Att när jag ligger där skrynklig i badet och läst ut en novell, genast vill bli skrynkligare, läsa en till.
Jag skrev mycket halvokej noveller förr. Det var enklare för en rastlös ofärdig blivande författare.
Och för någon i början av en utveckling går det lättare att gömma sej i en novell, skriva halvhyfsat, begåvat (men alltså ofärdigt) vara dunkel (precis som i den ofärdiga poesin), en roman blottar dej på ett annat sätt, har du ingen story, ingen helhet, blir det vedervärdigt.
Men då pratar jag alltså om författare in spe.
Mina två första större publiceringar (i Grupp 94 och Grupp 95) var noveller.
Min korta debutroman var omarbetade noveller ihopslagna till en längre berättelse.
Jag har alltid haft en strävan efter att först och främst vara romanförfattare.
Först i min fjärde roman lyckades jag skriva riktigt långt och få det att hålla ihop (och innan dess flera opublicerade försök).
Jag tror att det skulle ta minst lika lång tid att lära att skriva hyggliga noveller.
Jag tror att det skulle ta minst lika lång tid att lära att skriva hyggliga noveller.
Men även etablerade författares noveller kan göra mej besviken ibland, eller snopen, rumphuggen. Att bli lurad på konfekten. Att få känslan av att här borde ha sagts mer underförstått, jag borde fått mer att ana, mer osynligt kött på benen (en bra novell berättar en roman på färre sidor, sägs det ibland).
Det diffusa ska inte dominera.
Men utan att veta (eller bry mej) särskilt mycket om Nobelpris så är jag stensäker på att Alice Munro är en värdig pristagare.
Och det hon gör i titelnovellen (som väl snarare är en levnadsbeskrivning) är i sin lågmäldhet brinnande bra.
(på tisdag, 11/2, 19.00 pratar jag om mitt författarskap på Limhamns bibliotek, gratis men det är bra att föranmäla sej, info här.)
4 comments:
Jag som varit entusiastisk för Lessing, Pinter, Jelinek, Zymborska, är mera tveksam på Munro. Alltså Nobelpriset lägger jag mig inte i. Men jag försökte med henne redan innan, och det är som om en torrhet lägger sig över mig. Nu har jag läst novellen om rabarber-mordet två gånger, och tycker den är bra. En mördare kan tas med en annan brottsling, typ. Jag ska väl gå i hamn med henne också. Troligen.
Jag är halvdålig på att läsa senare nobelpristagare, men jag tror dem om gott. Coetzees Onåd tänker jag på ibland.
Coetzee är en av de jag håller mycket av - men framförallt hans självbiografier: Boyhood och Ungdomsår. Jag tror de skulle passa dig.
Den första har jag läst, den var bra.
Post a Comment