Det började snöa när vi lämnade Hovedbangårdens marschmusik och steg ut på och korsade Reventlowsgade, och sen Istedgade och det fortsatte snöa i vinden och hela dygnet i Köpenhamn, skulle det fortsätta snöa i vinden.
Det är ju de gatorna, även om vi är turisterna ... är vi turisterna? är jag en turist i Köpenhamn? Köpenhamn i mitt liv, hela livet, det är klart, okej då, en annan sorts turist, men ändå en turist, jag lever ju inte här, hälsar bara på ibland och allt förändras ju, det är inte samma tåg som stannar på Hovedbangården, som rusar förbi, inte samma snö som yr i blåsten, jag vet ju knappt att Revenlowsgade heter Reventslowsgade, precis som jag inte är Landskrona, aldrig har varit, bara en betraktare som gått på gatorna och hoppat in i pjäsen ibland, och inte Malmö är jag, Möllan, det är inte jag, det är de yngre som dricker ölsorter vi aldrig kände till (vi kände bara till en stor ljus, en stor blandad, en stor mörk, åh! har ni mellanöl på fat! åh! grabbar! de har Guiness, men det var senare, när vi kommit hem från London och Nordirland), jag är möjligen Limhamns bibliotek när pensionärerna läst klart tidningarna, har gått hem till kaffekoppen (och bara han som luktar sprit, och han som luktar mediciner, och han som bär på papper och stora tunga glasögon är kvar) och jag är möjligen Malmborgs mellan nio och tio på kvällen när de håller på att packa ihop delikatessdisken, några skivor rostbiff, en tjugosjukronorslyx i vardagen, jordgubbar och kanske en kvällstidning ... det är jag.
Men Köpenhamn, Istedgade. Och det snöade i vinden och det var söndag och utanför Maendens hus dealar någon små mängder narkotika, skrynkliga sedlar i små valörer och vi måste ju äta och det finns den japanska snabbrestaurangen där vi kan sitta och glo ut på Vesterbrogade och äta sushi och räkmacka och en med rostbiff och jag använder kniven till att skrapa bort majonäs och remoulade och det är en skön instrumental musik, slött medryckande och utanför blåser snön och det är ganska varmt och det är sjätte gången jag är här och jag har aldrig suttit i närheten av så länge och hennes sushibitar är små, men arton stycken och det är gott kaffe och jag åker inte så ofta till Köpenhamn (jag som brukade åka en gång i veckan med min skrivbok, min läsebok och mina tidningar, vardagens små jobbäventyr och en gång satt jag på City Pub och läste nästsista versionen av Och fortsätta vidare bort och en annan gång berättade Danne en fin historia och en annan gång fotograferade Danne ett hjorthuvud och alla dessa sånger som du inte trodde fanns, åtminstone inte längre, på jukeboxen) och snön lägger sej och City Pub håller stängt och det är söndag och kallt och hon vill kanske gå till Spunk och se på åttiotalsvideos, så ner till Istedgade igen men Spunk håller stängt och vi har bestämt att vi ska gå till en dansk bar innan hotellet och Pinden håller stängt och det är söndag och det är bara Järnbanecaféen kvar och det är som en parodi på danskt hygge, misär och stroppighet. Men en grönlänning vinner på spelautomaten och det skriks och skränas och det är alldeles för dyrt för att vara en sådan sylta men har nu färjorna en gång slutat gå och kommer nu en gång alla turister till Hovedbangården och några går ner genom marschmusiken till Reventlowsgade och då börjar de två pensionärsfruarnas män tycka att det är dags för en bajer och då är det hit man hittar, in i den manierade galenskapen med otämjda tigrar och trumpeter i en italiensk cirkusfilm.
När vi kommer till det mörkbruna hotellet åker vi den renoverade hissen med glasdörrar och vi tittar på varandra och tänker på utsikten och när vi har fått upp dörren till rummet går vi direkt till fönstret (den lilla balkongen) för att försäkra oss om att vi kan se ut över Tivoli, alla ljusen som lyser upp snön som lyser upp det gråa. Ja! Och det är sköna kuddar och sköna täcken och vi slår på teven och det är Alice Babs 90-årsdag och det visas en dokumentär från när hon fyllde 80, när hon gick med sin man med käppen omkring på Solkusten i södra Spanien och var lycklig, och idag är det Alice Babs 90-årsdag och jag vet inte hur mycket lycka man kan begära (jag vet bara att det är tjugotre år sedan jag låg i en annan hotellsäng i ett annat hotellrum i närheten av Hovedbangården och såg Björn Borg förlora i den där comebacken när alla andra hade stora racketar men inte Björn och jag tänker kanske så, att tiden är ett tåg som rusar förbi, men förr eller senare stannar).
No comments:
Post a Comment