Romanmusik

Vi var och lyssnade på när Fredrik Ekelund samtalade med Pontus Lindh i Limhamns hamn i somras. Det var ganska intimt, vinden från havet, ganska kallt, hon frös, jag liksom gnuggade henne. Vi var kanske tjugo personer i publiken. Pontus berättade om sitt ickemusikintresse (fast mest om sitt intressanta skrivande, språknörderi, givetvis). Fredrik tilltalade mej och berättade att nästan alltid när vi hälsade på varandra (vi bor båda i Limhamn och stöter på varandra ibland) lyssnade jag på musik. Ja, det stämmer. Hela mitt liv är fyllt av musik. Utom när jag simmar, då blir jag tvungen att lyssna på ett annat sätt. När jag skrivit mina senaste böcker har jag bestämt artister som ska trigga igång arbetet, jag satte på musiken, jag blev en Pavlovs hund: "Oj, nu är det dags att skriva, dags att gå in i den världen." När jag skrev Charlotta Anderson-boken var det Lou Reed, Velvet och Dire Straits. Nu har jag slutfört Sista bluesen från Landskrona. En lång dikt (med poetiska prosaparenteser) i sju delar, men en kort bok och jag har samlat intryck och tankar kring mej och Landskrona en längre tid, men själva skrivprocessen varade egentligen bara i några veckor. Det blev aldrig den där långa relationen man har när man skriver en roman, därför heller ingen särskild musik. Men NU jävlar: Jag tar upp arbetet med den roman jag började på för två år sedan, som sedan gått på halvfart när ekonomiska (och andra) anledningar gjort att jag inte haft tid och kraft att fokusera på den så mycket som jag velat. Men NU jävlar har jag tid och jag har hittat till musiken (det måste vara musik som jag kan sen gammalt, den får inte ta över, mest vara en kuliss, trygg), Richmond Fontaine, Sade och Nick Cave, verkar det som. Någon kanske försvinner, någon kanske byts ut. Men det är den världen jag verkar få leva i det närmaste halvåret.