Hela mitt liv

Någon gång cyklade jag men oftast tog jag bussen till Borgeby där jag städade en skola på kvällarna (och någon gång tidiga morgnar när jag slarvat dagen innan). Det var på hösten och det var ingen bra höst den sista på 1900-talet. Jag var inte i bra form. Jag städade så fort som möjligt för att hinna med bussen tillbaka till Malmö så fort som möjligt. Det var gamla krokiga lokaler och jag drack folköl så fort som möjligt och lyssnade på radion (jag var ganska ung då, så det var P3) och Thåström gjorde comeback på svenska och det var som mitt huvud var fullt av En vacker död stad, intensiteten, desperationen, mitt liv i ett skakande nötskal. Städer när jag blöder och ibland hade jag åkt till Göteborg eller Stockholm och jag hade så klart vänner men det var ändå som ensam människa jag såg mej, alla tankarna och samtalen med mej själv i mitt huvud.
Det finns andra artister och författare som alltid funnits med mej, som berättat saker för mej. Som varit min klokare äldre vän. Men Thåström är nog den ende som jag följt från allra första början (nästan, första låten var Ung och kåt och jag halkade väl egentligen in på riktigt först med Kärlek & Uppror), från när han startade, varje period i mitt liv har han funnits där, ibland irriterande men alltid ärlig mot sina egna intentioner. Men trevlig (som när jag på 80-talet var dryg och frågade om jag fick spela på hans gitarr, tjatade och menade att jag hade en jävligt bra låt som han borde höra och han bara log sådär snett och sa att det hade jag gärna fått men gitarren var tyvärr nerpackad).
Jag slutade i alla fall (ganska dramatiskt som så ofta på den tiden) som städare på den där skolan och hösten blev till december och jag träffade henne som jag skulle gifta mej med och vi fick nästan elva fina år och två barn och när jag satt och skrev i den där boden för några år sedan spelade jag in ett band med låtar från olika Thåströmperioder som jag tänkte ge min dotter när hon fyllde tretton och det gör hon i januari och jag får se hur jag gör (hon kanske måste hitta sina egna vägar), men, igår stod jag där i trängseln på Stortorget och såg honom sjunga igen, och det var dovt och magiskt och mycket känslosamt och kanske är Kort biografi (med litet testamente) det finaste jag någonsin hört.