Då

Som den sommaren
Kan det aldrig bli
Men det var i ett annat liv
När du log så
Sen stenarna
Sen det andra livet
Sen en senare sommar
Halmstad och cyklar
Jag vill minnas dej så
Tåget till Värmland

Vårhösten

Solen går ner över ängarna
Jag har mössan på
De som har alla pengarna
Sover med larmet på
Jag är inte bitter
Jag har grävt min egen grav
Men än är det sol på ängarna
Än finns det flera år
Än, ett levande hav
Sen, när stormen är över
Älskar du mej då

Vinden

Nu kommer vinden
Nu kommer sommaren
Nu kommer pollen
Skulle bada idag
Men blev sen, och vinden
Jag är uppväxt i staden i vinden
Jag har lärt mej att undvika vinden
Jag vill ha lä i livet

Sexnolltvå

Jag tycker mycket om Toni Holgerssons musik. Jag tycker om Thorstein Bergman. Jag tycker om Barbro Hörberg. Jag är egentligen en viskille. Eller ... en musikalisk "allätare". Jag tycker att Simon and Garfunkel alltid gjorde visor. Visorna kom tidigt in i mitt liv, sen kom proggen (visor?) och punken. Jag har spelat och sjungit i en del band, rätt skränigt ofta. Skrivit fler låtar än böcker. Men det finns något i berättandet. Det tydligt otydliga, som lämnar något kvar åt läsaren/lyssnaren.

som

som ensam
som tom
som skatorna som äter torra fimpar
som tröttheten
som mörkret
som måsarna som skyddar sina ungar
som fisksoppan
som räkfonden
som då när vi var hela världens kungar
nu blöder jag igen
jag river gamla sår
jag saknar mej själv och mina ungar

Vädret

Vädret försvinner
Bänkarna blir våta och kalla
Mitt öga blöder
Som röda tårar
Igår var vi alla
Flickorna och jag
Magnus och Brasse och Eva
Oh, vad det låter bra
Att vara god
Att vara en skam
Det är balans på en knivsägg
Nu kommer regnet igen
Att vara en av alla dårar
Att balansera på en kam

Tisdag

solen syns inte
det är tisdag morgon
det kan bli en bra dag ändå
eller inte
nåden kommer och går
jag balanserar på en lina
hinner inte slicka mina sår
slickar på lyktstolpar
låtsas januari
lämnar spår där jag går

Fågelskådaren

De här dagarna
När jag läser böcker
Skriver böcker
För att dämpa sorgen
För att dämpa oron
De här dagarna
TV-serier och Pelle Ossler
När jag är en imbecill fågelskådare

Ett hemligt rum

Träden kommer nu
Lastbilarna slirar utanför Landskrona
Bussarna kommer nu
Någon har sett en säl
Kommer du
Då när vi gick längs havet
Klipporna i Halland
När vi såg en pingvin
Men det var ingen pingvin
Jag vill ha en upptäcktsfärd
Kommer du nu
Som barn i Borstahusen
Vi kunde gå in i en vals mun
Som kommit vilse
Och sen bli sprutade ut
Det var en cirkus
Det var ett trångt hål
Kommer du nu
Jag vet ett hemligt rum

Fred

En av mina bänkar
Där växer blommor och nån buske
Så var jag nära en kanin
Som låg alldeles stilla
Måsarna kretsade över
Jag blev en vakt
Som jag skulle bli i lumpen
Men jag vapenvägrade
Jag minns min röda tröja
Jag minns ett kvinnligt befäl
Alltså, befäl frivilligt, 1988
Jag blev utftågad och undersökt
Flera gånger
Jag undrar vem
Som borde undersöka vem

Som jag en gång var

De lugna bänkarna där jag brukar sitta
Vid ålderdomshemmet
Fyra fjärilar och en humla
Så kommer skolungdomarna
En exkursion
Och ett jävla liv
Som jag en gång var

Lekplatser

När vi flyttade till Limhamn, 2005, var Elsa tvåochetthalvt. Vi hade ett projekt, att prova alla Limhamns lekplatser. Hon satt i barnstolen, jag cyklade. Hennes uppgift var att ropa när hon fick syn på en lekplats. Favoriten blev till slut, i Hammars park, lekplatsen som vi kallade skepp ohoj. Min andra dotter, Anna, hade en annan favorit, närmre vår lägenhet. Där startade hon restaurang. Det är flera år sen. Men jag satt där idag, läste en bok av Birgitta Stenberg, Apelsinmannen. En gammal favorit. Vad jag gör med mina äldre barn idag? Kollar på Madicken.

Bänkliv

Den här bänken gillar jag
Älskar och retar mej på måsarna
Nu grönskar det
Över stock och sten
Över spindelnäten
Spindlarna har lämnat min soffa
Flyttat ut
En rutschkana
Det är livet
Och kapris

Påskafton

Torget sprutar inte ut liv
Några kanyler
Tågen har slutat gå
Några ungar på betonglekplatsen
Solen, vinden är lugn
Måsarna sover äntligen middag
Ska vi sluta skrika
Burksamlaren tar en paus på bänken
Vad fick du av livet
Vem bestämde det
Vi har likadana jackor
Det blir grönare nu
Det blir gråare nu
Det blir grymmare nu
Jag önskar att jag var du
En som kunde leva
Att vi var John och Elsa
Drog runt i din cheva
Solen, solen, solen
Eller ett körkort och en husbil
Fontänen sprutar inte
"pappa, jag är kissig"
"du får vänta några mil"
Över Hallandsåsen
Solen, solen blir till regn
Det är som att allt...
... är förbi
... tiggaren på bänken

Långfredag

Morgon igen. Tidigt igen. Och då är det dessutom Långfredagen. Minns du dem förr, hur långa och trista och mörka de var? Det enda bra med kapitalismen, att Långfredagen blivit ljusare, mer öppen. Om han fanns, Jesus, så hade han en sketen dag. Jag ska försöka piggna till. Genom mer sömn eller genom bad. Man tvagar bort sin skuld. Men när man blir äldre, sitter skulden lite här och var. Jesus, om han fanns, blev väl 33 eller 34. Det kan man ju glädjas åt: Att man överlevde Jesus.

Så länge jag lever

Så länge jag lever
Stenarnas vingliga mönster
Den här vägen
Så ska jag älska dej
Huset i Sarajevo
Dina läppar
Komma fram till Samarkand
Tältet i Turkiet
Så länge jag lever
Alltid fåglarna
Den friheten
Hela havet
Hela himlen
Så länge jag lever
En påle rakt i mitt kött
Jag lever nog inte länge
Så ska jag älska dej
Minns du ormen
Minns du öknen
Kommer du ihåg när vi fick vatten
Ge mej vatten
Så länge jag lever
Komma fram till Samarkand

John Prine

John har kilat vidare
Han skulle nog aldrig skriva så
Delar av hans sång, fantastiska sång, Lake Marie, är det starkaste jag hört
Och så mycket annat
Farväl, John

Sh!

Jag lyssnar på musik
Lite kallare idag
Jag vill tillbaka till velvet och lou
Känslan jag hade när jag skrev om charlotta
Korkat egentligen
När jag borde bli lättsam
När jag borde jaga lätta pengar
Men jag funkar inte så
Livet funkar inte så
Så jag lyssnar på sh!
Så jag skriver om död, otrohet och hiv

På trappan

Jag sitter på en trappa till ett hus jag en gång ägt
Det är solen, det är katten, och jag
Och ett glas proviva
Och de nya grannarna
Jag tänker på svenne berka
De har rivit hans uterum
Inget mera dansband, ingen 60-talsmusik
Du träffas alltid av nya vindar
Tills du inte träffas alls
Livet är konstruerat så
I min äldsta dotters rum
Bland klänningar och konst
Ligger böcker jag skrivit, kvar

Kebab

Jag tycker mycket om turkisk peppar. Jag vet inte varför det heter turkisk peppar. Jag bryr mej inte heller. Men ibland kan jag noja in på allt om något. Förr om golfspelare. Idag mer om skådespelare, musiker, författare. Eller om vad som helst som vid vissa tidpunkter fyller min hjärna, mina drömmar, allt. Jag åt min första kebab i Malmö på 80-talet. Jag var på utflykt, bara mamma och jag, om jag minns rätt. Så förbluffande gott. Den starka såsen. Sen blev det något av en grej (i alla fall i mitt selektiva minne), när vi åkte till Helsingborg under höstarna och vintrarna, för att ta sprutor, injicera det vi var allergiska mot, pollen, när det var off season. Sen åt vi kebab. Och lyssnade på mina blandband i bilen. Och jag slapp skolan som jag inte trivdes i.