Med anledning av

Hörrödu, Victor Malm, (detta är vad jag pratar om) skärpning!
Vadå en tradition som började med beatlitteraturen, sov du dej igenom de inledande veckorna på litteraturvetenskapen? För mycket punsch i början, va?
Nä, överlåt punschdrickandet åt de som kan, många gör och har gjort den grejen mycket bättre än du (och förresten: Piraten var ju ute på en jävla resa i Tre terminer).
Vadå en tradition som började med beatlitteraturen, orkade du inte ens sträcka dej efter Hemingway (börja med Och solen har sin gång och Edens lustgård, där finns också kvinnor i viktiga roller, precis som i min bok) eller John Fante. Det känns ganska förutsägbart med de gamla vanliga Kerouac, Bukowski och Lundell (när du recenserar kvinnor som skriver om svår kärlek, jämför du alla med Duras och Södergran då?)
Men, allvar, Victor, har du verkligen aldrig hört talas om Odysséen? Den skrevs (berättades, sjöngs) redan 700 före Kristus och handlar om några grabbar som ger sej ut på äventyr.
Nä du, Victor, även om du ska fortsätta såga med latheten som fogsvans, så får du anstränga dej, för som det är nu finns det många som gör det (och har gjort det) mycket bättre än du.

Insekterna svärmar vid strålkastarna i Fuengirola

Tågresan från Malaga. Många stopp, hopträngda hus i gulbeige. Ibland skymtar jag havet på vänster sida, blått.
Den ganska smala remsan land mellan bergen och Medelhavet. Den hyperexploaterade remsan.
Jag kommer till Fuengirola vid lunchtid. Två spanska fyllon skriker på varandra utanför stationen.
Jag går ner mot havet, här gormar engelska semesterfyllon.
Jag kan köpa dagens Expressen i alltmöjligtaffärerna, eller Aftonbladet där Peter Kadhammar brukar skriva på onsdagar.
Fuengirola. Vi kom hit på 70-talet. Mina mamma, mina syskon och jag, min tandläkarpappa. Och andra tandläkare, vissa med familj. Det brukade vara i slutet av april, en lång längan och sen efteråt ... saknad.
Fuengirola. En trygghet. Byggnadsskelett då, byggnadsskelett nu. En trygghet. Och skyltar och de nya husen då är gamla hus nu, hotell med kalla klinkers eller nötta heltäckningsmattor.
Det ligger något deprimerande över Fuengirola.
Det är inte den bedagade stilortens charm.
Det är sliten masskonsumtion utprånglad utan nyanser bara.
Och den 57-årige engelsmannen i hockeyfrilla och linne, kraftig, stabbig, med röda kyssläppar tatuerade på halsen.
Det är den bristen på charm.
De svarta unga männen som inte ens låtsas sälja filmer och väskor, knark, hororna som pratar med mej, pensionärerna som passerar långsamt.
De stora insekterna svärmar högt uppe vid strålkastarna som lyser upp fiske- och lustbåtshamnen.
Och ändå var det en sådan ljuvlig eftermiddag, promenerade på stranden, fram och tillbaka. De små fiskebåtarna uppdragna på land. Sandskulptörerna, männen med enorma fiskespön nertryckta i sanden, rädslan att gå under linorna, eller, att gå rakt in i linorna (och jag skriver en bok med kanske mord, kan det vara ett mord att foga in, fisklinemord?).
Och jag känner mej hemma i Fuengirola ändå, trivs bland långliggarturisterna, och några tvärgator bort från stranden ligger Spanien, apelsiner, skor och fantastiska enkla bakverk, rökiga fotbollsmatcher på små teveapparater.
Och om jag lämnar mitt lilla hotellrum och går en trappa upp finns den lilla lilla poolen på taket, där äter jag dessa ljuvliga clementiner och har tröttnat på deckare, läser Peter Kadhammars Route 66. "En av Sveriges bästa journalister berättar viktiga och läsvärda historier", står det på framsidan, utdrag från en recension. Och det är nog sant.

 Peter Kadhammar

Dagar och nätter i Malaga

Flygplanet flyger liksom förbi. Rakt ut över Medelhavet och ett slag var det Atlanten jag älskade mer, större, liksom. Som att Medelhavet var ett litet hav, instängt. Som att det inte skulle gå att älska båda (plus Öresund).

Instängt. Och jag läser nästan bara deckare när jag är på resa, en om Island (författaren heter Arnaldur i förnamn och skriver bra, jag har läst någon av honom innan och det är bra, men det stannar inte kvar särskilt), om båtresan till Danmark på 30- eller 40-talet. Om vågorna, om att vara instängd i en hytt under vattenlinjen.

Men flygplanet, rakt ut över och det är så blått och bakom oss bergen och flygplanet vänder tillbaka igen, tillbaka till Malaga. Och vi flyger lägre och lägre och havet är så blått och jag ser planets skugga på ytan och jag får en sådan stark lust att hoppa, dyka, spräcka ytan.

Jag tar bussen. En spansk stadsbuss i spansk stadstrafik och en småsur busschaufför som kan säga tre euros på engelska, annars inget. Det är omöjligt för mej att berätta vart jag ska, jag kan inga gatunamn. Men jag har ett optimistiskt (men mycket dåligt) lokalsinne och har varit i Malaga en del gånger men oftast i centrum och nu ska jag lite utanför och det bor 600 000 människor i Malaga och det myllrar ju en del (spansk trafik, spanska biltutor, busstutor) men jag har havet till höger och min brorsas gamla glasögon med bara en skalm, havet till höger och jag ser det långt borta genom husraderna ibland, närmre ibland och jag känner ju igen järnvägsstationen och bron över den torra floden (alla torra floderna) och när bussen vänder och stannar för sista gången (för att sedan åka tillbaka till flygplatsen) känner jag igen mej, jag ska ju skriva om de här platserna i första delen i romanen jag hoppas ska lyfta snart. Jag har min ryggsäck, det är inte så långt att gå till Hotel Las Vegas.

Fönster och balkong ut mot Medelhavet. Malaga har en stor kryssningshamn. Jag räknar till tre gigantiska sådana fartyg. Och fyra lastfartyg ute på redden.

Det finns andra båtar på Medelhavet också, som färdas i mörkret med flyktingar och jag har läst ut den isländska deckaren och läser en engelsk (Robinson), om rasism. Den instängdheten, på en knappt sjöduglig överfylld flyktingbåt över Medelhavet. Vem gör den resan om det inte är alldeles nödvändigt.

Och jag i den relativa lyxen (med min dåliga ekonomi, men det är också relativt) går strandpromenaden fram och stranden alldeles vid vattenbrynet tillbaka, tar ett snabbt dopp och sen fram och tillbaka igen. Tänker på de torra flodbäddarna och broarna, de som bor under de låga broarna. 

Jag äter en enkel ljummen bocadillo med jamon och café con leche. Fyra euro.
Jag ska komma igång på allvar med att skriva en roman, tänka och skissa.
Jag ska även (när jag blivit klar med deckarna) läsa en bok och recensera den, och promenera.
Jag ska hålla ögonen öppna, registrera. 

Jag köper spanska clementiner och det är en mer koncentrerad smak, de har fått mogna på träd och inte instängda i ett lastrum på väg till Sverige.

När jag går in till city, hus som små palats i mjukt grönt och gult, några välskötta, andra övergivna med slarvig graffiti, över en liten bro över en liten torr flod med ganska mycket växtlighet, ser jag något, stänger av musiken, en ung kvinna och en ung man sitter på något underlag, bara sitter (och jag tar på mej glasögonen, låtsas att jag tittar upp mot den gamla Gibralfaro, den moriska borgen som skyddade mot pirater) och jag tittar på dem, pojken och flickan, inbillar mej inte smutsen och det slitna.

Jag är i början, alldeles i början av ett bokprojekt. Jag ska försöka omfamna något som jag tycker är viktigt. Jag ska försöka skriva en rakt och enkelt berättad bok om hål i världen, hålen som finns överallt. Jag ska försöka skriva underhållande och hyfsat lättläst. Jag har ingen aning om hur det ska gå till. Jag vet att jag inte kan fånga ens en bråkdel av det jag vill fånga, och det gör mej nedstämd. Jag som bara kan skriva, tycker inte att jag når fram. Jag vill skriva sånt som stannar kvar.

När jag går i mörkret, fast gatlyktorna, och billyktorna, förbi parken med de tunga buskarna och träden, deras tunga dofter, hör jag musik, som desperata skrik. Jag går in i det riktiga mörkret och i en ring står ett tjugotal människor med trumpeter (och några andra instrument), de spelar som i falsett, som i skräck. Det är inte en konsert. Det finns ingen publik. Jag har glasögonen på mej och när de ser mej, tycker jag att det ser ut som att de blänger åt mej: Stick iväg, pirat! 

Lyssna till ditt hjärta

Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i Helsingborgs Dagblad av författaren Mats Kolmisoppi (här). Det får mej att minnas.

Jag minns: "Men det är en sann historia", sa hon, upprörd, när vi var flera som hade tyckt att hennes berättelse inte grep tag (det tillhörde vardagen att få både ris och ros, men i stort sett alltid nyanserad kritik). "Det har ju hänt i verkligheten", sa hon och jag minns att hon blev röd i ansiktet och påminde om ett barn.
Jag minns att hon bodde på internatet men ofta körde hem på kvällarna, till sina föräldrar eller pojkvän. Att hon gav mej skjuts en gång, körde omvägen till Malmö där jag skulle träffa min tjej och några kompisar. Jag minns att jag frågade om det var okej att jag drack en folköl i bilen, det var det. Vi lyssnade på en skiva med Peter LeMarc och den skånska slätten, rovfåglarna, hösten och vinden. "Jag blir så arg ibland", sa hon och hon var 19 eller 21, 22, jag var 24 (åldern, och jag som hade en glöd för skrivandet, det var det enda, allt annat i mitt liv var vingligt, åldern, jag hade svårt att förstå den som inte brann för att skriva), "att man måste leva så hårt för att ni ska tycka att det är intressant, att man måste vara så tuff, kan man inte få skriva om trevliga saker", sa hon, och jag tänkte: Jo, om man skriver bra, av nödvändighet. "Viktiga saker", sa jag, "det måste vara viktigt för en själv, tror jag, sen kan det vara om vad som helst ..." Så körde vi på Ystadsvägen, Nobelvägen och ner på Simrishamnsgatan och vi skulle träffas på Retro för att sen gå till Golden, i framtiden skulle någon jobba på museum, någon bli lärare, en skulle bli konstnär men sluta, känna sej färdig, någon skulle bli översättare och poet. Jag skulle bli författare och diversearbetare, och jag visste inget annat, det var mitt andra år på skrivarlinje, jag kunde vara ledsen och otålmodig, känna mej dålig, men jag tvekade aldrig, jag skulle skriva böcker, jag hade så många historier att berätta.  "Vill du inte följa med", sa jag när hon stannade bilen, "vi ska spela flipper, det kommer några från klassen", sa jag, och hon skakade huvudet så bestämt, flackade med blicken över Möllevångstorget. "Jag måste hem, måste lämna bilen, måste ... det är sent, nä, jag vill inte", sa hon och hennes ansikte blev rött bland gatljusen och det var nu jag kunde ha gett henne en kram, men ... "Tack för skjutsen", sa jag, "vi ses på skolan."

Idag recenseras På väg till Charlotta Anderson i HD och Mats Kolmisoppi är positiv, men bihistorien om finnarna som badar bastu tycker han är klichéfylld, och det är den enda historien i boken som helt har hänt i verkligheten. Det visste jag ju, man blir låst när man försöker återskapa verkligheten, det blir sämre litteratur, det är en tvångströja, det blir nästan alltid ... overkligt. 

(Jag, och några till, hade bestämt oss för att satsa fullt på skrivandet när vi kom till skrivarlinjerna, många hade inte det, de provade sej fram i det unga livet, jag glömmer det ibland. Jag vet inte var hon finns idag, jag vet inte ens om hon fanns då, hon kanske bara är en konstruktion i en ganska kass berättelse ändå.) 

(Boken finns hos bokhandlare i LA och Malmö. Beställa är enklast och billigast av mej, då får du signering och bonusbok på köpet, annars: be biblioteket skaffa ett ex.)

Känsla för feeling

Så Sydsvenskan publicerar Håkan Engströms samlade sågningar av Lou Reed-konserter i samband med dödsfallet. Så charmigt och värdigt, inte. Man har även lök till laxen, passar på att låta Engström skriva en grinig nekrolog (under rubriken: Parentesernas man) som ungefär handlar om att Lou Reed är stabbig och överskattad. Detta grundar Håkan Engström på någon sorts sanning om hur musik ska vara, eller inte vara. 

Det verkar trist att ha så mycket kunskap och erfarenhet av musik men ändå fjärma sej så tydligt från bra rockmusiks kärna: känslan och nödvändigheten, uppbackat av kunnande och idé som finns i ryggmärgen. Så att man kan öppna upp för den, den viktiga: åh, feelingen, åh, känslan för den.

Man får givetvis tycka vad man vill. Men nog borde det rutinerade tidningsfolket på Sydsvenskan visa att de har lite känsla för feeling när Lou Reed dör.
Det måste väl finnas någon på redaktionen, någon kultur- eller nöjesskribent, som tycker att Lou Reed gjorde mer än att skriva ihop och framföra låtar (mest dynga) som, visst, räckertill ett helt okej samlingsalbum, möjligen en dubbel om man gräver djupt och (alltför) generöst, men inte mer än så.
Det måste väl finnas någon som kunde skriva en värdig (inte insmickrande) nekrolog som motpol till Engströms konsertsågningar.
Det är inte Håkan Engström som bestämt publiceringen av recensionerna, det är nyhetschefen på kultur- och nöje.   

Jag tycker att Sydsvenskan är löjliga och arroganta (men de tycker säkert att de är fräcka, går mot strömmen, vägrar hylla den ovärdige legenden, liksom, eller så skiter dom bara i vilket).
Jag har vid några tillfällen njutit av när Håkan Engström visat att kejsaren är naken (fast när jag tänker efter var det längesen nu, och roligast har han varit när han sågat, till exempel, Nordman, puffat till en öppen dörr med lillfingret, men med finess och humor) men när han ger sej på Lou Reed blir det mest plumpt, nästan ... ja, bittert, är ett ord som kommer till mej (varför).
Och när han säger att Television, Patti Smith och REM (inget fel på någon av dem) har greppat stafettpinnen och sprungit mycket längre blir det direkt fånigt i min bok.

Jag tycker att Lou Reed svänger väldigt ofta, på sitt eget speciella sätt. Den så kallade stabbigheten anser jag ofta vara sväng, ett rytmiskt väntande och tragglande och tuffande och ofta en basgång som är fantastisk, och även när det inte svänger traditionsenligt musikaliskt, melodiskt, så svänger det ändå (en helhet, ja, kanske konst, eller kanske bara bra, annorlunda, hjärtskärande som ska låta på ett annat sätt, invecklad enkelhet, och svärtan, texternas svärta, jag har inte ens börjat prata om texternas samklang med musiken och attityden) på ett sätt som kanske är svårt att ge bra betyg om man lägger koncentrationen på att räkna takter och harmonibyten eller (för all del) bortvända ryggar eller sminkade masker.
John Cale höll ett kort tacktal när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996: "Inspiration och artistisk frihet är rockenrollens grundstenar." Han hade kunnat tillägga hårt arbete, som Lou Reed sjöng i Songs for Drella: "I´ts work, the most important thing is work".  

Sterling Morrison hade ganska nyligen avlidit när Velvet Underground valdes in i Hall of Fame 1996, de tre kvarvarande medlemmarna framförde en sång till honom. Den har allt jag vill ha, allt som Håkan Engström avskyr, antar jag. (För övrigt tror jag att Lou Reed har gjort en och annan dålig låt, en och annan dålig konsert, precis som Bob Dylan. Men det är inte det det handlar om, det handlar om att visa lite respekt, visa lite känsla för feeling.)

Lou Reed är död, fan också!

Vi var nygifta i Berlin år 2000, egentligen lyckliga. Men det var höst men det regnade och vi blev sura överallt och bråkade och skrek och hon slängde vårt enda trasiga paraply och jag gick iväg med min freestyle. Jag gick iväg och det var en gammal stad som höll på att bli ny igen, i ständig förändring och kassettbandet vändes automatisk och jag satte mej på någon bar och lyssnade vidare och jag hade bara ett band och det var Songs for Drella, Lou Reeds och John Cales rockmusikal om Andy Warhol. Det var en LP på kassett och A-sidan var kortare än B-sidan och det var flera minuters tystnad för tankar i en trasig stad i en trasig värld, men ändå en värme, och jag reste mej och gick iväg igen och där det varit taggtråd och ingenmansland grävde grävskoporna, lyfte lyftkranarna mot storfräsardrömmar i glas och betong, slafsade alla i leran, regnet regnet, och jag lyssnade på Songs for Drella, Hello it´s me, och det var ett så vackert farväl, och Lou Reed gick alltid vidare, i ständig förändring (och förra hösten var jag ensam och skrev en roman och överallt rev det och jag skrev om deras önskan deras längtan deras hopplösa dröm som så klart var min om det enkla nostalgiska fjäderlätta hos Dire Straits bara för att tröttna, känna en oärlighet, bara för att tvunget rasa ner till det sanna, bara för att väckas till verkligheten, Lou Reeds och Velvet Undergrounds verkliga verklighet och jag lyssnade om och om igen, tog mej in i världar, lärde känna världar, glas mot sten, ärras, brännas, allt ska kännas). Och det verkliga livet tär skär och ärrar och jag låg i en sjukhussäng i några veckor och, Sally can´t dance, Sweet Jane, Caroline says, Coney Island baby, och jag hade också en längtan, kärlek, och Heroin, Lou, och jag låg i en sjukhussäng och doktorn berättade att man får stå i kö, men det går att göra en levertransplantation, men det är en svår operation, många klarar den men inte alla, inte alls alla. Som om det vore en tröst, Lou, goodbye.   

Beroendecentrum

Här är vi alla systrar och bröder, nickar tyst eller hälsar tyst: "Hej", förstående: "Jag vet, jag har också varit där, och där och där och där. Jag är här nu, ständigt i processen, mörker, ljus, mörker", nickar vi till varandra och: "Jag kan ju känna, men det kommer inte ut, det bubblar stilla och tjockt istället, det kommer inte ut", skakar vi sakta våra huvuden, "vi som hade så mycket liv", och någon har kommit fel, är onykter, full eller stenad, ryckig, bråkig, gråtig, och vi tittar tacksamt och avundsjukt och överallt finns behållare med servetter. Överallt stumma tårar. Onykter, full eller stenad, eller allt samtidigt, borde vara på våningen under, akuten. För häruppe, på andra våningen på Beroendecentrum, är vi alla systrar och bröder, kämpande nyktra. Vi klandrar ingen som har kommit fel, vi hoppas att de också ska komma hit en dag. Till det som blev kvar av det reducerade livet, men ändå livet. "Vit sol idag", skiner rakt in, lågt, "den är speciell, den vita solen ...", säger min terapeut, "markiserna sköts automatiskt", säger hon, det brukar vi prata om när det är sol, när jag har svårt att komma igång, när hon sitter och tittar på mej, väntar vänligt. Jag pratar om att jag tycker om att sitta i solen, att den ger mej ro. "Jag satt ute i tisdags", säger jag, och försöker fånga en tanke jag hade då, om att försöka klara livet. "Nä, jag vet inte", säger jag och har den låga solen i ögonen, alltid lite andfådd efter cykelturen, alltid ute i sista minuten, men alltid i tid. "Det är väl ganska bra, ofta känner jag mej bortskämd, mina små skitproblem, liksom, att jag kvider för inget, men ..." På det lilla bordet står en hårdpappersbox med mjukpappersservetter. "Jag tänker inte på det alltid, men ofta, nästan hela tiden, någon del av hjärnan tänker på det hela tiden, men jag känner mej gnällig då, men det tar så mycket kraft ..." Jag tar en pappersservett. Det är nästan bara här jag gråter nu, några få tårar, stilla. "Nä, det är svårt", säger min terapeut, "att efter nästan två år förklara att den är en så stor del av livet fortfarande, alkoholen, att kämpa mot den, att få andra att förstå ...", säger hon. "Man ska ju vara frisk, trevlig, liksom ...", säger jag. "Du blir aldrig frisk, Jonas", säger hon och det är nästan bara här jag gråter nu. "Ja, och all gammal fylla", skrattar jag lågt, "att den tar så mycket plats, ibland är den allt jag har ..." Och just när solen går i moln, surrar markiserna ut och täcker allt det gråa och det är ett konstlat ljus från lamporna, men det är ett ljus.

ska nya röster sjunga

Här går jag och är som vanligt, genom åren vandrande som en tidlös vålnad, samma kläder, samma skor, samma vaga uppsyn, och där står hon och spelar tvärflöjt och det doftar inte ljummet regn, inte värme från asfalten, gruset som tidigare rök, det doftar bara jord. Jag vill ju vara fri. Att stå på tå och inte nå, att vilja ha men inte få, att gå och gå och gå, och inte komma till dörren. När alla andra tror sej större, och viktigare. Och det är i drogerna och spriten du slipper vara försiktigare. Jag vill ju vara fri. Och jag läser Annika Perssons fina bok om Lena Nyman, blir sorgsen och arg, läser Annika Perssons och Lena Nymans bok om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, och har den i huvudet när vi cyklar genom Pildammsparken och jag frågar Anna: "Har de blivit fler?" (Alltså: färgerna och löven.) "Ja." "Och fler på marken?" "Ja, de blir jord och föds igen", säger hon, och pekar på där de ätit bullar efter att ha varit i skogen och letat troll, eller spår av troll, och vi får grönt och grönt och passerar stationen, Möllevångstorget där människor i stora rockar och kappor samlar frukt och grönt från marken, mosad mat, mosade liv, kommer till Folkets park och det finns nästan inga karuseller kvar och det blir ständigt nya tider och när Anna tränar cirkus är hon glad och jag cyklar bort till min triangel, de tre second-handaffärerna på södra Södra Förstadsgatan och det är gamla kläder men jag vill vara ny och där står en tjej, kanske tjugofem, kanske trettiofem, och hon har flätor och ser ut att kunna spela tvärflöjt, som en sådan ordentlig duktig tjej som jag alltid varit rädd för, är rädd för, de som förr eller senare kommer att genomskåda mej, och Lena Nyman hade påsar fulla med papperslappar, utkast till memoarer, och ibland (nog med sprit i kroppen) var hon magnifik och stolt, men luft pyser och hon blev liten och det är då, du vågar inte resa dej på tå, du vågar inte stå, men jag hittar i den tredje affären äntligen en jacka som skulle kunna vara något för mej, men då kommer en pojke kring arton eller nitton och harklar sej: "Ährm, det är min jacka." "Jaha", säger jag och ler och han ser ut som datanördarna gjorde när jag gick i gymnasiet, grågrönsspräcklig maskinstickad tröja, för korta jeans som sitter illa över häcken och skrevet och hans kompis provar en sådan lång oljerock med axelklaffar och jag ler igen men pojken ler inte tillbaka, "men är den till salu", frågar jag och nickar mot jackan, skojar lite lågmält i butiken, tänker jag, vänligt, farbroderligt, men pojken bara ser rädd och osäker ut och går bort till kompisen i långrocken och loafers och jag tänker: Stackars gossar, första gången ute på stan själva. Och det är hos Myrorna och det är ett blandat klientel, unga gamla, svarta vita och de säljer serietidningar och jag får en snilleblixt som i en serietidning, en lykta som tänds och jag tänker: Aha, det är jag som är konstig, kanske hotfull. Det är de som är de unga nu, de nya, såna hipsters, kanske, och jag måste lära mej det om och om igen, från början gång på gång: "It´s hip to be square." Obviously.

På väg till under korkeken

Jag låg i soffan på natten för ungefär tre veckor sen, framför teven, en så kallad tjock-tv som jag fått av Jannes mamma. Det var den där hösten 2011 när min överkropp gjorde ondare och ondare. När någonting höll på att spricka. När vi åkte bil till trakterna kring Ask och det var tal om en mycket längre resa, till Palestina, i ambulanser. Och nu, med facit i hand, var det ju en passande tanke, att färdas i ambulans.

Men jag låg i soffan, då för ungefär tre veckor sen, och hade svårt att komma till ro och somna, halvkassa amerikanska kriminalserier och det var då tvånget satte in: Du måste sova, du måste upp imorgon.

Jag cyklade till radion tidigt på morgonen för ungefär tre veckor sen. Jag satt i fikarummet med ryggen mot henne, jag såg henne inte, så började hon prata och jag kände igen rösten, Gun Bergbring på trygg skånska, och disktrasor, hon skulle kunna prata om disktrasor med oförstörd hängivenhet, och jag tänkte på 80-tal och min mamma och syster, morgnarna med Radio Malmöhus i vår skolungdom, Skånska orter och ord, varför heter Malmö Malmö? Jo, det är ju för att den där ungmön sprang kärleksblind till ett rendezvouz på den blåsiga slätten och möllans vingar fångade henne och skyflade henne ner i processen och ut kom hon mald.

Jag satt på Limhamns torg för ungefär tre veckor sen och solen sken och regnet föll och jag skulle senare ta cykeln till bryggan och ett av de sista baden, men nu ville den trevlige journalisten fotografera och han var rädd om sin stora fina kamera och regnet, och solen som sken in mellan trädens blad och han knäppte men det blev inte den bilden, jag undrar hur den bilden blev, jag kände mej så hemma i solen och det våta under trädet och bladen som fortfarande var gröna.

Och senare den dagen för ungefär tre veckor sen satt jag på bänken och regnmolnen hade flytt långsamt bort och det var stilla och bara solen kvar och jag hade just avslutat ett samtal med en annan journalist och jag hade ännu mera just badat och kommit upp och det var helt stilla och jag skulle göra flera intervjuer och jag gör dem för att det ska blåsa i elden, få grytan att puttra och alla ska veta att jag kommit med en ny bok och den ska sälja och det ska glida varma knivar genom smör och det har varit släppfester och träffa folk och det har visst varit trevligt och jag försöker vara trevlig och kanske lever jag mer eller mindre det livet jag vill leva, men det är (tyvärr) nästan bara där, under korkeken, som jag känner mej riktigt lugn.

Första recensionen - Kvällsposten
Oscar Hijuelos död (och Mambo Kings)

Hårda bud

Willy Vlautin är ingen galen ryss. Han är mer en härdad amerikan, mer en lillebror till Daniel Woodrell, min andra tuffa litterära nya vän denna sommar och höst.
Willy Vlautins stundtals sargade kvinnohjälte (och de andra) i Norrut (Bakhåll) kämpar med livet, att stå ut och överleva, i Reno, Nevada.
Jag har läst en hel del Auster och Roth, Yates, finlirarna, dessa månader. Lätthetens balansdansare över den jämntjocka kvävande ångesten.
Men Willy Vlautin är rakt ner i det. Svärtan är ett normaltillstånd, en lakonisk humor någonstans. Men slagen, hakkorsen, panikattackerna, självskadorna, spriten, amfetaminet. Livet på det som många tror är botten, omänskligt, bara misär, är också något annat, är också flera färger, nyanser.
Som i Henning Mankells Elden-böcker. Och Elsa och jag läser andra delen av tre om Sofia i Mocambique. Lyckan av att vakna i hyddan på det stampade jordgolvet av tuppen som snart ska gala.
Lyckan av att höra mamman och småsyskonen sova bakom skynket, och storasystern som sover alldeles bredvid, hennes lugna andetag. Hennes hår att fläta senare, i torkan, i fattigdomen, i misären, med två bortsprängda ben, död och AIDS.
Men lyckan av varje morgons besök, av den andra storasystern, den döda, den sprängda i slamsor.
Att som Willy Vlautin och Henning Mankell skildra detta mörker, med en hoppfull ton ändå, utan att vara det minsta sötsliskig. Det är tjusig litteratur i sin allra finaste innebörd.
(I bandet Richmond Fontaine spelar Willy med gitarren så att säga felvänd.)

När läste du egentligen Pippi Långstrump senast?

Jag har ju läst Pippi Långstrump för Anna, såhär i Nobelpristider. Det är en överskattad bok. Inte för att den är dålig, men för att den inte är så fantastisk som så många tycks tro, som en del minns den, inlindad i nostalgi.
Pippi Långstrump kan bli en sentimentalnostalgisk halvfalsk dröm om: "Åh, när min mamma läste den för mej, min farfar osv, så lugnt det var på gatorna bland olåsta cyklar då, så stark och fri jag blev ..."
Och det är inte jag som sätter betyget. Det är min sexåriga dotter, som är ganska barnbokslitterärt bevandrad, har ganska höga krav.
Anna och jag har haft det sista kapitlet kvar några kvällar nu, men hon vill inte höra det. "Kan vi inte läsa nåt annat", säger hon. "Men ... ska vi inte läsa ut Pippi först?" "Nej, läs en annan bok."

(Jag pratar om den första av tre böcker om Pippi Långstrump som kom ut på 40-talet, inget annat.)

Han verkade vara en bra kille

"Här! Tomas Ledin i Sportradion!"
Puh, med banjo. Jag tyar inte.
Det finns en musikrecensent som jag annars gillar, men som brukar hävda att vissa delar av Lars Winnerbäcks karriär är musikaliskt jämförbara med Pogues. Hallåja.

Hedda var också tandläkarunge, en sån jag träffade på resor här och där i min ungdom. En sån jag började brevväxla med, skickade blandband.
Nä, jag måste stänga av Tomas Ledin, han är säkert jättesnäll och god, men dålig.
Men Pogues.
Pogues ja. De enda i sitt slag, med den stringensen, den lössläpptheten, den sorgen, glädjen, kaxigheten, skörheten, skönheten. Svänget.
Men Hedda, han skickade Einsturzende Neubauten, Cocteau Twins, Triffids innan Born Sandy Devotional.
Och en gång ett svart och blått Sony med Lloyd Coles Easy Pieces och Pogues Rum, Sodomy and the Lash. Det var Pogues andra skiva och den första med Philip Chevron.
Detta hände i mitten av 80-talet, sedan dess har Pogues alltid funnits i mitt liv.
Shane, så klart, och Spider, busgrabbarna så lätta att tycka om på avstånd. Och grannpojken Jem Finer, och den hårt arbetande James Fearnley.
Men så har han också varit där, mannen med hatten i nacken. Philip Chevron som skrev Thousands are sailing, den kanske finaste sången om fattigdomens uppbrott och längtan och drömmar, och litenhet.
Idag dog han efter att ha blivit friskförklarad från cancern, men sedan sjuk igen, och ... borta, 56 år. Sorgligt.

tandläkarhistorier

... och på andra sidan fönstret på andra sidan gatan, en annan värld. En offentlig toalett i den gamla kasernbyggnaden. Landskrona. Centrum. Eriksgatan.
... och igår var jag med Elsa hos tandhygienisten i Limhamn. En modernare värld. Eller ... bara jag omodernare. "Blev du trött", frågade jag när det var klart. "Ja."
... och det är som att åka bil, en nästan omärklig rysning som en nästan omärklig hinna, av välbehag. Avslappning och skön dåsighet.
... och när bilen är framme, när tandhygienisten, tandläkaren, doktorn, säger: "Så, då får du inte mer för den tjugofemöringen", känner du dej inte alls färdig, känner du dej snuvad på en ro.
... men på andra sidan fönstret på andra sidan gatan, smög jag i en annan värld, smutsigare. Någon gång sov jag några timmar på den offentliga toaletten.
... och några gånger städade jag pappas tandläkarpraktik, putsade fönster, registrerade patienter, vilade mjukt och tryggt i tandläkarstolen.
... och jag berättade för Elsa: "Ibland när jag kom för att putsa fönsterna till farfars tandläkarpraktik, sov han middag i tandläkarstolen." "Var han lat?" "Tvärtom, han var trött."
... och jag har alltid sovit godast på de konstigaste ställena, eller somnat lättast.
... för det är en fråga om förväntan och prestationsångest, att: "Nu ligger du i sängen, nu finns det bara en sak att göra, sova, och det nu! Du ska upp tidigt imorgon! Du måste göra nytta!"
... och det knyter sej.
... eller är det en fråga om total utmattning.
... och nu har det gått en dag till och en dag till och imorgon är det simhopp och vi ska snirkla genom de underjordiska gångarna och det ska ju bli så fint väder och ... och de stora fönsterna ska skina in ljus och hon ska hoppa från femman och jag ska svettas och vara avundsjuk och bara vilja ... och bara vilja ... hoppa, sväva, landa vasst men mjukt.
... men det var en sådan kväll i kväll, bilen till stationen och luften blev högre och regnet drog bort och min pappa körde bilen och hur mycket han än försöker, verkar han inte kunna sluta jobba, och det måste vara något med våra onda ryggar, de moderna tandläkarstolarnas ergonomiska följsamhet och mjukhet.

Mord och misär till salu

När jag för första gången körde fast i manuset som skulle bli På väg till Charlotta Anderson, satt jag i en bod i en liten trädgård, högt i tak, en papegoja, mormors gamla skinnfåtölj, en liten bokhylla, bara böcker jag tyckte om, böcker som inspirerade mej.
När jag för första gången körde fast i den där boken om Pange (det fanns ingen Charlotta då) fanns bara Caroline, hon försvann sen, hon blev för mycket karikatyr.
När jag ... hade jag varit i en period av Dan Turéll. Jag hade alla hans (tolv har jag för mej) Mord-böcker på danska, hade läst dem flera gånger.
När jag verkligen körde fast. När det var mörker på tomgång. När den växlande kronologin bara var manér och inte något som gav mer djup, substans, nyans. Började jag skriva av lust, om mord. Rakt enkelt, berätta. Jag har alltid sett mej som en berättare. Snårig och skenbart poänglös ibland, visst, men en berättare.
Så jag började skriva om Borstahusen, om en snubbe som kämpade med livet, kärleken, som ville skriva sånger och promenera, spela golf. Som snubblade in i ett lik nere vid Öresund. Som gick och tog sitt eftermiddagsglas på Pumphuset, fast jag kallade det Lokstallet.
När jag hade skrivit halva historien, hörde jag av mej till Gunnar Bergdahl på HD:s kultursida och undrade om han ville läsa. Han gillade och jag skrev klart och det var en lång novell som skulle bli en följetong under sommaren. Jag tyckte att jag fick ganska bra betalt och köpte biljetter till Portugal, Sesimbra och Lissabon, och fortsatte att skriva del två som handlade om mord på Möllevången, det flöt på men halvvägs in i mordet i Limhamn hade jag tröttnat och ville in i det snåriga mörkret igen, skrev de två långa novellerna till samlingen Till Killor with love.
Under 2011 skrev jag till slut klart Mord som blev en sorts deckare i tre delar, gav ut den samtidigt som kortromanen Sju månader, och ganska direkt kom jag in i den värld som blev Charlottas och Panges.
Ja ja, för två veckor sen släpptes På väg till Charlotta Anderson på nämnda Pumphuset, dagen efter på Spegeln i Malmö. Det var trevliga tillställningar och det var kul att prata med Marko (Wramén, förläggare) om boken, och att läsa ur den.
Den sålde dock inte slut direkt, och jag har fortfarande några ex av Mord.
Så nu till de olika erbjudandena: Jag säljer På väg till Charlotta Anderson för 170:- plus frakt (45:-), då får du en bonusbok (Så enkelt i solen eller Och fortsätta vidare bort). För trehundra jämnt (frakten inräknad) får du även Mord.
Kom ihåg, litteraturälskare, att jag skriver en reklamfri blogg utan spekulation eller onödiga krusiduller. Jag har börjat på en sorts fortsättning på Mord, den blir svartare, mer roman än deckare, men någon eller några dör, rak berättarglädje, spänning, ett hot, går under arbetsnamnet Hål i hösten.
Ja ja, jag behöver pengar och tid att arbeta, så köp några böcker.
Ja, hårt liv, lyssna på den här och bestäm dej (mejla sen jb23@spray.se om du vill köpa):

snack i Lokaltidningen Malmö/Limhamn
lite annorlunda snack i Lokaltidningen Landskrona

Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag.
En självsvåldig ordförande i ett innebandylag söker sponsorspengar bland kommunens politiska partier. Ett parti nappar, SD. Det väcker uppståndelse och protester, många (av de 94 procent av befolkningen som inte röstar på SD) vill inte att klubben de hejar på (tillhör, som deras barn spelar i etc) stöttas ekonomiskt av ett parti med främlingsfientliga åsikter.
Så ordföranden får krypa till korset och tacka nej till sponsringen, inga pengar har betalats ut.
En kvinna utbrister förargat: "Lever vi inte i en demokrati?!"
Jag svarar: "Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag."
Hon: "Sveriges tredje största parti mobbas på detta vis, det är skandal!"
Jag: "SD är Sveriges sjätte största parti."
Hon: "Det är gamla siffror!"
Jag: "Det är de färskaste siffrorna vi har. I den svenska demokratin bestäms partiers storlek vid val vart fjärde år, vid det senaste valet fick SD något mindre än sex procent av rösterna. Man kan inte i en demokrati spekulera i opinionsmätningar när man bestämmer partiers storlek."
Jag hade också kunnat svara: "Om du inte menar partiets storlek efter antalet medlemmar, då är SD Sveriges blott åttonde största parti."  
I vilket fall som helst, oavsett partifärg eller storlek, hur man än vänder och vrider: Det är ingen demokratisk rättighet att sponsra ett innebandylag.

Jag hade vantar när jag cyklade iväg idag. Och badbyxor under jeansen. En mössa i påsen med handduken. Jag lyssnade på Sade Smooth operator, Ossler Solen och ängeln, Toni Holgersson Blå moln över Stockholm. Och vidare och vidare och det är inte jag som väljer musiken, det är slumpen som känner hösten och dess stämningar.
Bort mot bron, grusvägen vid koloniträdgårdarna som finns kvar, som inte tidens krav på havsnära boende helt krossat.

Och en annan gång en annan höst, skrev jag En sång för Sonny och Karola vid en annan kolonistuga.
Jag saknar den ganska ofta.
Att få vara någon annanstans nära.
Jag hade börjat under våren och sommaren i Vollsjö. Men alla böcker väntar ut en, väntar på att poletten ska trilla ner. Och det gjorde den i den gula kolonistugan vid Citadellet i Landskrona. Som jag själv målat. Jag lämnade Elsa på dagiset i Borstahusen och cyklade till stugan för att sätta igång värmen, mattorna, kylan som kom upp från under golvet.
Jag cyklade, vantar på i hösten, längs havet, bort mot Säby till, Hilleshög. Industriområdet, varvsudden. Det går ganska snabbt att cykla nästan runt Landskrona, men tillräckligt långt för att en kolonistuga ska bli uppvärmd.
Sen satt jag i det halva rummet med fönster åt två håll, skrev, tittade på kaninerna och päronen som föll och murknade.
Sen blev det den kallaste vintern i mannaminne och jag hade ugnen som kamin och jag skrev och i februari skickade jag ett första manus till W&W och Camilla ringde och sa: "Ja, det blir bok." Och fortsatte ungefär: "Men gå igenom allt en gång till, huvudhistorien håller, stryk allt som inte är nödvändigt för huvudhistorien." Och jag sa: "Men Christian (redaktören), ska inte han ha synpunkter?" Jag kände mej ändå osäker. "Nej, du ska göra det själv, så tar du det med Christian sen."
Och jag fick några veckor och jag eldade i ugnen och extraelementet glödde och det var den kallaste vintern i mannaminne och jag hade dubbla raggsockor och det var en sådan fröjd, det ska bort, det ska bort, det ska ändras, förtydligas, fördjupas, förenklas. Bort utfyllnad jag slentrianskrivit, som gav uppslag men var för långa och invecklade. Bort bihistorier som var bra men som störde storyn, som blev två noveller senare.

Sonny och Karola. Vad jag tycker om dem. Tilltufsade. Hårda och mjuka. De kräver inte mycket. Bara någon jävla respekt någonstans från någon, från sej själva.
Sonny och Karola. Charlotta och Pange. Två tjejer och två killar som har varsin ryggsäck och en väg att vandra. Försöker komma underfund med vad som ska sparas och vad som ska slängas. Vad nytt som ska fylla tomrummen.

När jag hade cyklat en halvtimme idag, tog jag av mej vantarna. När jag hade cyklat nästan en timme sjöng Ingenting och Sibille Attar: "Låt floden komma, låt den skölja över mej", och jag for förbi kolonistugorna för andra gången, då hade jag redan bestämt mej. Jag fortsatte förbi campingen, Barnviken, kallbadhuset och hoddorna, stannade vid sjöscouternas flotte, där var nästan lä. Klädde av mej, och jag hade ju bestämt mej, hoppade i, dök snabbt under vattnet och upp igen, satt en stund på träbryggan mellan flotten och land. En tant med stavar gick förbi. "Det är inte friskt", sa hon. "Jo", sa jag, "det är väldigt friskt", och när jag vänder och vrider, analyserar mej själv, kan jag bara konstatera: Jag har blivit en snusförnuftig helyllefriskus.

Recension från 2005

En vit hund drömmer vid mina fötter. Hon heter Billie.

Vi hade en svart hund under mina tonår och framåt. Han hette Sebbe och dog samma år som jag debuterade med Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar. 

Vi låg många gånger på golvet, glodde sorgset ut mot havet med våra hundögon, kände oss sammansvetsade.

Han drömde om kaninerna, Sebbe. De som sprang zig-zag bland stenarna och enebuskarna vid det där huset på en kulle i Halland som jag berättar om ibland. 

Jag drömde om det där huset också.

Alltid denna förbannade jakt var min andra bok. Den första hade en lång titel och en lång tillkomst men var ganska kort till sidantalet (68 har jag för mej). 

Med Alltid denna förbannade jakt skulle jag och Maggan på GME-Förlag fortsätta baxa vår lilla snöboll stor innan den smälte. Större upplaga, flådigare omslag. 142 sidor!

Stora delar av boken utspelar sej i en påhittad variant av det där huset på kullen, trädgården, den stora hagen, den stora stenen, det stora havet.  

Jag har nästan glömt. Jag minns att Olle vaknar i en lastbilshytt. Jag minns att han får en puck i huvudet på isen utanför ett annat hus, i Borstahusen. Jag har för mej att de åker till Ven också. Att det är hittills enda gången jag skrivit om en bror.

Jag minns att jag skrev klart under sommaren när jag skulle fylla 30. Att jag för första gången kände mej som en riktig författare de sista veckorna. En lovande debutant som höll på att färdigställa den viktiga uppföljaren, infria förväntningarna.

Jag fick få men fina recensioner. Och ett stort pris från Sparbanskstiftelsen Skåne, 50 000:-.

Men boken var ganska ful och sålde sämre än den slutsålda debuten.

I På väg till Charlotta Anderson befinner huvudpersonerna definitivt sej på Ven vid flera tillfällen. Den boken kan du få köpa för 215 kronor (då är frakten inräknad) och få någon av Alltid denna förbannade jakt, Och fortsätta vidare bort eller Så enkelt i solen på köpet (eller, om du inte har pengar: be ditt bibliotek, alla bibliotek, att köpa in På väg till Charlotta Anderson).  

Och du får en sång med Maria McKee, citerad i debutboken, som duger gott till alla bra böcker:

mer bokreklam förklädd till information
mer geschäft förklädd till "ah vadå, jag försöker bara va sjyst ..."

"Måndagmorgon", säger Matilda Alborn i Morgon i P4 och menar trafiken.
Söndagnatt blir till måndagmorgon och någon eller några dagar i veckan går jag upp 7.15. Det är för att mina barn ska till skolan. Vi försöker vara tysta och effektiva då. Två av oss har dåligt morgonhumör.
Söndagnatt blir till måndagmorgon och jag är inte nervös, har bara svårt att somna på beställning. Jag tycker om morgnarna, men jag tycker om nätterna mer.
Jag brukar läsa Kalle Linds krönikor i City i bastun på onsdagar efter simningen. Jag simmar två eller tre dagar i veckan. Nästan alla onsdagar. Kalle Lind är ofta rolig, men om man skrapar kan man hitta ett allvar. Nu är det måndagmorgon och jag ska prata om böcker, om min senaste bok. Jag är ofta allvarlig, men om man skrapar kan man hitta det roliga.
Jag är som Lloyd Cole. Jag skriver kärlekssånger med en vemodig bitterljuv ton. Lloyd är verserad, jag är lite mer oborstad. Men vi är ganska roliga, Lloyd och jag, vi trivs tillsammans. Precis som jag och Windy. På onsdag kommer Lloyd till Palladium, vi ses där.
"Måndagmorgon", säger Matilda Alborn, men först kramar hon mej. Jag tror att hon har skinnbyxor. Kalle Lind snusar. Jag har för mej att han kommer från Eslöv. Jag pratar om Landskrona. Ständigt detta Landskrona, men jag har brett mackan och får finna mej i att äta den.
"Måndagmorgon" säger Matilda Alborn och menar trafiken och jag har sovit fem timmar, varit uppe sen 6.50.
"Måndagmorgon", säger jag för mej själv på cykeln sen, vattengympa, hinner inte simma innan alla tanterna kommer. Så jag börjar cykla hemåt från Caroli och Stortorget, Centralen, tänker att det är ett hetsigare flöde i morgontrafiken här, en snabbare ton i Morgon i P4 än i, låt oss säga: Da Capo.

Jag i radion, försöker tänka medan jag pratar tidigt på morgonen.
Intervju i Helsingborgs Dagblad

Igår: Att efter doppet torka sej, ta på sej och få sitta den nittonde september på en bänk vid havet, att ta av pappas gamla dunlösa dunjacka i värmen i solen. Våt i håret. Nybadad. Sista badbryggan innan bron, brons stilla surr. Vilken ynnest. Glöm aldrig det.
Jag läser en bok på kvällarna för min äldsta dotter, Henning Mankells Eldens hemlighet. Den är vacker, lärorik, sorglig, hemsk, saklig, vardagspoetisk, en fantastisk bok för mej att läsa och för min tioåriga dotter att lyssna på, hon har aldrig tidigare lyssnat på samma sätt.
Eldens hemlighet handlar om Sofia, i en helt annan värld och verklighet än vår trygga. Hon och hennes syster springer utanför stigen, en mina exploderar. Sofias syster dör och Sofia blir av med båda sina ben, det ena vid knäet, det andra vid låret. Det är fattigdom, exploatering, kolonisering, girighet. Det är människor utan möjligheter att resa iväg när de vill få ombyte, vidga sina hosisonter. Det är människor som endast kan leva där de lever och så långt de kan vandra.
Och Sofia som inte kan vandra mer.
Och Sofia som bor i ett mörkt rum på en stålfjäderssäng utan madrass. En råtta brukar kila över henne på nätterna.
Det är inte gråtmilt eller sentimentalt.
Och Sofia som får benproteser och ska lära sej allt från början igen. Lära sej gå igen.
Och i mitt liv har det gått något mer än ett år och nio månader och jag sitter tryggt i soffan och det är en ynnest, och jag läser för min äldsta dotter, om någon som måste lära sej allt från början igen i en alldeles trasig del av världen, och jag känner en sådan tacksamhet att jag också fick chansen att göra det, men här i överflödet.

Så blev det höst. Så blev det en mer desperat ton i kråkfåglarnas sång. Jag minns dem utanför sjukhusfönstret. Du minns dem också, Pange. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Pange.
Så blev det höst. Bokhöst.
Vi var på Moriskans bistro, vi var ett litet gäng som bläddrade, vände och vred på de nytryckta exemplaren av På väg till Charlotta Anderson.
Anna ritade en egen bok på pappret på soffbordet. På Moriskans bistro med den lilla scenen och jag minns ett bluesjazzband för ett år sen eller så och jag minns en sen natt tidig morgon på Roskildefestivalen i slutet av 80-talet, bluesjazz och du hade rutiga kockbyxor, Charlotta. Du minns det, va, Charlotta, hur regnet försvann och torkade i solen utanför tältet. Jag plockar lite här och där till ditt liv, Charlotta.
Ibland säger jag att jag skriver som jazz, bluesjazz. Jag har ackorden och takterna, instrumenten. Jag har kunskapen och ryggmärgen. Och lite soul. Och grundstoryn, olycklig kärlek som fortsätter hoppas.
Sen improviserar jag, som tjejen på caféet i Lissabon, brasiliansk blues med jazzfeeling. Hennes röst hes och sprucken, sjöng hon om livet, det andra livet och det var kanske då, jag skrev den där dikten, walkin´ talkin´ blues, kanske, när jag gick upp och ner i gränderna, skornas mjuka rytmslag mot stenläggningen och fortsatte i några år och förra hösten i november regnade det i fyra dagar i Malaga och på den femte dagen kom solen och den gamla gamla kavajen orkade inte mer och vi skiljdes vid en papperskorg och när jag suttit länge vid dammen där de radiostyrda båtarna tävlade, gick jag vilse i gränderna bakom hamnen och det var där jag hittade Pange, helt jävla nergången.
Och nu satt vi på Moriskans bistro och scenen var tom men vi bläddrade i en bok som kanske är soulig bluesjazz, fast Dire Straits är med, och Velvet Underground är med och det är ett skönt gung men någon ylar i bakgrunden och imorgon (onsdag) är vi på Pumphuset klockan sju och på torsdag på Spegeln halvåtta och hösten ska fortsätta komma och på cykeln på väg hem igen, när vi pratar om löven som faller, att här cyklar vi, jag och mina två barn, ser vi träden knoppas och hoppas i mars, löven kläckas på våren, kråkfåglarna som sjunger, en raspig blues i kör nu när hösten kommit och vi måste vänta till maj igen, kanske april, säg att vi inte måste vänta till maj.

September som skälver

Ditt huvud snurrar, inuti ditt huvud och det är först nu den trettonde september som du sitter på bryggan och det är alldeles stilla och du har nyss badat och bron är nära, bron sträcker ut för att nå och där far ju bilarna, tågen, människorna i rörelse, flygplanen i luften, men det är alldeles stilla och lugnt och det är den trettonde september och det är först nu som sommaren är som du vill ha den, alldeles stilla och lugn och känslan av att just idag är just dagen som du fick så tacksamt.

Ditt huvud snurrar och ibland när du låter tankarna löpa kan du inte stoppa ondskan ilskan, alla som smyger in den bankar in den här och där som tror att friheten att få uttrycka sina åsikter är friheten att stå oemotsagd och det ska ni veta, rasistiskt pack, det finns inget försvar för snålhet när man har möjlighet att ge. Ni måste sluta nu. Ni får inte skylla era tillkortakommanden på andras smärta och ni måste veta att det är smärta ni försöker piska bort med mer smärta.

Någon du inte känner vill bli din vän på facebook och du vet inte vem du vill ha som vän men ni har kanske något gemensamt och du vill vara öppen och du friar hellre än fäller men sen skriver hen dynga och hen får skriva vad hen vill och du brukar lyssna, för att lära, för att försöka förstå men det blir så sårigt och smutsigt i dina ögon och hen verkar så fylld av (ett stilla men ändå) hat, att inte få ha rasistiska åsikter oemotsagda menar hen är ett angrepp på demokratin och du börjar undra vad en vän är om du vill vara vän med människor som vill stänga och stänga och blunda och hata och är det så du vill att dina vänner ska vara och om du stänger och slänger, bort, vem är du då.

Och det snurrar i ditt huvud men du vet att det inte är demokrati att ett parti som 94% av befolkningen inte röstar på skulle ha ensamrätt på åsikter men tyck vad ni vill, gapa ut det, men ni är ändå idioter och du hör hur de ljuger eller köper andras lögner och det dansas en dans efter någon annans pipa och ni är okunniga marionetter och det rycks i trådar men trådar slits sönder till slut eller brinner upp och ni är alltid fel och ni vill tillbaka och det var lerigare då, kallare brunare och du vet inte vem du vill ha som vän vilka röster du orkar höra, vilket hat, vilket hat du måste lyssna på känna hur det smetar ner dej och att samhället, det som skulle vara mjukt, smutsas ner och till slut är alla skitiga och ingen bryr sej längre, inte en jävel bryr sej längre, när piskan viner på bara infekterade ryggar.

Och ditt huvud snurrar och det är så stilla på bryggan och havet är så lugnt men ditt huvud snurrar och tankarna löper och du är så jävla trött på hatet och okunnigheten och oviljan att förstå och oviljan att sträcka ut en hand och du skulle vilja ha den här bryggan för alltid, ditt fort, bygga en mur, stoppa vinden, stoppa tiden, stoppa allt du inte vill höra eller se, stoppa bajsbruna valsedlar i kyrkovalets urna, stoppa skriken tårarna ilskan. Men du måste ha luft och dina vingar måste bära och du måste börja om igen och igen och du måste ha luft och du får den från allt som händer allt som finns och snurrar överallt och ditt huvud snurrar och drömmer och det är en rolig dröm med ett nödvändigt hot och du vaknar och du är glad att det goda finns och du är redo att gräva och alla får tycka vad de vill men du önskar att de ville försöka förstå innan de vässar sin dolkar och du håller sommaren kvar men du vet att det blir höst igen att det blir vinter att det blir vår igen, sommar, och höst igen och du skriver en bok igen, Hål i hösten, och du vill fylla hålen och det kommer nya hål och du vill fylla hålen och du tänker: så tomt det skulle bli, om jag inte hade hål att fylla, så tomt det skulle bli, men det är så jobbigt det är så ledsamt jag blir så trött, hål hål hål som vidgar sej och spricker men jag måste fortsätta men det spricker men jag måste fortsätta.

Att hitta en röst, försöka

2001, och vissa dagar låg jag i timmar på rygg i sängen, tom, tänkte tom, pratade slött tyst med mej själv, försökte: "Men något måste du vilja?" "Nä, inte ens vända mej om." "Men något måste du väl känna?" "Nä, inte ens smärta." "Men ..." "... inte ens glass i strutar ..." Men våren blev sommar och ett ljus och vi åt glass i strutar, åkte runt i en lånad bil och badade och åt glass i strutar och någon gång var vi mitt i Halland mitt i naturen i vildmarken och jag hade glömt medicinen, ångesten som knöt magen igen, paniken uppblandad med ledan och vi gick vilse i den där skogen men hittade bilen och hon körde fort tillbaka till huset vid havet och när det första pillret låg på tungan, kände jag redan ett lugn igen, som förr med alkoholen, första glaset ro. Och i Malmö badade jag varje morgon från T-bryggan, simmade på Kockum fritid, cyklade, och det var något som fortfarande drog i mej, drog upp mej, berätta historier och jag skrev på bibblan för hand och det var 2001 och jag skrev Så enkelt i solen, den lilla tunna boken som inte försökte vara annat än hopp, resa, älska, stå lättare ut. Och 2001 blev höst och vinter och 2002 och vissa dagar gick jag upp halvsex. Somnade vid ett, i soffan i rummet med fönster ut mot Södra förstadsgatan, det lutande golvet lutade in mot sovrummet med fönster mot gården, och jag cyklade hem till honom i det höga huset vid Folkets park, gav honom frukost, tvättade, klädde och väntade på färdtjänsten i en doft av fukt, svett och urin gömd bakom Konsums oparfymerade tvål. Gick på rullstolsboccia och rullstolssquaredans och blev förolämpad och hela tiden ville jag berätta den krokiga historien om en stad och människorna och drömmarna, men det var den gråa hösten och vintern, de långa extralånga arbetsdagarna varannan lördag och söndag och livet krympte och jag ville skriva det större och jag sa upp mej för sista gången och tog ströjobb när det var tvunget och fortsatte där Så enkelt i solen tog slut, la till flera färger, mörkare färger, och skrev och skrev, drömde om boken och skrev i datorn, skrev för hand, redigerade, drack lättöl, satt på bänkarna, längtade, och jag skulle visa att jag inte var förbrukad, skrev Och fortsätta vidare bort så lång så lång så vinglig och jag tänkte att jag målade en stor kalejdoskopisk tavla av små snapshots hängandes på en slak lina som krängde i vinden och när 2002 blev 2003 skickades manuset in och Elsa skickades ut och det finns ingenting som någonsin blir exakt likadant igen.

beställ billiga bra böcker

Billiga böcker

I väntan på På väg till Charlotta Anderson (18/9) har jag några gamla böcker att sälja (vissa har jag ganska många av, andra bara en eller två). 100:- för en, 50:- styck för efterföljande, plus frakt. Mejla jb23@spray.se. När jag har lust kommer jag att skriva mer ingående om skapandet av böckerna, var jag bodde, vad jag åt, sånt.

Alltid denna förbannade jakt (-99, 142 s) handlar om Olle som vaknar upp i en lastbilshytt, 70-talets barndom och 80-talets ungdom fram till 1994 när allt är förvirrat. 

I Så enkelt i solen (-01, 57 s) är en kille skolstädare och lantbrevbärare på moped, träffar på mer och mindre visa människor som berättar historier, on the road, liksom. En prolog till nästa bok, kan man säga.

Och fortsätta vidare bort (-04, 316 s) är den första boken i Landskronatrilogin (även den första boken om Jonte Sten), den är ganska indränkt i alkohol och äventyr från 40-talet och framåt.

En sång för Sonny och Karola (-05, 214 s) är Karolas bok, tidningsutdelaren, antik- och kuriosatjejen, konstnärinnan. Och den ohängde Sonny. Andra boken i trilogin om människor från Landskrona.

I Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (-07, 206 s) snubblar Jonte Sten vidare, lite rakare och nyktrare den här gången, men ganska dråplig.

Till Killor with love (-10, 171 s) är sex noveller om Candy och Killor och några till av utkantens människor, de rör sej i Malmö, Lund, Österlen och Spanien. Boken innehåller även bonusdeckaren Mord på Möllevången.

Mord (-12, 193 s) är knark, mord, maktintriger, en dansk snut och ett och annat besök på krogen, svärta, spänning, berättarglädje och ett gott humör.

I Sju månader (-12, 83 s) är Jonte Sten tillbaka i tveksamt skick. En tunn och tung roman om att försöka vara en bra människa, pappa.  
(Jag har även ex av Mer blues från Landskrona och Söndagar, där har jag skrivit och Thomas H Johnsson fotograferat.) 

Medan jag inte skriver det andra, skriver jag: Jag lyssnar på George Jackson. Han gillar the funky music, och the disco music och the rock and the roll. Och han kan köra gång på gång på gång, all night long. Han kan tråna, gråta, sörja.
Men George Jackson dog i våras.
Jag är alltså på bibblan efter simningen (1400) och medan jag inte skriver det andra skriver jag detta: Jag tänkte på honom idag, när jag var försenad till simhallen, att nu missar jag honom. Han som är ganska överviktig och kort och karg i språket i bastun, men pratsam ändå, på sitt sätt. Han hoppar ju alltid i bassängen prick 14.00, plus minus två minuter, stänker. Han simmar ryggsim som att han håller på att drunkna, men avslappnat, men långsamt, som att: jag har gjort allt jag skulle göra ändå. Han har verkar ha det lugn jag saknar, åtrår, avundas.
Så på cykeln till Kockum tänkte jag att: Jaha, då ses vi inte idag. Och nu har ju cirkusen kommit igång, så vi sågs inte igår eller i förrgår heller.
Och jag simmade och prick 14.44 kom han in i simhallen. Nyrakad skalle. Det kändes skönt.
Jag känner ju inte honom. Men nu, sen så många av dom gamla kockumarna, har försvunnit, är han min trygghet, min livboj i jakten på lugnet.
Ja, det har gått tjugo år.
Ja, det är många som är borta.
Han, den irriterande gubben som alltid var i vägen, är borta. Och tanten med gåstolen, borta. Och de två äldre kompisarna, fd jobbarkompisarna med medhavda mackor, satt i bastun efteråt med sina stora pungar. "Nä, det är inte många kvar av dom gamla kockumarna", sa den ene, och sen försvann han. "Hjärtat", hörde jag hans kompis säga en tid senare, till en annan gammal kockumare, "som en blixt från klar himmel." Sen försvann kompisen också, och ingen kvar som kunde berätta hur och varför. Varför.
Och George Jackson på det, och det måste vara dunket emot rälsen, som jag hör, en lycka ändå.

Nästsista dagen i augusti och simsäsongen inomhus är igång på allvar, och dagarna på biblioteken, havet är kvar och inte för kallt, inte än. Jag har börjat på allvar med nästa bok. Den handlar om hål. Överallt hål, i samhället, i magar och hjärtan, hål av saknad, hål av längtan, hål av död. Och, så klart, hål som fylls, och det är inte porr, det är stunder av glädje och lycka, stunder som gör att de stannar kvar ändå, hjältarna, antihjältarna.

Men På väg till Charlotta Anderson är ju inte ur startblocken än, tänker du.

Det stämmer.

Men snart, och då ska vi fira i dagarna två, en minifestival.

Onsdagen den artonde september ses vi klockan 19 på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona.

Torsdagen den nittonde september blir det Biograf Spegeln i Malmö, 19.30.

Det blir mingel, samtal och uppläsning. 

Alla är välkomna. Fritt inträde. Förfriskningar. Bokförsäljning!

Jag parkerar cykeln på ett annat ställe, vid Café Opera, höll jag på att säga, Börshuset vid Centralen i Malmö. Ragglande plastglas faller och blir trampade på och spricker och modern dansbanemusik, tivolit snurrar och skriker.
Jag minns en annan dag i Malmö stad, vingligare jag, yngre, och hon var ännu yngre och det var 80-tal och Börshuset var fortfarande Café Opera och jag trodde att jag blivit kär, och hon skulle tvunget in i det där glittret i en tid när tjugoåringar såg ut som gubbar i slipsar och stolt kallade sej yuppies och hon var så ung och bländad, trodde jag, och jag var så tafatt, kände mej slagen och förstörd på förhand och en vinglig hemfärd, och tequila, minns jag, alldeles för mycket tequila.
Desperationen.
Och Grisarna och flugorna. Tiden som går och ett misstag ett felval, består. Lev med det.
Jag minns Hultsfred 1997 och jag hade stått på en ganska stor scen och läst den där historien om: kom, kom så gör vi det och det och det, allt, den drömmen, du och jag, men jag gick till Teaterladan och där spelade Pelle Ossler, lite poppig rock, mest rockig rock, men annorlunda. Och Wilmer X låg så nära och långt borta och en kille (från Landskrona) stod hela spelningen och skrek om Wilmer och blues. Men Pelle Ossler gjorde som Pelle Ossler ville.
Och det är Malmöfestival och Pelle Ossler gör som Pelle Ossler vill och oftast är det så dovt och bra, och melodier. Och desperationen. Och några fulla tjugoåringar står och gapar och bankar sina bröst, tonårsflickor babblar, en annan sorts desperation. Och Pelle Ossler slår an ett ackord och sen gör rundgången sitt. Och stråken. Och pukorna svänger dovt. Och basen, dovt. Och fina keyboards på det. Och andra låten är Skönhet i förfall. Den kanske handlar om Malmö. Den skulle kunna handla om Malmö. Tiden lider. Ett slutet rum.
Men Grisarna och flugorna, sista låten. Kraften. Desperationen. Sorgen. Desperationen. Någon börjar gråta. Jag blir helt stel, fastfrusen.
Detta kan jag lova: Grisarna och flugorna är det bästa denna festival bjöd på. Grisarna och flugorna är antagligen det bästa som år 2013 kommer att bjuda på.

Ny bok ju. Och jag ska ju också vara med på bild.
Jag tog en bild på bron igår. Min första. Jag cyklar ju därute varje dag (när jag befinner mej i Malmö, de flesta dagarna alltså) och förr fanns det vägskyltar, Berlin, Paris, New York. Sesimbra. Det var längesen jag var i Sesimbra. Portugal, det klippigt karga, strävare sand på stränderna.
Men jag ska ju också vara med på bild. Jag tog en bild på bron igår. Efter alla år med cykeln och utsikten, och kameran har man ju enkelt i telefonen, de nya tiderna ju. Och alla fotograferar ju nu. Och männen som ju måste ha rejäla grejor, kan ju inte dutta med en telefonkamera ju. De måste ju ha fetaste grejorna ju.
De seriösa hobbyfotograferna är ofta tyska män vid Sibbarps camping, såhär i augusti, kvinnorna och barnen rör sej försiktigt (ruhe, bitte!) i periferin.
Så står de med sina objektiv och ställningar och kameror som fågelholkar, står de som fågelholkar, och fotograferar Öresundsbron. Spännande.
När ett vykort går på en femma.
Och det var en vacker solnedgång i det svala havet igår. Så jag pallade inte trycket och knäppte av snabbt och diskret med min telefon.
Ny bok ju. Och jag ska ju också vara med på bild. Och ena ögat är större än det andra. "Det är sexigt med asymmetri", säger någon. "Det är ljuset", säger någon annan. "Jag är närsynt", säger jag, "och jag har suttit sönder mina glasögon, jag kisar."
Eller ... jag ser ut såhär, bara, just nu. Just då. Fint.
Och det är verkligen vackert, som ett vykort på riktigt. Det är klart jag förstår tyskarna.
Men när solen går ner bakom Hötorget i Öresund, när vattnet är stilla och bilarna har slutat dåna, alla håller andan, klyver en minkunge ytan, och tyskarnas fruar börjar skrika och hoppa och de kraftiga tyska männen blir ursinniga "aber mensch!!!", ett unikt tillfälle bortkastat, skruvar och sliter i stativ och objektiv, sliter sina hår, röda ansikten, ilska, och minken glider i vattnet, och det är verkligheten nära. Men alla skriker, ett unikt tillfälle bortkastat.

 för eget flikfoto (taget av Marko Wramén) och bok, gå in här, scrolla ner och beställ signerat ex!

det är bara floskler om du inte förstår, jag nickar, i en annan yngre tid hade jag fnyst, "man måste vara liten för att vara stor", jo, jag är fyrtiofyra, jo, det stämmer, och det är detta med den allvarlige unge mannen som var jag, som var mycket roligare också, som sa tänkte gjorde: skit i det, "man måste vara fattig för att vara rik", det var för svårt att förstå, det kändes så enkelt, och jag var för dum, nu går jag distanserad genom livet och tar minsta lilla grussmula på allvar, och jag ska välja i affären och barnen får gratis bananer och det är det som gör barnen tjocka, alla gratis bananer, som att de inte kan vara chipsen eller läsken, nä, för de är ju inräknade, inplanerade i kaloriintaget, det är det vi inte kan hantera, gratis bananer till barnen, det är klart att vi måste proppa barnen fulla med bananer då, det är klart att barnen blir tjocka, och jag är vuxen och får inga gratis bananer, jag måste äta något annat, det är inte mitt fel, skyll på Malmborgs, det är ju dessutom de som säljer chipset och godiset och läsken, "but anyone who´s ever had a heart, wouldn´t turn around and break it", men jag ska vara förnuftig och det är inte världen som faller ner, det är ett regn som faller ner, men det faller ner, men jag ska välja mellan pålägg och jag lägger på all världens tyngd och egentligen har ingenting hänt, allting, men jag cyklade i regnet och det är olika varje gång, det är en av tre variationer, olika i varje sekvens, men lika, kyla, stress eller lugn, att bara regna med ner, falla mjukt ner och plaska stilla, fyllas av vatten och allt blir stilla, i huvudet, det blir för en stund stilla och lugnt i huvudet, "och när jag slutar tänka, börjar jag förstå, att gud inte bryr sej om hur rakt vi kan gå", jag längtar varje dag efter att bada i havet med min dotter, när badandet inte är så jävla allvarligt eller religiöst, när badandet bara är skönt roligt och renande. Okonstlat.