Wednesday, June 21, 2006

Cykelcykler, hemliga projekt och längdskidåkningssekternernas: finns dom? i vissa delar av Sverige

I morse packade vi ner alla Elsas plåster. Hon har drömt om dom hela natten, drömt om att få skada sej och få sätta på plåster. Som om det skulle hjälpa en cykel.
Jag kan laga hål. Men jag kan inte få på däcket efteråt, därför lämnar jag in hojen.

När vi bodde i Landskrona fick jag, efter nyår punka femton gånger på tre månader, dyra grejor för en cykelkille. Till slut köpte jag ett dyrare däck som var omöjligt att få punka på.
Dom dagarna, att bara bränna över alla jävla slarviga trasiga flaskor som ligger där ute vid dom avställda husvagnarna där packet håller till. Att bara bränna rakt över och bränna av några skott med kanonen. Ni kan inte ta mej! Ni som inte har ett skit.

Men nu bor vi Limhamn och här krossar man inga flaskor från Polen, här slänger man svarta burkar från Danmark som är inköpta i Tyskland. Eller Tuskland, som vi säger till slut po Limhamn.

Jag lämnade in en av kolonicyklarna för två veckor sen, en fröjd att få cykla i LA igen. Men i lördags var det roliga, som allt roligt, slut. Och det är det, när lavinen börjar rulla ur ketchupflaskan så halkar man på plankan just när man skulle ropa hej, men trillade ner i den uttorkade bäcken, slog huvudet på stenen.
Så igår smög luften ur bakdäcket på min malmöcykel. Det bakdäcket som min vän, cykelhandlaren Jonny, under stor protest lagat när han var bakfull och skadad i halsen av en hal dusch.
Punka igen. Och när Elsa och jag fick ta vagnen i morse till dagis och hon bara pratade om alla plåster som skulle med till Spanien, så var det punka fram också.
Tillbaka med vagnen full av lättöl. Promenad upp till min andra cykelvän, men han var inte där i sin blåa rock.
Det är det jag säger, när cykelcykeln går in i sitt jävligaste varv är det bara att dra. Till Spanien till exempel.

Jag är stressad av mitt hemliga projekt, men det kan jag givetvis inte skriva om.

Men det finns en fröjd att veta att nu kan jag få in dom pengarna som behövs, nu kan jag leva utan den stressen i ett halvår till. Men! Nu kommer stressen av att behöva prestera inför någon annan. Att inte få göra exakt som jag vill. Att behöva ta stötarna för vad nån annan eventuellt gör dåligt. Ännu hemligare nu ... Och ändå så jävla banalt.

Vi satt bakom häcken i solen och var så glada för att allt äntligen hade slagit ut. Att ingen jägare skulle se kaninerna längre, att dom skulle kunna växa upp på liljekonvaljer i lugn och ro. Deras stackars hjärtan som slår så fort, och den där kåtheten det pratas om.

Jag köpte tre Buster för Tre gånger två kronor på torget i LA, två Bamse till Elsa. Det hade varit bra läsning på dasset om vi hade haft ett dass. Men jag sitter på en trasig spann och myggorna gillar mej, eller hatar mej. Nä, det blir annat i Spanien, som vi brukar säga innan vi korkar ur buteljen och ber Pedro styra husblien söderut medan vi drunknar i plysch.

Längdskidåkarna! (undantaget Mattias Fredriksson som är ihop med en fd Miss Sweden). Dom börjar på skidgymnasiet. Blir fulla en gång, på insparken, träffar tjejen//killen och så är man hemma. En svensk version av den amerikanska modellen där man helst ska gå på skolbalen med ´den man ska gifta sej med. I det riktiga USA alltså, småstädernas, Sjöbo, Vetlanda, och allt vad det heter i längdåkningslandet.
Jag säger inte att det är fel.
Jag säger bara att jag inte känner mej hemma i Sverige.
Jag tycker inte ens illa om Sverige.
Jag känner mej bara inte hemma.
Jag säger inte ens att jag har rätt.
Men det snörper när granskogen trycker sej in i min mun när vi närmar oss gränsen till Småland.

Lycka till!

3 comments:

Anonymous said...

Angående kaninerna och häcken som skyddar mot insyn. Angående inskränkandet av frihet.
Man har tillsatt en koloniinspektör, han har skickat ett brev och klagat på höjden av vår häck. Jag vet i vems häck jag skulle vilja stoppa det brevet.

Anonymous said...

"Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig." Ja, så formulerade Ekelöf det. Går det att säga bättre? Jag tvivlar. Ha det gôtt i Spanien.

De bästa!

Crister

Anonymous said...

Nä, det går väl antagligen inte att säga det bättre.