Skaderapport

Det är tisdag och klockan är sju och jag har varit upp en halvtimme. De andra sover (fast kanske inte hunden som jag hör trippa på parketten ibland). Vinden blåser. Solen skiner. Det är tredje veckan sen jag började simma igen efter renoveringen på Kockum fritid, renoveringen av mitt nyckelben.
Det var ju i slutet av maj. Jag kom ju hem så sent med tåget från Stockholm och jag hade ju så bråttom för att hinna med bussen ut till Limhamn. Och jag hann. Men jag hade ju för lite pengar på åkkortet. "Jag kör om tre minuter", sa busschauffören, "du hinner kanske in och fylla på det." (Såhär i efterhand, tänker jag på busschaufförerna i Landskrona, de snälla som inte tutar om man inte börjar cykla på gult vid trafikljusen, som vinkar när man går av, som inte grymtar och - jepp, jag drar alla över en kam, hela Malmös busschaufförsstyrka är elaka och alla i LA är goda, det är tidens trend, att enbart fria eller enbart fälla, och jag är en man av min tid - kör ryckigt och upp på trottoarkanter och tränger cyklister av vägen.) Så jag sprang ju i det fläckvisa mörkret med min ryggsäck, lilla väska och dator och sneddade vid trapporna vid ingången till Centralen och där är en ramp för barnvagnar och rullstolar och just där snubblade jag ju, och bröt nyckelbenet.
Och det har blivit torsdag nu och jag vaknar ensam igen tidigt på morgonen men solen skiner och måsarna har lugnat sej och jag badar i frånlandsvindens svala hav och jag ska skriva vidare på boken som ska komma i december, packa vidare inför flytten och det ska bli lunchtid och det skulle inte förvåna mej om jag hamnar i hamnen i Klagshamn och äter lax efter cykelturen.