Terror, idyll och livet som ständigt förändras för kolonister i Malmö och Landskrona

När pappa kom hem från USA och Kanada 1976 hade jag redan börjat spela hockey. Det var jag och min storebror och hans jämngamle kompis, jag var ett år yngre, målvakt, givetvis.
Pappa kom hem från USA och Kanada och vi fick varsin Toronto Maple Leafs-tröja. Jag ville ha den på hockeyn (vi tillhörde IF Lejonet i LA) men skydden fick inte plats, antingen fick arm- och axelskydden ryka, eller magplattan. Jag slängde arm och axel. Det gick bra, inga höga skott från sju- och åttaåringarna den matchen.

Häng med i det här pusslet, eller den krokiga stigen, skärp er, det finns en gyllene tråd i allt jag skriver, allt hör ihop.

I lördags blåste det. Johanna och Ditte har tagit över en kolonilott vid Almvik, utanför inre ringvägen i Malmö. Rakt upp från Limhamn, men så rakt kan man inte cykla när trafiken ska bli smidigare och snabbare med hjälp av citytunneln. Allt går långsammare i den moderna förändrings- och förbättringsvärlden. Fråga bara den som försöker ta ett tåg genom Hallandsåsen.
Detta är inget logistikpolitikiskt inlägg, hur nu ett sånt ser ut.

Detta är historien om att två vuxna människor har ett barn tillsammans. Barnet skiter fullständigt i kolonilotten, hon vill bara leka med Dittes son Niels, och inte ens det, hon vill låna hans dammsugare. Men jag ville se var min fru sökte ett planteringslugn. Jag hade aldrig varit vid kolonilotten, men i lördags cyklade vi dit, zick-zack, medvind, motvind, medvind. Ja, du fattar.
Johanna visade vägen och cyklade snabbare än vad jag brukar göra. 37-38 minuter tog det, sen var vi framme efter att ha passerat Kroksbäck, Nydala, Södertorp och allt vad det heter, allt det man aldrig ser annars. Inga rån.
Ganska nära Lindängens idrottsplats ligger koloniområdet (som alltså inte har några stugor).

I hockeyvärlden i början av åttiotalet cyklade vi alltid hem från träningarna. Cyklade ofta igenom koloniområdet på Larvi, jag var yngst igen , men hängde med när vi plockade äpplen och päron som vi kastade mot stugornas fönster. Som en mobb, som en parad för att ta tillbaka gatorna genom att kasta stenar. Som att knyta slipsen i den bruna uniformen och kasta bensinflaskor mot husen där dom mest kroknästa med svart hår bor. Pöbel är alltid pöbel. Och alltid korkade.

Vi var på Inkonst senare den dagen, när vi torkat bort svetten. Det får jag skriva om en annan dag. Om hur tyst ilskan kan låta när man hör den från en irakisk poet i exil. Hur avslappnad myten kan vara när man hör den från Håkan Sandell eller Kristian Lundberg. Hur intressant det kan vara att för första gången träffa en recensent/kulturskribent som man först läst och tyckt om, sen avskytt (Christer Enander), när han sågat en bok som inte var så mycket som roman, men som också bara kallades berättelse (Så enkelt i solen), hur man, javisst, jag, låtit bli att skicka alla breven jag formulerade. För att sen få två förtfräffliga recensioner för mina två senaste romaner. Att träffa honom och höra Kristian Lundberg säga: "Hallå Jonas, det här är Christer, min livskamrat."

Vi tog tåget till Landskrona på söndagen. Till vår lyxkolonistuga vid citadellet. Frodigt, grönt, och vitt hos päronträdet, och vi grillade inte, köpte en grillad kyckling istället. Och när jag cyklade på den skraltiga cykeln för att köpa mjölk, så slank jag in på Akropolis för en dubbel lättöl och LandskronaPosten, då frågade Apu vad jag trodde om matchen. Vi borde vinna idag, sa jag. Men det gjorde vi inte.

Så, nu gick det snett ändå. Jag hade en tydlig tråd, men jag ser inte den nu. Men om man tittar noga, och använder sin logistiska hjärnhalva, den med den poetiska friheten i, så hittar man nog tillbaka. Ja! Nu såg jag den igen.