Då var vägen hal neråt

Roky Erickson spelade på Hultsfred. Jag var inte där. Jag har varit där en gång, 1997, då som uppläsare, faktiskt den som öppnade hela festivalen. Men det var det inte så många som fattade. Jag och Anna liftade dit, halvvägs. Sen fick vi skjuts av en Hultsfredsbuss för sjuttio spänn. Jag fick tvåtusen spänn i näven. Det var maffigt.

Annars är det ju Roskilde som gäller för en kille från Landskrona. Men det var många år sen nu.

Roky Erickson. Jag lyssnade mycket på honom i slutet av nittiotalet och början av 00-talet, när jag var ganska risig. Jag lyssnade till hans historia. Jag lyssnade till låten som gick: Please judge, don´t take that boy away.
Och det var alltid jag som var den pojken.
Snälla, låt mej få stanna.

Annars tänker jag på en krossad flaska parfym över en bok av Claes Hylinger, som jag läste för tredje eller fjärde gången i Prag i den fula rocken och med det svaga sinnet.
Och färjan till Oslo och sen till Göteborg där jag verkligen hade en vän som förstod tillräckligt mycket, att både vara förstående, förlåtande, och krävande.

Sen tänker jag på Magnus Hedlund och hur arg och besviken jag förstår att han blev när hans föräldrar tynade bort på olika sjukhus, när allt dom ville var att få dö tilssammans.
Och hur rolig han ändå kan vara.
Jag läser hans Ärligt talat nu. Tänker på Mylingen i Kov.

Och Erik Andersson. Han berättade för mej en sen kväll i Göteborg att han höll på Landskrona BoIS. Det var första (och hittills enda) gången vi träffades. Han ville ha ett favoritlag som liten, och han upptäckte Sven Skinka Malmborg (tror jag) i BoIS och tyckte att det var ju ett häftigt smeknamn. Och sen den dagen ...

Det är Erik Andersson som nyöversatt Tolkienböckerna, för dom som intresserar sej för det. Jag gör det inte. Jag flyr till realismen.

Jag har mer att berätta, men det känns som stiltje på blogghavet. Men jag hänger väl i. Det finns en poäng i det, att fortsätta.

Syndafallet kom och rensade inte världen

Vi visste om vädret redan från början. Och regnet kom till Limhamn och förföljde oss när vi bar ut packning till bilen som inte läcker längre, tror jag.
Men det regnade mindre och mindre och jag hoppade av vid stationen i Landskrona för att cykla min cykel till kolonistugan. Och träffade Sol(!)-Britt, Elsas förra dagisfröken. Det hade inte regnat i LA på hela dagen, sa hon, och just då kom dropparna stora och hårda.
Regnet förföljer mej.
Är det jag som ska rensas bort?

Och visst hittar jag småfel och smådåligheter i Jo Nesbös böcker, men jag längtar dit. Han borde vara en av nordens tre bästa kriminalförfattare just nu. Och han skriver trovärdigt om missbruk. Och hjälten Harry Hole brottas med sin alkoholism, och ibland vill jag säga till honom, ta ett järn nu, Harry. Jag fungerar så. Jag är också alkoholist. Också lite för mycket klarabiffensjälv ibland, kanske. Jag tänker i alla fall på det ibland. Men jag faller inte som Harry Hole. Men vi faller alla ibland, som regnet, alkoholister eller ej. Det är något man måste jobba på för att lära sej hantera. Jag är inte bäst, inte än.

Och regnet föll och Elsa och Johanna åkte för att hälsa på Elsas kusiner.
Och i lugnet öppnade jag en lättöl och läste och det smatrrade inte ilkset, det dunkade tungt på kolonistugans tak. Regnet som ville ta sej in.
Och danska lugna favoriter på radion. Tre bandspelare och ingen fungerar. Och jag har klippt häcken, klippt bort upp till en meter på vissa ställen. Men fortfarande för högt.
Och, nä, jag går inte på matchen idag. Jag har gått på alla hemmamatcher i år (i serien) och en bortamatch. Jag har svettats mer än några av er, BoIS.
Så jag cyklade i regnstället till Akropolis, matchen gick på TV4.
Och Jörgen P och Jocke P var tillbaka. Och Håkan S var ung igen. Och Mirza kämpade. Och Dahlgren kämpar alltid. Och alla dom andra. Jag kände mej dålig, en svikare. Måtte syndafloden ta mej, tänkte jag.
Leder dom i paus så sticker jag dit, tänkte jag.

2-0 och jag håller alltid vad jag lovar. Cyklade ut till IP och fick komma gratis in. Stod i regnet, och det är så när man älskar, man får tårar i ögonen när man ser en sån insats.
Tack ska ni ha, grabbar!

Och till snorungarna från Göteborg som ville slåss efteråt, väx upp, fjånar!
Och till puckot av den gamla landskronastammen kvasipunkare (jag tror att det var du, annars var det nån annan av dina puckade polare) som skrek till den svarte spelaren i ÖIS när han låg ner: "Du skitar ner planen!" Dra åt helvete! Må syndafallet skölja dej och dina likar långt över kanten, långt ner i hålet.
Och till supporterpolisen, ställ inte supporterbussen där alla BoIS:arna går ut. Ganska korkat, va?

Nu ska jag lyssna på Libertines i min freestyle, cykla in till Pildammarna och se på blomfestival, med kärlek som tema.

Ständigt detta Landskrona

Jag stod i fönstret på andra våningen i huset där jag växte upp, från sex års ålder till nästan vuxen.
Jag stod i fönstret och det var alltid fräckare fyrverkerier i Danmark, i Köpenhamn. Inte vet jag, kanske för att smällare var förbjudna, för att kontrollen var hårdare i landet där den enda friheten bestod av mer öl, gräs och hasch, mer kvinnor som säljer "massage. Annars är dom nog så trånga, danskarna, som skåningarna, som landskroniterna.
Jag stod i fönstret och 1979 blev 1980 och jag tänkte på år 2000, att jag skulle vara 31 år då. Att jag inte kunde se så långt fram.

Landskrona är Sverige danskaste stad.

Nyåret 1999/2000 firade jag i kostym hemma hos Jonnie. Jag hade precis träffat Johanna och hon var på en annan fest, men kom till min strax efter tolvslaget, om jag minns rätt, jag minns dåligt från den tiden. Jag var full, men vi gick hem tillsammans. Och vi går fortfarande hem tillsammans.

Wonderstuff. Kommer ni ihåg?

Landskrona är Sveriges danskaste stad. Det är bra och dåligt. Det finns en inkrökthet som kan få mej att vilja vomera. Det finns inkrökthet överallt, men Landskronas är Landskronas, och den bör slipas ner en smula. Världen, mina damer och herrar, världen finns.

"Take a jump and steale (stavas det så?) your piece of sky", sjöng Wonderstuff. Just det.

På torsdag ska det sändas liveradio från vår kolonistuga, Torkild Strandberg (Folkpartiets starke man och min före detta teaterkompis), jag och Gunlög Stenfeldt ska prata framtid och idag om Landskrona. Det kan kanske bli intressant. P1, 16.00.

Men jag minns den där sista kvällen på sjuttiotalet. Stå och glo ut mot Köpenhamn och vänta på något som skulle smälla. Inte som att allt kunde hända, mer att jag inte visste. Vafan ska hända, tänkte jag nog. Sen blev jag tretton och fjorton och musiken och böckerna kom och berättade för mej om en värld som fanns, som man kunde ta själv. Jag visste aldrig vad som skulle hända.
Men det smällde, hit och dit. Överallt.
Jag har aldrig blivit besviken. Jo. Jag har gjort vissa separata dåliga saker som inte varit så lyckade, på fyllan och ibland med andra droger i kroppen. Men jag ångrar inget. Jag tror inte på ånger. Däremot på att analysera och lära av misstagen.

Dagar i ro ...

... är en sång av Pelle Ossler, den evigt mer bortglömde än han borde. Som Ulf Sturesson. Som undertecknad.
Det är inte dagar i ro. Men ändå. European Word Cup börjar idag och det är egentligen perfekt, jag slipper spela men är med ändå. Jag är allmän samordnare och speaker.

Det har varit stressiga dagar, allt annat tar ju inte slut för att några författare ska spela fotboll i Malmö. Livet pågår ändå, även för mej.
Och jag måste ha rod, varje dag måste jag ha ro, vara för mej själv och landa. Det är själva förutsättningen för att jag ska orka vara man, pappa och trevlig kamrat.
Stunder i ro.

Povel är död. Han har betytt väldigt lite för mej, men jag är klok nog att förstå att han var en med rätta mycket uppskattad artist. En briljant låtskrivare, även om vi inte drack samma sorts te. Vad jag hört och läst, verkar han dessutom varit en sällsynt klok kille, och crazy på det.
Jag är för ung för crazy-humorn. Den känns dammig idag, men på sin tid var den betydligt mera punk än Good Charlotte.

Idag börjar alltså EM i fotboll för författare. Idag möter alltså Sverige Danmark på Gamla IP, fritt inträde.
Imorgon träder även Italien, Tyskland, Ungern och England in i turneringen. Matcher hela dagen. Och intressanta författarsamtal i ett tält bakom läktaren. Författare som pratar med författare. Inträde tjugo spänn.
På lördag är det matcher om femte pris, tredje samt FINALEN.

På kvällarna är det uppläsningar och seminarium. Ikväll på Bibblan, fritt inträde. Imorgon på Victoria. Och på fredag på Hipp med bl a L.T. Fisk. 120 kronor.
Jag måste iväg nu, till dagis först, sen ska jag hämta fotbollsspelare som är författare på Centralen.
Det är inte tid att hänga vid en dator nu.

Uppdrag: Helsingör

Det stormar inte, men gungar tillräckligt för att dom småländska damerna i cafeteriakön på färjan Tycho Brahe ska fnittra hysteriskt. Och en som gapskrattar. Och en som teaterviskar så att hela publiken, hela kön hör: Ska vi verkligen våga ... köpa varsin Jägermeister til kaffet. Som skolflickor på utflykt.
Men dom riktiga skolflickorna på utflykt står bakom mej i kön, fnissar inte, pratar bara allvarligt tyst nära varandra.
Iland iland, och jag vet alltid i god tid på vilken sida vi ska lägga till. Jag står först i kön till höger och låter dom som har bråttom, med kärror eller med tågtider i huvudet, gå eller springa före. Men dom flesta dräller i bredd med vagnar och tomma resväskor på hjul.
Helsingör alltså. Och det verkar så jobbigt, att gå runt och titta på alla prislappar i alla affärer, sprit och vin och öl. Dricker dom verkligen så mycket, dom pensionerade hallänningarna och andra.
Jag går in på Borgerkroen och sätter mej vid fönsterbordet där jag brukar sitta. Här har jag avslutat skrivandet av en roman för inte så längesen, nu börjar jag en ny. Skriver med min penna i min bok. Gubbarna dricker Wibroe och spelar tärning, röker. Och en äldre man och kvinna, dricker varsin snaps till smörrebröden, läser tidningar och växlar språk mellan danska och engelska, kvinnan fyller i vad mannen ska säga. Dom ler mot varandra på ett kärleksfullt sätt. Jag får låna en tidning, läser sporten och sidorna intill, undrar över olika former av massage, fransk, grekisk, med mera. Och jag är trettiosju år och tittar på det äldre paret. Och jag ser mej själv med min fru om trettio år, att så lugnt och fritt få trivas med livet långt från klirrande, stressande shoppingvagnar eller resväskor.

Tre bröder

Jag står med min äldsta vän, längst bak men ändå nära scenen. Jag ser bra, har glasögonen på. Det enda jag kan tänka på är sånt som får mej tårögd. Dom har hängt i, bröderna Jonsson och Tony. Nästan fyrtio år på scener och i replokaler och i inspelningsstudios. Och sen alla aläktmiddagarna.
Och dom skojar med varandra.
Och det är allvar.
Och dom spelar långsamma låtar.
Och dom spelar Ta min hand.
Ta min hand, jag lovar att jag inte ska släppa.

Jag står med min gamla kompis, och emellanåt diskuterar vi låtar, låtval. Då vänder sej en liten fjåne om och ber oss vara tysta. På en rockkonsert! Längst bak! Och killen har inte diggat en ända gång, inte druckit en droppe. Min käre vän Windy och jag gör några manövrar och fjånen går i förtid, antagligen för att slippa köa till garderoben som man inte behöver använda, antagligen för att mamma väntar hemma med varm mjölk.
Jag tycker att det är upprörande. Vi var inte fulla, vi skrek inte. Pratade lite under delar av varannan låt ungefär, om musiken. Återigen: På en rockkonsert. Jag hade ställt in mej på att samtala med den unge junkern efter konserten, men som sagt, han skulle hem till mamma och gråta ut. Människor som går före konsertens slut, det är väl samma typer som går innan matchen är slut, samtidigt som man hävdar att man älskar bandet/laget.

Igår skulle mäklaren fotografera vår lägenhet som ska säljas. Har du lite pengar över så tveka inte, slå till. Jag åkte till Köpenhamn och gick in på Jernbanecafeen oh skrev två historier till HD. Ett trevligt sätt att tjäna ihop en dagslön eller två.

Ralf Edström. Och vad ska vi göra med dej, Ralf. Du pratar om att Zlatan måste skärpa intellektet, eftersom (hemska tanke) ungdomar kan vilja bli som han. Du som har slipat så många år på ditt intellekt, du verkar inte ha kommit särskilt långt. Och vem är alla dom andra blixthjärnorna i det svenska landslaget, Allbäck? Isaksson? Henke, jo, han brukar ju verkligen få en att tänka till. Jag glömmer aaldrig när han betalade flertalet tusenlappar för att få Tomas Ledin till sitt födelsedagskalas. Knivskarpt.
Och, Ralf. Du har inte problem med alkoholen, säger du. Ändå har du kört rattfull. Smart. Men du är ändå kvasipräktig och säger att du står för det. Står för vadå, det är ett dåligt gömställe du skaffat.
Jag förstår alkisar och knarkare som sätter sej i bilen, men jag försvarar inte beteendet. Dom vet inget bättre, dom kan inget annat, dom är sjuka och kan inte tänka klart.
Men du, Ralf, med ditt lagmoralsnack, du med dina speciella betygskriterier för Zlatan. Du borde kanske ägna dej åt att snacka fotboll, och inget annat. Precis som fotbollsspelarna ägnar sej åt att spela fotboll. Lämna det övriga till dom som vet vad dom snackar om.

Skitungar och inget annat än skitungar

Det här skulle handla om Eldkvarn och Pucko-Ralf Edström. Men så blir det inte.

Ungdomsgäng rånar tevebutik i Landskrona dagtid.
Och skitgubbar snackar skit.
Och medelålders kvinnor är rädda.
Och ljushåriga tonårsgrabbar vågar bara vara "tuffa" på ståplats.
Och jag orkar snart inte mer. Jag orkar inte hålla min solidariska fana högt.
Och boys will be boys som om allt vore en sverigedemokratisk pilsnerfilm.
Jag ställer inte upp längre. Det är inte okej att grov kriminalitet kallas pojkstreck.
Jag ber om poliser nu.
Jag ber om människor som glatt är ute på stan och visar att ingen kan ta över med onda medel. Jag ber mej långt bort från meseriet och alla dimridåer som mörkermän från höger och vänster släpper ur sej. En stad är till för att vara i, umgås i, bråka, visst.

Till skitungarna:
Vad håller ni på med? Jag är så förbannat trött på er. Ni snackar om er sjuka respekt. Respektera själva då! Det är så man får respekt. Dom vet kanske inget, era föräldrar, men ni hade fått dom att gråta om dom visste. Jag skiter i var ni kommer ifrån, jag har sett er alla förr, från Rydebäck, Häljarp, Borstahusen, Landskrona, Turkiet, Grekland, Jugoslavien, Albanien. Små snoriga valpar. Torka er! Ni bygger bara upp mera hat från dom som ni tror att ni hatar. Men, grabbar, jönsgrabbar, detta är allvar. Ni förstör era liv. Ni kommer aldrig undan i längden. Jag vet det. Ni gräver en egen grav och lägger på ett lock, ni kommer aldrig upp eller ut, till slut. Skärp er! Jag är så trött på att försvara er. Ge mej en anledning att fortsätta. Väx för helvete upp!

Gubbar och gummor från Kamomilla stad

I Malmö är det revolution på gång. Det är gässen som inte kan uppföra sej som folk. Dom skyddar sina ungar, dom väser, och dom skitar ner.
I Landskrona är det utlänningarna, DOM.
Gemensamt för båda PROBLEMEN är LÖSNINGEN: VÄCK MED DOM.
Men var ska dom ta vägen?
VÄCK MED DOM!
Men hu...
VÄCK MED DOM!

Vem är det som sticker huvudet i sanden?

Är det Hasse Kvinnaböske?
Nä, det är det inte. Han är en annan sorts människa än Lasse Berghagen, tror jag. Inte lika självutnämnd.

Idag ska vi gubbar gubba ner oss till Bullen och sen sätta masker på huvudet och darra oss upp mot det ungdomliga Möllevångstorget för att på det alldeles nyöppnade och stockholmshippa Debaser se den nyhippa Plura sjunga tillsammans med sina gubbkompisar.
Vi kanske stöter på någon av Johannas elever när vi passerar KB, dom ska se ett band som heter Good Charlotte där. Dom ska tydligen spela något som heter punk. Tramserier!

Jag sitter inte i gåsaskiten. Jag sitter på bänkar och skriver på en bok. Jag läser Jan Sigurds Prästen som blev frälst, och det är ingen dålig bok. Jag längtar efter att läsa Margareta Strömstedts Natten innan de hängde Ruth Ellis.
Och jag lyssnar på fotbolls låtar och Van the man-plattan med In the garden. Vinyl, skivspelare. Jag är en trettiosjuåring som blivit sjutton igen. Den där nya, ni vet, den med In the garden. Välkommen! Och dubbeln med Th Cure, Kiss me kiss me, kiss me. Och snart kommer Eldkvarns nya, Utanför lagen. Jag längtar.

Den tjugonionde maj igår. Min brors födelsedag. Och vi premiärbadade, varmare än jag hade trott faktiskt. sexton, sexton och en halv kanske. Och ungdomarna hoppade och skvätte, usch, så gjorde aldrig vi.

Jag får lov att välja att hålla mej borta från barn- och ungdomsställen. Jag tycker helt enkelt att det är jobbigt med skrik och skrän. Jag håller mej borta från proppfulla krogar också. Och vuxna i rosa.
Men jag får inte lov att klandra andra för att dom vill göra annat än jag. Det kommer jag aldrig att tillåta mej själv. Jo, om dom skadar andra. Man ska inte skada andra.

Nu ska jag ladda kanonen och ge mej ut för att skjuta av några gåsar, det blir mumma på novemberkalaset.

Lasse Berghagen – 200 år

Jag ser alltid framåt, använder mej av igår och igår och igår för att kunna göra det. Jag är äldre nu. Under Andis CD-skiva ligger tre gamla vinylskivor, alla med Lasse Berghagen. Det är en ocean, min kära, från hit till dit.

Jag lyssnar på Andi Almqvist sent i söndagkvällen som hinner bli måndag nu. Jag är på väg mot trettioåtta år. Jag känner mej ung och erfaren. Jag gluttar bakåt för att se framåt. Jag tittar på radhus som kostar flera miljoner och söker pengar från stiftelser som nästan har miljarder, för att jag ska kunna ge ut böcker som du just nu ska kunna säga till dej själv, den talar rakt till mej. Eller bara överleva. Eller fälla en tår, som jag gjorde igår när Andi sjöng på ett sätt som södern i Amerika, i kyrkan, där ylandet blir vackert och mjukt och rispat i sin hårdhet. Där någon flyttar sej lite från palmens stam som han lutar sej mot, för det kom en myra där, som kliade hans ben, och just en sekund senare faller en tung kokosnöt ner. Och vi är på Kuba nu, och det var kanske en bomb. Det var någon annan som dog. Men man sjunger vackert i kyrkan där, utanför huset där Hijuelos morsa föddes.

Lasse, det är en ocean between oss, nu för tiden. Jag kan inte se dej med hakan i handen i ett torp i Dalarna eller whatever, längre. Jag kan inte höra dej allvarligt formulera ännu en SANNING, om frihet, fred, eller medmänsklighet, längre. Eller allt som gör livet gott att leva. Det är ingen ocean längre, Lasse, det är olika planeter. Och jag är inte cynisk. Jag unnar inte dej din popularitet, men jag unnar dina apostlar sin frid.

Skivan kom ut 1974. Jag var fem år. Lasse hade en mycket uppknäppt, riktigt uppknäppt med tryckknappar, jeansskjorta på sej. Min kärlekssång till dej. Jag tyckte att den var så vacker och sorglig, och hoppfull. Jag var fem år. ”och nu ska jag på turné, kanske vill du följa med, jag har inte några pengar, men min gitarr, min gitarr, den har nya-a strängar”. Jag var fem år. ”Jag har köpt mej en akustisk gitarr”, sjöng Lasse.
Också var det den, Hålligång i skogen. Herregud.

Och jag drömde om en akustisk gitarr. Och jag fick den julen -76 eller -75.

Sen kom Jennie Jennie. Ännu en sorglig platta, Lasse har flyttat in i nån sorts högreståndsmiljö, en riddare och en jungfru som mosaik i fönsterna, på omslaget alltså. Och Jennie. Jennie Jennie. ”Jennie är den lilla ensamma människan som då och då finns i oss alla./ Men Jennie, melodin bestämmer Du!/ Vilken tonart Jennie?/ Moll eller dur?” Så diktar Lasse om sången på omslagets baksida. Redan där, en filosof, en poet. Jag var sex, eller möjligen sju år, och sög i mej allt.
Och en text av Barbro Hörberg, Gamla älskade barn, som jag varit den personen. Som jag gråtit till den sången. Men Barbros version. Som Because the night som Bossen och Patti Smith gjorde. Men en fin melodi än i denna dag, Lasse, det ger jag dej.

Trött efter en mastig helg. Tvåhundrade inlägget. Tvåhundraett kommer nog också att handla om Lasse. Alla gudar dör unga. Jag var sju eller åtta när min första gud, Lasse, dog. Jag återkommer alltså om det. Påminn mej! Jennies trettioårsfest. När allt kom upp till ytan igen. Jennie Jennie, melodin bestämmer du. Där ger jag dej helt rätt, Lasse, melodin bestämmer jag.

Uppdatering

Mycket att stå i nu. Böcker som ska skrvas. Böcker som ska läsas. Böcker som ska läsas upp ur. Just det: Lördag blir en bokdag, först på bron (nära Jensens böfhus, ni vet) där jag och många andra ska kränga böcker och prata om oss själva mellan elva och fyra ungefär. Sen på kvällen i Landskrona där jag, Åsa Moberg, Anne Swärd och Jan Sigurd ska framträda i Teaterrestaurangen med start klickan 1900. Den förträfflige Andi Almqvist kommer att stå för musiken.

Hus att kanske köpa. Lägenhet att kanske sälja. En bebis som ska komma. Pengar som ska in på ett så intressant sätt som möjligt. Jobb som ska skapas, alltså.
Fotbollsturnering som ska anordnas. Fotbollsmatch som ska missas. Lycka till idag, BoIS, men jag måste prioritera nu. Jag kan inte åka cykel, tåg, buss, cykel (och lika lång väg tillbaka) till alla hemmamatcher och se på skit. Det har jag gjort i så många år nu. Jag tar time out, så får vi se hur länge den varar. En cupmatch när jag redan är inbokad sen länge, antagligen.

Jag ser att nästa inlägg kommer att bli mitt tvåhundrade, det kommer jag helt och hållet att ägna åt Lasse Berghagen.

Idiotiska bortförklaringar.

Jag tar på mej den om och om igen, jag känner mej hemma då, Mats Ronanders svarta kavaj i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen. Nån gång tidigt åttiotal. Det vackra ledmotivet som fick text i nån box flera år senare. Nog nu. Nog nu, säger jag. Nog nu av det här. Svek och lögner och förskönande varianter av ens egen girighet. Ja! Man ska se om sit hus. Men, herregud, hur mycket vill du ha av plast och plasma innan du kräks. Hur mycket behöver du se om dom som står dej mest nära och skita i allting annat, innan någon svart knackar på din dörr.

Men när jag säger att jag har ont i magen och måste gå på toa, mitt under till exempel ett husbygge, då är det sant. Jag har en konstig mage och tillhörande tarmsystem.
Och jag inget emot familjelycka och ansvar. Jag är bara trött på människor i Sverige som har hus och två bilar och det och det och det, som säger att det är dåligt i vårt land.
Klart att det är dåligt, också.
Men se ljuset, också, sträck ut en hand och finn en hand i din. Som Lasse Berghagen skaldade. Det är en skön värme.

Mallas kavaj och nån sorts sjal eller lätt halsduk, skjortan uppknäppt. Och det är kanske inte du, inte ens Mats eller Uffe. Men det är jag, på ett eller annat sätt. Det är det jag har letat efter och hittat. Jag står bortom och tittar på nu, behöver inte se nån annan sorts solnedgång.

Kommer nån ihåg TomTomClub? Nähä. Det var äkta paret Harrison och Weymouths band vid sidan av Talking Heads. Samma äkta par som då och då efter Talking Heads splittring har gnällt på att David Byrne fått för mycket cred, för mycket beröm, för för lite arbete. Att han inte alls var bra, inte alls var uppfinningsrik och duktig. Så har det äkta paret grymtat ibland.
Precis som Art Garfunkel.
Hallåja.
Jämför Paul Simons och David Byrnes solomaterial, uppfinningsrikedomen, kvaliteten, med ert eget. Och ni vaknar nog och känner kaffelukten vid tjurens horn.

Och jag har lyssnat mycket på Remain in light dom senaste dagarna. Once in a lifetime, i solnedgången utan onda män, min vän.

Landskrona BoIS gjorde sin bästa match mot nästjumbon Falkenberg (FFF, bara det), hävdar folk inom organisationen, laget, tränaren.
Hallåja.
Vem som helst kan skapa chanser när motståndarna sitter i målvaktens knä. Det var en usel match. Vi var över tretusen där som betalade minst hundra spänn var, år efter år, match efter match. Skärp er, fotbollsproffs! Man ska väl inte behöva ligga under för att börja kämpa. En match i veckan, nittio minuter, borde ni inte kunna vara lite laddade.

Och nu får inte människor tycka om musik om man inte tycker om trettio år gammal boogierock i lite halvny tappning, men utan refräng och platådojor.
Hallåja.
Vi ska vara glada att vi inte har betydligt fler Sverigedemokrater än vi har, med den inställningen.
Om ni läser tidningar, gott folk, så kan man hitta mycket roligt om SD de senaste dagarna. Tyvärr verkar vattenpölen dom plaskar i för grund för att drunkna i. Ja, med detta menar jag, återigen, jönsar, människor som inte är intresserade av politik, människor som inte är intresserade av fördjupning, eller solidaritet, eller medmänsklighet, röstar på SD. Sen går (kanske fem procent) välslipade cyniker och garvar hela vägen till slakthuset där dom kommer att halka på en blodpöl, förr eller senare, och hamna rakt under sågen. (Symbolik, gossar, symbolik.)

Igår tog jag på mej Mats Ronanders gamla kavaj och knöt den mjuka halsduken lätt under hakan, knäppte upp skjortan och läste tidningen just där båtarna gav sej av. Och jag tänkte inte en sekund på att man ska frysa ögonblick. Låta allt stanna där det är. Eller, till och med, vrida klockan tillbaka.
Jag tänkte bara: vidare vidare bort, och stanna hemma vid min mjuka skos läst. Samtidigt. Det går.


Vi byggde klart lekstugan i fredags. Jag och svärfar. Han var boss och jag fick sitta på taket. Imorgon ska jag måla i gult och vitt. Gult och vitt? Det luktar som Bunkeflo.

Love love love

Det finns en människa som jag älskar och högaktar mer än nästan allt. För hennes frihet. För att hon inte är förstörd av normer, som ställer frågan varför!? Som inte förstår, för att det är svårt att förstår varför det hon gör möjligen skulle kunna vara fel.
Jag saknar ibland tålamod. Det gör ont i mej.
Jag ser henne när hon sover och hon ligger inte som Piipi Långstrump, men hon ligger upp och ner. Och när hon i sömnen när jag tittar på henne, lägger sin hand i min, vill jag tro att jag är det starkaste i hennes liv.
Jag önskar mej själv stark, att jag alltid ska vara så fri att jag ska låta henne göra nästan allt hon vill.
Jag önskar mej avklippta pekfingrar.
Jag önskar mej och alla andra ro.

Vi fick ett annat rum på vandrarhemmet i Röstånga. Men fint. Och jag tänkte bara: fint. Jag tänkte inte: vi kanske skulle flytta hit.
Men så fina människor.
Vilken trevlig kväll.
Först Andys mat på stationshuset, stor buffé och köket var öppet. Och Nils och Janina hade fått en dotter nu efter två grabbar. Och Andy är från Florida, och detta säger han på amerikanskbruten svenska: Det har blivit så fult i Florida, så fult. Och senare i natten kallade han ut oss att lyssna på närktergalen.

Tidigare har jag sett två av Janne Rantalas filmer, tyckt att dom varit okej men inte mer, men nu! Stor duk. Och jag känner Janne väl. Och jag blev mycket glad över hur bra filmen var, Soppköket. Så allvarligt rolig. Och jag hade kunnat skriva mycket mer, om hur Janne äntligen fick in relationen till sin pappa, men det är sent och jag är trött. Jag drömde om filmen i sängen på vandrarhemmet. Och det var så kul att Janne och Mia och också sov där. Och vi plockade liljekonvaljer på förmiddagen och hälsade på Pim och Annie. Fantastiska människor, fantastiskt hus.

Och jag läste ur En blues från Landskrona. Bra, skulle jag vilja säga.
Och det är nåt med stämmningen i Röstånga, i stationshuset. Människorna. Och mycket är Nils förtjänst. Och dom som kommer. Vi bor gratis och får gratis mat och dricka. Normalt brukar jag få några tusen betalt också. Men det skiter man i, inget slår Röstånga. Inget. Alla fina människor. Tack!

Här får ni läsa Nils optimistiska presentation av onsdagkvällen. Och jag tror inte att han har fel.

Film, Litteratur, foto och musik!

Hej alla…

…oj oj oj vilken härlig kväll vi har framför oss onsdagen den 16 maj! Visst – det är en onsdag, men det är en härligt röd Kristi himmelsfärdsdag dagen efter! Och vilket program sen:

Det blir två kortfilmer inspelade i Röstånga i fjor, suveräne författaren Jonas Bergh läser ur nyutkomna boken En Blues från Landskrona till Thomas H Johnssons finfina fotografier och kvällen avslutas med härliga bandet Molly På Rymmen!
Kulturyttringar – Unite!
Landskrona och Röstånga, in sweet harmony!

Vi ses på Stationshuset!

Varmt välkomna!
/
Kultur-rävarna Nils, Patrik och Henrik
KF Akustik i Röstånga


Film: Soppköket (Janne Rantala, 2007)
Janne Rantala är uppväxt i Landskrona och spelade i somras in denna film hemma hos Pim Blomberg i Röstånga. Filmen handlar om att reflektera kring sin moraliska skyldighet eller ansvarsfrihet gentemot sina medmänniskor. I filmen följer vi förvandlingen av en gammal cykelkärra till ett mobilt soppkök vars mål är att uppsöka hemlösa i Malmö. Filmen var med på Skånska Filmdagarna förra helgen och Janne Rantala kommer själv till Stationshuset för att presentera och berätta om filmen!

Film: Vinterdrömmar (Niklas Salmose, 2007)
Sommaren 2006 inspelades denna kortfilm i nejderna kring Röstånga och på Stationshuset. Den visades på Göteborgs Filmfestival tidigare i år och Niklas Salmose är bördig från trakten men bor och verkar nu i Stockholm. Läs mer om inspelningen i Helsingborgs Dagblad HÄR

Författaren Jonas Bergh läser ur boken En blues från Landskrona

”En blues från Landskrona” är en pinfärsk bok där Landskrona-sonen Jonas Bergh skrivit personliga betraktelser om sitt eget liv, och andras. Politik, kärlek, humor, allvar. Allt med Landskrona som grund. men även Röstånga finns med på ett hörn. Precis som hela världen. I både i texterna och i bilderna finns något som är mycket större än en stad. Jonas är förmodligen en av Sveriges bästa uppläsare, så missa inte detta tillfälle att se och höra honom på en så intim scen! Till läsningen visas Thomas H Johnsson finfina bilder, som också finns med i boken! Sydsvenskan skrev (2007-05-07): ”Om alla småstäder hade haft författare som Jonas Bergh och fotografer som Thomas H Johnsson hade de nog mått bättre!” Läs mer HÄR

Molly på Rymmen
Fiol, banjo, mandolin och gitarr!
Svängiga trion Molly på Rymmen spelar skånsk, irländsk och amerikansk folkmusik och avslutar en fullspäckad kväll - men inte i knätofs och träskor precis. Snarare i dreadlocks, skäggtofs och tatueringar! Molly på Rymmen är ett akustiskt glädjeröj, och efterfrågas alltmer på festivaler och klubbar i hela Sverige! Watch out! Lyssna på Molly HÄR

Stationshuset i Röstånga
Kl 20.30
Entré: 40 kr

Besiktningsprotokoll

Det stod en tolv meter hög sibirisk gran på tomten. Och gubben satt i trädgården och såg på när vi gick omkring och glodde på det som varit hans och fruns hem i trettiotre år. Jag stannade till och pratade med honom. Han hade planterat granen själv, och björken, för trettiotre år sen. Dom var höga och ståtliga nu.
"Men nån gång måste man ju lämna", sa jag, och det var öppen visning och folk gick omkring överallt, in i förrådet som inte var helt torrt. Garaget med arbetsrummet där jag önskar ett fönster, sen kan jag sitta där.
"Jag ägnade mej åt silversmide, hobbyverksamhet", sa gubben, och det ska finnas päron, äpplen, plommon och körsbär. Och fukt och bakterier som låter illa, men jag tror inte att det är så farligt.
Jag skulle kunna bo där, kanske inte trettiotre år, men det är andra tider nu.
"Det är inte samma i lägenhet", sa gubben, och det fanns ett uterum. Och brun panel. Och möjligheter för den händige. Eller den vidsynte.

Jag genomför konstiga samtal med människor jag inte känner ibland. Ofta handlar det om någon i Landskrona som har läst nån bok jag skrivit.
Eller nån som är ensam på krogen. Som tror att jag läser tidningen och antecknar för att jag väntar på någon att samtala med.
Varför är du annars på krogen, grabben?
Men jag fick några fina historier häromdan, på Akropolis i LA.
Och jag köpte god ost i Helsingör i fredags, och fick några uppslag. Och jag skissar/skriver på nästa bok, den kommer att smälla, lugnt och städat, men smälla.

På onsdag då alltså. Stationshuset i Röstånga. Janne Rantala och en annan kille ska visa film. Jag ska läsa, och någon ska spela och sjunga. Och det är ett mycket trevligt ställe med en mycket trevlig stämning, Stationshuset. Be there, or be square!

Vilken väg ... är det samma väg igen

Bodil Malmsten med den alltid lika förstående Daniel Sjölin på teve. Tycker han verkligen om alla? Har han aldrig någon tuff fråga som vill ta sej fram? Jag vet inte. Han sköter nog sitt jobb bra. Jag har bara för mej att han sa att han skulle göra ett helt annat program i dom första intervjuerna innan Babel började. Innan den rufsigt välkammade redaktionen tog över, och den rufsigt välkammade Daniel Sjölin var kanske aldrig så tuff.
Men Bodil är i alla fall inte flat.
Det finns för många kulturarbetare/konstnärer av olika slag som allt för starkt vill vara som någon annan, vara som en beundrad äldre kollega istället för att skaffa sej en egen säker konstnärlig identitet. Det är fel.

Aprilväder som luktar höst i maj.
Imorgon ska jag på begravning.
Jag lyssnar äntligen på Kris Kristoffersons senaste. Många döda människor i dom sångerna.
Och jag köpte Ulf Sturessons nya, Beroende. Jag respekterar Ulf Sturesson mycket. Hans första platta, I overkligheten, är en svensk milstolpe alltför okänd.
Och på rea, Broder Daniels och The Alarms samlade.
68 guns och Were where you hiding when the storm broke.

Den stigen jag brukar gå, bakom vägen, nära vallarna där marken kan bli sump, där ankorna kan tro att sjön eller dammen börjar och ett liv eller bo kan byggas. Den vägen ska jag gå i regn imorgon. Jag hade hoppats på sol. Det passar en begravning bättre.

Jag ska läsa klar Per Engströms bok sen. Och Arnalds om Artur och Maria. Och kanske kanske min första Paul Auster. Kanske en baddeckare av Håkan Nesser, kanske. Sen ska jag läsa om Henrik Tikkanens adressböcker, och, som jag brukar, återvända till stycken i Kristian Lundbergs Den som inte talar är död.
Det säger jag, den som inte talar är död.

Jan Karlsson är en bra kulturskribent. Men hans försvarande av BG i recensionen av En blues från Landskrona förstår jag inte. BG gjorde en dålig recension där hon missade sitt uppdrag. Det kan hon gott få höra. Man sätter sej inte i en glasbur om man är rädd för stenar. Jag hade kunnat utveckla detta, men jag orkar inte just nu. Men kanske senare om nån är intresserad.

Gjorde en intervju med nån web-tv idag, Kvällsposten och Kanallokal, ungefär. Snabba bud. Hon ringde och en timme senare var hon vid min dörr.
Och jag som ville promenera i regnet. Jag som ville tänka och tänka mer på min nya bok, den om Pange. Han har tagit bra mänsklig form och jag längtar så efter att börja skriva på allvar, att lära av mina misstag. Det blev många såna under skrivandet av den bok som tidigast kommer ut i januari.
Jag har så mycket att säga även om jag inte säger det nu, men jag ska vara borta några dagar. Så jag skickar ett vykort. Så, nu är det färdigt.

Var jag än går, jag går med dej

Det är tidig morgon och solen tar sej in i mitt arbetsrum. Jag borde sova, men det finns nåt annat och jag har alltid undrat, Gud, varför du kom på detta med sömnen. Jag vill vara upp sent på natten. Jag vill vara uppe tidigt på morgonen och se rakt in i det där nya ljuset som är likadant fast inte.
Okej, man måste bryta av, det är en del i din fantastiska konstruktion, Gud.
Jag säger bara: Kunde det inte räcka med fyra timmar.
Sju timmar för att vara hyggligt pigg är för mycket bortslängd tid för mej. Och jag trodde att man skulle behöva mindre och mindre sömn när man blev äldre, det har jag inte märkt.

Roger Wilson har recenserat En blues från Landskrona i dagens HD. En positiv recension som handlar mer om mej än Thomas.
Jag känner Roger från för längesen. Han känner min fru, från längesen. Men det handlar inte om jäv. Det har alltid varit strictly business. Att jag sen tycker mycket om Roger, att han (fast han inte vet det) var en av dom som öppnade dörrar för mej i slutet av åttiotalet är en helt annan story.

Att vara landskronaskildrare. Herrejösses! Jag ser mej inte så. Jag skriver med patos. Ett patos för alla människor att bli rättvist och fördjupat beskrivna. Mest känner jag människorna från Landskrona. Det är det saken handlar om. Antingen får man forska eller så skriver man om sånt man känner till. Jag har valt det senare.


Vi hade släppfest på Seglarpaviljongen i fredags.
Det var havet som en spegel och solen som en apelsin. Det var mycket folk och vi sålde böcker som smör i laxask. Blandade åldrar och där ser ni, vi kan alla umgås. Jag och L.T. jobbade vidare på vår show som vi dammar av en gång om året. Och sen spelade Negatives hårt och vackert och då hade mitt högra ben börjat skaka av köld. Och glädje. Och stolthet.

Recensionen:

"Bortom myterna om staden i vinden
Landskrona har blivit en symbol för sverigedemokraternas frammarsch och för sociala problem. Författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson tecknar en annan bild i boken "En blues från Landskrona". Roger Wilson läser och minns.
-------------------------------------------------------------------------------

Jonas Bergh (text)/Thomas H Johnsson (foto): En blues från Landskrona
Kulturföreningen JB23

--------------------------------------------------------------------------------
BOKEN. Mycket har sagts om Landskrona sedan valet, men vad det egentligen innebär att vara landskronit har färre kunnat svara på. Att tränga under ytan i staden med det dåliga självförtroendet och den kaxiga attityden är det inte så många som brytt sig om.
En av de få som ständigt återvänder till Landskrona och dess invånare är författaren Jonas Bergh. I hans romaner, på sin blogg och som initativtagare till ”Landskronaboken” 2005, har han redan gjort en hel del för att skildra livet i sin gamla hemstad.

I sin nya bok En blues i Landskrona, utgiven på eget förlag, kompletteras hans självbiografiska texter med Thomas H Johnssons svartvita bilder. Foton på missbrukare, ensamma barn, vanligt folk och en felstavad skylt om priset på ”Sveska” jordgubbar. Bilder som både andas en sorts ödslighet och en gatusmart ruffighet. Lite den där känslan som man kan få vissa dagar när man sneddar över Rådhustorget och centrum nästan är folktomt.

Man kan förstås inte göra något om Landskrona utan att ta hänsyn till de trauman som drabbat staden. Redan i bokens förord listas varvets nedläggning och BoIS successiva glidande neråt i fotbollsdivisionerna. Och i slutet av boken handlar det om den senaste smällen. Rekordresultatet för Sverigedemokraterna i valet. Det som gjort Landskrona till 2000-talets Sjöbo i den offentliga debatten, själva symbolen för det inskränkta, främlingsfientliga, rasistiska Skåne.
Men bokens fokus ligger ändå inte där, det handlar istället om vardagen. Platserna. Färjan till Ven. Lunchen på Akropolis. Små försök att skildra livet i Sveriges räddaste stad.

För de som följer Jonas Berghs blogg känns tonen igen. De små scenerna från förr och nu. Övernattningarna i den där kolonistugan. Berättelserna om ett liv lite utanför, där problemen med spriten för alltid gett Bergh ett utanförperspektiv.
Jag minns själv Jonas från min tid i Landskrona. Han gick någon klass över mig på gymnasiet och hade då och då konserter med sitt band QK. Något år senare började han jobba på teaterföreningen Harlekin där jag var ordförande. Ja, jag hittar till och med mig själv i första halvan av boken. Men framför allt känner jag igen känslan som boken ger mig.

Som Landskronabo boende i Stockholm ställs jag ofta inför problemet att på några minuter förklara hur det kunnat gå som det gått i Landskrona. Det blir lätt lite svepande historier om miljöförstöring, arbetslöshet och drogmissbruk.
Men i Jonas texter hittar jag för första gången en beskrivning som känns mera äkta. Bergh älskar Landskrona, men leva där kan han inte. För litet, för smått, för trångt. Både fysiskt och psykiskt. Blandningen mellan klaustrofobi och trygghet i en stad där alla känner alla, men ändå håller sig på sin kant.

Har ”En blues i Landskrona” något problem så är det kanske att samspelet mellan text och bild inte känns helt klockrent. Att varva två separata skildringar av staden kan vara en bra idé på pappret, men blir inte lika bra realiserat. Thomas H Johnssons bilder får inte riktigt någon chans att komma in i matchen. Bilderna av a-lagare, ensamma barn, en hukande dam på en gata känns fragmentariska, framför allt när de står emot Jonas Berghs texter, som alla är tydligt privata och personliga. Kanske hade bilderna behövt lite hjälp, ett mera tydligt sammanhang utöver utskrivna gatunamn.

Men det är en randanmärkning. Det behövs fler bilder av Landskrona, även för landskroniterna själva. Eller kanske framför allt för Landskronabornas skull. Kraft att se det som är bra med staden, men också problemen. Och i det arbetet är ”En blues från Landskrona” ett lyckat försök att skildra en utskälld stad på ett nytt sätt.

Roger Wilson"

Mi corazon, Suomi

Jag har växt upp med Danmark på andra sidan sovrumsfönstret. Ett Danmark som alltmer känns som pseudofrihet för reaktionära typer som längtar efter ett femtiotal som aldrig har funnits.
Smygarna. Även om man inte smyger så mycket numer när allt är tillåtet i snuskdebatten som förs på insändarsidor där man utan belägg kan säga vad man vill. En debatt som borde föras av alla med lite mer än pannbenets hårda yta innanför ... pannbenet. En debatt som borde vara öppen med kvalitet. Och inte som busungen som bråkar med läraren, som Jimmy gjorde med Mona, avbröt och avbröt medan Mona sa sin läxa upp och ner och kors och tvärs.
Det är allvar, mina damer och herrar.
Uppträd seriöst!
Krossa krypen!
Dom har inte en chans.
Vad vi sen ska göra med alla dom som säger att dom tillhör folket och vet hur verkligheten ser ut, det vet jag inte. Jag orkar inte tänka på det. Jag önskar att jag vore Sisyfos, bara en sketen sten, sen är det klart.

Jag börjar mer och mer planera min egen flykt. För jag kan inte sluta höra och läsa och se allt jag hör och läser och ser. Jag kan inte sluta bli upprörd över det infantila hos dom som skriker, och jag kan inte sluta bli förbluffad över dom som bara nickar tyst. Fegisarna, som inte vågar stå för sitt förakt.
Jag vill till ett land där jag inte förstår språket.
Jag är ganska lik alla andra flyktingar på det viset.
Och ofta kommer jag att längta hem.

En av mina bästa vänner kommer från Finland.
Kjell Westö skriver underbart om Finland.
Och Märta Tikkanen.
Och till viss del Mia Berner i boken om Pentti Saarikoski.
Om Helsingfors.
Claes Hylinger i Ett långt farväl.
Slas i flera böcker.
Och Henrik Tikkanen.
Jag minns dagar i Göteborg, på Hisingen hos en annan finne, Mauri, hans bastu som var tvungen att besökas två gånger om dagen, annars kände han sej konstig. Och klipporna som påminde om Östersjön, och ändå var allting mycket mera salt.
Och det dimmiga romantiska skimmer som finns över Helsingfors. Och den klara luften och skärgården. Och Sveaborg och all historia som finns inpräntad på riktigt hos människor som fortfarande lever.
Som inte finns i Sverige.
Som finns i Danmark.
Är det jag som inte kan förstå? Kanske.
Det är lätt att sitta i en bur av pansarglas och kasta präktiga stenar.
Men dom studsar tillbaka, grabben.

Vad vet jag om Irland och Nordirland?
Jag har varit en berusad tjugonånting där. Jag har hört människorna prata. Jag har sett brandbomben explodera, en av tusentals. Vad vet jag?
Och den historien om London, Brixton. När vi skulle fixa ett hem till skotten, och hans desperation. En av miljoner. Vad vet jag? Har jag reflekterat? Har jag försökt känna in? Jag tror det. Då vet jag kanske en del.

Jag längtar till slutet av tjugotalet i Helsingfors och vidare till Paris och jag fortsätter vara tjugonio och det blir femtiotal och jag är där med mina ögon och öra och penna. Alla histoierna. Och jag känner när han från Algeriet berättar om hur inte hela benet, men foten och vaden sköts bort, det brinner i min fot, i min vad.

Jag längtar till tjugotalet i Helsingfors och jag skulle vara vit först, för att lära mej dansa och älska att dansa, och spela Schubert på piano. Sen skulle jag bli röd. För att jag inte kunde vara jag på nåt annat sätt.
Och Barbro Hörberg sjunger: "Det var en härlig tid." Och hon var inte där. Men man hör hur hon älskar den tiden. Och man hör hur hon avskyr den.

Det ska bli det sista jag gör i mitt liv, tänka tanken: "Just här vill jag vara, alltid."
Men inte förrän då.

An accident waiting to happen

Håll i er i vårruset som väller in över gamla Svedala.
Håll i er när tolvslaget kryper på och vi vet aldrig vad som finns bakom den sista luckan i denna månads adventskalender.
Håll i er, dikten som vill komma ut är av prosaart, och den talar till dej, just dej, du som inte vet det eller bara tvivlar.

Päronträdet vitt av blommor.
Och buskarna, min vän, döljer dej halvvägs när du pissar mot dom.

Jag lämnade ensam mitt hem i torsdags.
Jag kom ensam hem idag, söndag.
Och vattnet som har flutit har flutit lugnt och stilla har flutit hårdare än vinden som blåser mitt i sidan av orkanens öga.
När lastbilarna for som sliriga bomber.

Äh, vafan.
Jag åkte till kolonistugan i torsdags för att arbeta och se på BoIS.
På fredagkvällen kom Elsa och Johanna. Vi grillade fläskkotletter som jag marinerat. Citron, vitlök, soja, chili, olivolja, vitvinsvinäger, och Aromat! Och något mer. Ni vet.
Och grillen ville aldrig ta sej eftersom vi har köpt miljövänlig tändvätska, jag fick ringa Johanna och be om ett mackstopp och lite vanlig miljöförstörande tändvätska. Jag är inte bättre än så. Men se! Lagom till dom kom hade det börjat glöda ändå.
Vi får se, jag kanske måste omvärdera.

Men lastbilarna?
Och den härskna lukten?
Vi skulle äntligen köpa en lekstuga till Elsa idag, en ny, dom begagnade går fort som, ja, det är en fräck historia ...
Vi åkte till Malmö och lånade en bil med dragkrok, hämtade släpet, hämtade lekstugan. Körde tillbaka till Landskrona, bar in lekstugan som bara var brädor och la dom på en pressenning. Gott så.
Sen skulle Johhann köra tillbaka släpet och bilen och komma tillbaka. Men släpets "baklucka" var borta. Den hade ramlat av.
Så vi fick lämna Elsa hos framor och farfar och åka hela vägen med ögonen vidöppna för att hitta ... äh, jag orkar inte.
Vi kom till Malmö och macken och vi skulle få betala mycket om vi inte hittade bakluckan. Stannade vid Allans Korv och fick varsin halvdassig hamburgare, motorvägen igen och nånstans innan Borgeby såg vi vår baklucka, av motorvägen vid nästa avfart, norrut och tillbaka och in med skiten i bilen och lastbilarna skrämde mej verkligen och jag vågade inte tänka på den kvällen för längesen när Henke och jag och Jocke gick mitt i natten från Helsingborg och försökte få lift, i våra mörka rockar.
Men tillbaka till Malmö och lämna eländet på macken. Sen tillbaka till Landskrona igen och hämta Elsa och grillen gick igång snabbare med den stygga tändvätskan och jag samlade ihop min dator och lite annat. För nu skulle jag ta tåget till Malmö, för jag måste jobba den dagen som är idag nu. Johanna och Elsa ska sköta nyplanteringarna.

Och jag kom hem och det luktade härsket, frysen stod vidöppen och jag fick slänga två proppfulla Willyskassar med spenat, broccoli, hembakat bröd, hemgjord kalops och ärtsoppa och kycklinggryta. Och glass, icke hemgjord. Och, tro mej, mer därtill. Det enda som räddades var lite flädersaft och två burkar blåbär.
Och alla präktighet, vad ska den vara bra för?
Och allt slarv, vad ska det vara bra för?
Jo, man lär sej något. Om man bara gör det efter varje snedsteg, så hoppar fisken vidare i oceanen, tills den blir fångad nästa gång.

Glöm nu inte fredag, på Seglaren i Landskrona. Den som hjälper mej att sätta ihop lekstugan kan få sova i den på en lämplig madrass.

Vådan av enfald istället för mångfald

Det var en fröjd första gången Elsa slutade vara rädd och började tycka att det var roligt, att sitta på pakethållaren på min kolonicykel. Igen igen igen, tyckte hon.
Håll i dej håll i dej håll i dej, tjatade jag.
Så i söndags var det dags igen, en kort tur, sa jag.
Sen var det så roligt och vi letade efter får, såg vallgraven och vallarna och dom fantastiska kolonihusen.
Vi tar en runda till, sa jag.

Det är så hemskt att se sitt barn lida, se smärtan och rädslan. Och veta att man har stor del i skulden.
Håll i dej hålli dej håll i dej.
Sicket onödigt tjafs. Det fattar hon ju själv.
Inga fötter i hjulet, borde jag skrika mej blå istället.
Vi letade efter svanen och plötsligt rörde sej inte cykeln framåt längre. Plötsligt skrek Elsa. Foten hade fastnat och såg alldeles sne ut, som en värre fotbollsskada.
Det var inte kul, inte alls.

Måndag var två läkarbesök och röntgen och väntan. Och bära henne överallt.
Inget var brutet.
Och på tisdagkväll kunde hon ta några små små stappliga steg.
Och en flicka på fyra vill leka.
Och jag tyckte att allt var långtråkigt, att vara hemma men inte kunna jobba.
Så vi tog tåget till Klampenborg och vidare i den gnissliga vagnen till Bakken, som var stängt. Fast inte riktigt, spelhallarna och några krogar var öppna, och man kunde stoppa i en femma och åka bakom tomtens renar. Helikopter för en tia. Det dög.
Och vi åt dansk buffet för rimligt pris och Elsa fick glas och jag utblandad hof med lättöls styrka.
Och solen sken och vi körde bil och kom överens om att det var bra att det var mamma som annars stod för bilkörandet i familjen.
Och lagom tills vi började tänka på refrängen öppnade några karuseller och Elsa fick åka en sväng i en Familjen Flinta-bil och en tur som bussförare.
Och solen sken hela tiden.
Och löven började slå ut.
Och fotskadan hemsöker mej, men den gjorde också resan möjlig. En farsa och en dotter fick lite quality time, och det ska ju vara viktigt.

Jag skriver i Landskrona, i Borstahusen, bara för er. BoIS vann igår. Nu ska jag ut till havet och läsa ett avsnitt Matt Marriot ur en Western från åttiotalet.

Death is not the end

Jag är fortfarande rädd för döden. Jag vill fortfarande inte dö. Jag vet fortfarande att jag ska dö. Det ska du också.
Varför är vi så dåliga på att försonas med döden? I Sverige, alltså. Det är skillnad, inbillar jag mej, i de katolska länderna. I de muslimska.
Är det sekualiseringen?
Tell me you.
Men döden är ett tyst ämne i stugorna med handvirkade dukar och präktiga visdomsord på bonader på väggarna.
Det klandrar jag inte.

Jag upplevde flera månader av en dödsångest så stark att den satte allt annat ur spel när jag var sexton år. Detta visste ingen. Jag pratade med ingen. Och jag höll på att sprängas av ångest.
Det var under den tiden som jag la grunden till det som senare blev grav alkoholism. Rädslan för döden.

Rädslan för döden använde jag mej länge av för att störta ännu närmre. För mycket sprit. Knark ibland. För att jag var rädd för att dö, bedöva bedöva bedöva.
Och ändå visste jag att jag sprang mot stupet.
Och ändå stannade jag inte-
Är det sjukdom.

Jag är en lugnare man när träden och allt det andra blommar. Jag lever med allergin. Jag lever med havet som var så stilla ikväll. Jag lever med att jag rökte min första cigg på flera veckor ikväll. Jag rökte den och tänkte på min äldste väns pappa. Jag kände såklart inte honom, men jag kände honom. Och han fanns i mitt liv. Hans son fanns och finns i mitt liv. Jag satt på en bänk vid havet i Limhamn och rökte den där ciggen för Bengt.
Och en gång rökte jag en cigg vid min morfars grav. Jag hade kört full dit. Det är inte vackert. Det är inte fånigt. Vissa gråter, andra gör det inte. Men alla gör det.

Jag hade en handledare 1989 i Jönköping när jag gick en termin på lärarhögskolan. Hon var religiös. Hon sa att jag borde skaffa mej en tro, när jag berättade om min rädsla, oro, otrygghet.
Hur skaffar man en tro?

Jag ar rädd igen när jag var mellan 25 och 30. Jag var en odåga då. Men jag hade ett mål. Att skriva och leva.

Hur skaffar man en tro?
Jag har en tro.
Jag har en dotter.
Jag är inte lika rädd längre. Det snörper bara till strypning en eller två gånger om året.

Det handlar om att jobba, om att jobba med något man tycker om, att umgås med människor man tycker om. Att prata och lyssna. Att få saker gjorda.
Man betar av sak efter sak och tll slut är man inte bitter, bara färdig och nöjd.
Att lägga sej ner och dö nöjd.
Men man ska inte vara 35 då, man ska inte vara 70. I välfärdslandet Sverige bör man vara 85. Det siktar jag på. Det räknar jag med att mina föräldrar fixar.
Det önskar jag av hela mitt hjärta, många goda år kvar.

Alltid denna förbannade sorg

Jag lärde känna Jonas Nordström 1976. Det är trettioett år sen. Vi har gjort olika saker i livet och hamnat på olika ställen. Men vi umgås fortfarande, träffas minst en gång i månaden.

Jag var mycket på Tornet (bostadsområde) där Jonas bodde när jag växte upp. Vi skrev låtar, lyssnade på musik. Senare cigaretter och alkohol.
Jonas föräldrar var ofta i sin stuga i Stidsvig, så vi hade ganska fritt fram.

Jonas föräldrar hade en livsmedelsaffär ganska nära IP i Landskrona. Bengt stod bakom charkdisken. Bengt var en ganska tystlåten och mycket trevlig man.
Jonas och jag åkte rullskridskor och delade ut reklamlappar, hade tävling.
Jonas mamma Kerstin var mer pratsam, hon kunde bli arg ofta.
En gång blev Bengt arg, det var när vi sjöng en oanständig låt som vi skrivit.

Nu är Bengt död. 70 år gammal. Han har kämpat mot flera sjukdomar under många år.
Jag beklagar verkligen detta och mina tankar går till Kerstin, Jonas och Agneta.

Att hålla sina löften

Jag skrev på bloggen nån gång om att jag bara gillade dom tidiga Smurfarna, slutet av sjuttiotalet, ni vet, med Fader Abraham. Och Anders Glenmark.

Hög klar luft. Cykeln och svetten längs ryggen. Vår som vacker höst.
Och jag längtar fortfarande efter att läsa min första Paul Auster-bok. Tror jag.
Och vi snackade European Word Cup igår. Det kommer att bli show på Gamla IP, Hipp, Victoria och Bibblan 7-9/6.
Sex författarlandslag. Sverige, Danmark, Ungern, Italien, Tyskland och England. Tim Adams kommer, han som skrev boken I huvudet på John McEnroe. En mycket bra bok.

Jag skrev om dom tidiga smurfplattorna. Sen fick jag ett mejl från en kvinna som googlat på tidiga smurfskivor och hittat min blogg. Hon hade länge varit på jakt.
Och jag är en snäll människa. Så nu sitter jag och spelar in min lillasysters (tror jag) gamla smurfplatta till en okänd smurfdiggare.
Som det finns tid kvar spelar jag in en uppsmurfad (lp på singelvarv) version av Imperiets Blå himlen blues, hoppas hon gillar den.

En annan gång ska jag berätta om min smurfperiod i livet. Vi var helt blåa. En annan gång.

Jag skrev om tidi... här kommer några bra tidiga Bruce Springsteen:
For you
Sandy
Meeting across the river
Jungleland
Badlands
Candys room
Independence day
Point blanc

Det tar inte slut där. Bossen är nog den som har gjort flest femstjärniga låtar.
Jag tipsar nu alla som någon gång tyckt om, eller tyckt illa om, Ulf Lundell, lyssna på Prärien igen från Nådens/Dådens år (ja, slutet av sjuttiotalet), bättre blir det sällan.

Det är sen lördag eller tidig söndag. Det är något i mej som ropar hej. Det är något i mej som säger: Det är bra dagar, och dom blir bara bättre.
Jag får berätta om den trasiga bilen en annan dag.
Jag önskar frid åt alla som har det jobbigt i sina liv, egna sjukdomar, sjuka föräldrar, sjuka barn, sjuka förhållanden. Sjuka själar själva.
Det finns ett ljus som aldrig brinner ut.

En blues från Landskrona

Den pinfärska foto/textboken av mej och Thomas H Johnsson är inte så snårigt smal att den bara kan läsas av människor med anknytning till Landskrona. Boken säljs i Landskrona hos Bok o Papper och Killbergs bokhandel. I Malmö finns den på Galleri Format och i Konsthallens bokhandel snart även på Kulturcentralen på Södra Förstadsgatan.
Till ett pris nånstans mellan 140-160 kronor skulle jag tro.
En riktig presentbok när man försiktigt smygläst själv först.
Det går bra att mejla mej också.

Det var det. Jag hittade Primal Screams senaste på bibblan. Vacker och rå retrorock för en ungdomlig kille som jag.

Och Oscar Hijuelos har jag läst sporadiskt efter den ståtliga Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek. Men nu är jag där i syltburken igen, men det är nog omöjligt att slå Mambo Kings.

Samt läser jag om Vådan av att vara Skrake.
Samt en gång till en säker novell av en ung amatör som jag snart ska skicka ett utlåtande till, men det dröjer nog till nästa vecka.

Och jag har städat, tvättat, cyklat, promenerat och kollat att fiskarna sköter sej. Och snart måste jag ta badet som jag somnade ifrån igår. Och sen måste jag på skrivjobbet igen. Ingen rast ingen ro, men det är skönt att känna sej duktig.
Och då glömde jag ändå nämna pannbiffarna med kapris och rödbetor som jag satt deg till, så att säga.

Take it away

På caféet på gatan som heter Sjukhusgatan på svenska sitter fyra munkar och spelar kort över en flaska vin.
Det förvånar. Det borde inte förvåna.
På golvet ligger tunna servetter som inte suger i sej vätska, och fimpar, alla fimpar som blir kvar när munkarna och dom andra röker.
"Det ska inte vara så blodigt", säger en av munkarna när jag bankar på flipperspelet, när en kula till rinner ner i ett hål.

Jag försöker tänka på det. Det ska inte vara så blodigt. Det ska inte tas på för stort allvar. Men jag vet hur jag flyger ut mot väggarna om jag inte sätter käppen rak i ryggen. Jag vet hur nära jag är det andra. Och jag vet hur ont det gör mej.
Det blir till att sopa upp resterna, trasorna, Jonte. Det blir till att ta tag i det igen. Plocka fram den kraften du alltid har och har haft.

"Ingen bestämmer över mej", säger jag till munken och dom har ingen alkoholfri öl på caféet, jag dricker vad jag vill, och beställer. "Jag gör som jag vill, kontrollerat." Och jag klarar alla biffar.
Det finns så många världar jag kan leva mitt liv i, så många världar med bra och dåligt. Jag försöker förstå att det är just denna världen som är den bästa för mej. Och jag tror på det.
Men vem vore jag om jag inte tillät mej tvivla ibland.
"Frid", säger munken och lägger en hand på min axel.

Det är så oerhört svårt att bry sej om slöa fotbollsspelare ibland. Som måste ha ett-noll i häcken för att orka uträtta något som liknar ... tja ... något.

4/5 på Seglarpaviljongen i Lanskrona: L.T.Fisk, The Negatives, Thomas H Johnsson, Jonas Bergh.

16/5 på Stationshuset i Röstånga: Janne Rantala, Jonas Bergh, foton och musik. Hygge!

26/5 på Teaterrestaurangen i Landskrona: Jan Sigurd, Åsa Moberg, Anne Swärd, Andi Almqvist, Jonas Bergh.

Det blir grejor det.

Varför. Varför inte.

Svanen som slog huvudet i pittoresk kullersten på Lilla Torg, och dom av sidenskjortornas kotlettfrillor som ville vara intellektuella: Dom lever tillsamans, svanarna. Sina liv tillsammans i tvåsamhet.
Sicka nötter, kan ett annat kotletthuvud gapa och man ser det i hans blick, hur han längtar. Men inte vet hur.

Jag ska fylla trettioåtta år i sommar. Jag har aldrig försökt verka yngre än jag är. Jag har aldrig varit trettioåtta, eller trettiotvå. Jag tycker ändå att tjugosjuåringar kan verka omogna. Jag tycker ändå att tjugufyraåringar kan verka så mogna, att jag känner att jag gör dom besvikna. Jag som en slashasig tramspelle.

Jag saknar att kunna säga vafan då då, och verkligen mena det.

Jag ska fylla trettioåtta år i sommar och nu lyssnar jag på Will Oldham och han känns så oerhört gammal.
Och jag har läst Pluras blogg och han är femtiosex och jag är med i leken.
Och innan idag fick Elsa åka för första gången på pakethållaren, ingen barnsadel, bara en gammal rutig skjorta som jag målat i. Hon fick sitta mjukt och jag sa håll i håll i, nästan hela tiden.
Innanför ramarna, mitt barn, innanför ramarna får vi göra vad vi vill.

Jag ska fylla trettioåtta år och när jag ska fylla fyrtio så ska min åttonde bok komma ut på hösten. Det ska inga tradiga bokförlag få sätta i käppar i nåt gammalt artonhundratalshjul i.

Jag skrev det innan. Min nya bok ligger på 3.5, med en fyras möjlighet. Nästa bok har bara femma i siktet i sina klarbruna ögon. Jag längtar. Så är det. Arbetet går upp och ner. Men man måste alltid göra ett godkänt dagsverke.

Jag ska berätta om solen som ligger snett och lågt, om just den gläntan där vid ån där man kan höra The Killers sjunga och fisken nappa. Och jag försöker verkligen att lyfta The Killers till himlen. Men något saknas. Därför gillar jag Waterboys och tidig Bruce Springsteen, det finns ett hjärta som håller på att spricka. Och det märks.

Vi grillade pepparstek och finemang marinerade fläskkotletter i fredags. Windy, and his family. Jag, and my family. Tradrövar i koloniträsket. Man växer ner. Tror ni på det?


Imorgon möter BoIS Enköping, jag tippar 7-1 i dessa opportunistiska dagar, Jimmie.

Betyg och tävling. Ordning och reda, pengar på fredag ...

... flickor på lördag så är pengarna förstörda.

Störda.
Betyg, jag tänker syssla med det nu, när jag kommit in från solen och vinden, från lä bakom hoddorna där jag suttit och läst mitt manus igen, för att inte hyvla, men putsa med halvgrovt sandpapper, och mjukare och mjukare.

Mitt manus får 3.5 av 5, med potential till en fyra när allt är klart.
Jag har gett ut sex böcker (om man räknar En blues från Landskrona). Ingen har varit en femma, men Och fortsätta vidare bort får 4,5. Sonny och Karola och min debutroman får varsin fyra.

Jan Sigurds Hemingways sista flamma får 3,5.
Kjell Westös Där vi en gång gått får en femma.
Roddy Doyles Kvinnan som gick in i dörrar får en fyra.

Att sitta på Tempo med Danne och äta buffé (laxen får en femma, lammet 4.5) och först se Eddie Nyström och sen Mikael Wiehe i grova manchesterbrallor kliva in, med ett finurligt leende, ett bubblande skratt, får en femma.

Så, till tävlingen.
Waterboys har gjort tre plattor som får fem i betyg av mej, vilka?
Den senaste får 3,5.

Eldkvarn har också följt mej sedan mitten av åttiotalet men bara gjort en femstjärnig platta, nä, okej då, två. Och en 4.5.
Vilka två får en femma?
Eldkvarns senaste får en fyra, med nöd och näppe.

Okej: Tre med Waterboys och två med Eldkvarn. Priset är ett ex av boken En blues för Landskrona. Den ska smygsläppas på lördag på Galleri Format i Mazettihuset. Thomas ställer ut sina bilder och jag ska läsa lite ur boken. Lördag 1300.

Utslagsfrågan lyder: Vilken är Mikael Wiehes enda femstjärniga platta?
Ledtrådar? Åttiotalet.

Tre vykort från Paris

En ung man läser högt för sej själv ur en diktsamling och ser grubblande ut. Ett par i svart hånglar och han visar henne sina etsningar. En man liknar Groucho Marx, fast han röker cigarett i ett munstycke istället för cigarr, tittar i något som liknar ett manuskript. En kvinna med vitmålat ansikte mimar en sång till ett imaginärt musettedragspel. Fontänen vid det lilla torget i Quartier Latin sprutar stilla. Jag öppnar min bok av Hemingway och börjar läsa, solen skiner varmt och jag önskar mej en basker.
Ah, vår i korgstolarna på Café des Arts. Ah, vår i Paris!

Nere vid Seine, på väg bort från Notre Dame där rösterna låter för högt. Där jag inte får in skärpan till den film jag egentligen vill göra i mitt huvud. Där duvorna flyger feta åt ett annat håll, mumlande danska eller amerikanska. Guidebåtarna far fullastade förbi.
Nere vid Seine, på väg mot Gare D´Austerlitz. Dom har byggt en by av slitna tält och presenningar här, uteliggarna. Och dom trasiga kläderna hänger på tork. Och lite längre bort, på en bädd av bortflugna turistkartor och gratistidningar, ser jag en protes som är avskruvad från ett blårött ben. Mannen som sover tungt håller den som en docka i famnen. Håller den som sin käraste ägodel.
Och fullastade far guidebåtarna förbi.

Jag letar efter ett café nära Boulevard Saint Germain. Vi var där en del i början av nittiotalet, Rickard och jag. Vi hängde inte på Sorbonne där Rickard studerade, men det finns ett foto på mej med en fransk version av Camus Främlingen.
Jag letar efter caféet där vi spelade flipper och drack små öl och tittade på bilderna och figurerna av Tintin bakom bardisken som var brun. En liten öl till och en runda till på flipperspelet och den stora hunden sov på en filt under, sov lugnt med ett avgnagt märgben som huvudkudde.
Här är det, tänker jag, eller här ... Här, här är det! Nej.
Det är nästan femton år sen, tänker jag och ger upp, går in på ett annat café, en annan hund och ett nyare flipperspel. En massa bilder och figurer av Asterix och Obelix bakom bardisken som är svart.
Det är nästan femton år sen, tänker jag, det har flutit mycket vatten under Pont Neuf sen dess.

Vara den man är eller vara en annan

Jag är inte bitter. Jag mår inte dåligt. Jag har cyklat hem i kvällen och nu kommer dofterna av vår, mina damer och herrar. Det är dofterna om nya tider.
Men jag är trött.
Jag har inte tänkt på det så. Men jag har varit fokuserad på mest en sak, och några till, som jag har varit tvungen att göra. Jag känner det i runt huvudet nu, hur det spänner. När allt släpper, men man ändå inte är beredd på att släppa.
Och imorgon tidigt åker vi till Paris. Och det har jag knappt tänkt på. Och varför skulle jag. Jag har tänkt på helt andra saker.

Jag var på Friskis & Svettis för första gången i mitt liv idag. Det är en helt annan värld än min. Men Elsa skulle på gympa. Det finns en glad sorg, sentimentalitet att se sin dotter vara en av dom minsta, att stå och kika in genom fönster för att se henne i gympadräkten hon fått av sina kusiner. Och man är stolt. Och man är rörd. Man är en alldeles vanlig människa som fortplantat.

Bulltofta Kött, stod det på Åsa Sandells åttiotalslinne som hon hade när hon visade blåtiran hon fått av Kajsa Anka. Men nu har hon i alla fall Mimmi Piggs bälte.
Det är annat än alla dom Mårtarna Gås som fick däng.

Ja, jag är trött. Men jag har gjort klar två böcker dom senaste veckorna. Och det ni tror är dryghet är något helt annat.
Karlek, mannen, karlek. Som vi brukar säga i Landskrona.

Fassan fasade för fasanerna

Jag vaknade av fåglarna som hoppade på kolonitaket.
Nä, jag vaknade av mobiltelefonen som hoppade på nattduksbordet, Danne och Lili som var på väg till Kreta.
Nä, jag vaknade av den danska radion som jag somnade till.
Nä, jag somnade till Jan Sigurds ofta utmärkta bok Hemmingways sista flamma.
Nä, jag somnade av kinamaten som jag och Windy åt i Landskrona. Man blir så mätt, så konstigt mätt.
Och Windy tog bussen 22.30 till Glumslöv och jag tog den nylagade kolonicykeln till kolonin och fick på den danska radion och fick upp den tunga boken av Jan Sigurd, och den sjönk och jag somnade.
Vi är gamla gubbar. Men vi hade trevligt först. Var olagliga.

Jag har jobbat hårt den sista tiden.
Jag vet inte om jag är nöjd.

Men när jag vaknade för andra gången och gick upp, kvart över sju. Man går upp tidigt i mina år. Men jag kände igen det skriket. Det var ingen duva. Det var fasanen. Varje kolonistuga med självaktning bör ha en fasan, och en igelkott. Och några fladdermöss. Möjligen en ekorre.
Men det är ett både ståtligt och spattigt djur, fasanen.

Och jag gjorde dom sista ändringarna strax efter tolv. Sen cyklade jag ut på industriområdet, gick på torget. Köpte en Bamse till Elsa för fem spänn, och Djup av Henning Mankell för fem spänn. Tog en dubbel lättöl på Akropolis och dom har börjat ta på sej dom långa shortsen redan, dom jag såg genom fönstret.

Och vi har blivit med bil igen. En Renault 5 från 1990, min pappas ögonsten. Det är en tacksam ära att få ta över. Men vi var lite tveksamma först, vi sålde vår förra bil för att vi inte tyckte att vi behövde den. Och Johanna är miljöpartist. Men med barn och sommar i antågande så säger vi som min gamle vän Fyran skulle ha sagt: Why the hell not?

Flyg ljusa fjäril ner i hålet i mitt huvud och fladdra

Det är bänkarnas tid. Och det har varit ett pusslande och ett pusslande, med att få tiden och orken att räcka till. Och jag är inte ens färdig, men ändå färdig.
För några minuter sen skickade jag iväg mitt manus till utskrift. Vellinge kommun gör friheten större, Johanna skriver ut på sin skola.
Ikväll ska jag läsa min bok, mitt manus som om jag vore någon annan. En hyggligt litteraturkunnig och öppen människa, låt oss kalla honom Pelle.
Imorgon ska jag läsa mitt manus. Pelle alltså. Jag tror att han drar till Köpenhamn. Det har jag gjort med mina två senaste böcker, åkt till Köpenhamn och läst på passande krogar.
Det kan vara en fröjd att läsa det man skrivit. Jag hoppas att jag får tårar i ögonen några gånger.
Sen ska jag åka till Landskrona och kolonistugan fredag/lördag för att göra ändringar och ändringar. På söndag också. Och på söndagkväll ska jag skicka manuset till Wahlström & Widstrand som jag hoppas blir glada och generösa.
Sen fortsätter det. En runda till för att bygga in och bygga ut, strama, få det berättat som ska berättas.
Sen en runda till med Christian, min redaktör.
Sen en sväng med korrläsaren, och Christian.
Och omslag och baksidetext och annat smått och gott. En fröjdefull process jämfört med helvetet som har rivit i mej under skrivandet av den här boken. Nä, inte under skrivandet, men all den tid som gått åt till att inte kunna skriva.
Men jag har lärt mej mycket. Hur det inte ska gå till nästa gång, och det gäller mer än en sketen bok.
Och på söndag åker Johanna upp med Elsa till Hässleholm.
Och på måndag åker vi till Paris.

PRESSMEDDELANDE – En blues från Landskrona

Det har varit mycket ljus på Landkrona den senaste tiden. I medier av olika slag har människor som vetat mer eller mindre om staden uttalat sej, många med tvärsäkra analyser om varför det är som det är. Som om det fanns ett entydigt svar. Som om det fanns bara ett Landskrona.
Nu kommer en annorlunda version.
Fotografen Thomas H Johnsson har tagit bilder i Landskrona under en stor del av 90-talet och hela 00-talet, bilder av en stad i föändring, men ändå samma.
Författaren Jonas Bergh har, med Landskrona som gemensam nämnare, skrivit en personlig krönika i tjugotalet delar under tiden höst -05 till höst -06 med blickar bakåt.
Inga frågor, inga svar. Bara dokumentärfotografier och dokumentärprosa. Resultatet kan beskådas i boken En blues från Landskrona (KF JB23 i samarbete med Förlags ab Gondolin) som ges ut den första maj 2007.

Kontakt: Jonas Bergh 040- 15 21 61, 0709- 233 722, jb23@spray.se

Vad vi pratar om när vi pratar om Paris

Det är inte jobbigt. Men om det skulle vara det, så är det att vattnet inte finns än, i kolonistugan. Annars är det en fröjd. Det är ute på landet mitt i stan. Och jag fick låna min pappas cykel. Jag åkte lördagförmiddag och kom hem ikväll. Barn och besök hemma. Jag måste bli klar med min bok. Det blir jag. Jag har bytt namn, till ett mycket bättre och tuffare. Om jag är en poet så är jag måhända drömsk, men rå.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag satt i baren på den enda barstolen för att försöka kunna prata med krögaren Poul när han nån gång fick en ledig stund. Solen som sken. Vinden som ven, men från bra håll, nästan lä på uteserveringen. Det säger man i Landskrona, våren har kommit när det är fullt på Seglarens uteservering. Kanske. det var det igår, kanske.

Paris.

Igår på Seglarpaviljongen. Jag kände igen honom, men visste inte riktigt. Jonas, sa han, och ingen jag känner i LA (folk i min ålder, gamla kompisar) kallar mej Jonas.
"Jag har läst din första bok två gånger, jag tror jag ska läsa den en tredje gång snart", sa han, och tatueringarna. Och ticsen. Och det han berättade sen, om heroinet och alla dagar i fängelse. Och han har inte läst många böcker i sitt liv. Men min Och fortsätta vidare bort (min fjärde) ska han snart läsa för tredje gången.
Han går på Metadon, tre år med fungerande liv och inte ett enda återfall.
Men i Sverige vill man inte syssla med Metadon. Man är barn i Sverige, präktiga äppelkindade barn med äppelknyckarbrallor. Knycker liv.
Skit i varför nån har börjat med heroin. Skit i snack om personligt ansvar. Det finns artonåringar som behöver hjälp, som vill ha hjälp, nu! Stoppa ner präktighetensbibeln i jorden och stampa, för en gångs skull.
Förresten, är det inte personligt ansvar att be om hjälp? Men hur lätt är det att köa i två år som heroinmissbrukare? Men det är väl det ni vill, stolta svenskar, låt packet dö. Heroinister, araber och cyklister.

Paris.

Så har det urartat igen på Sydsvenskan kultursida. Debatten om ... ja, vadå? Om vem som sticker huvudet i sanden och vem som är modig?
Jag skulle vilja starta debatten om: Vad ska vi göra? Alla ni som är tillräckligt kunniga för att skriva debattartiklar på Sydsvenskan kultursida, tillräckligt kunniga för att kasta spadar på varandra i sandlådan, vad ska vi göra, hur?
Vi vet att det finns problem, vi vet det alla. Men vad? Hur?

Vadå Paris?
Vi pratade om det häromdagen, Johanna och jag. Vilka böcker vi ska ta med oss. Vi har inte bestämt oss än.

No swimming in the rain

Mycket att stå i nu dom här dagarna. Eller, jag sitter mest framför datorn och får ihop det sista till romanen. En sorts prosapoetiskt pussel.
Så idag är andra onsdagen i rad som jag inte är på Kockum Fritid och simmar och badar med fru och dotter, för er som undrar. Jag saknar det. jag kan till och med bli lite sentimental när jag vet att dom är där nu, och inte jag.
Men den förste april skickar jag iväg manuset. Kan man lita på det?
Den andra april åker vi till Paris och sen blir det påsk. Sen ska jag cykla som vanligt men simma mer hela resetn av våren. Om det nu inte kommer för mycket gäster från den Aqvakul och stör med andra regler.

Mycket att stå i, det prosapoetiska pusslet.
Men varje dag tar jag lunch mellan tolv och ett för att se två avsnitt av Floyds matresor som TV8 sänder. Första gången jag blivit glad för att man bytt bort TV6/ZTV inom vår tråkiga bostadsrättsförening.
Floyd är en fröjd. Han har betat av Frankrike, Skandinavien och äter sej hastigt genom Asien nu, med sina schalottenlökar, vitlökar och tomater.
Själv åt jag gårdagens soppa på köttfärs, rotselleri, palsternacka, vitkål, purjolök, gul lök och morötter. Klassik, fast kanske inte vitkål som gav en söt smak av Asien framför teven.
Och nu sitter jag här igen, skriver roman för ER skull, kanske.
Och just nu sjunger Gram Parsons och Emmylou Harris en låt som jag inte minns namnet på. Men den har inget med Rainbow att göra, och nån sån får vi knappast se idag ändå. Men man får hänga i.
Sleepless nights, kanske.

Short cuts (spindeln i nätet: J. Bergh)

Jag är inte godare.
Jag är absolut inte rikare.
Söndag och vinden väller in igen och jag hoppar av tåget från Landskrona, I Malmö. Har tre hundralappar i fickan och bara sex spänn på förköpskortet, fyller alltså på.
En man i ostylat skägg står tyst och ser på. Alldeles tyst. Jag känner mej inte besvärad, bara bortskämd. Hade tänkt ta en dubbel lättöl på Bishops medan jag väntar på bussen.
Han är tyst, mannen i skägget, och jag fyller på mitt kort för framtida resor.
”Hur är det”, frågar jag.
”Det kunde va bättre”, svarar han.
”Ta den här”, säger jag och ger honom en tjuga.
Jag är inte godare.
Jag är inte rikare.
Jag har inte varit riktigt där, men nära.

Apropå det, att jag inte varit där, allra längst ner. Det beror mycket på det sociala skyddsnät jag haft i form av vänner och familj.
Apropå det, välkomna till bloggen, Nilla och Fia, mamma och syster.

Jag kände i höger framficka sen, där jag brukar ha mynten.
Jag är inte godare eller rikare, men han fick sju och femtio till.
Vad är det värt?
För honom.
En del kanske. Något att äta. Grillade kycklingbitar och två folköl hos Handlaren på Väster. Vad vet jag.
Vad är det värt?
För mej när jag bankar på himlens port.
Det skiter jag i.

Kvitt eller dubbelt, kunskapstävlingen, och sjuttiotal. Tiotusenkronorsfrågan, kallades den också. En man med för stora glasögon och för breda skjortkragar.
Och han svarade fel tidigt, han var så nervös.
Och jag minns att jag grät.
Och jag minns att han berättade att han hade köpt skjortan just för programmet.
Och allt hamnade i soptunnan.
Jag är inte godare.
Kanske bara känslig och sentimental ibland.

Min pappa hade kalas i Borstahusen. Vi sov över. Jag jobbade en del i kolonistugan lördag och söndag, litterärt. Det börjar närma sej med romanen.
Och haglet slog mot rutorna och jag lyssnade på när Hammarby förlorade en bandyfinal igen. Att man ändå alltid håller på Hammarby, ibland.
Och åt fiskgratäng.

Vy från nära kolonistugan


Är Kristina Lugn godare än Jesper Svenbro?
Det vet inte jag.
Det tycker jag är en ointressant fråga.
Men dom var båda bra i fredags på Stanza. Men inte jättebra.
Kristina var coolast, på sitt sätt.
Jesper var coolast, på sitt helt annorlunda sätt.
Flera hade förköpsbiljetter och satt längst fram och verkade ha kommit bara för att skratta när Kristina Lugn läste, som om hon var komiker. Som om man var rädd för tystnaden och eftertanken.
Det isade till en hel del i texten. Men jag tyckte nog att den kanske var lite för lång, eller lite oredigerad. Eller var jag bara okoncentrerad.

Jesper läste om grodor.

Jag ska berätta mer om Birgitta Stenberg och den starka känslan för henne som bankar i mej ibland. Jag ska berätta om att hon kanske kommer med tåget söderut och säger hej. Och att det i så fall gör mej så oerhört glad, och stolt över mej själv.
Det gör mej inte godare, men rikare.
I själen.

Och utanför går alla dom andra och drömmer

Jag tror det är onsdag, eller tisdag.
Då i februari pratade jag med Märta Tikkanen om det där med att skriva. Jag är glad att Johanna var med. Jag är glad att hon fick höra från Märta om problemen, att ta sej in igen, startsträckan. Hur jobbigt det kan vara, när man även vill vara förälder, partner, städare, matlagare, skämtare. Hela alltet.
Och längst därinne vill man bara in i sin bok och gör det som krävs för att skriva färdigt den, gå på stranden, klättra i bergen, cykla, simma. Gjuta tennsoldater och ställa dom på led.
Men hela tiden med detta i huvudet, min bok, mina människor, det är 1997 nu, jag är Inga nu, jag vet exakt hur hon tänker och pratar.

Jag har äntligen börjat läsa Kjell Westös senaste. Jag fröjdas. Jag längtar till Helsingfors och den sjungande svenskan. Jag längtar dit jag aldrig varit, där jag kan känna mej trygg för att jag vet hur det funkar.

Jag vet att det är torsdag. Jag har nämligen ätit ärtsoppa.
Jag ska klippa mej och äntligen skaffa den där mustaschen när jag gjort klart boken och fått den antagen. Det borde vara om fyra veckor.
Jag har ändrat namn. Ingen jävla Lättölsalkis.
Så drömmer man då. SÅ DRÖMMER MAN DÅ.


Där drömde jag då

Arbetsplatser för oss i gummistövlar, som jag saknar, drömmer om dej på nätterna, Linnea...s hus i Vollsjö

Gummistövlar på och Ingvars gamla armyjacka med kardborreband fästa med säkerhetsnålar. Och ändå kändes säkerheten otrygg ibland.
Men dom plaggen och ett par gamla brallor och en mössa, en tjyvamössa, och ut och tjyva sur ved med yxan.
Och kvällarna i den murade puben när jag satt och skissade på det som sen blev Sonny och Karola-boken.
Jag jobbade inte så bra där, men elden sprakade.
Och jag hade det jag kallade gymmet, trägolv från för längesen och fönster i två riktningar och motionscykeln och bandspelaren med specialinspelad cykelmusik.
Och sen två rum till, biblioteket och arbetsrummet.
Det var mina domäner.
Det var där jag jobbade.

Och jag minns sexton- eller sjuttonårsåldern när Eldkvarns Utanför lagen just kommit, och pratade bara med mej. Och det var LP, och det var stora bilder från Koppom i Värmland (tror jag), det var The Band och naturen och ändå party, fast inte så hårt som förr, min käre vän.
Det var minnena och insikten om att det funkar nu också, man kan bara springa sprint ett visst antal år. Tröttheten kommer sen. Då lägger man om, och det blir inte tråkigare, bara annorlunda.

Jag har ändå en jävla massa böcker i källaren, här i Limhamn.
Jag har ändå en jävla massa böcker här i mitt arbetsrum som är lägenhetens näststörsta rum, men ändå för trångt. Eller för få rum. Eller för få vägar ut. Eller för få hörnor med ojämn sten att sitta på en ranglig stol i, i vårsolen som kommer nu.
Och alla dessa papper.
Och alla dessa lappar av papper som jag inte kan slänga.
Alla dessa embryon till romaner eller noveller i påsar och väskor.
Jag kan inte hålla ordning.
Jag kan inte cykla på motionscykeln härinne.
Pilar av kärlek med Dileva för mycket längesen.
Everyday is like sunday med Morrissey.
Andra tider men nu.

Mormors gamla skinnfåtölj. Elsa tycker om att sitta i den, för att jag tycker om och brukar sitta i den och läsa om kvinnor i sjuttioårsåldern som vägrar hålla flabben.

Och musikmaskiner från åttiotalet.
Och vinylplattor från åttiotalet.
Sa jag Triffids.
Sa jag att jag aldrig har drömt om att komma till Australien.
Från plattan Tiggarens tal, den fina sången om Marias ögon finns i en extraversion på CD, den lyssnar jag på nu.

Jag skulle vilja bränna hela skiten. Jag skulle vilja ha bara en liten trädgård och ett litet hus.
Jag skulle vilja ha en friggebod där att skriva i, som skulle vara min.
Och en till som skulle vara bastu för hela familjen och vännerna.
Det är så jag vill ha det, en bas. Det är så jag är. Jag är inte solen, men fyra eller fem planeter runt omkring.

Jag ser rakt igenom ändå

Jag sitter i kolonistugan och skriver till dej, tror jag. Harriet eller han Benny eller Thord.
Fast egentligen skriver jag till dej, Mattias.
Flaggstången är gammal och har inte haft någon svensk flagga upphissad på länge, Mattias, och snart är jag stark nog att dra upp den och bära den, Mattias, då vet du var jag vill köra upp den.
Och du tror att du är smart.
Och du tror att vi andra bara är politiskt korrekta. Såna tomma fraser gömmer du dej säkert bakom.
Mattias, du vet inte ett skit.
Och det värsta, du bryr dej inte ett skit.

Jag satt i kolonistugan igår också. Skrev på min roman och dom vanliga elementen var på, och extraelementet, och ibland ugnen med luckan öppen. Och dom gamla englasfönsterna immade och det rinnar droppar som tårar nu. Men jag är inte ledsen. Jag är förbannad. Jag är full av sorg när jag tänker på det. Jag är ledsen.

Jag är ledsen. Den breder ut sej. Självgodheten. Acceptansen att vara nöjd med att se om sitt eget hus. You are a good man, you are looking after your family.
Sverigedemokraterna är värst. Sen kommer folkpartisterna som inte är av samma stam som då Bengt W lämnade soffan när Ny demokrati steg in och satte sej. Det känns som evigheter sen. Vi lever i ett annat land nu. Sköt dej själv och skit i andra. Nä, skjut dom andra och sko dej själv.

Jag är ledsen. Då är det skönt att Harriet Andersson finns. Att det finns en intervjubok där hon berättar om sitt liv. Ännu en av dessa magnifika kvinnor, som märta Tikkanen, som Birgitta Stenberg. Dessa överlevare som alltid har försökt gå sin egen väg. Som har fått kämpa mot stelbenta normer. Som alla är över sjuttio nu och inte behöver hävda sej, som bara kan visa upp sitt avslappnade långfinger till dej, Mattias.
Tillhör Harriet det svenska, eller är hon för oborstad för din femtiotalsmoral?
Men det är ju så, Mattias, att man får ju göra vad man vill så länge man har ett svenskt namn, eller hur, Mattias?
Och du vet det lika bra som jag, Mattias, att skulle man gå efter intelligens och kunskap och hederlighet och alla andra floskler som du kräker ur dej, så hade du inte haft några väljare. En stor del av dina supportrar kostar ju bara oss skattebetalare pengar.

Mattias, är du inte nyfiken på livet? Är du inte nyfiken på världen?

Det är dimma på fönsterna och jag köpte lättöl av Teo igår. Han är född i Sverige men med grekiskt ursprung. Han har ett svårstavat efternamn och hejar på Grekland och Sverige i fotboll. Skojförsvarar dopade grekiska friidrottare, hävdar att Anja Pärson är dopad, och visst stavar Anja sitt efternamn konstigt.

Och så står dom andra där, sossarna och flera, och drar för gardinerna och skriver insändare och, kom inte och gör något konstigt, Harriet, gör inget som är annorlunda. Vi har det bra som vi har det. Det ska inte förändras mer nu. Vi lever faktiskt på femtiotalet, dom andra länderna som vi plundrat ska aldrig få komma ikapp. Vi stoppar klockan här.
Så, nu tänker vi aldrig titta mer. Det är ju inte vårt fel att det är dimma i våra heltäta hus.

Jag sitter i kolonistugan nu och försöker skriva en bok om förståelse. Jag försöker förklara varför vissa människor hamnar i situationer som dom inte kan hantera. Hur dom kämpar för att bli medvetna om orsakerna till det dåliga som händer. Försöker förändra framåt.
Jag lyssnar på lugna favoriter från en dansk radiostation.
Jag har börjat blänga på skåningar och danskar. Ja tycker inte om den sidan hos mej själv, så jag försöker göra något åt det. Jag försöker förstå. Jag försöker ta mej under och innanför.
Försöker du, Mattias?
Hur tänker du?
Hur dum och ytlig är du?

Gud, vad jag kan ogilla detta lilla självgoda land som tror sej själv om så mycket.
Kriget. Det välstånd vi fortfarande har kommer från Kriget, det andra världskriget. Då, när vi fegade ut men sålde järnmalm till vapen. Och efteråt, när vi tjänade pengar på återuppbyggelsen av det Europa som vi svikit och fjäskat för, och fick ett försprång.

Mattias, du vet inte ett skit.
Och det värsta, Mattias, du bryr dej inte ett skit.
Och det värsta, Mattias, ni är alldeles för många apor som försöker klättra upp i trädet utan att veta hur man gör, på riktigt.
Jag kanske borde sätta Märta, Birgitta och Harriet på dej så att dom kan ge dej ett hederligt gammalt svenskt kok stryk från femtiotalet.
Manegen är ju krattad. Byxorna har du dragit ner alldeles själv.

En blues från Landskrona

Vi tog den slitna Knivbaren i besittning strax efter öppningsdags, strax efter lunchtid idag, Thomas och jag. I Eslöv. En Hof och en dubbel lättöl. Satt i ett bås innan vi drog vidare till Malmö och LA.

Vi har gjort det sista nu. Var hos Helmuth och fixade innan boken ska gå i tryck i Gdansk på måndag, eller nåt.

Thomas bilder. Mina texter. Tillsammans ska dom göra något nytt och större. Göra ett plus ett till tre, måhända.

Officiell utgivningsdag är Första maj. Arbetarnas dag. Bo Widerbergs dödsdag.

Tommy Bergren: Vi har inga pengar. Vi har inga skådespelare. Bo: Skit i det skit i det, jag har lite film. Vi filmar. Det löser sej. Jag har en jävla bra idé.
Så ungefär, Bo Widerberg. Respekt.

Fjärde maj (preliminärt) blir det släppfest på Seglarpaviljongen i Landskrona. Jag läser, Thomas visar bilder. L.T. Fisk spelar, och sen när det börjar knöka på så kommer The Negatives, punk från allra första början, på riktigt.
Om någon är snäll och vill tälta i koloniträdgården så går det bra om man pratat med mej om det innan.

Sextonde maj visar vi bilder och läser i Röstånga, Stationshuset. Janne Rantala kommer att visa en film också, och någon musik.

Tjugosjätte maj är jag uppläsare tillsammans med L.T. Fisk på Teaterrestaurangen i LA, och nån sorts värd. Jan Sigurd, Anne Swärd och några till kommer också att vara med.

Jag och L.T. Fisk i Röstånga i april 2006. Våren var inte så som vi ville ha den, men ändå.


Och det finns blues och det finns blues. Den bästa är den som framförs med lätthet, som blottar sorgen men ser en spricka där ljuset tar sej in. Den bluesen spelar vi, grabbarna från Landskrona, vill jag mena melodiskt.

Komma till det gamla vattenhålet som nån annan men samma

Två ord i kvällen som blev dimmig ändå.
Två ord första dagen när man kunde sitta på bänkarna igen.
Pacifist.
Humanist.
Om jag skulle beskriva mej själv.
Jag tror att jag väljer pacifist först.
Därför kan jag förstå ungdomlig frustration och stenkastande, till exempel på Nörrebro, men inte acceptera det.

Grupptryck. Grupptryck. Grupptryck.
Jag litar bara på den som kan förklara sina handlingar. Den som inte gömmer sej bakom tomma slogans.
Jag respekterar alla som har ett djupare budskap.
Dom fjöntiga medlöparna har jag inget öra att låna ut till, oavsett färg på flaggorna.

När jag skulle bli utfrågad. När jag skulle behöva förklara varför jag inte ville göra lumpen med vapen. Jag blev så förbannad. Jag förstod inte. Jag förstår inte. Varför jag som inte vill döda ska behöva förklara mej. Jag tycker att det är skandalöst att inte dom som väljer våldet, att inte dom behöver förklara sej.
Och jag vet varför.
Det går inte att förklara.
Alla förklaringar är skitsnack.

Och kom ihåg. Ingen i Sverige har suttit i fängelse för vapenvägran dom senaste tjugo eller trettio åren, många skriver och säger det felaktigt.
Man hamnar på kåken för totalvägran,
Vapenvägran innebär att man gör något annat istället. Jag höll mej till hemtjänsten, och senare någon sorts sekreterare till min chef på Rosengård.

Jag längtar så efter Kjell Westös senaste roman, jag längtar efter att vara långt inne i den. Den ligger alldeles bakom mej. Av någon anledning har jag inte börjat läsa den än.

Vådan av att vara Skrake. Skrake är bara ett namn, för mej är det något helt annat.
"Är du skrake, din jävel?!"
"Det kan du ge dej fan på, vad ska du göra åt det?"
Och en svans mellan benen försvinner skamset och en ny sol går upp över dom där finska kobbarna som så många jag älskar älskar.

Vi hade möte med författarfotbollen ikväll, hos Pontus Lindh. Han hade en hund och bönor i köttfärsen. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar. Jag tycker så mycket om hundar.

Och så brinner bomberna på Nörrebro.
Och så sitter några svenska ungdomar och skriver slagord på ett lakan.
Och så äter jag en risted med det hele och Danne och jag svänger åt vänster, hamnar på Spunk, sunkbaren som snofsat upp sej och höjt priset. vafan ska man då där och göra.
Jag älskar Danmark som jag älskar Skåne, med en viss dos avsky.

Och så går vi på Istedgade och jag tänker nästan hela tiden på Dan Turéll, inte att han ska dyka upp. Men ändå. Den ensamme gamängen som grubblar i hans kriminalromaner. Den glade gamängen som öppnar upp ändå. Som tar ett glas till och säger vad han tycker. Jag går och letar efter honom. Och hittar honom nog. Och grubblar.


Och man är två gamla polare. Och man kan bara göra vad man brukar göra. Fast annorlunda varje gång. Fast fler är döda eller sjuka. Sorgen är större men inte svartare, för man har lärt sej att leva med den. Tror jag.

När katten är borta ...

Nu tar han chansen, Zlatan, när Allbäck är skadad. Nu kan han ju nästan, nästan nästan nästan vara säker på en plats i det svenska anfallet. Fast Rade har sett grym ut på träning. Och Elmander kanske hellre vill spela med nån från göteborgstrakten, med blonda slingor i det kontrollerade rufset. annars blir han kanske tjurig. Och Tobias, vad tycker Tobias, egentligen? Det får vi aldrig veta.
Fast han är ju lite fräck, Elmander, osvensk. Som vi säger.

Han är ett proffs med timing, Zlatan, vet när det är läge att smasha in i tomt mål, nu när Allbäck är borta, menar jag då, måltjuven.
Men vad säger Ralf och Glenn H? Vad säger Åby i sin solkiga himmel?
Och vad säger SVENSKARNA, gnällgubbarna i alla åldrar. Ja, idioterna.

Välkommen tillbaka, Zlatan!
Men till vadå?

Dolken från Malmö

En knivman smyger omkring på mina vägar nu, där jag brukar cykla, och promenera i mina präktiga gummistövlar som jag fick i julklapp.
Jag gillar att vara vid hamnen i Limhamn, bland hoddorna och båtarna, och minnas när det var färjeläge. Minnas min barndom och drämmarna då.
Jag tycker om att cykla ute vid campingen i Sibbarp, förbi Barnviken och upp mot brofästet, i skymmningen, på kvällen när det är mörkt. Att lyssna på musik och cykla och tänka fritt om saker som händer i böcker jag skriver. Eller, bara tänka på allt som är en givet, möjligheterna livet ger en.
I dimman, och på en sträcka finns inget ljus alls, det är en kittling, men bara för att jag vet att inget farligt kryper upp och hoppar mot min rygg.
Tills nu.
För en knivman smyger på mina vägar nu, hittills koncentrerar han sej på kvinnor med hundar. Hittills.