyr, ”så jävla ont ...”, flyr, de vet hur man gör, och visar fotot på Teddy, leendet, rädsla och styrka, ”men ändå så skönt ...”, säger Blixten, det lilla barnet, förvånade blåa ögon. ”Varför måste du alltid vara så ...”

”Det är livet, grabben … Har du svårt för att fatta”, måste Pange säga, alltid ett värn, alltid ett basebollträ, alltid en cigarett till.

”... jävla hård ...”

Sy ihop livet, sy ihop alla hål, inget ont in, inget ont ut.

Men Pange håller sin hand på din axel, Blixten, det känner du väl?

”Var det jobbigt, med Teddy, när hon var sjuk?”

”Det är fortfarande jobbigt, hon dog nästan ... Och du dog nästan, och ett foster som växer, Pange!” Känner du hans hand, hårdare nu? ”Känner du inte!”

”Du är min bäste vän”, säger Pange och ger Blixten en cigarett, tänder.

”Tack.”

”Vi ska klara detta, men du behöver inte, du kan dra om du vill. Du har ju … du ska ju ...”, orden som inte kommer fram, Pange och Charlotta, aldrig några barn, alltid hoppa vidare, alltid rasera och fly.

Och alltid någon annanstans, eller Köpenhamn, som en rödbrun öken av slitenhet, litenhet, allt de gjorde istället för att bli vuxna.

”Vem ska då köra, om inte jag?”

”Jag kan köra själv.”

”Du kan inte köra”, säger Blixten, och blickarna, smälter varandra tyst, två händer över bordet, en snabb rörelse, tittar på varandra tyst, jag älskar dej, på den rökiga bodegan, slammer och horor och jonkare och en kyrka som alltid slår tolv sista slag, för någon.

”Men ändå”, säger Pange, glider förbi tegelhusen, de höga de stora de slitna med slitna livsöden, och det råa men hjärtliga, ”du får hålla med om att Charlotta nog skrattat, om hon visste ....”

”Att vi letar efter henne?”

”Hur vi letar efter henne ... mina stygn … du vet ...”

”Dina sår i själen”, försöker Blixten.

”Lägg av!”

”Saknar du henne så mycket”, säger Blixten, och inget att svara, inga nostalgiska barndomssomrar med rykande grusvägar, brandgula cyklar, frukostbullar från konditorier med pinglande dörrklockor, inget liv bakom mjukt soldis att plocka fram.

Snart. I maj startar utomhusutställningen Söndagar runt omkring i Landskrona. Samtidigt kommer boken/katalogen med samma namn. Thomas H Johnssons bilder och mina texter. Platserna och människorna. Idag igår i förrgår. Förord av Stefan Lindqvist. Mer information kommer.

Låt oss säga att vi var i ett annat land. Inte Spanien. Inte Frankrike. Kanske Portugal, upp och ner på gatorna i Lissabon. Några dagar. Upp och ner och upp och ner, titta och prata och prata, uppe vid kanten, ögonen ut över stupet, floden och sen, färjan över Tejo och bussen genom de fulare kvarteren, ut över jorden och de låga träden, vägkrogar, ett torkat vattenland, och vi har gått upp och ner och upp och ner och nu är det blåsorna på fötterna och då rinner ni som ett lättflytande vatten ner till den lilla staden Sesimbra vid det stora havet Atlanten och där, fram och tillbaka fram och tillbaka barfota i det salta som svider först men lenar och läker sen. Det känner ni på balkongen när solen långsamt sjunker och ännu senare kan ni ta av er solglasögonen och vakna igen och jag tänker på engelska landsbygden i juni och en festival, ge mej en mäktig festival och mjuka gummistövlar och musik, kära du, ska byggas utav glädje måste och frustration.

onsdag 130410: I den stora katalanska staden fyrtiofem tågminuter från den här lilla staden ska det spelas match mot laget från Paris. Det är ännu en solskensdag. Hotellet ligger högt. Frukostmatsalen ligger på sjätte våningen, en skybar någon annan gång någon annanstans. Nu en sliten men fräsch frukostmatsal. Det tyska paret. Han tar en kaka till. Han bär kakijeans och en tennisskjorta, glasögon. Hennes skratt. Inte otrevligt men inte trevligt. Några träd nedanför är gröna året om, andra är vårskira. Hennes sjalklänning är dovt skrikrosa och några andra färger, spräcklig. Hon ler mot mej, inte otrevligt, inte trevligt. Och nu går de och han fick med sej en sista bulle. Jag äter citronyogurt och tänker på en som tycker om citronyogurt. Och utsikten. Och bakom husen, bakom vägen och järnvägen, havet det salta. Och ut och neråt och strandpromenaden söderut och det är inte inte hett, bara varmt och det är mest gamla människor som har kavaj över koftan och skjortan, en vårhalsduk. Efter fyrtiofem minuter går jag ända ner till havet och igårkväll var det kallare än jag trodde och det är fortfarande förmiddag och jag orkar inte gå upp till hotellet och jag är av den sorten: har jag tänkt tanken bada måste jag bada och det andra hotellet, det nya och dyra ligger alldeles vid stranden och det är inte folktomt men nästan och jag skulle snabbt kunna doppa mej naken men jag är gjord av fegt virke ibland, anständigt, ibland. Men jag måste bada, tar av mej jeansshortsen och T-shirten, behåller kalsongerna på, mina känsliga bara fötter, doppar mej. Kallt. Kanske sexton. Torkar sandigt i solen och snart är jag tillbaka på den lilla strandpromenaden, går åt andra hållet, kanske trehundra meter. Sen ser jag den här skylten:

20.45. Match. Bardisken av tegel. Bruna klinkers. Enkla stolar. Bara jag som håller på Paris. Skulle vara gott med en öl. Apelsinjuice, skakad. Hemmalagets korta män har boll. Barens korta män är mer satta. Mer ärrade, fiskare, gissar jag. Paris gör mål. Ganska tyst, om man säger så. Den ganska kraftiga kvinnan böjer sej ner och lägger sonen i vagnen, visar en rejäl svanktatuering. Sen kommer Messi. Messias. Männen i baren håller upp händer över huvuden. Halleluja. Sen blir det mål och sen börjar de präktiga katalanska spelarna mygla. Imorgon ska jag ta tåget söderut.

Det började under inflygningen, det blåa havet, hamnarna, långa stränder, pirerna, lastfartygen, färjorna mot Balearerna. Då började det, sen fortsatte det, jag frågade en kille vilket av spåren som var rätt, tågbyte och vidare med R1 till Caldes d´Estrac. Han trodde att jag var mycket bättre på spanska än jag är, jag nickade och kom ihåg ocho, spår åtta. Han bjöd på en cigarett, och vi satt på perrongen. Solen. Av med kavajen, av med koftan. Bara T-shirten och en cigg och det är ju berg överallt, små berg. Några med snö på, såg jag också under inflygningen. Men det började. Men det var där, i väntan på tåget, den känslan, jag är här, jag hör hemma här. Oförstående nickande till spanskan killen pratade, eller katalanskan. Och jag hejar på Zlatan. Och jag tycker om Madrid. Och jag ska inte stanna i Barcelona, tåg igenom och norrut längs kusten och jag ska hitta den lilla staden, Caldes d´Estrac, men först ska jag byta tåg vid Barcelona Sants och det är en ganska stor station och jag var lugn men alla människorna och alla automater in och ut med biljetten och sen funkade den inte och jag pratade med en konduktör eller nåt och jag sa ocho och Caldes d´Estrac och han öppnade en grind och släppte in mej och jag hittade spåret och där stod ett tåg och frustade och jag hoppade på. Men det var R3. Det tog fem stationer för mej att fatta det. Och det är ett annat Barcelona, slitnare, mörkare, flagnat. Men jag är turist och kan vända. Lika lång väg tillbaka, upp och ner för trappor. Och sen, till slut, man kan säga mycket om att bygga järnvägsspår nästan ute i havet längs stranden, nästan, men det är fröjdefullt och man kommer ihåg, just det, solglasögonen och äntligen denna sömniga stad, Caldes d´Estrac där diskotek är förbjudna för då ska man slippa droger, och dans, och ikväll spelar Madrid och imorgon spelar Zlatan och jag försöker få ihop noveller och det är kväll och lite tidigare på detta lilla hotell, plockat direkt från sjuttiotalet, staden som klättrar, kyrkan högt upp, serpentin, nä ... zig-zag-vägar. Satt jag där, drack vatten och läste denna fantastiske Richard Yates och, det svåra lätt, och här, här kan jag bo, sen nästan somnade jag, bara kyrkklockans slag varje kvart, och ryckte upp mej och stora vägen och järnvägen är verkligen nära havet och det är inte Budapest men alldeles nedanför hotellbalkongen, ja, bredvid polisstationen, ligger ett thermalbad. "Inget reklamtrick", säger damen i receptionen, "många gamla kommer hit", säger hon, "artrit, det är på riktigt", säger hon och luktar svagt vitlök, hotellet luktar spanskt rengöringsmedel. "Jag börjar bli gammal", säger jag, "viejo", låtsasstapplar lite. "No no", skrattar hon och jag vet inte om det var för att jag sa fel eller för att jag ser så förbluffande ung ut. eller för att ... restaurangen är stängd, frukosten på sjätte våningen och också här, mer här i det härjade Spanien, har man längtat efter våren, så kallt så rått hårt annars.

Margaret Thatcher är död. Hon blev 87 år.

För några år sen skrev jag såhär när det var kravaller i England:
"Nu händer det igen, Margaret. 
Nu hatar dom er så att dom håller på att spricka, Torkild, för det kommer förr eller senare till LA också, lita på det. Man kan inte kuva en så stor del av befolkningen med oresonligt orättvis politik hur länge som helst. Den sista droppen kommer alltid. 
Och jag är helt emot våld och plundringar. Men jag förstår frustrationen 
Och vad gör Cameron? 
Jodå, fler snutar, hårdare tag, patetiska utspel där han skyller på ligisterna. Och, dessutom, indragna socialbidrag. 
Jodå, det löser säkert allt i ett längre perspektiv. 
Eller? 
Eller, är det kanske så att vi i västlandet har kåtat upp oss så mycket på vår höga standard att vi skiter i den tredjedel av befolkningen som ständigt blir misshandlad, på alla plan. 
Nä nä, vill man så kan man. 
Kan man gräva en brunn med bara händerna? Och om, sinar inte vattnet ändå? 
Det är så förbannat lätt, Cameron, Reinfeldt, Björklund, Strandberg, Sarkozy, att glömma att lyssna på Barn av vår tid. Det är så lätt att fiska röster hos dom som ni tycker betyder något. Det verkar så skrämmande lätt att ständigt mena att man är ofelbar, att det är flyktingars, arbetslösas, outbildades eget fel att dom till slut spricker. Medan ni sitter på pengabunken och inte har en aning, inte bryr er ett dugg. Makt makt makt, kontroll kontroll kontroll, är det verkligen så jävla kul att vara omtyckt av egoister som inte bryr sej om politik och hatad av dom ni skiter i? Fast, som sagt, dom skiter ni ju i. Och kom inte och prata om ideologi, kom igen när ni vågar visa er i, och förstå, verkligheten. Ni är förrymda söndagsskolebarn som borde spärras in, eller, snarare, ni är ju redan inspärrade. Ni borde släppas ut. 

Och. Jag försvarar aldrig våld. Jag bara förstår varför det uppkommer. Jag bara tänker att någon i ledande ställning borde tänka: Varför blir det såhär? Varför händer det gång på gång? Om man kan mänsklighetens långa historia. 
Nå, varför händer det, är det för att allt är rättvist? Och dom stygga är stygga, helt enkelt? I så fall, vem är dom stygga? Ja, jag vet, föräldrarna som inte heller fick någon hjälp i onödan. 
Ja, jag vet, det är så lät att skylla på samhället. 
Men om nu inte samhället vill ta ansvar för sina svaga medborgare, varför ska då dessa medborgare bry sej om samhällets och dess lagar? 
Så kan jag tänka. Samtidigt som jag tycker att människor ska ta eget ansvar. Men så enkelt är inte livet för dom som är födda av dom som är födda av dom som är födda av dom som ingenting har. 

Det var 1988 och jag var nitton år och vi bodde i ett ockuperat hus i Brixton. Och om någon har hört detta förut så är det för att jag har berättat det förut. 
Vi var väl åtta eller nio som bodde i huset (jag och min kompis bodde där bara några veckor). Alla andra kom från Nordirland. Ingen ville väl egentligen bo där. Men vad skulle dom göra. Thatcher hade tagit jobben till London, hyrorna var mycket höga. Det var ganska många som var höga. Alla jobbade inte. Det fanns en håglöshet och en hopplöshet. 

Man pratar om det idag, dom som vet något och är intresserade. Om predestineringen. I tidig ålder blir barn (för dom är fortfarande barn) på olika delikata sätt medvetna om att dom har ingen chans, inte en jävla chans. 
Så säger du: Alla har en chans, det är bara att kavla upp ärmarna. 

Han hade en så aggressiv gång, skotten som jag inte minns namnet på. Han hade fru och barn i Skottland och ville tillbaka dit. Men jobben fanns ju i London. Beaver tog kofoten under skinnrocken och vi gick ut. Jag var en snorunge som hade gjort en del men ändå oerfaren. 
Vi var inne i en del hus, men alla saknade el. Skotten blev mer och mer frustrerad. Till sist hittade vi ett tomt hus med el. Grannarna var vanlig engelsk arbetarklass, antar jag. Dom tittade ut genom fönstret och skrek att dom skulle ringa polisen, det hade nog jag också gjort. 
Då brast det för skotten som började skrika: Fuck you! Fuck you! Fuck you! 
Sådan frustration och ilska skapas av ett inhumant samhälle. Så har det, historiskt sett, alltid varit. Men få i ledande positioner orkar försöka förstå eller bry sej. Därför slår det tillbaka, men på fel människor. För dom trygga är ju fortfarande trygga och alltid någon annanstans, och det verkar vara det viktigaste."

Okej. Vi börjar om. Förra inlägget var nummer tusen. Tusen! Du fattar. Så detta är nummer ett, vi börjar om. Och vi börjar se slutet nu. Eller, du vet, gångbron över spåren vid den gamla stationen i Landskrona, ut på varvsområdet. Jag cyklade där i söndags, inte på bron, men det är som en bro, eller som de där siffrorna man följer i pysselböcker för barn. Ja ja ja, de nästa tusen inläggen kommer jag att föra en sorts talan för vardagsfilosofi, plattityder. Det handlar ju om att inse drygheten, dumheten, och pallra sej bort till berget som står där så stadigt och saktmodigt. Men vi börjar se slutet nu. Thomas och jag har hållit på i ett år ungefär. Vandrat, pratat, fotat skrivit, och hinder och lösningar och en sorts respekt. Det handlar om faser. Livet handlar om faser. och visst är du unik i dina små egenheter, men tro inte för en sekund att du inte är en del av något större, mycket större. Men vi börjar bli klara nu. Och på gatusmart ranelidska: Ingen annan, ingen! har med  bilder och ord skildrat Landskrona bättre, Sverige, Världen! Det är inget skryt. Det är fakta.

Nästan varje dag, där uppe vid dagiset ålderdomshemmet busshållplatsen, cyklar jag förbi. En gräsplätt bara. Det är sådär tjugoåtta år sedan nu. Men nu när det börjar bli varmare sol, sitter jag helst vid havet. Men hur är det nu, med olika temperaturer, dimman som kan stiga upp från sundet och kylan i mars eller tidiga april då. Då cyklar jag upp till bänken bakom ålderdomshemmet. Där solen alltid skiner. Det är sådär tjugoåtta år sedan nu. Det stod en kiosk på den där lilla gräsplätten. Och vad var Limhamn för mej. Ett ställe där färjorna gick om de i Landskrona var nedlagda. Härförleden satt jag på bänken utanför ålderdomshemmet och läste Stig Larssons intressanta roman om honom själv, eller vad man ska säga. Jag kände igen mej i en del av arbetet, och i en del av livet. Är jag också ett geni då. Stig Larsson har alltid funnits i mitt skrivande liv, fast väldigt perifert. Men det är sådär tjugoåtta år sedan nu, och då var det ju musik, Slas kanske, Flugornas herre. För nästan tjugoåtta år sedan hade jag sovit över i Limhamn och det var juni och jag var på väg till busshållplatsen och kiosken var stängd (nu är den riven) och jag var antagligen ungdomligt piggt bakfull och säkert alldeles säkert förälskad och jag hade en freestyle och jag plankade på pågatåget till Landskrona och då kom den stora större största känslan, vissheten om att allt var ännu mycket större och oförklarligt. Som universum. Vi pratade om det, Elsa och jag under stjärnorna. Att det är så stort att det nästan är obehagligt att tänka på och försöka förstå, att man får den där oroskänslan i magen, av allt man inte kan fånga. Så vadå ... glida vidare bara.

Det är en undersökning av matstrupe, magsäck och tolvfingertarm med en mjuk och tunn slangkikare. Och man vill ju ha lugnande. Och då får man ju inte köra bil, inte cykla, och någon borde komma och möta dej, ta hand om dej, vagga dej stilla men kort kort efteråt, för du blir trött, för du somnar. Det är alltså tillbaka till sjuksängen och den ro som den sköna vårdpersonalen ger dej, lugnar dej. Och jag har en sådan lust att berätta: Jag saknar er. Jag längtar efter det enkla livet på lasarett. Äta, kissa, bajsa, sova, se på skotska deckare på dansk teve. Se ut genom fönstret, råkorna, kajorna, hur de låter livet tiden gå. Det är alltså fasta som gäller, åtta timmar. Vi går upp kvart över sju. Vi har en hund att gå ut med, Billie, en tjej. Anna har svårt med det, att en hundtjej heter Billie. Han, säger Anna. Kommer på sej själv, ändrar sej. Tränar på hon hon henne. Kvart över sju. Och du tror kanske att jag törstar i min öken, min karga sjukdom. Nädå, man vänjer sej. Det är som att cykla, eller simma. Det ska man ju inte göra efter de ganska stentunga lugnande flytande jag får, tjong, rakt ut i blodet. Just efter att jag vant mej vid att drägla. Jag sa det till den trevliga rödhåriga sjuksköterskan, att det tar en stund att vänja sej vid att drägla. Hon skrattade. Hennes före detta kille hade gått på Skurup. Ja. Som vanligt pratar vi litteratur på Inga Marie Nilssons gata på Sus. Det är som att cykla eller simma. Förra gången jag gjorde gastroskopin var jag helt bombad efteråt (jag hade fått 6,25) och sa att någon skulle komma och hämta mej. Det var en av de där vackra höstdagarna. Råkorna eller kajorna var inte oroliga. Jag cyklade till Kockum för att simma. Helt bombad. Men skärpt. Det är som att cykla eller simma. Har man väl lärt sej. Men det var alltså ytterligare en undersökning idag, gastroskopi och jag tog bussen. Äldre och äldre, försiktigare och försiktigare. "Vi har gummiband", sa den rödhåriga sjuksköterskan, "om ifall att ..." Och detta är konfidentiellt. Detta är min sjukdomshistoria. Jag väljer vad jag vill berätta. "Det bästa är ju om du inte dricker", sa hon, och då just då, för innan hade jag inte tänkt på det. Jag drömmer om alkohol ibland. Att jag ska dricka. Men jag vaknar alltid innan jag dricker. Som Stig Larsson ungefär skriver: Hur ska man kunna drömma att man är påtänd. Eller full, för mej då. Men just då, när den trevliga sjuksköterskan hade sagt att det bästa är om jag inte dricker. Kände jag mej stolt. "Inte sedan december 2011", sa jag, och hon sken upp. Det hade hon inte behövt. Hon kände inte mej. Men hon gjorde det, av godhet kan jag tro. Hon gav mej den äckliga bedövningen i svalget och det känns som att det sväller upp, hade jag inte varit så lugn, hade hon inte klappat mej över håret, hade jag kanske drabbats av panik, att kvävas. Sen sprutade de in lugnande (5,0) och jag fick den där plastgrejen att bita på och någon sekund innan de körde ner den mjuka och tunna slangkikaren i matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen, föll jag i den tungt mjuka drömlösa sömnen. Och jag vaknade hos en annan, lite äldre sköterska och det blödde fortfarande men vi tryckte och tryckte och jag sa att jag skulle ta bussen eller en taxi och jag gick ut och det var solsken och en gång bänkkille alltid bänkkille och jag gick vingligt ibland men ganska rakt mot bibblan och förbi och där är dammen där är bänkarna och jag satte mej i solen och mittemot låg en ung kvinna på sin bänk och jag och musiken och en gång bänkkille alltid bänkkille och jag la mej och somnade och vaknade fyrtio minuter senare. Snart kommer grodorna, tänkte jag, om bara isen försvinner.

En glimt Dan Turèll

Jag gick i kvällen i Borstahusen. Jag kunde vägen så bra i mörkret. Att det sitter så djupt i systemet. Jo. Jag är skyldig rapportering från gårdagens äggrullning i Ramlösa: 1 - Jerry. 2 - Anna. 3 - Jag. Min tredjeplats kändes säker men jag var aldrig med i striden om segern. Anna och Jerry var outstanding. Man kan möjligen tycka att Jerry, 43, kunde vara mildare mot Anna, 5. Men tävling är tävling, det bör barnen i dagens samhälle lära sej tidigt. Annars är det kört redan innan du valt dagis och bestämt vilken skola du ska gå när du börjar tredje klass, när agnarna som senast måste sållas från vetet. Totalt var vi arton deltagare. Och idag är det måndag och vi är hundvakter och om du undrar varför jag inte skriver här så ofta: Jag har fått ett välbetalt jobb som spökbloggare till en känd artist. Allt är falskt och du kan ju stå med högburet huvud och tro att du är en moralisk fanbärare, medan vi verklighetens folk, skrattar och pekar finger hela vägen till banken.