Sug i dej det sista

Det är augustis sista skälvande dagar och jag tänker på våren 1994 när jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Jag hade gått ett år på Fridhem och skulle bli publicerad i Gedins gruppantologi -94. Jag hade kommit en bit på vägen men märkte att jag hade långt kvar att gå, så mycket mer att lära.
Det är augustis sista skälvande dagar och jag lyssnar på Da Capo  (som spelar låtar från förr, verkligen förr, 20- 30- 40- 50-talet och ibland men sällan något modernt från 60-talet) så att tänka på 1994 är inte nostalgi för mej, det är modernt och fräscht tänkande på dagar som var igår, och förutom ett personligt brev skulle man skriva en prosaberättelse med titeln En berättelse om mörker. Det var inte svårt. Jag är en ljus människa som alltid haft mörkret nära, jag är inte alltid tillfreds med mörkret, men jag känner mörkret, jag har inga problem (och hade det inte 1994) att skriva om det. Jag har till och med väldigt svårt att skriva om ljuset även när jag bestämt mej för att verkligen göra det.
Men jag är en ljus människa.
Jag är en positiv människa.
Men det var vår 1994 och jag skulle skriva en dikt också, med titeln Augusti. Och jag har inte kvar den. Men jag minns att den upprepade raden: "men vi sög i oss det sista" vid två tillfällen. Att den handlade om en kärlek som eventuellt höll på att ta slut, definitivt en sommar som tog slut, slitna solblekta handdukar.
Och det är augustis sista skälvande dagar och visst blåser det men det är mest sol och ganska varmt och jag cyklar och på vardagarna simmar jag på Kockum fritid, packar och slänger saker inför min flytt, och jag badar i Öresund som alltid blir saltare på slutet. Jag suger i mej det sista. Tre gånger idag. Amatörerna är försvunna, trängseln borta, bara vi som älskar varandra kvar. Vi känner inte varandra. Men vi förstår varandra. Vi förstår att man aldrig ångrar ett bad, att man alltid stiger upp frisk och inombords stolt.
Och det är augustis sista skälvande dagar och det är också vemodet (och kanske starten), det är en mild desperation, varje dag, varje bad kan vara det sista på länge.
Jag brukar bada några gånger i oktober. Men det känns tveksamt i år. Det är en kyla som sprider sej över världen, Europa, och Sverige (jag såg den obehaglige människohataren Richard Jomshof på teve idag, det är så vidrigt att se hur smidigt han krumbuktar sej och hur självsäkert han vet att så många svenska idioter köper hans skitsnack där han vänder allt mot människor från andra länder som många gånger är mycket mer bidragande till samhället än hans puckade sd-väljare, om det nu är det man ska diskutera och inte bara anständig jävla självklar solidaritet).
På måndag åker jag till Stockholm och där jag brukar bo finns det natur just runt knuten, skog och sjö, så jag ska väl suga i mej det sista sötvattnet också, innan hösten kommer och ställer krav.