Love love love

Det finns en människa som jag älskar och högaktar mer än nästan allt. För hennes frihet. För att hon inte är förstörd av normer, som ställer frågan varför!? Som inte förstår, för att det är svårt att förstår varför det hon gör möjligen skulle kunna vara fel.
Jag saknar ibland tålamod. Det gör ont i mej.
Jag ser henne när hon sover och hon ligger inte som Piipi Långstrump, men hon ligger upp och ner. Och när hon i sömnen när jag tittar på henne, lägger sin hand i min, vill jag tro att jag är det starkaste i hennes liv.
Jag önskar mej själv stark, att jag alltid ska vara så fri att jag ska låta henne göra nästan allt hon vill.
Jag önskar mej avklippta pekfingrar.
Jag önskar mej och alla andra ro.

Vi fick ett annat rum på vandrarhemmet i Röstånga. Men fint. Och jag tänkte bara: fint. Jag tänkte inte: vi kanske skulle flytta hit.
Men så fina människor.
Vilken trevlig kväll.
Först Andys mat på stationshuset, stor buffé och köket var öppet. Och Nils och Janina hade fått en dotter nu efter två grabbar. Och Andy är från Florida, och detta säger han på amerikanskbruten svenska: Det har blivit så fult i Florida, så fult. Och senare i natten kallade han ut oss att lyssna på närktergalen.

Tidigare har jag sett två av Janne Rantalas filmer, tyckt att dom varit okej men inte mer, men nu! Stor duk. Och jag känner Janne väl. Och jag blev mycket glad över hur bra filmen var, Soppköket. Så allvarligt rolig. Och jag hade kunnat skriva mycket mer, om hur Janne äntligen fick in relationen till sin pappa, men det är sent och jag är trött. Jag drömde om filmen i sängen på vandrarhemmet. Och det var så kul att Janne och Mia och också sov där. Och vi plockade liljekonvaljer på förmiddagen och hälsade på Pim och Annie. Fantastiska människor, fantastiskt hus.

Och jag läste ur En blues från Landskrona. Bra, skulle jag vilja säga.
Och det är nåt med stämmningen i Röstånga, i stationshuset. Människorna. Och mycket är Nils förtjänst. Och dom som kommer. Vi bor gratis och får gratis mat och dricka. Normalt brukar jag få några tusen betalt också. Men det skiter man i, inget slår Röstånga. Inget. Alla fina människor. Tack!

Här får ni läsa Nils optimistiska presentation av onsdagkvällen. Och jag tror inte att han har fel.

Film, Litteratur, foto och musik!

Hej alla…

…oj oj oj vilken härlig kväll vi har framför oss onsdagen den 16 maj! Visst – det är en onsdag, men det är en härligt röd Kristi himmelsfärdsdag dagen efter! Och vilket program sen:

Det blir två kortfilmer inspelade i Röstånga i fjor, suveräne författaren Jonas Bergh läser ur nyutkomna boken En Blues från Landskrona till Thomas H Johnssons finfina fotografier och kvällen avslutas med härliga bandet Molly På Rymmen!
Kulturyttringar – Unite!
Landskrona och Röstånga, in sweet harmony!

Vi ses på Stationshuset!

Varmt välkomna!
/
Kultur-rävarna Nils, Patrik och Henrik
KF Akustik i Röstånga


Film: Soppköket (Janne Rantala, 2007)
Janne Rantala är uppväxt i Landskrona och spelade i somras in denna film hemma hos Pim Blomberg i Röstånga. Filmen handlar om att reflektera kring sin moraliska skyldighet eller ansvarsfrihet gentemot sina medmänniskor. I filmen följer vi förvandlingen av en gammal cykelkärra till ett mobilt soppkök vars mål är att uppsöka hemlösa i Malmö. Filmen var med på Skånska Filmdagarna förra helgen och Janne Rantala kommer själv till Stationshuset för att presentera och berätta om filmen!

Film: Vinterdrömmar (Niklas Salmose, 2007)
Sommaren 2006 inspelades denna kortfilm i nejderna kring Röstånga och på Stationshuset. Den visades på Göteborgs Filmfestival tidigare i år och Niklas Salmose är bördig från trakten men bor och verkar nu i Stockholm. Läs mer om inspelningen i Helsingborgs Dagblad HÄR

Författaren Jonas Bergh läser ur boken En blues från Landskrona

”En blues från Landskrona” är en pinfärsk bok där Landskrona-sonen Jonas Bergh skrivit personliga betraktelser om sitt eget liv, och andras. Politik, kärlek, humor, allvar. Allt med Landskrona som grund. men även Röstånga finns med på ett hörn. Precis som hela världen. I både i texterna och i bilderna finns något som är mycket större än en stad. Jonas är förmodligen en av Sveriges bästa uppläsare, så missa inte detta tillfälle att se och höra honom på en så intim scen! Till läsningen visas Thomas H Johnsson finfina bilder, som också finns med i boken! Sydsvenskan skrev (2007-05-07): ”Om alla småstäder hade haft författare som Jonas Bergh och fotografer som Thomas H Johnsson hade de nog mått bättre!” Läs mer HÄR

Molly på Rymmen
Fiol, banjo, mandolin och gitarr!
Svängiga trion Molly på Rymmen spelar skånsk, irländsk och amerikansk folkmusik och avslutar en fullspäckad kväll - men inte i knätofs och träskor precis. Snarare i dreadlocks, skäggtofs och tatueringar! Molly på Rymmen är ett akustiskt glädjeröj, och efterfrågas alltmer på festivaler och klubbar i hela Sverige! Watch out! Lyssna på Molly HÄR

Stationshuset i Röstånga
Kl 20.30
Entré: 40 kr

Besiktningsprotokoll

Det stod en tolv meter hög sibirisk gran på tomten. Och gubben satt i trädgården och såg på när vi gick omkring och glodde på det som varit hans och fruns hem i trettiotre år. Jag stannade till och pratade med honom. Han hade planterat granen själv, och björken, för trettiotre år sen. Dom var höga och ståtliga nu.
"Men nån gång måste man ju lämna", sa jag, och det var öppen visning och folk gick omkring överallt, in i förrådet som inte var helt torrt. Garaget med arbetsrummet där jag önskar ett fönster, sen kan jag sitta där.
"Jag ägnade mej åt silversmide, hobbyverksamhet", sa gubben, och det ska finnas päron, äpplen, plommon och körsbär. Och fukt och bakterier som låter illa, men jag tror inte att det är så farligt.
Jag skulle kunna bo där, kanske inte trettiotre år, men det är andra tider nu.
"Det är inte samma i lägenhet", sa gubben, och det fanns ett uterum. Och brun panel. Och möjligheter för den händige. Eller den vidsynte.

Jag genomför konstiga samtal med människor jag inte känner ibland. Ofta handlar det om någon i Landskrona som har läst nån bok jag skrivit.
Eller nån som är ensam på krogen. Som tror att jag läser tidningen och antecknar för att jag väntar på någon att samtala med.
Varför är du annars på krogen, grabben?
Men jag fick några fina historier häromdan, på Akropolis i LA.
Och jag köpte god ost i Helsingör i fredags, och fick några uppslag. Och jag skissar/skriver på nästa bok, den kommer att smälla, lugnt och städat, men smälla.

På onsdag då alltså. Stationshuset i Röstånga. Janne Rantala och en annan kille ska visa film. Jag ska läsa, och någon ska spela och sjunga. Och det är ett mycket trevligt ställe med en mycket trevlig stämning, Stationshuset. Be there, or be square!

Vilken väg ... är det samma väg igen

Bodil Malmsten med den alltid lika förstående Daniel Sjölin på teve. Tycker han verkligen om alla? Har han aldrig någon tuff fråga som vill ta sej fram? Jag vet inte. Han sköter nog sitt jobb bra. Jag har bara för mej att han sa att han skulle göra ett helt annat program i dom första intervjuerna innan Babel började. Innan den rufsigt välkammade redaktionen tog över, och den rufsigt välkammade Daniel Sjölin var kanske aldrig så tuff.
Men Bodil är i alla fall inte flat.
Det finns för många kulturarbetare/konstnärer av olika slag som allt för starkt vill vara som någon annan, vara som en beundrad äldre kollega istället för att skaffa sej en egen säker konstnärlig identitet. Det är fel.

Aprilväder som luktar höst i maj.
Imorgon ska jag på begravning.
Jag lyssnar äntligen på Kris Kristoffersons senaste. Många döda människor i dom sångerna.
Och jag köpte Ulf Sturessons nya, Beroende. Jag respekterar Ulf Sturesson mycket. Hans första platta, I overkligheten, är en svensk milstolpe alltför okänd.
Och på rea, Broder Daniels och The Alarms samlade.
68 guns och Were where you hiding when the storm broke.

Den stigen jag brukar gå, bakom vägen, nära vallarna där marken kan bli sump, där ankorna kan tro att sjön eller dammen börjar och ett liv eller bo kan byggas. Den vägen ska jag gå i regn imorgon. Jag hade hoppats på sol. Det passar en begravning bättre.

Jag ska läsa klar Per Engströms bok sen. Och Arnalds om Artur och Maria. Och kanske kanske min första Paul Auster. Kanske en baddeckare av Håkan Nesser, kanske. Sen ska jag läsa om Henrik Tikkanens adressböcker, och, som jag brukar, återvända till stycken i Kristian Lundbergs Den som inte talar är död.
Det säger jag, den som inte talar är död.

Jan Karlsson är en bra kulturskribent. Men hans försvarande av BG i recensionen av En blues från Landskrona förstår jag inte. BG gjorde en dålig recension där hon missade sitt uppdrag. Det kan hon gott få höra. Man sätter sej inte i en glasbur om man är rädd för stenar. Jag hade kunnat utveckla detta, men jag orkar inte just nu. Men kanske senare om nån är intresserad.

Gjorde en intervju med nån web-tv idag, Kvällsposten och Kanallokal, ungefär. Snabba bud. Hon ringde och en timme senare var hon vid min dörr.
Och jag som ville promenera i regnet. Jag som ville tänka och tänka mer på min nya bok, den om Pange. Han har tagit bra mänsklig form och jag längtar så efter att börja skriva på allvar, att lära av mina misstag. Det blev många såna under skrivandet av den bok som tidigast kommer ut i januari.
Jag har så mycket att säga även om jag inte säger det nu, men jag ska vara borta några dagar. Så jag skickar ett vykort. Så, nu är det färdigt.

Var jag än går, jag går med dej

Det är tidig morgon och solen tar sej in i mitt arbetsrum. Jag borde sova, men det finns nåt annat och jag har alltid undrat, Gud, varför du kom på detta med sömnen. Jag vill vara upp sent på natten. Jag vill vara uppe tidigt på morgonen och se rakt in i det där nya ljuset som är likadant fast inte.
Okej, man måste bryta av, det är en del i din fantastiska konstruktion, Gud.
Jag säger bara: Kunde det inte räcka med fyra timmar.
Sju timmar för att vara hyggligt pigg är för mycket bortslängd tid för mej. Och jag trodde att man skulle behöva mindre och mindre sömn när man blev äldre, det har jag inte märkt.

Roger Wilson har recenserat En blues från Landskrona i dagens HD. En positiv recension som handlar mer om mej än Thomas.
Jag känner Roger från för längesen. Han känner min fru, från längesen. Men det handlar inte om jäv. Det har alltid varit strictly business. Att jag sen tycker mycket om Roger, att han (fast han inte vet det) var en av dom som öppnade dörrar för mej i slutet av åttiotalet är en helt annan story.

Att vara landskronaskildrare. Herrejösses! Jag ser mej inte så. Jag skriver med patos. Ett patos för alla människor att bli rättvist och fördjupat beskrivna. Mest känner jag människorna från Landskrona. Det är det saken handlar om. Antingen får man forska eller så skriver man om sånt man känner till. Jag har valt det senare.


Vi hade släppfest på Seglarpaviljongen i fredags.
Det var havet som en spegel och solen som en apelsin. Det var mycket folk och vi sålde böcker som smör i laxask. Blandade åldrar och där ser ni, vi kan alla umgås. Jag och L.T. jobbade vidare på vår show som vi dammar av en gång om året. Och sen spelade Negatives hårt och vackert och då hade mitt högra ben börjat skaka av köld. Och glädje. Och stolthet.

Recensionen:

"Bortom myterna om staden i vinden
Landskrona har blivit en symbol för sverigedemokraternas frammarsch och för sociala problem. Författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson tecknar en annan bild i boken "En blues från Landskrona". Roger Wilson läser och minns.
-------------------------------------------------------------------------------

Jonas Bergh (text)/Thomas H Johnsson (foto): En blues från Landskrona
Kulturföreningen JB23

--------------------------------------------------------------------------------
BOKEN. Mycket har sagts om Landskrona sedan valet, men vad det egentligen innebär att vara landskronit har färre kunnat svara på. Att tränga under ytan i staden med det dåliga självförtroendet och den kaxiga attityden är det inte så många som brytt sig om.
En av de få som ständigt återvänder till Landskrona och dess invånare är författaren Jonas Bergh. I hans romaner, på sin blogg och som initativtagare till ”Landskronaboken” 2005, har han redan gjort en hel del för att skildra livet i sin gamla hemstad.

I sin nya bok En blues i Landskrona, utgiven på eget förlag, kompletteras hans självbiografiska texter med Thomas H Johnssons svartvita bilder. Foton på missbrukare, ensamma barn, vanligt folk och en felstavad skylt om priset på ”Sveska” jordgubbar. Bilder som både andas en sorts ödslighet och en gatusmart ruffighet. Lite den där känslan som man kan få vissa dagar när man sneddar över Rådhustorget och centrum nästan är folktomt.

Man kan förstås inte göra något om Landskrona utan att ta hänsyn till de trauman som drabbat staden. Redan i bokens förord listas varvets nedläggning och BoIS successiva glidande neråt i fotbollsdivisionerna. Och i slutet av boken handlar det om den senaste smällen. Rekordresultatet för Sverigedemokraterna i valet. Det som gjort Landskrona till 2000-talets Sjöbo i den offentliga debatten, själva symbolen för det inskränkta, främlingsfientliga, rasistiska Skåne.
Men bokens fokus ligger ändå inte där, det handlar istället om vardagen. Platserna. Färjan till Ven. Lunchen på Akropolis. Små försök att skildra livet i Sveriges räddaste stad.

För de som följer Jonas Berghs blogg känns tonen igen. De små scenerna från förr och nu. Övernattningarna i den där kolonistugan. Berättelserna om ett liv lite utanför, där problemen med spriten för alltid gett Bergh ett utanförperspektiv.
Jag minns själv Jonas från min tid i Landskrona. Han gick någon klass över mig på gymnasiet och hade då och då konserter med sitt band QK. Något år senare började han jobba på teaterföreningen Harlekin där jag var ordförande. Ja, jag hittar till och med mig själv i första halvan av boken. Men framför allt känner jag igen känslan som boken ger mig.

Som Landskronabo boende i Stockholm ställs jag ofta inför problemet att på några minuter förklara hur det kunnat gå som det gått i Landskrona. Det blir lätt lite svepande historier om miljöförstöring, arbetslöshet och drogmissbruk.
Men i Jonas texter hittar jag för första gången en beskrivning som känns mera äkta. Bergh älskar Landskrona, men leva där kan han inte. För litet, för smått, för trångt. Både fysiskt och psykiskt. Blandningen mellan klaustrofobi och trygghet i en stad där alla känner alla, men ändå håller sig på sin kant.

Har ”En blues i Landskrona” något problem så är det kanske att samspelet mellan text och bild inte känns helt klockrent. Att varva två separata skildringar av staden kan vara en bra idé på pappret, men blir inte lika bra realiserat. Thomas H Johnssons bilder får inte riktigt någon chans att komma in i matchen. Bilderna av a-lagare, ensamma barn, en hukande dam på en gata känns fragmentariska, framför allt när de står emot Jonas Berghs texter, som alla är tydligt privata och personliga. Kanske hade bilderna behövt lite hjälp, ett mera tydligt sammanhang utöver utskrivna gatunamn.

Men det är en randanmärkning. Det behövs fler bilder av Landskrona, även för landskroniterna själva. Eller kanske framför allt för Landskronabornas skull. Kraft att se det som är bra med staden, men också problemen. Och i det arbetet är ”En blues från Landskrona” ett lyckat försök att skildra en utskälld stad på ett nytt sätt.

Roger Wilson"

Mi corazon, Suomi

Jag har växt upp med Danmark på andra sidan sovrumsfönstret. Ett Danmark som alltmer känns som pseudofrihet för reaktionära typer som längtar efter ett femtiotal som aldrig har funnits.
Smygarna. Även om man inte smyger så mycket numer när allt är tillåtet i snuskdebatten som förs på insändarsidor där man utan belägg kan säga vad man vill. En debatt som borde föras av alla med lite mer än pannbenets hårda yta innanför ... pannbenet. En debatt som borde vara öppen med kvalitet. Och inte som busungen som bråkar med läraren, som Jimmy gjorde med Mona, avbröt och avbröt medan Mona sa sin läxa upp och ner och kors och tvärs.
Det är allvar, mina damer och herrar.
Uppträd seriöst!
Krossa krypen!
Dom har inte en chans.
Vad vi sen ska göra med alla dom som säger att dom tillhör folket och vet hur verkligheten ser ut, det vet jag inte. Jag orkar inte tänka på det. Jag önskar att jag vore Sisyfos, bara en sketen sten, sen är det klart.

Jag börjar mer och mer planera min egen flykt. För jag kan inte sluta höra och läsa och se allt jag hör och läser och ser. Jag kan inte sluta bli upprörd över det infantila hos dom som skriker, och jag kan inte sluta bli förbluffad över dom som bara nickar tyst. Fegisarna, som inte vågar stå för sitt förakt.
Jag vill till ett land där jag inte förstår språket.
Jag är ganska lik alla andra flyktingar på det viset.
Och ofta kommer jag att längta hem.

En av mina bästa vänner kommer från Finland.
Kjell Westö skriver underbart om Finland.
Och Märta Tikkanen.
Och till viss del Mia Berner i boken om Pentti Saarikoski.
Om Helsingfors.
Claes Hylinger i Ett långt farväl.
Slas i flera böcker.
Och Henrik Tikkanen.
Jag minns dagar i Göteborg, på Hisingen hos en annan finne, Mauri, hans bastu som var tvungen att besökas två gånger om dagen, annars kände han sej konstig. Och klipporna som påminde om Östersjön, och ändå var allting mycket mera salt.
Och det dimmiga romantiska skimmer som finns över Helsingfors. Och den klara luften och skärgården. Och Sveaborg och all historia som finns inpräntad på riktigt hos människor som fortfarande lever.
Som inte finns i Sverige.
Som finns i Danmark.
Är det jag som inte kan förstå? Kanske.
Det är lätt att sitta i en bur av pansarglas och kasta präktiga stenar.
Men dom studsar tillbaka, grabben.

Vad vet jag om Irland och Nordirland?
Jag har varit en berusad tjugonånting där. Jag har hört människorna prata. Jag har sett brandbomben explodera, en av tusentals. Vad vet jag?
Och den historien om London, Brixton. När vi skulle fixa ett hem till skotten, och hans desperation. En av miljoner. Vad vet jag? Har jag reflekterat? Har jag försökt känna in? Jag tror det. Då vet jag kanske en del.

Jag längtar till slutet av tjugotalet i Helsingfors och vidare till Paris och jag fortsätter vara tjugonio och det blir femtiotal och jag är där med mina ögon och öra och penna. Alla histoierna. Och jag känner när han från Algeriet berättar om hur inte hela benet, men foten och vaden sköts bort, det brinner i min fot, i min vad.

Jag längtar till tjugotalet i Helsingfors och jag skulle vara vit först, för att lära mej dansa och älska att dansa, och spela Schubert på piano. Sen skulle jag bli röd. För att jag inte kunde vara jag på nåt annat sätt.
Och Barbro Hörberg sjunger: "Det var en härlig tid." Och hon var inte där. Men man hör hur hon älskar den tiden. Och man hör hur hon avskyr den.

Det ska bli det sista jag gör i mitt liv, tänka tanken: "Just här vill jag vara, alltid."
Men inte förrän då.

An accident waiting to happen

Håll i er i vårruset som väller in över gamla Svedala.
Håll i er när tolvslaget kryper på och vi vet aldrig vad som finns bakom den sista luckan i denna månads adventskalender.
Håll i er, dikten som vill komma ut är av prosaart, och den talar till dej, just dej, du som inte vet det eller bara tvivlar.

Päronträdet vitt av blommor.
Och buskarna, min vän, döljer dej halvvägs när du pissar mot dom.

Jag lämnade ensam mitt hem i torsdags.
Jag kom ensam hem idag, söndag.
Och vattnet som har flutit har flutit lugnt och stilla har flutit hårdare än vinden som blåser mitt i sidan av orkanens öga.
När lastbilarna for som sliriga bomber.

Äh, vafan.
Jag åkte till kolonistugan i torsdags för att arbeta och se på BoIS.
På fredagkvällen kom Elsa och Johanna. Vi grillade fläskkotletter som jag marinerat. Citron, vitlök, soja, chili, olivolja, vitvinsvinäger, och Aromat! Och något mer. Ni vet.
Och grillen ville aldrig ta sej eftersom vi har köpt miljövänlig tändvätska, jag fick ringa Johanna och be om ett mackstopp och lite vanlig miljöförstörande tändvätska. Jag är inte bättre än så. Men se! Lagom till dom kom hade det börjat glöda ändå.
Vi får se, jag kanske måste omvärdera.

Men lastbilarna?
Och den härskna lukten?
Vi skulle äntligen köpa en lekstuga till Elsa idag, en ny, dom begagnade går fort som, ja, det är en fräck historia ...
Vi åkte till Malmö och lånade en bil med dragkrok, hämtade släpet, hämtade lekstugan. Körde tillbaka till Landskrona, bar in lekstugan som bara var brädor och la dom på en pressenning. Gott så.
Sen skulle Johhann köra tillbaka släpet och bilen och komma tillbaka. Men släpets "baklucka" var borta. Den hade ramlat av.
Så vi fick lämna Elsa hos framor och farfar och åka hela vägen med ögonen vidöppna för att hitta ... äh, jag orkar inte.
Vi kom till Malmö och macken och vi skulle få betala mycket om vi inte hittade bakluckan. Stannade vid Allans Korv och fick varsin halvdassig hamburgare, motorvägen igen och nånstans innan Borgeby såg vi vår baklucka, av motorvägen vid nästa avfart, norrut och tillbaka och in med skiten i bilen och lastbilarna skrämde mej verkligen och jag vågade inte tänka på den kvällen för längesen när Henke och jag och Jocke gick mitt i natten från Helsingborg och försökte få lift, i våra mörka rockar.
Men tillbaka till Malmö och lämna eländet på macken. Sen tillbaka till Landskrona igen och hämta Elsa och grillen gick igång snabbare med den stygga tändvätskan och jag samlade ihop min dator och lite annat. För nu skulle jag ta tåget till Malmö, för jag måste jobba den dagen som är idag nu. Johanna och Elsa ska sköta nyplanteringarna.

Och jag kom hem och det luktade härsket, frysen stod vidöppen och jag fick slänga två proppfulla Willyskassar med spenat, broccoli, hembakat bröd, hemgjord kalops och ärtsoppa och kycklinggryta. Och glass, icke hemgjord. Och, tro mej, mer därtill. Det enda som räddades var lite flädersaft och två burkar blåbär.
Och alla präktighet, vad ska den vara bra för?
Och allt slarv, vad ska det vara bra för?
Jo, man lär sej något. Om man bara gör det efter varje snedsteg, så hoppar fisken vidare i oceanen, tills den blir fångad nästa gång.

Glöm nu inte fredag, på Seglaren i Landskrona. Den som hjälper mej att sätta ihop lekstugan kan få sova i den på en lämplig madrass.

Vådan av enfald istället för mångfald

Det var en fröjd första gången Elsa slutade vara rädd och började tycka att det var roligt, att sitta på pakethållaren på min kolonicykel. Igen igen igen, tyckte hon.
Håll i dej håll i dej håll i dej, tjatade jag.
Så i söndags var det dags igen, en kort tur, sa jag.
Sen var det så roligt och vi letade efter får, såg vallgraven och vallarna och dom fantastiska kolonihusen.
Vi tar en runda till, sa jag.

Det är så hemskt att se sitt barn lida, se smärtan och rädslan. Och veta att man har stor del i skulden.
Håll i dej hålli dej håll i dej.
Sicket onödigt tjafs. Det fattar hon ju själv.
Inga fötter i hjulet, borde jag skrika mej blå istället.
Vi letade efter svanen och plötsligt rörde sej inte cykeln framåt längre. Plötsligt skrek Elsa. Foten hade fastnat och såg alldeles sne ut, som en värre fotbollsskada.
Det var inte kul, inte alls.

Måndag var två läkarbesök och röntgen och väntan. Och bära henne överallt.
Inget var brutet.
Och på tisdagkväll kunde hon ta några små små stappliga steg.
Och en flicka på fyra vill leka.
Och jag tyckte att allt var långtråkigt, att vara hemma men inte kunna jobba.
Så vi tog tåget till Klampenborg och vidare i den gnissliga vagnen till Bakken, som var stängt. Fast inte riktigt, spelhallarna och några krogar var öppna, och man kunde stoppa i en femma och åka bakom tomtens renar. Helikopter för en tia. Det dög.
Och vi åt dansk buffet för rimligt pris och Elsa fick glas och jag utblandad hof med lättöls styrka.
Och solen sken och vi körde bil och kom överens om att det var bra att det var mamma som annars stod för bilkörandet i familjen.
Och lagom tills vi började tänka på refrängen öppnade några karuseller och Elsa fick åka en sväng i en Familjen Flinta-bil och en tur som bussförare.
Och solen sken hela tiden.
Och löven började slå ut.
Och fotskadan hemsöker mej, men den gjorde också resan möjlig. En farsa och en dotter fick lite quality time, och det ska ju vara viktigt.

Jag skriver i Landskrona, i Borstahusen, bara för er. BoIS vann igår. Nu ska jag ut till havet och läsa ett avsnitt Matt Marriot ur en Western från åttiotalet.

Death is not the end

Jag är fortfarande rädd för döden. Jag vill fortfarande inte dö. Jag vet fortfarande att jag ska dö. Det ska du också.
Varför är vi så dåliga på att försonas med döden? I Sverige, alltså. Det är skillnad, inbillar jag mej, i de katolska länderna. I de muslimska.
Är det sekualiseringen?
Tell me you.
Men döden är ett tyst ämne i stugorna med handvirkade dukar och präktiga visdomsord på bonader på väggarna.
Det klandrar jag inte.

Jag upplevde flera månader av en dödsångest så stark att den satte allt annat ur spel när jag var sexton år. Detta visste ingen. Jag pratade med ingen. Och jag höll på att sprängas av ångest.
Det var under den tiden som jag la grunden till det som senare blev grav alkoholism. Rädslan för döden.

Rädslan för döden använde jag mej länge av för att störta ännu närmre. För mycket sprit. Knark ibland. För att jag var rädd för att dö, bedöva bedöva bedöva.
Och ändå visste jag att jag sprang mot stupet.
Och ändå stannade jag inte-
Är det sjukdom.

Jag är en lugnare man när träden och allt det andra blommar. Jag lever med allergin. Jag lever med havet som var så stilla ikväll. Jag lever med att jag rökte min första cigg på flera veckor ikväll. Jag rökte den och tänkte på min äldste väns pappa. Jag kände såklart inte honom, men jag kände honom. Och han fanns i mitt liv. Hans son fanns och finns i mitt liv. Jag satt på en bänk vid havet i Limhamn och rökte den där ciggen för Bengt.
Och en gång rökte jag en cigg vid min morfars grav. Jag hade kört full dit. Det är inte vackert. Det är inte fånigt. Vissa gråter, andra gör det inte. Men alla gör det.

Jag hade en handledare 1989 i Jönköping när jag gick en termin på lärarhögskolan. Hon var religiös. Hon sa att jag borde skaffa mej en tro, när jag berättade om min rädsla, oro, otrygghet.
Hur skaffar man en tro?

Jag ar rädd igen när jag var mellan 25 och 30. Jag var en odåga då. Men jag hade ett mål. Att skriva och leva.

Hur skaffar man en tro?
Jag har en tro.
Jag har en dotter.
Jag är inte lika rädd längre. Det snörper bara till strypning en eller två gånger om året.

Det handlar om att jobba, om att jobba med något man tycker om, att umgås med människor man tycker om. Att prata och lyssna. Att få saker gjorda.
Man betar av sak efter sak och tll slut är man inte bitter, bara färdig och nöjd.
Att lägga sej ner och dö nöjd.
Men man ska inte vara 35 då, man ska inte vara 70. I välfärdslandet Sverige bör man vara 85. Det siktar jag på. Det räknar jag med att mina föräldrar fixar.
Det önskar jag av hela mitt hjärta, många goda år kvar.

Alltid denna förbannade sorg

Jag lärde känna Jonas Nordström 1976. Det är trettioett år sen. Vi har gjort olika saker i livet och hamnat på olika ställen. Men vi umgås fortfarande, träffas minst en gång i månaden.

Jag var mycket på Tornet (bostadsområde) där Jonas bodde när jag växte upp. Vi skrev låtar, lyssnade på musik. Senare cigaretter och alkohol.
Jonas föräldrar var ofta i sin stuga i Stidsvig, så vi hade ganska fritt fram.

Jonas föräldrar hade en livsmedelsaffär ganska nära IP i Landskrona. Bengt stod bakom charkdisken. Bengt var en ganska tystlåten och mycket trevlig man.
Jonas och jag åkte rullskridskor och delade ut reklamlappar, hade tävling.
Jonas mamma Kerstin var mer pratsam, hon kunde bli arg ofta.
En gång blev Bengt arg, det var när vi sjöng en oanständig låt som vi skrivit.

Nu är Bengt död. 70 år gammal. Han har kämpat mot flera sjukdomar under många år.
Jag beklagar verkligen detta och mina tankar går till Kerstin, Jonas och Agneta.

Att hålla sina löften

Jag skrev på bloggen nån gång om att jag bara gillade dom tidiga Smurfarna, slutet av sjuttiotalet, ni vet, med Fader Abraham. Och Anders Glenmark.

Hög klar luft. Cykeln och svetten längs ryggen. Vår som vacker höst.
Och jag längtar fortfarande efter att läsa min första Paul Auster-bok. Tror jag.
Och vi snackade European Word Cup igår. Det kommer att bli show på Gamla IP, Hipp, Victoria och Bibblan 7-9/6.
Sex författarlandslag. Sverige, Danmark, Ungern, Italien, Tyskland och England. Tim Adams kommer, han som skrev boken I huvudet på John McEnroe. En mycket bra bok.

Jag skrev om dom tidiga smurfplattorna. Sen fick jag ett mejl från en kvinna som googlat på tidiga smurfskivor och hittat min blogg. Hon hade länge varit på jakt.
Och jag är en snäll människa. Så nu sitter jag och spelar in min lillasysters (tror jag) gamla smurfplatta till en okänd smurfdiggare.
Som det finns tid kvar spelar jag in en uppsmurfad (lp på singelvarv) version av Imperiets Blå himlen blues, hoppas hon gillar den.

En annan gång ska jag berätta om min smurfperiod i livet. Vi var helt blåa. En annan gång.

Jag skrev om tidi... här kommer några bra tidiga Bruce Springsteen:
For you
Sandy
Meeting across the river
Jungleland
Badlands
Candys room
Independence day
Point blanc

Det tar inte slut där. Bossen är nog den som har gjort flest femstjärniga låtar.
Jag tipsar nu alla som någon gång tyckt om, eller tyckt illa om, Ulf Lundell, lyssna på Prärien igen från Nådens/Dådens år (ja, slutet av sjuttiotalet), bättre blir det sällan.

Det är sen lördag eller tidig söndag. Det är något i mej som ropar hej. Det är något i mej som säger: Det är bra dagar, och dom blir bara bättre.
Jag får berätta om den trasiga bilen en annan dag.
Jag önskar frid åt alla som har det jobbigt i sina liv, egna sjukdomar, sjuka föräldrar, sjuka barn, sjuka förhållanden. Sjuka själar själva.
Det finns ett ljus som aldrig brinner ut.

En blues från Landskrona

Den pinfärska foto/textboken av mej och Thomas H Johnsson är inte så snårigt smal att den bara kan läsas av människor med anknytning till Landskrona. Boken säljs i Landskrona hos Bok o Papper och Killbergs bokhandel. I Malmö finns den på Galleri Format och i Konsthallens bokhandel snart även på Kulturcentralen på Södra Förstadsgatan.
Till ett pris nånstans mellan 140-160 kronor skulle jag tro.
En riktig presentbok när man försiktigt smygläst själv först.
Det går bra att mejla mej också.

Det var det. Jag hittade Primal Screams senaste på bibblan. Vacker och rå retrorock för en ungdomlig kille som jag.

Och Oscar Hijuelos har jag läst sporadiskt efter den ståtliga Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek. Men nu är jag där i syltburken igen, men det är nog omöjligt att slå Mambo Kings.

Samt läser jag om Vådan av att vara Skrake.
Samt en gång till en säker novell av en ung amatör som jag snart ska skicka ett utlåtande till, men det dröjer nog till nästa vecka.

Och jag har städat, tvättat, cyklat, promenerat och kollat att fiskarna sköter sej. Och snart måste jag ta badet som jag somnade ifrån igår. Och sen måste jag på skrivjobbet igen. Ingen rast ingen ro, men det är skönt att känna sej duktig.
Och då glömde jag ändå nämna pannbiffarna med kapris och rödbetor som jag satt deg till, så att säga.

Take it away

På caféet på gatan som heter Sjukhusgatan på svenska sitter fyra munkar och spelar kort över en flaska vin.
Det förvånar. Det borde inte förvåna.
På golvet ligger tunna servetter som inte suger i sej vätska, och fimpar, alla fimpar som blir kvar när munkarna och dom andra röker.
"Det ska inte vara så blodigt", säger en av munkarna när jag bankar på flipperspelet, när en kula till rinner ner i ett hål.

Jag försöker tänka på det. Det ska inte vara så blodigt. Det ska inte tas på för stort allvar. Men jag vet hur jag flyger ut mot väggarna om jag inte sätter käppen rak i ryggen. Jag vet hur nära jag är det andra. Och jag vet hur ont det gör mej.
Det blir till att sopa upp resterna, trasorna, Jonte. Det blir till att ta tag i det igen. Plocka fram den kraften du alltid har och har haft.

"Ingen bestämmer över mej", säger jag till munken och dom har ingen alkoholfri öl på caféet, jag dricker vad jag vill, och beställer. "Jag gör som jag vill, kontrollerat." Och jag klarar alla biffar.
Det finns så många världar jag kan leva mitt liv i, så många världar med bra och dåligt. Jag försöker förstå att det är just denna världen som är den bästa för mej. Och jag tror på det.
Men vem vore jag om jag inte tillät mej tvivla ibland.
"Frid", säger munken och lägger en hand på min axel.

Det är så oerhört svårt att bry sej om slöa fotbollsspelare ibland. Som måste ha ett-noll i häcken för att orka uträtta något som liknar ... tja ... något.

4/5 på Seglarpaviljongen i Lanskrona: L.T.Fisk, The Negatives, Thomas H Johnsson, Jonas Bergh.

16/5 på Stationshuset i Röstånga: Janne Rantala, Jonas Bergh, foton och musik. Hygge!

26/5 på Teaterrestaurangen i Landskrona: Jan Sigurd, Åsa Moberg, Anne Swärd, Andi Almqvist, Jonas Bergh.

Det blir grejor det.

Varför. Varför inte.

Svanen som slog huvudet i pittoresk kullersten på Lilla Torg, och dom av sidenskjortornas kotlettfrillor som ville vara intellektuella: Dom lever tillsamans, svanarna. Sina liv tillsammans i tvåsamhet.
Sicka nötter, kan ett annat kotletthuvud gapa och man ser det i hans blick, hur han längtar. Men inte vet hur.

Jag ska fylla trettioåtta år i sommar. Jag har aldrig försökt verka yngre än jag är. Jag har aldrig varit trettioåtta, eller trettiotvå. Jag tycker ändå att tjugosjuåringar kan verka omogna. Jag tycker ändå att tjugufyraåringar kan verka så mogna, att jag känner att jag gör dom besvikna. Jag som en slashasig tramspelle.

Jag saknar att kunna säga vafan då då, och verkligen mena det.

Jag ska fylla trettioåtta år i sommar och nu lyssnar jag på Will Oldham och han känns så oerhört gammal.
Och jag har läst Pluras blogg och han är femtiosex och jag är med i leken.
Och innan idag fick Elsa åka för första gången på pakethållaren, ingen barnsadel, bara en gammal rutig skjorta som jag målat i. Hon fick sitta mjukt och jag sa håll i håll i, nästan hela tiden.
Innanför ramarna, mitt barn, innanför ramarna får vi göra vad vi vill.

Jag ska fylla trettioåtta år och när jag ska fylla fyrtio så ska min åttonde bok komma ut på hösten. Det ska inga tradiga bokförlag få sätta i käppar i nåt gammalt artonhundratalshjul i.

Jag skrev det innan. Min nya bok ligger på 3.5, med en fyras möjlighet. Nästa bok har bara femma i siktet i sina klarbruna ögon. Jag längtar. Så är det. Arbetet går upp och ner. Men man måste alltid göra ett godkänt dagsverke.

Jag ska berätta om solen som ligger snett och lågt, om just den gläntan där vid ån där man kan höra The Killers sjunga och fisken nappa. Och jag försöker verkligen att lyfta The Killers till himlen. Men något saknas. Därför gillar jag Waterboys och tidig Bruce Springsteen, det finns ett hjärta som håller på att spricka. Och det märks.

Vi grillade pepparstek och finemang marinerade fläskkotletter i fredags. Windy, and his family. Jag, and my family. Tradrövar i koloniträsket. Man växer ner. Tror ni på det?


Imorgon möter BoIS Enköping, jag tippar 7-1 i dessa opportunistiska dagar, Jimmie.

Betyg och tävling. Ordning och reda, pengar på fredag ...

... flickor på lördag så är pengarna förstörda.

Störda.
Betyg, jag tänker syssla med det nu, när jag kommit in från solen och vinden, från lä bakom hoddorna där jag suttit och läst mitt manus igen, för att inte hyvla, men putsa med halvgrovt sandpapper, och mjukare och mjukare.

Mitt manus får 3.5 av 5, med potential till en fyra när allt är klart.
Jag har gett ut sex böcker (om man räknar En blues från Landskrona). Ingen har varit en femma, men Och fortsätta vidare bort får 4,5. Sonny och Karola och min debutroman får varsin fyra.

Jan Sigurds Hemingways sista flamma får 3,5.
Kjell Westös Där vi en gång gått får en femma.
Roddy Doyles Kvinnan som gick in i dörrar får en fyra.

Att sitta på Tempo med Danne och äta buffé (laxen får en femma, lammet 4.5) och först se Eddie Nyström och sen Mikael Wiehe i grova manchesterbrallor kliva in, med ett finurligt leende, ett bubblande skratt, får en femma.

Så, till tävlingen.
Waterboys har gjort tre plattor som får fem i betyg av mej, vilka?
Den senaste får 3,5.

Eldkvarn har också följt mej sedan mitten av åttiotalet men bara gjort en femstjärnig platta, nä, okej då, två. Och en 4.5.
Vilka två får en femma?
Eldkvarns senaste får en fyra, med nöd och näppe.

Okej: Tre med Waterboys och två med Eldkvarn. Priset är ett ex av boken En blues för Landskrona. Den ska smygsläppas på lördag på Galleri Format i Mazettihuset. Thomas ställer ut sina bilder och jag ska läsa lite ur boken. Lördag 1300.

Utslagsfrågan lyder: Vilken är Mikael Wiehes enda femstjärniga platta?
Ledtrådar? Åttiotalet.

Tre vykort från Paris

En ung man läser högt för sej själv ur en diktsamling och ser grubblande ut. Ett par i svart hånglar och han visar henne sina etsningar. En man liknar Groucho Marx, fast han röker cigarett i ett munstycke istället för cigarr, tittar i något som liknar ett manuskript. En kvinna med vitmålat ansikte mimar en sång till ett imaginärt musettedragspel. Fontänen vid det lilla torget i Quartier Latin sprutar stilla. Jag öppnar min bok av Hemingway och börjar läsa, solen skiner varmt och jag önskar mej en basker.
Ah, vår i korgstolarna på Café des Arts. Ah, vår i Paris!

Nere vid Seine, på väg bort från Notre Dame där rösterna låter för högt. Där jag inte får in skärpan till den film jag egentligen vill göra i mitt huvud. Där duvorna flyger feta åt ett annat håll, mumlande danska eller amerikanska. Guidebåtarna far fullastade förbi.
Nere vid Seine, på väg mot Gare D´Austerlitz. Dom har byggt en by av slitna tält och presenningar här, uteliggarna. Och dom trasiga kläderna hänger på tork. Och lite längre bort, på en bädd av bortflugna turistkartor och gratistidningar, ser jag en protes som är avskruvad från ett blårött ben. Mannen som sover tungt håller den som en docka i famnen. Håller den som sin käraste ägodel.
Och fullastade far guidebåtarna förbi.

Jag letar efter ett café nära Boulevard Saint Germain. Vi var där en del i början av nittiotalet, Rickard och jag. Vi hängde inte på Sorbonne där Rickard studerade, men det finns ett foto på mej med en fransk version av Camus Främlingen.
Jag letar efter caféet där vi spelade flipper och drack små öl och tittade på bilderna och figurerna av Tintin bakom bardisken som var brun. En liten öl till och en runda till på flipperspelet och den stora hunden sov på en filt under, sov lugnt med ett avgnagt märgben som huvudkudde.
Här är det, tänker jag, eller här ... Här, här är det! Nej.
Det är nästan femton år sen, tänker jag och ger upp, går in på ett annat café, en annan hund och ett nyare flipperspel. En massa bilder och figurer av Asterix och Obelix bakom bardisken som är svart.
Det är nästan femton år sen, tänker jag, det har flutit mycket vatten under Pont Neuf sen dess.

Vara den man är eller vara en annan

Jag är inte bitter. Jag mår inte dåligt. Jag har cyklat hem i kvällen och nu kommer dofterna av vår, mina damer och herrar. Det är dofterna om nya tider.
Men jag är trött.
Jag har inte tänkt på det så. Men jag har varit fokuserad på mest en sak, och några till, som jag har varit tvungen att göra. Jag känner det i runt huvudet nu, hur det spänner. När allt släpper, men man ändå inte är beredd på att släppa.
Och imorgon tidigt åker vi till Paris. Och det har jag knappt tänkt på. Och varför skulle jag. Jag har tänkt på helt andra saker.

Jag var på Friskis & Svettis för första gången i mitt liv idag. Det är en helt annan värld än min. Men Elsa skulle på gympa. Det finns en glad sorg, sentimentalitet att se sin dotter vara en av dom minsta, att stå och kika in genom fönster för att se henne i gympadräkten hon fått av sina kusiner. Och man är stolt. Och man är rörd. Man är en alldeles vanlig människa som fortplantat.

Bulltofta Kött, stod det på Åsa Sandells åttiotalslinne som hon hade när hon visade blåtiran hon fått av Kajsa Anka. Men nu har hon i alla fall Mimmi Piggs bälte.
Det är annat än alla dom Mårtarna Gås som fick däng.

Ja, jag är trött. Men jag har gjort klar två böcker dom senaste veckorna. Och det ni tror är dryghet är något helt annat.
Karlek, mannen, karlek. Som vi brukar säga i Landskrona.

Fassan fasade för fasanerna

Jag vaknade av fåglarna som hoppade på kolonitaket.
Nä, jag vaknade av mobiltelefonen som hoppade på nattduksbordet, Danne och Lili som var på väg till Kreta.
Nä, jag vaknade av den danska radion som jag somnade till.
Nä, jag somnade till Jan Sigurds ofta utmärkta bok Hemmingways sista flamma.
Nä, jag somnade av kinamaten som jag och Windy åt i Landskrona. Man blir så mätt, så konstigt mätt.
Och Windy tog bussen 22.30 till Glumslöv och jag tog den nylagade kolonicykeln till kolonin och fick på den danska radion och fick upp den tunga boken av Jan Sigurd, och den sjönk och jag somnade.
Vi är gamla gubbar. Men vi hade trevligt först. Var olagliga.

Jag har jobbat hårt den sista tiden.
Jag vet inte om jag är nöjd.

Men när jag vaknade för andra gången och gick upp, kvart över sju. Man går upp tidigt i mina år. Men jag kände igen det skriket. Det var ingen duva. Det var fasanen. Varje kolonistuga med självaktning bör ha en fasan, och en igelkott. Och några fladdermöss. Möjligen en ekorre.
Men det är ett både ståtligt och spattigt djur, fasanen.

Och jag gjorde dom sista ändringarna strax efter tolv. Sen cyklade jag ut på industriområdet, gick på torget. Köpte en Bamse till Elsa för fem spänn, och Djup av Henning Mankell för fem spänn. Tog en dubbel lättöl på Akropolis och dom har börjat ta på sej dom långa shortsen redan, dom jag såg genom fönstret.

Och vi har blivit med bil igen. En Renault 5 från 1990, min pappas ögonsten. Det är en tacksam ära att få ta över. Men vi var lite tveksamma först, vi sålde vår förra bil för att vi inte tyckte att vi behövde den. Och Johanna är miljöpartist. Men med barn och sommar i antågande så säger vi som min gamle vän Fyran skulle ha sagt: Why the hell not?

Flyg ljusa fjäril ner i hålet i mitt huvud och fladdra

Det är bänkarnas tid. Och det har varit ett pusslande och ett pusslande, med att få tiden och orken att räcka till. Och jag är inte ens färdig, men ändå färdig.
För några minuter sen skickade jag iväg mitt manus till utskrift. Vellinge kommun gör friheten större, Johanna skriver ut på sin skola.
Ikväll ska jag läsa min bok, mitt manus som om jag vore någon annan. En hyggligt litteraturkunnig och öppen människa, låt oss kalla honom Pelle.
Imorgon ska jag läsa mitt manus. Pelle alltså. Jag tror att han drar till Köpenhamn. Det har jag gjort med mina två senaste böcker, åkt till Köpenhamn och läst på passande krogar.
Det kan vara en fröjd att läsa det man skrivit. Jag hoppas att jag får tårar i ögonen några gånger.
Sen ska jag åka till Landskrona och kolonistugan fredag/lördag för att göra ändringar och ändringar. På söndag också. Och på söndagkväll ska jag skicka manuset till Wahlström & Widstrand som jag hoppas blir glada och generösa.
Sen fortsätter det. En runda till för att bygga in och bygga ut, strama, få det berättat som ska berättas.
Sen en runda till med Christian, min redaktör.
Sen en sväng med korrläsaren, och Christian.
Och omslag och baksidetext och annat smått och gott. En fröjdefull process jämfört med helvetet som har rivit i mej under skrivandet av den här boken. Nä, inte under skrivandet, men all den tid som gått åt till att inte kunna skriva.
Men jag har lärt mej mycket. Hur det inte ska gå till nästa gång, och det gäller mer än en sketen bok.
Och på söndag åker Johanna upp med Elsa till Hässleholm.
Och på måndag åker vi till Paris.

PRESSMEDDELANDE – En blues från Landskrona

Det har varit mycket ljus på Landkrona den senaste tiden. I medier av olika slag har människor som vetat mer eller mindre om staden uttalat sej, många med tvärsäkra analyser om varför det är som det är. Som om det fanns ett entydigt svar. Som om det fanns bara ett Landskrona.
Nu kommer en annorlunda version.
Fotografen Thomas H Johnsson har tagit bilder i Landskrona under en stor del av 90-talet och hela 00-talet, bilder av en stad i föändring, men ändå samma.
Författaren Jonas Bergh har, med Landskrona som gemensam nämnare, skrivit en personlig krönika i tjugotalet delar under tiden höst -05 till höst -06 med blickar bakåt.
Inga frågor, inga svar. Bara dokumentärfotografier och dokumentärprosa. Resultatet kan beskådas i boken En blues från Landskrona (KF JB23 i samarbete med Förlags ab Gondolin) som ges ut den första maj 2007.

Kontakt: Jonas Bergh 040- 15 21 61, 0709- 233 722, jb23@spray.se

Vad vi pratar om när vi pratar om Paris

Det är inte jobbigt. Men om det skulle vara det, så är det att vattnet inte finns än, i kolonistugan. Annars är det en fröjd. Det är ute på landet mitt i stan. Och jag fick låna min pappas cykel. Jag åkte lördagförmiddag och kom hem ikväll. Barn och besök hemma. Jag måste bli klar med min bok. Det blir jag. Jag har bytt namn, till ett mycket bättre och tuffare. Om jag är en poet så är jag måhända drömsk, men rå.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag satt i baren på den enda barstolen för att försöka kunna prata med krögaren Poul när han nån gång fick en ledig stund. Solen som sken. Vinden som ven, men från bra håll, nästan lä på uteserveringen. Det säger man i Landskrona, våren har kommit när det är fullt på Seglarens uteservering. Kanske. det var det igår, kanske.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag kände igen honom, men visste inte riktigt. Jonas, sa han, och ingen jag känner i LA (folk i min ålder, gamla kompisar) kallar mej Jonas.
"Jag har läst din första bok två gånger, jag tror jag ska läsa den en tredje gång snart", sa han, och tatueringarna. Och ticsen. Och det han berättade sen, om heroinet och alla dagar i fängelse. Och han har inte läst många böcker i sitt liv. Men min Och fortsätta vidare bort (min fjärde) ska han snart läsa för tredje gången.
Han går på Metadon, tre år med fungerande liv och inte ett enda återfall.
Men i Sverige vill man inte syssla med Metadon. Man är barn i Sverige, präktiga äppelkindade barn med äppelknyckarbrallor. Knycker liv.
Skit i varför nån har börjat med heroin. Skit i snack om personligt ansvar. Det finns artonåringar som behöver hjälp, som vill ha hjälp, nu! Stoppa ner präktighetensbibeln i jorden och stampa, för en gångs skull.
Förresten, är det inte personligt ansvar att be om hjälp? Men hur lätt är det att köa i två år som heroinmissbrukare? Men det är väl det ni vill, stolta svenskar, låt packet dö. Heroinister, araber och cyklister.

Paris.

Så har det urartat igen på Sydsvenskan kultursida. Debatten om ... ja, vadå? Om vem som sticker huvudet i sanden och vem som är modig?
Jag skulle vilja starta debatten om: Vad ska vi göra? Alla ni som är tillräckligt kunniga för att skriva debattartiklar på Sydsvenskan kultursida, tillräckligt kunniga för att kasta spadar på varandra i sandlådan, vad ska vi göra, hur?
Vi vet att det finns problem, vi vet det alla. Men vad? Hur?

Vadå Paris?
Vi pratade om det häromdagen, Johanna och jag. Vilka böcker vi ska ta med oss. Vi har inte bestämt oss än.

No swimming in the rain

Mycket att stå i nu dom här dagarna. Eller, jag sitter mest framför datorn och får ihop det sista till romanen. En sorts prosapoetiskt pussel.
Så idag är andra onsdagen i rad som jag inte är på Kockum Fritid och simmar och badar med fru och dotter, för er som undrar. Jag saknar det. jag kan till och med bli lite sentimental när jag vet att dom är där nu, och inte jag.
Men den förste april skickar jag iväg manuset. Kan man lita på det?
Den andra april åker vi till Paris och sen blir det påsk. Sen ska jag cykla som vanligt men simma mer hela resetn av våren. Om det nu inte kommer för mycket gäster från den Aqvakul och stör med andra regler.

Mycket att stå i, det prosapoetiska pusslet.
Men varje dag tar jag lunch mellan tolv och ett för att se två avsnitt av Floyds matresor som TV8 sänder. Första gången jag blivit glad för att man bytt bort TV6/ZTV inom vår tråkiga bostadsrättsförening.
Floyd är en fröjd. Han har betat av Frankrike, Skandinavien och äter sej hastigt genom Asien nu, med sina schalottenlökar, vitlökar och tomater.
Själv åt jag gårdagens soppa på köttfärs, rotselleri, palsternacka, vitkål, purjolök, gul lök och morötter. Klassik, fast kanske inte vitkål som gav en söt smak av Asien framför teven.
Och nu sitter jag här igen, skriver roman för ER skull, kanske.
Och just nu sjunger Gram Parsons och Emmylou Harris en låt som jag inte minns namnet på. Men den har inget med Rainbow att göra, och nån sån får vi knappast se idag ändå. Men man får hänga i.
Sleepless nights, kanske.

Short cuts (spindeln i nätet: J. Bergh)

Jag är inte godare.
Jag är absolut inte rikare.
Söndag och vinden väller in igen och jag hoppar av tåget från Landskrona, I Malmö. Har tre hundralappar i fickan och bara sex spänn på förköpskortet, fyller alltså på.
En man i ostylat skägg står tyst och ser på. Alldeles tyst. Jag känner mej inte besvärad, bara bortskämd. Hade tänkt ta en dubbel lättöl på Bishops medan jag väntar på bussen.
Han är tyst, mannen i skägget, och jag fyller på mitt kort för framtida resor.
”Hur är det”, frågar jag.
”Det kunde va bättre”, svarar han.
”Ta den här”, säger jag och ger honom en tjuga.
Jag är inte godare.
Jag är inte rikare.
Jag har inte varit riktigt där, men nära.

Apropå det, att jag inte varit där, allra längst ner. Det beror mycket på det sociala skyddsnät jag haft i form av vänner och familj.
Apropå det, välkomna till bloggen, Nilla och Fia, mamma och syster.

Jag kände i höger framficka sen, där jag brukar ha mynten.
Jag är inte godare eller rikare, men han fick sju och femtio till.
Vad är det värt?
För honom.
En del kanske. Något att äta. Grillade kycklingbitar och två folköl hos Handlaren på Väster. Vad vet jag.
Vad är det värt?
För mej när jag bankar på himlens port.
Det skiter jag i.

Kvitt eller dubbelt, kunskapstävlingen, och sjuttiotal. Tiotusenkronorsfrågan, kallades den också. En man med för stora glasögon och för breda skjortkragar.
Och han svarade fel tidigt, han var så nervös.
Och jag minns att jag grät.
Och jag minns att han berättade att han hade köpt skjortan just för programmet.
Och allt hamnade i soptunnan.
Jag är inte godare.
Kanske bara känslig och sentimental ibland.

Min pappa hade kalas i Borstahusen. Vi sov över. Jag jobbade en del i kolonistugan lördag och söndag, litterärt. Det börjar närma sej med romanen.
Och haglet slog mot rutorna och jag lyssnade på när Hammarby förlorade en bandyfinal igen. Att man ändå alltid håller på Hammarby, ibland.
Och åt fiskgratäng.

Vy från nära kolonistugan


Är Kristina Lugn godare än Jesper Svenbro?
Det vet inte jag.
Det tycker jag är en ointressant fråga.
Men dom var båda bra i fredags på Stanza. Men inte jättebra.
Kristina var coolast, på sitt sätt.
Jesper var coolast, på sitt helt annorlunda sätt.
Flera hade förköpsbiljetter och satt längst fram och verkade ha kommit bara för att skratta när Kristina Lugn läste, som om hon var komiker. Som om man var rädd för tystnaden och eftertanken.
Det isade till en hel del i texten. Men jag tyckte nog att den kanske var lite för lång, eller lite oredigerad. Eller var jag bara okoncentrerad.

Jesper läste om grodor.

Jag ska berätta mer om Birgitta Stenberg och den starka känslan för henne som bankar i mej ibland. Jag ska berätta om att hon kanske kommer med tåget söderut och säger hej. Och att det i så fall gör mej så oerhört glad, och stolt över mej själv.
Det gör mej inte godare, men rikare.
I själen.

Och utanför går alla dom andra och drömmer

Jag tror det är onsdag, eller tisdag.
Då i februari pratade jag med Märta Tikkanen om det där med att skriva. Jag är glad att Johanna var med. Jag är glad att hon fick höra från Märta om problemen, att ta sej in igen, startsträckan. Hur jobbigt det kan vara, när man även vill vara förälder, partner, städare, matlagare, skämtare. Hela alltet.
Och längst därinne vill man bara in i sin bok och gör det som krävs för att skriva färdigt den, gå på stranden, klättra i bergen, cykla, simma. Gjuta tennsoldater och ställa dom på led.
Men hela tiden med detta i huvudet, min bok, mina människor, det är 1997 nu, jag är Inga nu, jag vet exakt hur hon tänker och pratar.

Jag har äntligen börjat läsa Kjell Westös senaste. Jag fröjdas. Jag längtar till Helsingfors och den sjungande svenskan. Jag längtar dit jag aldrig varit, där jag kan känna mej trygg för att jag vet hur det funkar.

Jag vet att det är torsdag. Jag har nämligen ätit ärtsoppa.
Jag ska klippa mej och äntligen skaffa den där mustaschen när jag gjort klart boken och fått den antagen. Det borde vara om fyra veckor.
Jag har ändrat namn. Ingen jävla Lättölsalkis.
Så drömmer man då. SÅ DRÖMMER MAN DÅ.


Där drömde jag då

Arbetsplatser för oss i gummistövlar, som jag saknar, drömmer om dej på nätterna, Linnea...s hus i Vollsjö

Gummistövlar på och Ingvars gamla armyjacka med kardborreband fästa med säkerhetsnålar. Och ändå kändes säkerheten otrygg ibland.
Men dom plaggen och ett par gamla brallor och en mössa, en tjyvamössa, och ut och tjyva sur ved med yxan.
Och kvällarna i den murade puben när jag satt och skissade på det som sen blev Sonny och Karola-boken.
Jag jobbade inte så bra där, men elden sprakade.
Och jag hade det jag kallade gymmet, trägolv från för längesen och fönster i två riktningar och motionscykeln och bandspelaren med specialinspelad cykelmusik.
Och sen två rum till, biblioteket och arbetsrummet.
Det var mina domäner.
Det var där jag jobbade.

Och jag minns sexton- eller sjuttonårsåldern när Eldkvarns Utanför lagen just kommit, och pratade bara med mej. Och det var LP, och det var stora bilder från Koppom i Värmland (tror jag), det var The Band och naturen och ändå party, fast inte så hårt som förr, min käre vän.
Det var minnena och insikten om att det funkar nu också, man kan bara springa sprint ett visst antal år. Tröttheten kommer sen. Då lägger man om, och det blir inte tråkigare, bara annorlunda.

Jag har ändå en jävla massa böcker i källaren, här i Limhamn.
Jag har ändå en jävla massa böcker här i mitt arbetsrum som är lägenhetens näststörsta rum, men ändå för trångt. Eller för få rum. Eller för få vägar ut. Eller för få hörnor med ojämn sten att sitta på en ranglig stol i, i vårsolen som kommer nu.
Och alla dessa papper.
Och alla dessa lappar av papper som jag inte kan slänga.
Alla dessa embryon till romaner eller noveller i påsar och väskor.
Jag kan inte hålla ordning.
Jag kan inte cykla på motionscykeln härinne.
Pilar av kärlek med Dileva för mycket längesen.
Everyday is like sunday med Morrissey.
Andra tider men nu.

Mormors gamla skinnfåtölj. Elsa tycker om att sitta i den, för att jag tycker om och brukar sitta i den och läsa om kvinnor i sjuttioårsåldern som vägrar hålla flabben.

Och musikmaskiner från åttiotalet.
Och vinylplattor från åttiotalet.
Sa jag Triffids.
Sa jag att jag aldrig har drömt om att komma till Australien.
Från plattan Tiggarens tal, den fina sången om Marias ögon finns i en extraversion på CD, den lyssnar jag på nu.

Jag skulle vilja bränna hela skiten. Jag skulle vilja ha bara en liten trädgård och ett litet hus.
Jag skulle vilja ha en friggebod där att skriva i, som skulle vara min.
Och en till som skulle vara bastu för hela familjen och vännerna.
Det är så jag vill ha det, en bas. Det är så jag är. Jag är inte solen, men fyra eller fem planeter runt omkring.

Jag ser rakt igenom ändå

Jag sitter i kolonistugan och skriver till dej, tror jag. Harriet eller han Benny eller Thord.
Fast egentligen skriver jag till dej, Mattias.
Flaggstången är gammal och har inte haft någon svensk flagga upphissad på länge, Mattias, och snart är jag stark nog att dra upp den och bära den, Mattias, då vet du var jag vill köra upp den.
Och du tror att du är smart.
Och du tror att vi andra bara är politiskt korrekta. Såna tomma fraser gömmer du dej säkert bakom.
Mattias, du vet inte ett skit.
Och det värsta, du bryr dej inte ett skit.

Jag satt i kolonistugan igår också. Skrev på min roman och dom vanliga elementen var på, och extraelementet, och ibland ugnen med luckan öppen. Och dom gamla englasfönsterna immade och det rinnar droppar som tårar nu. Men jag är inte ledsen. Jag är förbannad. Jag är full av sorg när jag tänker på det. Jag är ledsen.

Jag är ledsen. Den breder ut sej. Självgodheten. Acceptansen att vara nöjd med att se om sitt eget hus. You are a good man, you are looking after your family.
Sverigedemokraterna är värst. Sen kommer folkpartisterna som inte är av samma stam som då Bengt W lämnade soffan när Ny demokrati steg in och satte sej. Det känns som evigheter sen. Vi lever i ett annat land nu. Sköt dej själv och skit i andra. Nä, skjut dom andra och sko dej själv.

Jag är ledsen. Då är det skönt att Harriet Andersson finns. Att det finns en intervjubok där hon berättar om sitt liv. Ännu en av dessa magnifika kvinnor, som märta Tikkanen, som Birgitta Stenberg. Dessa överlevare som alltid har försökt gå sin egen väg. Som har fått kämpa mot stelbenta normer. Som alla är över sjuttio nu och inte behöver hävda sej, som bara kan visa upp sitt avslappnade långfinger till dej, Mattias.
Tillhör Harriet det svenska, eller är hon för oborstad för din femtiotalsmoral?
Men det är ju så, Mattias, att man får ju göra vad man vill så länge man har ett svenskt namn, eller hur, Mattias?
Och du vet det lika bra som jag, Mattias, att skulle man gå efter intelligens och kunskap och hederlighet och alla andra floskler som du kräker ur dej, så hade du inte haft några väljare. En stor del av dina supportrar kostar ju bara oss skattebetalare pengar.

Mattias, är du inte nyfiken på livet? Är du inte nyfiken på världen?

Det är dimma på fönsterna och jag köpte lättöl av Teo igår. Han är född i Sverige men med grekiskt ursprung. Han har ett svårstavat efternamn och hejar på Grekland och Sverige i fotboll. Skojförsvarar dopade grekiska friidrottare, hävdar att Anja Pärson är dopad, och visst stavar Anja sitt efternamn konstigt.

Och så står dom andra där, sossarna och flera, och drar för gardinerna och skriver insändare och, kom inte och gör något konstigt, Harriet, gör inget som är annorlunda. Vi har det bra som vi har det. Det ska inte förändras mer nu. Vi lever faktiskt på femtiotalet, dom andra länderna som vi plundrat ska aldrig få komma ikapp. Vi stoppar klockan här.
Så, nu tänker vi aldrig titta mer. Det är ju inte vårt fel att det är dimma i våra heltäta hus.

Jag sitter i kolonistugan nu och försöker skriva en bok om förståelse. Jag försöker förklara varför vissa människor hamnar i situationer som dom inte kan hantera. Hur dom kämpar för att bli medvetna om orsakerna till det dåliga som händer. Försöker förändra framåt.
Jag lyssnar på lugna favoriter från en dansk radiostation.
Jag har börjat blänga på skåningar och danskar. Ja tycker inte om den sidan hos mej själv, så jag försöker göra något åt det. Jag försöker förstå. Jag försöker ta mej under och innanför.
Försöker du, Mattias?
Hur tänker du?
Hur dum och ytlig är du?

Gud, vad jag kan ogilla detta lilla självgoda land som tror sej själv om så mycket.
Kriget. Det välstånd vi fortfarande har kommer från Kriget, det andra världskriget. Då, när vi fegade ut men sålde järnmalm till vapen. Och efteråt, när vi tjänade pengar på återuppbyggelsen av det Europa som vi svikit och fjäskat för, och fick ett försprång.

Mattias, du vet inte ett skit.
Och det värsta, Mattias, du bryr dej inte ett skit.
Och det värsta, Mattias, ni är alldeles för många apor som försöker klättra upp i trädet utan att veta hur man gör, på riktigt.
Jag kanske borde sätta Märta, Birgitta och Harriet på dej så att dom kan ge dej ett hederligt gammalt svenskt kok stryk från femtiotalet.
Manegen är ju krattad. Byxorna har du dragit ner alldeles själv.

En blues från Landskrona

Vi tog den slitna Knivbaren i besittning strax efter öppningsdags, strax efter lunchtid idag, Thomas och jag. I Eslöv. En Hof och en dubbel lättöl. Satt i ett bås innan vi drog vidare till Malmö och LA.

Vi har gjort det sista nu. Var hos Helmuth och fixade innan boken ska gå i tryck i Gdansk på måndag, eller nåt.

Thomas bilder. Mina texter. Tillsammans ska dom göra något nytt och större. Göra ett plus ett till tre, måhända.

Officiell utgivningsdag är Första maj. Arbetarnas dag. Bo Widerbergs dödsdag.

Tommy Bergren: Vi har inga pengar. Vi har inga skådespelare. Bo: Skit i det skit i det, jag har lite film. Vi filmar. Det löser sej. Jag har en jävla bra idé.
Så ungefär, Bo Widerberg. Respekt.

Fjärde maj (preliminärt) blir det släppfest på Seglarpaviljongen i Landskrona. Jag läser, Thomas visar bilder. L.T. Fisk spelar, och sen när det börjar knöka på så kommer The Negatives, punk från allra första början, på riktigt.
Om någon är snäll och vill tälta i koloniträdgården så går det bra om man pratat med mej om det innan.

Sextonde maj visar vi bilder och läser i Röstånga, Stationshuset. Janne Rantala kommer att visa en film också, och någon musik.

Tjugosjätte maj är jag uppläsare tillsammans med L.T. Fisk på Teaterrestaurangen i LA, och nån sorts värd. Jan Sigurd, Anne Swärd och några till kommer också att vara med.

Jag och L.T. Fisk i Röstånga i april 2006. Våren var inte så som vi ville ha den, men ändå.


Och det finns blues och det finns blues. Den bästa är den som framförs med lätthet, som blottar sorgen men ser en spricka där ljuset tar sej in. Den bluesen spelar vi, grabbarna från Landskrona, vill jag mena melodiskt.

Komma till det gamla vattenhålet som nån annan men samma

Två ord i kvällen som blev dimmig ändå.
Två ord första dagen när man kunde sitta på bänkarna igen.
Pacifist.
Humanist.
Om jag skulle beskriva mej själv.
Jag tror att jag väljer pacifist först.
Därför kan jag förstå ungdomlig frustration och stenkastande, till exempel på Nörrebro, men inte acceptera det.

Grupptryck. Grupptryck. Grupptryck.
Jag litar bara på den som kan förklara sina handlingar. Den som inte gömmer sej bakom tomma slogans.
Jag respekterar alla som har ett djupare budskap.
Dom fjöntiga medlöparna har jag inget öra att låna ut till, oavsett färg på flaggorna.

När jag skulle bli utfrågad. När jag skulle behöva förklara varför jag inte ville göra lumpen med vapen. Jag blev så förbannad. Jag förstod inte. Jag förstår inte. Varför jag som inte vill döda ska behöva förklara mej. Jag tycker att det är skandalöst att inte dom som väljer våldet, att inte dom behöver förklara sej.
Och jag vet varför.
Det går inte att förklara.
Alla förklaringar är skitsnack.

Och kom ihåg. Ingen i Sverige har suttit i fängelse för vapenvägran dom senaste tjugo eller trettio åren, många skriver och säger det felaktigt.
Man hamnar på kåken för totalvägran,
Vapenvägran innebär att man gör något annat istället. Jag höll mej till hemtjänsten, och senare någon sorts sekreterare till min chef på Rosengård.

Jag längtar så efter Kjell Westös senaste roman, jag längtar efter att vara långt inne i den. Den ligger alldeles bakom mej. Av någon anledning har jag inte börjat läsa den än.

Vådan av att vara Skrake. Skrake är bara ett namn, för mej är det något helt annat.
"Är du skrake, din jävel?!"
"Det kan du ge dej fan på, vad ska du göra åt det?"
Och en svans mellan benen försvinner skamset och en ny sol går upp över dom där finska kobbarna som så många jag älskar älskar.

Vi hade möte med författarfotbollen ikväll, hos Pontus Lindh. Han hade en hund och bönor i köttfärsen. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar.

Och så brinner bomberna på Nörrebro.
Och så sitter några svenska ungdomar och skriver slagord på ett lakan.
Och så äter jag en risted med det hele och Danne och jag svänger åt vänster, hamnar på Spunk, sunkbaren som snofsat upp sej och höjt priset. vafan ska man då där och göra.
Jag älskar Danmark som jag älskar Skåne, med en viss dos avsky.

Och så går vi på Istedgade och jag tänker nästan hela tiden på Dan Turéll, inte att han ska dyka upp. Men ändå. Den ensamme gamängen som grubblar i hans kriminalromaner. Den glade gamängen som öppnar upp ändå. Som tar ett glas till och säger vad han tycker. Jag går och letar efter honom. Och hittar honom nog. Och grubblar.


Och man är två gamla polare. Och man kan bara göra vad man brukar göra. Fast annorlunda varje gång. Fast fler är döda eller sjuka. Sorgen är större men inte svartare, för man har lärt sej att leva med den. Tror jag.

När katten är borta ...

Nu tar han chansen, Zlatan, när Allbäck är skadad. Nu kan han ju nästan, nästan nästan nästan vara säker på en plats i det svenska anfallet. Fast Rade har sett grym ut på träning. Och Elmander kanske hellre vill spela med nån från göteborgstrakten, med blonda slingor i det kontrollerade rufset. annars blir han kanske tjurig. Och Tobias, vad tycker Tobias, egentligen? Det får vi aldrig veta.
Fast han är ju lite fräck, Elmander, osvensk. Som vi säger.

Han är ett proffs med timing, Zlatan, vet när det är läge att smasha in i tomt mål, nu när Allbäck är borta, menar jag då, måltjuven.
Men vad säger Ralf och Glenn H? Vad säger Åby i sin solkiga himmel?
Och vad säger SVENSKARNA, gnällgubbarna i alla åldrar. Ja, idioterna.

Välkommen tillbaka, Zlatan!
Men till vadå?

Dolken från Malmö

En knivman smyger omkring på mina vägar nu, där jag brukar cykla, och promenera i mina präktiga gummistövlar som jag fick i julklapp.
Jag gillar att vara vid hamnen i Limhamn, bland hoddorna och båtarna, och minnas när det var färjeläge. Minnas min barndom och drämmarna då.
Jag tycker om att cykla ute vid campingen i Sibbarp, förbi Barnviken och upp mot brofästet, i skymmningen, på kvällen när det är mörkt. Att lyssna på musik och cykla och tänka fritt om saker som händer i böcker jag skriver. Eller, bara tänka på allt som är en givet, möjligheterna livet ger en.
I dimman, och på en sträcka finns inget ljus alls, det är en kittling, men bara för att jag vet att inget farligt kryper upp och hoppar mot min rygg.
Tills nu.
För en knivman smyger på mina vägar nu, hittills koncentrerar han sej på kvinnor med hundar. Hittills.

Om Tomas Ledin säljer 300 000 plattor så är vi 8 700 000 som låter bli

Jag tycker att det är bra med bloggar.
Jag tycker att alla får skriva om vad dom vill. Det är som insändare i tidningar om teve, vill du inte titta så stäng av, brukar det stå när någon hackat på ens favoritprogram. Det verkar vara omöjligt att föra en intressant diskussion om kvalitet för vissa.

Fråga, så ska jag svara.

För egen del, så har jag slunkit in på konstiga bloggar ibland, inte från länkar bland kommentarer på min blogg, utan längs andra vägar. Många gånger har det varit förnumstiga kvinnor som skrivit, kvinnor över femtio. Där har jag inte varit hemma. Alltså har jag aldrig återvänt dit igen. Men ändå fascinerats av mängden inlägg om saker som jag uppfattat som kafferepssnack.
Men människor måste ju få ha kafferep. Det unnar jag dom verkligen.
Själv fikar jag aldrig. Jag tycker att det är slöseri med tid.

"Igår var barnbarnen här. Dom är gulliga." Det tycker jag är platt och tråkigt. Men om det fyller en funktion så kör i vind. Det är bara för mej att stänga av.

Straight from the heart

Jag gick nerför gatan i en dunjacka som varit min pappas, mörkblå. Jag gillar mörkblått. Jag knäpptte upp, jag hade en ganska uppknäppt mörkblå skjorta under, urtvättad. Manchesterbrallor. och freestyle. Men jag var ingen anakronism i staden där männen fortfarande bar grisar på sina nerblodade axlar, rinnande längs vita rockar och kepsar om det sprutade uppåt.
Jag var ingen anakronism bland bingohallar och fett, men jag gillade inte människorna, kände inte dom. Men såg på deras ögon och munnar att dom inte pratade mitt språk.
Vem pratar mitt språk? Idag? Igår? Imorgon?
Och vems fel är det, att ni inte fattar?

Jag följer dom stigarna som jag stakat fram och trampat ner själv, och ibland hittar jag en annan. Och varje gång en duva prasslar sina osmidiga vingar i skogen som jag inte känner igen, blir jag rädd. Blir jag förbannad och knytter min näve, duvjävel, puckodjur.

Jag gick nerför en backe först med trånga hus från slutet av artonhundratalet. Jag gick nerför en backe och klockan var inte elva, inte ens tio på förmiddagen. Jag lämnade fru och barn som jag älskade högt. Jag lämnade vänner som jag tyckte om. Men, jag orkar inte med detta nu, att baka muffins, eller vad det nu är.
Och klockan blev tio och jag visste att någon pub skulle ha öppet eftersom jag var på den skitiga sidan av floden, den sidan där strandbanken fylldes av tappade grisar när vinden låg på, tappade på blod och liv. Och jag tänkte det, jag tappar verkligen allt ibland. Lusten, hungern. Men aldrig törsten.
Hittade en pub som var specialister på cider, det stod några plastflaskor på bardisken. Gubbarna satt längs väggarna. Alla såg mej, ingen sa nåt. Jag beställde det jag behövde och höll ryggen rak. Men bara en runda. Jag var man enough, det var enough.

Jag läser fyra eller fem bloggar regelbundet och några till då och då. Dom är intressanta eller bra eller både och. Dom är en vana. Ibland slinker jag iväg nån annanstans i bloggosfären och frapperas igen av tristessen och det ointressanta, allt som absolut inte finns under ytan, och DEMOKRATIN, kan man lita på den? Att alla får säga vad dom vill. Att alla är kåta på att få prata av sej. Jag vet inte. Det är kul och det är tråkigt. Det är som livet.

Och du då!? Är du så himla bra själv då!?
Kanske. Kanske inte.

Jag går nerför en gata och det kan vara minst lika jobbigt som att gå uppför. Och jag älskar dom kulliga landskapen när jag kommer dit. Men ständigt tänker jag ändå: Här kan jag ju inte bo, alla dessa backar.

Just nu sjunger Ulf Lundell trasigt just innan han la in sej för behandling, till trasigt munspel och trasig gitarr, med trasig röst: "Här har du en man som tror på det goda livet."
Och man kan inte ens skriva om Ulf Lundell utan att nån ska placera en där och där och där. Jag som är både författare, alkoholist, och före detta rocksångare och låtskrivare .
"Här har du en man som du inte vet nåt om." Sjunger han också i samma sång. Glöm aldrig det. Du vet ingenting om mej. Det finns inget här som jag lämnat ut som kan få dej att kunna känna mej.

Jag knäppte upp en knapp till i skjortan och tog av pappas gamla dunjacka och gick över bron och en svart man bad om stålar och jag gav honom ett pund. Jag är inte rik men jag har alldeles för mycket pengar. Jag kan inte hantera pengar.
Jag gick lite snett åt andra hållet och visste att bakom stationen hittar man alltid dom bra ställena på en tvärgata. Visst. Och därinne satt en blind man. Oh, vad jobbigt att vara blind, tänkte inte jag.
Jag försöker alltid se genom den andres ögon, alt blir annolunda och förståligt då, Thord.
Det, gott folk, är hela receptet till medicinen att bli en god människa. Och träning.

Back to life, back to reality

Inga mer indiska måltider.
Inga mer hamburgare.
Inga mer frukostar med för mjuka bönor och gott bacon, men utan grillade tomater.
Och inga mer rökiga pubar, som jag ändå trivdes så bra i, särskilt i Bristol.
Inga fler smala radhus.
Och visst var det på Zoo, men ändå, när jag åt min dyra curryaktiga rätt, sönderkokt, sprang en mus förbi och in genom ett hål till köket.

Nä, idag ska jag göra sjömansbiff.
Idag har jag lyssnat på The river med Bruce Springsteen, hela dubbeln. Och till bilen och vägarna längtar jag, och efter den där rutiga flanellskjortan som Myran "lånade" för många år sen. Och nån gammal basebollkeps.
Nä, det får fortfarande vara tweed om det ska vara keps.
Och manchester.

Fick en trippelbok från Märta Tikkanen, Henriks tre första adressböcker, hon tyckte att det fanns beröringspunkter med mina böcker, eller liv, jag vet inte. Men det var kul att gå och hämta ut ett brev från Märta, det var det.

En suddig partybild på mej och Märta Tikkanen, man gör sej inte alltid bäst då, men lite liv i ögonen, kanske.


Korret är färdigläst och i nästa vecka ska En blues från Landskrona gå i tryck.
En bok är aldrig färdig när man tror att den är färdig.
Men en bok är färdig nån gång, man får inte hålla på FÖR länge. Särskilt inte om man har anspråk på att det ska vara något rufsigt, men korrekt.

Nu ska jag skriva klart min roman som ska in den siste mars. En bok i månaden, det är lagom.
Och efter att ha läst Pluras blogg så är det inte utan att jag längtar efter Eldkvarns nya platta som dom slutmixar nu, utanför Vollsjö, i min gamle vapenfrikompis Christoffers studio.

Rapport fran Gloucester Road

Efter det obligatoriska besoket pa Zoo gick jag till Camden. Halkade in pa Dublin Castle dar jag tror att jag varit tidigare. En bild pa Pete Doherty pa trottoaren. Och Maddness, ett brev fran Suggs.
Musiken?
Ramones, Sheena is a punkrocker. Libertines, Cant stand my now. Pogues, A pair of brown eyes. Bob dylan, Like a rolling stone. Clash, Bankrobber.
Jag bor har nu.
Ge mej livet nu.
Och unga manniskor ser nastan likadana ut som dom gjorde da, i slutet av attiotalet, samma drommar ungefar.

I feel yonger but old and tired, but in the match and the game.

Pa Worlds End sen, den stora puben dar man pumpar ACDC, har har jag definitivt varit tidigare, for sjutton eller arton ar sen.

Vi var i Bristol forst. Pa den sodra sidan. jag kande mej hemma, en man bar en gris och flera hangde i lastbilen hans.

Och dom rokiga pubarna dar man far kampa for att fa nagot som liknar lattol.

Det kommer mera, sen. tankte bara stilla er nyfikenhet.

Sålunda konstruerar jag mitt liv

Jag är ändå ganska öppen. Jag är ändå den man kan lita på. Jag talar sanning, och det är viktigt att man kan se varandra i ögonen och veta att den sjön är just så ljuvlig som den verkade. Och näckrosorna, dom ska vara just så vackra som dom verkade, dom ska inte slingra sej runt dina fötter och dra ner dej i djupet när du dyker.
Det ska ju vara just så blått och oskuldsfullt och vackert som ögonen lovade.

Men till tävlingen i förra inlägget.
Men till den del av min uppväxt som jag sällan pratar om.
Och ändå var den lycklig.
Jag kom till Sverige från England som femåring. Jag kom till Sverige från ett hem för vanartade gossar, Dickens House i Bristol.
Mina första minnen är matcherna när vi barnhemspojkar stod och hejade på Bristol Rovers, laget i mitt hjärta.
Det var alltså svaret på förra inläggets fråga.
Bristol Rovers grundades för ungefär hundra år sen. Laget hette först The black arabs, jag vet inte varför.
Ingen vann.

Kan man lita på mej?
Ja, i verkliga livet.

Kan man lita på Torbjön Flygt?
Ja, när han skriver om vin på Sydsvenskans kultursida.
Har ni tänkt på det, hur vitt och brett är väl inte det som vi kallar kultur.
Hur fläker vi inte ut oss för dom som betalar, medelklassens övre medelålders kvinnor. Vill dom ha vin, so we give them wine.

Jag köpte Offside för andra gången i mitt liv idag. Jag ska läsa om Sonny när jag flyger till London för vidare transport till Bristol. Elsa ska läsa om Elefantpojken, som hon hävdar är en flicka. Johanna ska läsa korr till Thomas och min bok.

Mats Olsson och Simon Bank är Sveriges bästa dagstidnings-krönikörer, anser jag.
Men Mats irrar alltid bort sej när han inte kan tygla vreden över att hans bok De ensamma pojkarna inte blev hyllad på kultursidorna (OBS, min tolkning).
Förra söndagen skrev han att Författar-EM i fotboll är ett bevis på att författare har för mycket fritid, eller nåt.
I samma krönika pushade han för sin gamle chefs sons diktsamling, och häpnade över att poeten dessutom spelat in en platta. Han verkar inte ha mycket att göra, den poeten, men det reflekterade inte Olsson över.
Det är konstigt att det kan provocera såväl sport- som kulturskribenter att författare vill spela fotboll.
I trånga världar blir det liksom fel, så ska inte författare vara.
Själv har jag varit en betydligt mer än hygglig golfspelare. Och jag klär mej ofta i svarta kläder. Och jag går på fotboll. Och jag känner människor från sociteten. Och jag känner människor från väldigt långt ner. Och jag kan umgås med båda sorter.
Vi är ganska komplexa, vi författare, vi människor.

Och enligt Text-TV:s undersökning är inte Landskrona med på tio i topp-listan över Sveriges farligaste städer 2006. Varför tror alla det då? Va, lokala och nationella medier? Sverigedemokraterna? Varför har den bilden spridits? Den är ju inte sann.

Vi flyger till England i morgon. Först Bristol och hänga på Rovers träningsanläggning. Sen London och försöka hitta till ställen från förr, från det sena åttiotalet, det var längesen, men roligt. Finns Brixton kvar? Men inte som förr, väl?

Cliffhanger och svår tävling när allt börjar gå mot vår

Jag ser knopparna på buskarna. Och mina rosor och krysantemum söker sej mot ljuset i källaren. Och jag vet vad ni tror, men om några dagar ska jag skriva om mitt favoritlag.

Vet du?

Okej, svara då, så ska jag skicka dej en bok som jag har mer än två av. Men då får du gissa vilken/vilka det är också.

Och hallonbuskarna i kolonistugan, ska dom bära frukt i år?

Akta dej för apokalypsen

Det luktar finsk öl och gammalt hår
i graven
Innanför värmen
utanför världen
där små flugor kittlar dina bakbundna händer

Du flyger inte längre till månen
Du drömmer inte längre
om kyckling i curry
när vintern är som varmast i Australien
där du inte alls vill bo
Där du ryser
i den uttorkade brunnen
Där inga flera galna hundar slickar ditt leriga ansikte
Bara schakalerna och gamarna
som flinar
Och Clint Eastwood i peruk
och för trånga jeans
plockar fram kanonen
Och någon hurrar
och många gråter
Och en mörkbrun teverecensent skriver dåliga vitsar
om kommunister

Och friheten
Fram för friheten
och miljonerna till Joe Labero
och guldkedjade idrottsmän

Och du hoppar med rytmen i blodet
I benen
I sörjan neråt
där allt ska brinna
när soppan på gamla bomber har kokat över

Och i brunnen
min käre vän
ska vi alla somna och vakna i solen
när den inte längre brinner

Halvdansk knäckprosa från en vindpinad åker långt nedanför Sollefteå

Du bara spräcker smala pinnar
i mina armar
Det bara värker gamla kojor som jag aldrig byggde
i ditt huvud
Du bara är allting
som jag aldrig blev
som jag aldrig ville bli
Som jag alltid drömde om att bli

Du kan gå på stigen
ner mot havet
Jag kan se dej
Jag kan känna näven som knyts och bara vill slå
Jag kan se ilskan
Jag kan känna smärtan
Jag kan vilja hoppa ut från tjugotredje våningen
och skrika
fånga mej
Fånga mej som du gjorde då för längesen
när du räddade mitt liv
i baksätet i den jävla bilen
som jag kvaddade sen

Mod och rädsla tar mej genon livet

Jag läser Dan Andersson. Bror tyckte mycket om Dan. Bror är död. Bror har aldrig funnits. Bror är en person som bara finns i två av mina böcker, och den ena är inte ens utgiven än.

Bror hade en bror som hette Viking.
Han var rädd.
Han var storvuxen.
Han söp ihjäl sej.
Han växte upp i en tid när svaghet hos den äldste sonen betydde förlust.
Och på fyllan sjöng han sånger av Evert Taube och Dan Andersson.
Och när han kom hem från ett äventyr var historierna stora, men han var en liten sparv ändå, med en bruten vinge.

Jag cyklade som vanligt idag. Som vanligt försiktigt. Och kvinnan i Limhamn satt i sin bil och jag såg henne men hon hade en sportbil med lång dörr och jag svängde undan men hon klippte till bakhjulet, och barnsadeln.
Elsa satt inte i, men hon hade gjort det en halvtimme tidigare. Jag blev förbannad. Jag blev chockad. Skrek att: Se dej för din jävla idiot!
Sen kom jag ut från Willys och märkte att bakhjulet blivit snett. Jag satte en lapp i plastpåse på bilen som stod kvar, bad henne ringa mej. Det har hon inte gjort. Men jag har bilnumret.
120 spänn kostade cykellagningen, varför ska jag betala det?

När jag kom hem skrev jag två snabba sidor till min bok.
Sen märkte jag att jag varit rädd. För jag tänkte på min lilla flicka, på ett stort jack i hennes panna.
Sen märkte jag att mitt skrikande inte var mod, att det inte var fel, att det var en reaktion av rädsla och vanmakt. Det är svårt att värja sej för idioterna.

Jag är en ordentlig och försiktig och van stadscyklist.
Jag blir arg när vi klumpas samman och blir kallade okvädningsord.
Som om vi vore araber.
Ut med packet, cyklister och araber!
Men folk får gå på cykelbanorna, på vägarna om det råkar vara grus på trottoarerna, gärna i bredd.
Och bilisterna får köra som dom vill.
Jag ställer inte upp på det.
Det är inte mod. Det är rädsla.
Jag vill inte lära min dotter trafikregler om sportbilskärringar i Limhamn ändå tycker att hennes bankkuvert är viktigare, att hon får öppna sin bildörr när fan hon vill.
Hon har inte ringt.
Imorgon ska jag ta reda på var hon bor.
Rättvisa ska skipas.

Jag försöker förstå egoismen, och det är inte svårt till en viss gräns.
Sen blir jag bara matt.

Jag läser Dan Andersson, och jag längtar också fucking långt iväg bortom bergen och bort och bort från allt det som bara är kyla. Och jag är inte arton år. Jag är inte utan självdistans. Jag är mitt i verkligheten och tänker tampas med den.
För man kan inte bara låta bli att ta sitt ansvar, eller hur, alla kärringar i dyra bilar?

En estradörs scenhistoria - del ett

70-tal.
Jag skrev deckarhistorier på en gammal skrivmaskin som jag tror var min farfars avlagda. Jag satt i mitt rum på andra våningen och tittade ut över Ven och Köpenhamn och låtsades att det var två franska öar som jag hittat i en kartbok.
Sen gick jag ner och läste för min mamma och mormor. Dom klappade. Jag fick blodad tand.

Peder och jag kallade oss Brasse och Fleksnes och spelade upp halvimproviserade pjäser på Roliga timmen på Borstahusskolan.

1984 (?) hade QK sin första spelningen i Västervångskolans aula. Dygnet runts redaktör Mattias Oscarsson spelade tillfälligt bas.

1985 spelade vi på Pilängens fritisgård och fick två gratisdagar i studion där vi spelade in klassikern Ett skrik i natten, tidigare hade vi gjort undergroundeposen Grön vägg och Uppdrag i Gdansk.

1987 gjorde vi två utsålda spelningar i Gullstrandsskolans aula. Med två körsångare och två dansare till den klassiska sättningen nylonsträngad/sång. Nu hade alkoholen kommit in i bilden. Och sex.

Jag stannar där, men påminner om Stanza på Inkonst i morgon. Det är en erfaren estradör som kommer dit. Litte saggigare och präktigare än förr. Lite mer mätt. Men ändå.

För övrigt, här publicerar jag en bild från min tid som rasistisk skinhead, även om håret hade börjat växa ut igen redan. Jag var i valet och kvalet. Detta var innan min avbön, innan jag tog farväl av Sverigedemokraterna.
Det var en vanlig matchdag, jag och Thord (SD:s starke man i Landskrona) hade dratt några sjukommatvåor innan matchen, tog en korv i pausen och snackade skit, som grabbar gör, som vanligt.
Men det var sista gången. Jag har stigit av tåget nu.
Förlåt mej, ni som tycker att jag svikit Saken.

Happy humor från Götet

David Nessle (davidnessle.wordpress.com) är serieskapare och översättare. Hans blogg är verkligen rolig ofta. Och jag vågar inte kommentera där, för alla verkar så smarta och roliga, något jag trodde att jag kunde vara.

Han skriver om en tysk tandkräm som jag ska köpa nästa gång jag befinner mej i landet.


Han skriver också om en inrättning i ett annat land (minns inte vilket) där man kan gå på det här stället och få hjälp.


Det är inte utan att jag längtar utomlands, via en sväng till Göteborg.

Det smyger sej starkt på

Jag har gett ut några böcker i mitt liv. Publicerat i tidningar, tidskrifter och antologier. Blivit recenserad.
Det är en speciell känsla och den är uppdelad i faser.
Det är spännande.
Jag kan inte leva när tråkiga saker är tråkiga. Jag måste göra något roligt eller intressant av dom i mitt huvud.

Jag ska skicka en nästan slutgiltig version av vår En blues från Landskrona snart. Adrenalinet pumpar inte som han som lyfter tyngder och musklerna ser ut att hålla på att spricka.
Men adrenalinet smyger aggressivt in i mej och jag tänker på boken mycket. Och det är så roligt att vi gör det själv. Att vi snackar releaseparty och sånt. Att vi vet att boken är betald. Att vi vet att det inte handlar om stålar. Att vi ändå vet att vi har köpare. Att vi vet att några kommer att bli snea. "Såhär ska inte en Lanskronabok vara."
Det är ingen Landskronabok. Den råkar bara handla om världen.

Och adrenalinet smyger på, jag börjar bli klar med min roman också. Och det är större och mindre på ett annat sätt. Det är en längre och annorlunda process.
Två böcker samtidigt, det är så roligt.
Jag har fått tillbaka sprittandet.

Och glöm inte Stanza på torsdag. Om ni kommer, jag lovar att jag ska mala ner er på ett underhållande allvarligt sätt.

Ingenting förändras av sej själv

Vernissage på museet i Landskrona idag. Den stilige fotografen Anders Hilding som är 76 år nu ställer ut bilder från femtiotalet och framåt. Väldigt mycket folk kom. Anders och hans fru Eva dansade till bandet som hade vibrafon och smoking.
Jag gillar verkligen Anders Hilding. Han har alltid varit en hårt arbetande glidare. Som jag.

Jag och Elsa åt kycklingsallad på tåget till LA. Vi hade picnic.
Vi hann inom Akropolis innan Johanna kom med ett senare tåg.
Sen var jag familjen Berghs representant på vernissagen. Anders och Eva är gamla vänner till mina föräldrar. Men mina föräldrar är i Spanien och mina syskon kom inte.
Jag tycker om att prata med snofsiga människor i sextio- sjuttioårsåldern. Människor som jag minns från stora fester i min barndom. Jag tycker om att flera av dom har läst mina böcker och tycker om dom, fast att dom kommer från en helt annnan variant av liv.
Man ska inte vara så snabb med fördömandet.
Och alla andra människor på museet som trängdes för att se bilderna från sin stad. Kanske hitta någon man kände.
En speedwayförare som visade häcken, till exempel.

Man kan göra en dag i LA, tycker jag. Gå på museet och sen traska den vackra vägen bort mot Konsthallen och Se Elisabet Apelmo och Marit Lindbergs fina utställning. Passa på att revidera sin uppfattning om Landskrona, kanske. Gå på någon av krogarna med havsutsikt, eller nån annan. Känna in.

Jag var på möte hos journalisten och författaren Magnus Sjöholm sen. Vi åt keftadis (?), grekiska köttbullar, tsatsiki, goda oliver, hembakat bröd, laxbitar med pesto, och små bakade potatisar med röra och lök och kapris. Det var på Capri vi mötte varandra, det vet du. Basilikabiffar och lite annat. Mycket gott.
Och det är bestämt nu. Det blir Författar-EM på Gamla IP i Malmö i början av juni. Sex lag, Sverige, Danmark, England, Tyskland, Italien och Ungern. Fotboll och uppläsningar och debatter i dagarna tre eller fyra. Boka in!

Jag skulle skriva mer flygande och flytande och öppna små prång i trånga gränder och plocka fram ljus där ingen trodde att något fanns. Men det får bli en annan dag.

Nackdelen med dusch istället för badkar.

Jag ville bara skriva, och spela musik. Jag hade just träffat några snubbar från Landskrona som hade ett band och en replokal men ingen ville sjunga. Jag behövde inte spela gitarr, vi hade redan tre gitarrister.

Windy hade dratt till nån av skokartongerna på Delfi.
Den fantastiska sannsagan om rockkollektivet QK höll på att ta slut, när Lennon och McCartney gick i olika musikaliska riktningar.

Detta var sista året på åttiotalet och efter alla år så hade Rickard flyttat till Skåne, till Lund. Och jag spelade rocknroll i LA och hade party i Lund.

Och då knackade verkligheten på dörren.
Jobb och utbildning och sånt. Externa krav. Nu är leken slut.
Jag hade jobbat som lärarvikarie och med utvecklingsstörda barn. Inget fast jobb.
Och den sommaren visade det sej att man kunde få komma in på Lärarhögskolan i Jönköping utan att vara klar med matten, utan att ha sökt i tid. Min mamma visade mej ett tidningsklipp, och vi var alla överens.

Jag bodde ute i Råslätt, delade rum med två gymnasiekillar från Vetlanda som bara pratade om Lena PH hela tiden.
Jag bastade och drack öl i huset på gården.
Jag blev kompis med en kille från Örnsköldsvik som alltid skulle fara, han kunde fara hundra meter för att köpa en kopp kaffe.
Jag bad aldrig honom fara nån annanstans varmare, han var en trevlig kille.
Jag bastade en del med Rickards lillebror också, på Jönköpings golfklubb där han spelade av mej pengar, på mitt initiativ.

Jag åkte hem varje helg (utom två).
Min brorsa hade flyttat till USA.
Jag hade körkort.
Ibland åkte jag tåg men oftast körde jag den gamla Toyotan som ingen annan använde. Jag brukade köra söderut på torsdagen, lyssna på musik och dricka några folköl (det var andra promillegränser då). Hamna hos Rickard eller Windy i Lund och sen åka till LA på fredagen och spela och ha fest och gå på Akropolis.

Det var jobbiga tider.
Jag körde upp en sen söndag och det regnade och jag hade valt den farliga Nissastigen med virkestransporter och hela tiden ville jag tillbaka till södern, eller bara stanna på ett motell och vara någon annan.
Jag kom fram till höghuset bland höghus och jag drack mina folköl och jag somnade väl till slut och jag drömde att jag var på det där hotellet och att jag hade tio mil kvar och det var bråttom till skolan.
Så jag sprang upp ur sängen och in i duschen för att vakna till och plötsligt märkte jag att jag inte var ensam. En av vetlandskillarna satt och bajsade. Han tittade märkligt på mej. Klockan var halv fem på morgonen.
Jag tänkte sen, när jag satt vid skrivbordet och tittade bortom höghusen på barrskogen: Hade det bara funnits ett badkar, så hade jag vaknat medan jag fyllde det, då hade det här inte hänt.
Hade han bara låst dörren, vetlandakillen med tonade brillor och frisyr.