Då har jag fyllt fyrtiotre år. Jag stod i ett fönster en gång. Det är den enda gången i min barndom, den enda jag minns, jag tänkte på hur det skulle bli att vara jag, långt långt fram i framtiden så fjärran att den nästan inte fanns. Det var nyårsafton 1979, vi såg fyrverkerierna i Köpenhamn på andra sidan sundet, som att allt pågick längre och roligare i Köpenhamn. Och jag tänkte på 1999. Då skulle jag vara 30 år. Jag kunde inte förstå det, minns att jag tänkte på ett tvekande, tvivlande sätt, eller ett sätt: Det kommer aldrig jag att fixa, ingen kommer att vilja ha mej. En fru och något barn, lite vagt. Men jag minns känslan, att både vilja och inte vilja, eller, att vilja det, men också det och det och det, och man måste välja. Valfriheten står mej upp i halsen, kväver mej. Så hamnade vi i en krock, en krock mellan våra egna viljor och dom andras viljor, vi ville och vi ville inte, ta ett kvällsdopp, men vi ville, fast inte samtidigt, och vi skrek, stängde några dörrar, tystnad, lite gråt, jag och mina döttrar. Och jag hör den där rösten jag hört i hela mitt liv, stressad, otålig: Men det är ju bara att bestämma sej, vill du eller vill du inte? Det är så enkelt! Hetsigt, känns det som, och allt snurrar i huvudet och jag vet inte vad jag vill, och jag vill inte göra någon besviken. Ibland är den otåliga nästan arga rösten min egen. Och mer och mer känner jag: Jag vill inte. Jag vill inte förklara. Jag vill inte säga att det både är bra, och mindre bra, att vissa dagar, att andra dagar. Och man räknar och lägger på hög i huvudet, allt man måste eller borde. Och det får inte plats. Det handlar inte om något annat än just det, det får inte plats. När vi satt i soffan alla tre, visste vi att vi skulle bada. Jag sa det enda jag alldeles säkert vet: "Man ångrar aldrig ett bad." Tror jag.

Jag börjar känna igen mej själv. Jag har bott här i två år. Brassestolen på balkongen gick sönder förra veckan. Lite synd, men en stol från en mack inköpt för flera år sen, trettio spänn. Man får tacka för vad man fick, får. Två år i lägenheten och jag börjar kanske så smått känna mej själv i år 2012. Grillade hamburgare på spisen. Det blev trångt och rökigt. En av mormors gamla tallrikar gick i kras. En trasig tallrik på två år, tack för vad jag fick och får, och just innan det började regna igår började det blåsa, men vi hade hunnit äta grillad kyckling på stenarna vid havet, badat där ån tar sej in eller ut. Festivalen Godset i Simrishamn. Dipper var bäst, ett helt annat hjärta, och vi hastade till tåget när dom spelade dom sista låtarna. Janne och jag, vi träffas bara på Österlen numer.

Jag börjar känna igen mej själv. Dom här cykelturerna strax innan och strax efter mörkret. Bort till campingen och ut till havet, bron som lyser, kidsen åker skateboard, måsarna vakar över hugger efter resterna. Hon och han och han och hon. Han i bilen, hans låga festliga musik, stänger jag av min egen kan jag höra den, tyst dovt låter som Stevie Wonder den unge sprallige tokige, kunde allt, och jag flyger bak i tiden, tonårsdiskon och en annan campingplats i en annan stad, en annan oro. Men jag börjar känna mej själv igen, lugnet kommer kanske, långsamt långsamt, tillbaka. Och jag är hemma, har cyklat en halvtimme, cyklar förbi, måste cykla vidare, den här sången är bra, Sevilla med Mikael Wiehe och i tisdags när Thomas och jag var i Landskrona var det nästan för bra, jag tror att det var för bra, människorna vi träffade, verkligheten kan vara bättre än den dokumentära fiktionen. Vi får se. Vi får se och vägen går fram eller tillbaka, upp eller ner, ja ja, sånt visar ju sej, hur är vädret har du fått din kopp kaffe? Det tar vi i Ring så spelar vi imorgon.

Det kommer två böcker i oktober. MORD, som jag tjatat om länge, började som en följetong i HD för fyra år sen. Det var första delen, Mord i Borstahusen, sen har jag skrivit Mord på Möllevången (som var med i en annorlunda version i Till Killor with love) och Mord i Limhamn. Tillsammans tre historier bakade till en, en röd tråd av familjehistoria. Har man skrivit något man är nöjd med ska det ut. Det blir en liten upplaga. Sen är det romanen Men några timmar varje dag vill jag ändå leva. Den ska vara förlaget tillhanda i färdigt skick nästa fredag. Det kommer den att vara. Det är en kort roman bestående av olika sorters skrivande, ofärdigt och upphackat, kan någon nog säga. Kanske det. Men genomarbetad till så jag vill ha den. Det är upp till läsaren att förstå eller skita i det, eller bygga sin egen värld. Sen har jag rensat det mesta av värde ur gömmorna, kan koncentrera mej på den första av två(?) romaner om Pange, eller den sista romanen i min romantrilogi om människor från Landskrona. Den boken ska bli klar i ett första manus i början av nästa år (kan tidigast komma ut hösten -13, antagligen senare)och går under namnet På väg till Charlotta Anderson, och där, mina vänner, har ni den stora återkomsten av trollkonstnären Jonas Bergh.

Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen. Något år innan jag fyllde trettio satt jag i en bar, ett café, i Sesimbra i Portugal. Jag minns att jag skrev en sorts dikt på dom tomma sidorna i slutet av Jack Kerouacs På drift, ett exemplar jag lånat många år tidigare på gymnasiets bibliotek. Jag minns att jag hade feeling, en outsider- ensamhetsfeeling, en wannabee mystisk ung mans skapande feeling. Och att det var små öl. Jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar. Fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon. Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet, att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa. Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam. Och jag helt själv vid ett annat. Det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna. Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som stannade och tog ett glas. Jag tittade på tjejen ibland, ganska ofta. Jag hade inte en tanke på att gå fram och prata med henne. Hon tittade på mej någon gång. Musiken kom från en jukebox. Jag spelade flipper och önskade Passenger med Iggy. Hon tyckte kanske att jag var löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det. Men jag var on the road och jag minns i sängen sen, i rummet som jag delade med min syster, att jag önskade att jag hade vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit. Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen, läser gamla dagböcker.

Det upphör aldrig att förvåna mej. Att människor tror att jag låtsas. Att jag poserar. Om jag är trött och ledsen, så ser jag trött och ledsen ut. Om jag då har ett foto som visar mej så, och jag visar det fotot. Så finns det dom som tror att det är en pose. Det är det inte. Min kurator pratar ofta om detta att missa vuxenblivningen när alkohol spelar en så central roll från tonåren och framåt. Och så är det kanske. Jag lärde mej kanske aldrig att vuxet låtsas. Att dölja smärtan, säga att jodå, det är toppen, när det inte är det. När jag var väldigt ung, liten, en pojke, tyckte jag om märkeskläder och Lasse Berghagen. En enkel och bred och rak väg mot att dölja det som betyder något på riktigt. Vid ungefär 13 14 års ålder slutade jag intressera mej för märkeskläder, jag ville bara trivas och vara nära mej själv. Lasse Berghagen intresserar mej fortfarande som fenomen. Det är ett bevis på mänsklig fattigdom om man hela tiden letar efter en annans poserande, kanske ljugande. För att man känner sej själv så, måste alla andra vara likadana. Det är ett friskhetstecken att försöka hitta sej själv i det samhälle vars konformism håller på att kväva oss.

Vinter vår sommar. Kallare i vattnet idag, mindre salt än Landskrona. Mindre salt än på Koster. Vi var laglösa på motorvägen. Lastbilarnas dunkande strålkastare. Sjukhuset. Dikter, en kort del av ditt liv om du trycker ihop. Men hela ditt liv. Och, hund, bli varg. Varg, bli vänlig. Och han som trummade i bastun trummade överallt, på bord och trasiga bildäck, murkna bänkar som inte gick att elda. Och Lina, jag måste få dit något mera, så att det skrapar som jag vill, svider, Lina, orden. Lina, jag hoppas att du är för liten än. Regnet i havet, och du skrev så otydliga bokstäver när du var ett ännu mindre barn: "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar oss." Och då hör du bara trummandet i otakt och det är så olidligt hett i bastun, varm fukt som tränger sej in när du vill andas, när du vill öppna dörren, är den inte kvar. Bli björn. Björn! Bli mjuk! Kan man skrämma hårt till mjukhet. Kallare i vattnet och alldeles ensam på den flytande bryggan och det är som Lustiga huset, golvet som lutar, trapporna som rör sej skevt. Men det är mycket skönare då, ensam, när du dyker en gång till och aldrig längtar du efter någon som applåderar dej, som säger att du är modig. Man vet, helt enkelt, eller inte. "Ingen ängel ingen skugga/ingen taggig klippa stupar/ingen fårskock stilla betar/inga soldränkta terrasser".

Att förlänga sträckan mellan dalarna. Göra saker du tycker om, som gör dej lugn eller kanske glad. Cyklade till kuratorn och det smyger inte, men det ökar i behaglig takt, historierna fram till gråtandet, inte som detta regnet, som det riktiga sommarregnet som rensar bort det kvava, som får asfalten och gruset att ryka och lukta så himmelskt, som kommer från himlen som tar dej till himlen, och en halvkass men prisvärd lunch på Ölkaféet, gorgonzolasås, och skriva just dom orden som behövs och tycka att det regnar och blåser för mycket men cykla hemåt ändå och Andi Almqvist sjunger och du gräver dej uppåt och du penetrerar eller mosar skulden, ungefär som kuratorn sa, och du tycker dej se en regnbåge och du tycker dej ana en skatt och du kör en mjukare omväg och på bibblan i Limhamn ser du ett stort foto som skulle kunna böja sej runt som jorden som världen och det är 1921 och du saknar inte den drömda bondska fiskarfriden, du blir inte rädd av bilarna som sprängs, inte glad, men inte rädd, du lever mitt i det och det är inte avtrubbning det är bara vetskapen om hur hårt det kan smälla innanför väggarna, och för tio spänn kan du köpa tre böcker på bibblan och du köper Vredens druvor och Dylan i pocket och Hari Kunzru och Orhan Pamuk Den svarta boken och några till, i pocket, bara pocket, och Drömmen av Harry Bernstein och du hoppas att du glömt den tillräckligt för att lära något nytt, uppleva något nytt. Och det är självklart inte så att någon knäpper med fingrarna och allt blir bra, men kanske någonstans bakom molnen, skönjer du en sol.

Det är mej det är fel på. Det är ju som vi alla vet, vi som läser tidningarnas insändarsidor, bara att byta kanal om det inte passar. Och ändå känner jag mitt liv kramas ur mej av anpassning. Jag har EN skyldighet! Jag förstår inte varför jag bryr mej så mycket om andra (även om det inte märks) när jag känner hur jag gräver ner mej själv i något jag har svårt att klara av. Jag har en skyldighet att ta hand om mina barn. Att försöka måla så mycket mask som möjligt för att deras tillvaro ska bli dräglig. Jag låtsas inte att allt är bra, det vore att ljuga för barnen, för andra. Men man kan ju hålla det värsta borta. Och jag har blivit hyfsad på det, gjort som jag alltid ansett vara fel, jag har lyckats ha en fasad medan jag spricker inuti. Så har jag väl blivit vuxen då. Fy fan för det! Ja, där ser du, jag skulle försöka säga något positivt, berätta något roligt. Vi var inne i en klassisk Antik&Kuriosa-butik på stationen i Båstad. Elsa köpte två böcker om ridtjejer. Jag köpte en Sjöwall/Wahlöö som jag saknade. Och bums längtar jag mej till det gråa trista sjuttiotal som dom beskriver, eller, jag önskar mej kanske till den tiden när jag först läste Sjöwall/Wahlöö. Och en Stieg Trenter. Och då har vi femtiotalet som jag aldrig var i närheten av att uppleva. Och det var en fullproppad affär och det var en underliggande stress, sommartåg från Båstad, trötta och hungriga. "Här luktar gott", sa Anna och jag kände mej stolt, att hon förstod vidden av gamla fuktskadade hus där man säljer skitiga kaffekokare och hela Buster-årgångar inpaketerade i plastpåsar från affärer som inte finns längre. Och Elsa står och väljer bland dom begagnade böckerna och jag är så glad att hon läser och Anna sitter på tåget, lutar sej mot en kvinna eller tjej, 30 kanske, som först ser svartklädd och tuff ut men Anna bara lutar sej och fortsätter måla i sin målarbok och detta är när tåget passerar norr om Ängelholm alldeles vid vattnet och jag känner hur en lycka försöker krypa in i mej, upp i mej, men jag är orolig, hela jag vill bara en enda sak, luta mej bak eller fram eller stå eller ligga, men utbrista i ett: Livet är härligt, och mena det ut i varje fingertopp till dom rangliga benen med onormal känsel. Och då kommer det istället: Imorgon är det, förutom allt jag inte hinner, Landskronakarnevalen, min mage min mage, langos, skrikiga karuseller, "artister" som Joddla med Siv, Kee Marcello, och från under tången på någon norsk strand har man på största scenen lyckats gräva fram, som huvudakt efter Janne Music Show, Apopocalyps. Och vi fyller på med fylla och fylla och fylla och ungar som tjatar och farsor som slåss och man ska visst kunna åka helikopter en stund för samma pris som tar mej hundratals mil söderut. Och vadå, säger vän av ordning, byt kanal då! Jag kan inte, jag har bara en. Det är mej det är fel på.

Det är exakt så nu, efter månader av grubbel. Två steg framåt och ett tillbaka. Och lite trampande i luften där jag står. Det är så jag måste göra, för att hitta tillbaka till framtiden. Och då tror jag att oktober kan vara en intressant månad, för att klara det som ska komma sen. Jag talar inte i gåtor. Han, eller hon, sa det: "Varför kan du inte bara säga vad du menar?" Det är ju det jag gör. Jag minns det mycket väl, det var stora fönster, man kunde sitta ute också, titta på varandra. Och jag bad aldrig honom, eller henne, att sitta där och det är samma sak, samma människor alltid, som när jag simmade och det var inte som att jag nickade, kom hit, det var för att jag hostade och fick sötvatten i näsan, dök samtidigt, och det kliade i ögonen, men jag njöt. Och det var ju både han och hon, och dom trodde verkligen att jag bjöd in: Kom hit kom hit. Man kan missuppfatta allt. Jag åker väl för helvete inte till simhallen för att stå och prata vid bassängkanten. Jag reser mej upp och går.

Jag cyklar hem och det riktiga regnet ändrar sej till duggregn, som en tätare dimma, och jag åt två Quicky-burgare på Möllan och där kan man sitta i glaset och det pågår utanför, livet världen tragedierna och skratten, pågår. Och jag har gårdagens Kvällsposten och det är inte i den man läser om Jimmie Åkessons cyniska floskler. Det är retorik för utvecklingsstörda och visst, en röst är en röst, och gräver man ner ribban är det alltid en och annan som kliver över, och jag cyklar hem och jag har inte slutat bry mej, men det känns så meningslöst, människor och människor överallt och förbluffande många verkar så korkade, och du kanske sitter i ett fönster och tittar på mej: Idiot, cyklar i regnet. Jag ska hem till värmen. Jag tycker om att bli våt. Och i min enkla värld: Jag vill känna att jag lever. Jag får kämpa för det nu, att komma ihåg att jag inte bara lever för det jobbiga, jag lever för det andra också. Köpte jordgubbar igen, det är en konst. Och jag lyssnar på Ingenting, Medan vi sov, och det är dom tysta skriken, alltid dom tysta skriken. Dom andra är bara spel för gallerierna, muslimvarningarna, Jimmie, somalierna som knullar, våldtar och blir frikända, det är bara skitsnack och musskit och en mustugga, Jimmie, i ett världshav av drunknande möss, Jimmie, så lång och viktig är den tid du lever i världen.

Jag hann med tåget från Centralen. Åkte över broar med cykeln först. Det är alltid upptaget på toaletterna på pågatågen och jag vet alltid vem som ska hoppa av i Kävlinge. Det trodde du inte, att jag skulle av i LA. Jag köpte jordgubbar och åt och träffade Thomas och sen stod vi på bron över järnvägen, den gamla stationen, väntade på att någon varvsarbetare från sjuttiotalet skulle komma förbi, så att vi kunde prata och fotografera. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Den ende vi fick tag på var Jonte Sten, han mumlade något obegripligt, omöjligt att förstå. Och gamla Hjortens trä var förfallet men en restaurang hade öppnats i en arbetarbod, en stor trut speglade sej i kockens bil. Kocken skulle bygga ut. Arbetarmat. Stora portioner. Och vi höll fast vid vårt löfte, vi ska inte fotografera eller skriva om något som stadens styrande slår på stora trumman för. Inga husbyggen för dom rika, ingen karneval. Allt lättköpt och billigt har vi råd att låta bli. Vi har inget att förlora ändå, underbetalda kulturarbetare. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och jag badade i hamnrännan och det var varmast för i år, nitton kanske, och i solen sen försökte jag läsa min första bok av Torgny Lindgren, och skrev, och sen kom Windy och vi gick till Speakers. Och ja, jag såg en biljakt. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och ja, redan på tåget till Malmö började det komma tillbaka, tomheten och allt jag har slutat längta efter.

Uppvuxen i Landskrona, färgad. Lycka är avsaknad av akut olycka. Små korta stunder. Och du kan säga det igen och igen och igen, tuta dej blå i huvudet. När jag går hem i fåglarnas natt som blir gryning, när det är som vackrast och i den dagen som gryr nu ska jag bara sova oroligt och störas av solen och skratten från dom glada. Men i några timmar till ska jag snubbla runt och höra fåglarna sjunga sitt vackraste, otillräcklig. Och jag måste tänka på bra saker jag uppnått, några finns, men flyktiga, försvunna, en fras där, ett skratt där. Puff. Så. Borta. Otillräcklig. Och jag måste tänka att jag är inte sämst, jag är han som passade fel och orsakade 1-0-målet, men jag reste mej och vi kvitterade, nosade på ledningen och jag kämpade, ramlade, stukade, bet i det våta gräset, en halv pris snus upp i näsan och jag nös och det är med blommorna som med fåglarna, det vackra skadar mej, avgörande förlustmål på övertid. Och ge dom nu en fyndig slutkläm, ett galghumoristisk hopp för framtiden. Glöm det, allt jag består av är otillräcklighet. Så vann jag till slut på Lotto, tjugotvå spänn.

Ni provocerar mej, norrmän. Minns ni när ni lämnade min brorsa i slalombacken, ont i foten. Minns ni när ni vände er om i Oslo när ni visste hur mycket jag hade behövt er värme. Dyra tunga öl och en källare med ett galler som råttorna enkelt kunde forcera. Brydde ni er om råttorna, renare renare båtar och renare renare leenden i solen som skiner i havet i Strömstad, när ni inte ser mörkret, vaccinerade mot kyla och verkliga känslor. Ser ni inte dom trasiga skorna, dom trasiga liven, den långsamt lunkande sorgen, desperationen. Han, advokaten, som fixade loss pengarna så att hjälten kunde ge sej av på jakt i en sån gammal merca, kombi på vägarna och den drog sej mot skogarna och gränsen och redan väster om Karlstad var det omöjligt att förstå vad som sades. Köerna på systemet, det annorlunda systemet, att systematiskt falla genom samhällsklasserna utan minsta lilla brandman som försöker fånga, var en katt i år, eller en krabba ständigt fångad och islängd, tappar sina redskap, sina klor, sin möjlighet till försörjning, döda fiskar eller snabba räkor, ålahue, en orm som slingrat sej ner från dom torra sjöarna i norr. Hörru du, katten, bara ett liv kvar nu.

Det sjukhuset, det området, Pildammarna som frihet utanför fönstren. Jag minns dej blyg, nyfiken i vintras, en jul som försvann, en stjärngosse i luciatåget som gick vilse, och ett avstånd, älskade barn, eller en rädsla. Jag kände min egen skam. En skrattande eller skrikande unge i en värld komplicerad. En storasyster sträcker ut sej och skyddar, är bara ett barn. Och för fem år sen, du var så hal och lurig men vi fångade dej, när du hamnade fel, när du slutade växa, när din mamma åt en hamburgare och varje steg blev så långt och långsamt på grusstigen i parken, men vi fångdade dej som fågeln som höll på att falla ur boet. Vi ska släppa dej igen. Men att en liten stund få vara den som håller dej och ger dej trygghet, att klara det, kom ihåg det, skyddsnätet vi försöker hänga under dej osynligt. Att få ge min bit till kakan: Min högsta strävan.

Den har en alldeles enkel och självklar melodi, Kostervalsen, men med sin egen twist. Jag suger i mej luft. Jag suger upp krabbor från havets djup. Jag kommer alltid in från regnet. Så vill det sej att jag lyssnar på Anna o mej med Lalla Hansson. Att jag lyssnar på Lasse o Marie med Alf Robertson. Och det är samma dag som jag läser Åsa Linderborgs recension av boken om Lasse Stefanz. Och åskan mullrar och jag tänker på Elsa. Att känna smärtan av saknaden första gången på det sättet. Hon är nio år. Att gråta i en ensamhet bland alla andra, och jag kan inte säga förståndiga saker. Jag kan inte säga: Så enkelt är livet, så svårt. Du är ledsen för att du har haft det så roligt. Det här kommer att bli minnen för livet. "Du kommer att vara ledsen ett slag", säger jag, allt blir snusförnuftigt och inte stort nog, jag blåser plattityder som buckliga rökringar, men jag berättar inte, inte nu, om min kompis i Stockholm som jag nästan aldrig bott i samma stad som, som jag längtat efter och saknat, varit förbannad på, och så vidare, upplevt och lärt mej med, av, antagligen ska åka och besöka om några veckor. Jag berättar inte att det bubblar i mej av vilja att berätta allt som vi delar, Elsa och jag. Hon har en egen smärta, ett eget liv att upptäcka. Håll dej undan, Jonte, blås ut luften någon annanstans.

Ja, du fattar.

Undrar du varför ingen knullar eller knarkar, säljer sex säljer droger, i närheten av Tallriken i Pildammsparken i Malmö längre? Man har stängt den offentliga toaletten. Så var vi av med den skiten. Jag städar också så tills golvet blir ett tak och rasar ner hos grannen, sopar allt tungt under mattan. Då kan man tänka sej att Lukas Moodysson smyger i kulissen och pratar om tevekvällen: "Sedan ett program om pianisten Glenn Gould. Jag hör ingen värme i hans spel, jag hör bara precision." Och du behöver inte vara smart för att förstå, och du behöver inte vara onormal när du fnyser, tyvärr. "Men värmen kommer i hans andra inspelning av Goldbergvariationerna, ett år innan han dog." Och just där, förstod du inte, du som stänger och förbjuder, du som tror att du är odödlig eller åtminstone: Min död är långt långt bort i tiden fram och fjärran, när mina monument är färdigbyggda. "En vän berättar att vid begravningen började väggarna i kyrkan sjunga." Då kan du inte hålla dej, då gapskrattar du, då skriker du: "Dumheter, maken till naivitet! Att du bara vågar, ifrågasätta, vän av ordning ..." Då står jag bakom trädet och sniffar mot den ihåliga stammen: Vittring.

Mer och mer ofta och längre och längre stunder tänker jag: Jag orkar inte mer. Känner jag det riktigt djupt, jag pallar inte. Så kommer korta stunder av glädje, eller frid, eller kanske ro. Ofta ensam. Jag tycker mer och mer att det är jobbigt att träffa människor. Korta stunder av ljus, en sång, en bok, en teveserie, en cykeltur. Simma. Allt som kan ta mej bort en stund. Vad hette nu det jag använde förr. Alkohol. Just det, alkohol, min gamle döde vän.

Det är bara att titta utåt eller uppåt, inåt givetvis. För att förstå sej själv och omvärlden, men ändå. Jag märker det ofta. Dom man borde känna, dom som borde förstå dej, dom du trodde att du kunde säga självklarheter till, med bara en nick. Så fungerar det inte, missförstånd. Vi är gjorda för missförstånd. Och nu tänker jag mej en cykeltur, en tågtur, en busstur, och en promenad. Det blåser men blåser ljumt.Ett moln passerar, flera kommer att passera under dagen, samla sej och trycka på när det blir kväll och när mörkret fallit är du helt inlåst och det som kunde vara fluffigt är gråsvart sörja att krångla in dej i. Men nästan varje natt har du nystat upp det värsta och känner en kraft och att detta ska nog gå bra, men det är sent, för sent, imorgon är en dag till som du tvingas att vakna upp i.Så jag går när cykeln är punkad igen, och är det inte lite kvalmigt och, plötsligt är det inte alls så, att gå från jordgubbsstånd till jordgubbsstånd och, oh, vad spännande trevligt vad gott det ska bli. Svett bara, och hela tiden tanken, på ytan ja, men undertill, är alla jordgubbar skämda.

Och jag är ju i den åldern. Det har jag varit länge. För fjorton år sen var jag i Göteborg, skrev i min skrivbok, dagbok: "Kellys bar. Vackert väder, dofter. Oro i huvudet. Traskat runt idag. Druckit lite öl. Jag är rädd." Det finns glädje i dom där gamla skrivböckerna också. Det finns drömmar. Det skrivs om böcker som skrivs eller ska skrivas och det skrivs om ett annat liv, samma människa, samma människor omkring mej, några nya, men ett annat liv. Att hitta den där fåtöljen som Claes Hylinger verkar ha rotat sej i. Att kunna vara trygg och nöjd, att komma fram. Och exakt så ser det bara ut när det är slut. Så har jag genom åren läst författare i min egen ålder och det kan vara svårt att vara ärlig i den läsningen, men Per Hagman och Lukas Moodysson, det finns ingen svartsjuka där, det finns bättre och sämre böcker, men det finns alltid ett lager av genialitet eller briljans eller båda. Och jag är ju i den åldern när jag tänker att det fortfarande är ett och annat som inte är gjort, som borde göras och jag är fast, jag har två barn, jag kan inte bara dra. Jag får vänta tills jag är några och femtio. Och det är omöjligt att känna orättvisa över det, jag lutar huvudet bakåt är trött. "Jag ska raka mej", säger jag till Anna som sitter på mej mittemot mej. "Vänta, sitt här", säger hon och springer iväg som hon gör, dunsar lätt och mjukt, kommer tillbaka med en träkloss, sätter sej tillrätta på mej igen och tittar på mej och börjar stryka klossen försiktigt mot min kind, och ibland kan jag känna att jag bara vill gråta, av lycka och sorg. "Glöm inte att det sitter en kvinna på dej, pappa", säger hon, fyller fem om några veckor. I december 2001 skriver jag i dagboken med vinröda pärmar: "Det dog fler människor av AIDS än av terrorism den elfte september, och dom dör varje dag. Eller? Terrorism, vad är det?" I den åldern, snart fyrtiotre. Kuratorn jag träffar en gång i veckan antyder att jag på många sätt är ett barn.

"Det är mycket vanligt." Jag har hört det många gånger, terapeuter, läkare, "sakkunniga", och en nykter alkoholist som för mer än elva år sen sa nej, du kan inte vara här, och hon ville prata med bara Johanna, ville få iväg mej till sjukhuset innan jag skulle få dille. Jag drack några öl till först. Johanna väntade. Hade jag druckit vad jag drack på en dag då idag hade jag dött. "DEt är mycket vanligt." Jag har hört det av Toni Holgersson. Hur första fyllan är underbar, tar en till dit man vill vara, till trygghet, till styrka, till inget dåligt samvete, till briljans. Men: till ro, här är jag fri. Och då vet man att man är körd, egentligen redan då, sådär tretton år, och man är redan körd, man kan aldrig leva normalt. Det finns där som ett rop eller viskning hela tiden: Alkohol. Jag läser ett skrämmande reportage på www.landskronadirekt.com. Erik Rantzow är femton år. Verkar vara en trevlig pojke, bor granne med LA:s starke man Torkild Strandberg. Erik ska bli politiker. Lite skola till och sen är det på dom politiska uppdragen, uppdragen som en späd morot, har aldrig sett något annat. Och karriären är spikad, så länge han inte bråkar för mycket med Torkild så är manegen krattad. Det är skrämmande. Det är sorgligt. Inte först och främst att Erik Rantzow har hittat sitt kall, inte att han antagligen är fast för livet. En ideologi och håll fast vid den håll fast vid den alltid, kan jag tänka mej att Torkild har sagt vid köksbordet. Och det är små pojker som inte förstår att en pusselbit måste hyvlas om och om igen för att passa i verklighetens pussel. Har man aldrig sett verkligheten i verkligheten kan man aldrig förstå. Alltid alkohol. Alltid politik. Jag vet inte. Jag är i alla fall nykter nu, har varit det mellan varven, sett något annat. Kan inte du göra det också, Erik.

Det är likadant varje gång. Men det är olika varje gång. Som idag när vi träffades redan i Malmö och det var söndag i juni. Vi skulle få märka det. Och ganska tidigt, 10.38 mot LA. Så vi möttes på tåget och Thomas satt där jag ville sitta och vi tog en annan, längre väg än jag hade tänkt mej. Men en bra väg en grå söndag och på Timmermansgatan träffade vi Bengt och Thomas började prata och sen jag och vi hade aldrig sett honom förr, 63 år, bilmekaniker. Han var lite tyst först, lite stängd, men det var okej att fråga lite och fota lite. Det var ju inte gårdar där på baksidan av husen på Timmermansgatan där man besökt så många lägenheter, det var som en park och mycket finare än jag hade tänkt mej. Han skulle cykla till ÖB, Bengt, köpa billigt rengöringsmedel i alla fall, kanske något annat. På några foton hade han ciggen i munnen fast han kanske inte var den typen, fast han kanske blev sej själv så, upp på en högre höjd med en cigg i mungipan. Och i vårt samhälle, Sverige, västvärlden, var han stolt över att han fick nytt jobb när han var över sextio, han skulle gärna jobba till sjuttiofem. Det året av arbetslös var det värsta han varit med om, deprimerad, piller. Så kan man lära sej något om hur gammeldags blockpolitiken är, det finns sketna arbetare som vill arbeta, för varför annars ska dom leva. Det finns ensamma tysta män som inte är lagda för alkoholism, som har sin ensamhet att bära och dålig kontakt med barn, allt det där är försent, det får yngre generationer göra bättre. Men det kommer alltid att finnas dom som kommer att fölora livet den dagen dom förlorar jobbet, oavsett ålder.

Vi åkte inte tåg. Vi åkte inte till Köpenhamn. Bil över den skånska prärien istället och man vill höra på den perfekta radiokanalen, svår att hitta. Men så hör vi en osannolik dansbandsaktig popdänga från antagligen 70-talet, sången handlar om en maskot av något slag och musiken låter och tystnar taffligt och då är han där, Carl P Herslow, Skånepartiets starke man som är så farlig eftersom varje hyggligt normalfuntad människa tror att han är ett skämt. Han är inget skämt. Tanten som gaggar om en tavla är tillbaka från sjukhuset och i luren och Carl P tycker synd om henne och hon är så klart ensam och vill prata och Carl P använder förnamn och man kan ju gå till ett galleri, vilket som helst, så ramar dom in tavlan och det tycker tanten är fantastiskt och Carl P säger att tanten vet vad som gäller och hon verkar spröd och vilsen och Carl P börjar skrika klagosånger om Ilmar Reepalu: "Du har det klart för dej, Anna-Greta, att hela Malmö förstörs, du vet att det är den där Reepalu som krossar hela Malmö." Och just då, just nu, gör Danmark ett-noll mot Holland och Ralf Edström säger att det är bra för matchen. Jag tycker att det är bra för Danmark. Jag hejar på Danmark. Jag kan inte ha kriterierna att bara hålla på väl fungerande demokratier utan rasism. Då fanns det ingen. Carl P mös rasande och vi närmade oss Sjöbo och det blev störningar och sen försvann Carl P och det där myset är farligt. "Säger du det, Carl P, är dom så jävliga, muslimerna?" "Om dom är! Om dom är!!!, det är bara förnamnet, du skulle bara veta!!!" Och Holland har slutat sopa rent utanför dörren, Danskarna också. Sverige? Här är det skitigt värre, mycket under mattan i mysform.

Under en kort period i mitt liv, sista tiden i radhuset i Limhamn, betalade vi teveavgift. Jag är ingen skolkare. Jag är bara någon som prioriterar. Så låg telefonen vid teven en dag och Elsa och Anna såg på barnprogram och det ringde, Elsa svarade och jag kom och tog över. Stod just vid teven och kunde inte ljuga. Så sen ett halvår eller så betalar jag teveavgift. Nä, jag säger som Aspen: "Vem fan vill betala tv-licens med mögel som loreen i rutan, gapande i nån sångtävligen. Ush nej tack... börja sända svenskt program om sverige förr i tiden eller nåt intressant. Trädgårdsprogram är intressant egentligen mig själv. Men inte nå lilla-sportspegeln där det är bara en massa Araber och turkar nuförtiden, såg lite av ett program hela studio inkl programledare var blattar... va hände med det programmet egentligen?!. ush! betalr inte för sånt mögel!" Skämten i min del av världen blir allt mer skämda, skrämmande och bortskämda. Det värsta är att skämten inte är skämt längre, det är djupaste puckade allvar.

"Istället för att klaga på vad de inavlade mongokulturella fårskockarna leker på nationaldagen så kan vi nationella istället skapa vårt eget nationaldagsfirande i alla kommuner runt om i Sverige. Ett firande utan blattar, negrer och självhatande vänsternötter." Erik, skrev detta, Erik, för övrigt ett stolt kunganamn. Det framgår nu att det var väl samma sak. Gentlemannen i Malmö som antagligen karvade in ett hakkors i sej själv, Arnold heter han, tror jag. Och donnan i Gnesta, som antagligen fjuttade på sin egen lägenhet. Jag vill också vara martyr! Det är det nya på sd:s utbildning, martyrskapet. Det finns ju en del andra politiker i Sverige i Världen som råkat illa ut, men dom hade väl sej själva att fylla. Eller ... så dåligt som sd kan sin historia så har inget annat i historien hänt, mer än massinvandring och slut på plåster i sd-godkända plåsteraffärer. Där jobbar ju en blatte, men han är sjyst, han är jävligt sjyst. Och på en sd-sida vill en dum jävel från Iran smöra in sej och skriver att hon/han flaggat svenskt från balkongen i mer än tjugo år. Fatta en sak! Vi ska inte ha några nya svenskar på nationaldagen! Det ska bara vara vi med samma pappa från Listerlandet till och upp mot Ronneby och där och några har samma mamma också och kommer man långt borta ifrån, kanske man bara är kusiner. Det är alltså såhär: Det räcker inte med flaggan, folkdräkter (svenska) och nationalsången och kaffe med dopp och att man reser sej upp i bussen för ariskt svenska sittande åldringar som har byggt upp landet. Det finns givetvis en rätt att hata. Och nu får vi inte kladda ner flaggan med negerbollar längre. Vart är vi på väg! Jag bär ner mej till sjön. Jag säger som Svensk: "Tragiskt att vi inte ens ska kunna ha en dag på året då vi firar Sverige. Nä, även det ska de förstöra och göra om till ett hopkok av alla andra länders firande." Tragiskt var ordet, sa Bull. Och ni vet vilka som kryper i vassen med sina sugande koftor. JA! Kulturmarxisterna. Och vem var nu svensk? Den med svenskt medborgarskap? Svara, bara en gång, vem är svensk? Albansk dans har jag sett några gånger, den är mycket välkomnande, man blir indragen ... ja, och stampad på och naken utan tillhörigheter är du när du stiger ut i världen igen, den nya världen.

Ett elskåpsregn i drömmen i sömnen som snurrar, och utanför, det rasar och dör. Du klättrar så högt och det är som gelè, och du klättrar och klättrar för att få se, det gröna nu på våren. Det sköna mellan såren. Och det rasar eller ramlar och igår var det vingligt, köksbordet i rök och Jenga, det finska spelet, klossar som byggs upp och en och en tar du dom försiktigt och lägger dom överst, och … ”det är som livet”, säger hon och det kanske inte är meningen … ”host”, men hon blåser röken i ditt ansikte och tornet svajar och huset svajar och fönstret är öppet och du vill men vågar inte chansa, att det skulle stå några brandmän utanför och fånga dej studsande skönt i ett segel när du landar, flyger bort. ”För jävligt”, säger du och du drar ut den sista klossen och det exploderar och faller ner på golvet, ”livet är för jävligt, eller?” Och hon ler och det kanske inte är meningen, men hon liknar en varg och du vet inte om det är livet som försvinner. Fönstret, det öppna. Du vet inte om du hinner. Vem som vinner. ”Det är upp och ner”, säger hon och efter åskan kommer en blixt till och en blixt till och du fyller inte år och du vet inte om det är det sista fyrverkeriet, du dör och utanför, bilar som kör, alla till dej, alla vill hoppa upp och ner i brandmännens luftslott i uniformer.

Min kompis, den unge och begåvade författaren, berättade en fin historia från en av krogarna på en tvärgata till Istedgade, goda glada Vesterbro med dess mytiska och alldeles verkliga historia. Det finns kvar. Men vi var i Malmö och jag kommer att sno den där historien om kvinnorna på barstolarna och rasslet från maskinerna och en tjock dansk, kan man tänka, med uppknäppt skjorta och cigarr och mycket mer, jag måste prata med upphovsmannen. Vemär upphovsmannen? Och det fullt vanliga osannolika och den enda kyrka med heltäckningsmatta, för kanylerna och glasflaskorna, det ska vara öppet för alla men tyst för eftertanken att höras, i en kyrka. Men vi var i Malmö för att prata med varandra, samtala och på Skolgatans Ölcafé spelades bidrag nummer ett i melodifestivalen just som vi steg in. Men, låt oss ta Cypern, den moraliska segraren. Det är ju inte melodierna som tävlar längre. Och Cypern hade helheten och löken på laxen, romen på russinet. Och ett evigt glatt lalalalallande, oemotståndligt. Men nä, svåra Sverige skulle vinna och ta oss tillbaka till Burroughs och Lou Reeds skräckbilder om ett iskallt land med kyrkogårdar mitt i stan, sprit och sprit och isbjörnar och världens högsta självmordsfrekvens. Jag åker hellre till Cypern, och jag vet att min kompis, den äckligt disciplinerade kundinformatören, följer med, i teorin, mina vänner, i teorin. Nu vet jag ju att Percys underhuggare ser till att vi får spektaklet i Malmö nästa år. Lita på att Turning Torso och dom fina kommunikationerna till Hyllie spelar in, betydligt mindre än allt det som sker när vi inte ser. Det var nämligen så att vi kom att prata konspiratoriskt bakom kulisserna igår. Och en viss metallarbetare hade också ett ord med i laget, och irländarna, kunde inte mer än skratta åt dom två eländen i konstiga kostymer. Ja, en rapport från verkligheten kan se ut hur som helst. Min cykel är snodd, blåsor under fötterna, och ändå ett oförklarligt leende på läpparna och i sinnet. Det är inte lätt alltid att vara svårmodig poet. Men den relativa fattigdomen består, ramarna härmed söndersugna.

Simmade 1200. Simmade 1800. Simmade 1200. Simmade 1600. Badade i havet på kvällen, femton eller kanske sexton grader. Vinden var kallare men fortfarande sommar. En veckas första fyra dagar kan se ut så. Kan verka tråkigt. Simma fram och tillbaka. Men hade det inte varit för kroppens trötthet och sug efter sött hade jag simmat fortfarande, någonstans i norra kanalen. Sex bänkar. I dagens moderna datorspråk refererar man till orgier i solnedgången. Men jag pratar om sex bänkar fördelade två och två mellan Limhamns småbåtshamn och hoddorna i Sibbarp. Dom är i alla fall borta nu, bänkarna. Jag flyttade till Malmö 1994, sen dess har jag cyklat till dessa bänkar under utesäsongen. Jag har sett bron bli till i stillheten i solnedgången, jag har skrivit delar av böcker där. Jag har fått tillbaka lugnet som jag eftersträvar men så lätt tappar. Nu är bänkarna borta. Vad händer då med mitt liv? Inget särskilt. På lekplatsen vid stadsbiblioteket i Malmö är det sagotema, eller nåt, bänkarna är obekväma och står i sandlådan. Kan vi inte bara konstatera att föräldrar vill läsa en tidning och barn vill leka. Kan vi inte bara låta det ske, utan sand i skorna. Malmö stadsbibliotek var annorlunda 1994. Nu har jag en självklar plats där. Vi måste anpassa oss i dagens snabba samhälle. Och det gör vi, annars dör vi. Men välj! Välj dina strider.

En svarvare tog upp metallbit efter metallbit vid vårt bord på krogen. Det var fotboll på teven, tror jag. Han satt inte vid vårt bord egentligen. Inte kvinnan i rött heller. Och metallbit efter metallbit upp på bordet. Någon försökte passa ihop bitarna men fick veta att det inte gick. Det var surrealistiskt och jag och en kompis tittade på varandra och skrattade, som att en salongskvinna från överklassen plockat fram minkboor, räv- och loditon och bara fortsatt, fyllt bordet. Senare böjde sej kvinnan i rött över mej och skällde mej för att håna arbetarklassen, dom som byggt och byggde vårt samhälle. Där och då kände jag mej trött på delar av Möllevångens kvasiradikala och humorlösa befolkning. Men ändå, jag undrar vafan det ska vara för mening med det här. Vad är det för ett liv att vara nöjd i, att låtsas vara nöjd i. En damm med trasig fontän, godispapper, och en smutsig ballong ovanför torget. Eller som Britt-Marie, 73 år, sa: "Det var ett trevligt ställe tills dom bombade." Men pizzerian och spelbutiken finns kvar. Nya ägare. Något som alltså brann. "Ta det med Lasse, han tränade en månad i öststaterna när han var femton. Världs- och europamästare." Så. Inga pengar, ingen alkohol. Kanske finns en nergrävd nyfikenhet. En massa. En jämnare, gråare, tråkigare massa. Bibblan är stängd och i tre timmar ligger jag i badkaret och läser Vänner för livet. Per Hagman. Tack så mycket, du räddade mej den här gången.

Lika lång väg tillbaka. Snön smälter grusvägen blir mjuk och svårforcerad. Tillbaka till Vollsjö i tanken. Lappsjukan, ensamheten. Då hade jag ett bibliotek och en affär i alla fall. Även om bibblan oftast var stängd. Köpa tidningen. Gå längs ån. Gå på banvallen. Som nu på våren, dom nya ljusa löven. Jag hade min egen pub, nu har jag bastun. Jag är cykelvillig. Då kunde jag cykla till Sjöbo. Gå på Gondolen och cykla tillbaka, den tunga uppförsbacken. Då kunde jag sitta i Vollsjö och tänka: Jag vill någon annanstans, men det är inte värt det. Inte Sjöbo. Nu har jag ingen affär, ingen tidning. Biblioteket finns också i Sveg. Tjugofem minuter dit, mer än trettiofem hem. En lång seg sugande backe. Jag fick ont i ryggen sist. Jag skulle nog må bra av att besegra backen igen. Jag har gjort den till ett monster. Jag kan gå på Svegskrogen och dricka en läsk. Eller Björnen eller Mysoxen. Läsa tidningen som finns på nätet men inte är samma sak. Men. Är det värt det? Jag går uppför trappan och sätter igång bastun igen, plockar den fjärde boken från biblioteket.

Det är inget annat än april, baby. Vi trodde att det var våren. Sen trodde vi att det var vintern. Sen Norrland. Det är aprilväder, baby. Sa hon till slut. Och då droppade snön överallt. Ibland kom den som bomber från taket, ner på verandan där vi satt. T-shirt, långkalsonger. Ibland tog jag på mej gummistövlarna och gick ut i den tunga snön, luftigt vit. Men först: Malmö. Serviceledare. Redan där kan det bli snett, eller nytt. Första klass. Tåg mot Stockholm, sen Sveg. En blåsig tisdag. Lämnade barnen, badade, packade. Tog en taxi när det blev bråttom. Köpte två biografier i pocket, Kajsa Grytt och Gösta Ekman. Avgång 11.13. Ankomst 21.20. Serviceledare=konduktör, tror jag. Hässleholm. Jag åker åt fel håll. På flera sätt kommer Norrland redan i Hässleholm. Min myt om Norrland, allt som inte är västra Skåne, Österlen eller Göteborg. Min myt: Snörpheten. Granskogen. Och dessa röda trähus. Arlanda och vidare norr. Lyssnar på The Fine Arts Showcase. Det är så sorgligt vackert. Telefoner telefoner. En annan typ av första klass. Andra våningen, och telefoner. Vi ska passera Prins Daniels Ockelbo, Lill-Babs Järvsö. Och Per Perssons Bollnäs. telefoner. Grått väder. Just nu fruktansvärt fult på det här fjället, eller vad det är, utanför Uppsala.

Den trettonde björnen

Det är fredag. I onsdags simmade jag 1200 meter, igår 1600. Och det är en småkall vår att cykla i.
Jag hade glömt sitthandduk till bastun igår. Satt på mina badbyxor istället.
Och någon hade kletat tuggummi på bänken i värmen och mina badbyxor blev kletigt. Vilken värld är detta.
Och riktningen, har vi någon riktning.

Jag har läst Douglas Coupland för första gången på flera år. Hej Nostradamus.
Det är något med Douglas Coupland.
Han kan ... vara en röst för många.

Det är fredag och jag lyssnar på Frida Hyvönen. Hon är mycket bra. Den nya plattan verkar slå den förra.
Frida Hyvönen sjunger om björnar. På tisdag sätter jag mej på min plats i första klass-vagnen och dunkar mot björnarnas land Härjedalen.
Dom mörka nätterna i Hennings hus. Vem bankar så hårt på dörren då. I björnarnas land.
Jag skrämmer upp mej själv.

Moderater är råa. Folkpartister sluga. Sverigedemokrater verkar vara rakryggat okunniga i flera fall. Det kanske inte hedrar. Det kanske ... sossar är, ja, det vet vi inte, tror jag, eller ... Och inte KD och inte Centern. Vänsterpartiet kanske äntligen är på väg att få ut brödet rättbakat.

Det är fredag och jag är en dag nyklippt av ny frisör.
Sen spelade vi Jenga och åt glass.

Och det sjuder i den politiska grytan, såvält lokalt som globalt. Men jag hör inte det tydliga kloka klara rösten som ska stiga upp ur en vulkan eller åtminstone en skorsten.

En dag måste du betala

Ibland passar dom långa sångerna bäst. Too close to heaven med Waterboys- Och en solnedgång.
Ofta passar Claes Hylinger. Om och om igen. Läste Ett långt farväl och ville till Helsinfors, Åbo och Göteborg.
Tog på mej den gamla varvsarbetarjackan och den var skön i vårkvällen.
Simmade 1200 tidigare. Det går långsamt snabbare och längre. Satt på en bänk sen. Läste Hylinger, igen. Främmande land och jag tänkte på Kvällarna på Pärlan som jag ska läsa sen och jag ska besöka Paris och London och ner till Antibes och det finns något som Evert Taube kanske inte startade, men ändå.

Tender is the night med Triffids. Och det är så det känns. Som att mycket är möjligt. En regnigare och blåsigare dag hade jag bara sett problemen, att allt kan vara gått åt helvete om bara ett par månader.
Men jag väljer den ljusare vägen idag, eftersom det var den som kom till mej.

Det lilla livet

En swimmingpool.
Det kommer alltid tillbaka till det.
Jag minns för mer än 30 år sen en resa till Spanien. Jag minns att jag hade en röd T-shirt. Jag minns några tevespel i ett kallt rum med pingis eller biljard. Klinkers.
Jag tyckte också då om att vara barfota.
Jag minns att mamma tiog tiden, att jag var tvungen att vara uppe en viss tid mellan baden.
Jag fick så ont i öronen.
Jag minns Rinomar och Alvedon, kanske näsdroppar.

Nu ligger Anna i soffan, sover ibland, vaken ibland.
Jag skär äpplet i bitar och hon äter, jag tjatar, hon äter. Sen somnar hon. Sen, efter tre timmar, har hon ätit ett äpple.
En vanlig förkylning, snor, hosta, feber.
Igår när Elsa hade lagt sej i sängen fick Anna ligga kvar i soffan. Jag såg hur hennes lilla hjärta slog fort fort.
Idag är hon bättre. Åt ett kex också. Två halva glas äpplejuice och ett halvt med mjölk.

Och swimmingpoolen kommer tillbaka.
Imorgon är det torsdag och då badar vi. Men inte Anna imorgon. Badförbud. Barndomen är en plåga.
Men hon har blivit lovad en glass ändå. Någon måtta på smärtan får det vara.

Fragment till en skiss

Landskronas höger- och skumbruna politiker. Öka spänningarna. Monument. Vi smällde den första atombomben i Landskrona när verkligheten till sist så krävde.
Monument över den totala trångsyntheten och egoismen, oförståelsen.
Bygga bort problem.
Landskronaborna har kunnat håna Malmö nu ett slag. Skönt att inte alltid vara värst. Lyckades man bygga bort problemen i Malmö, Torkild? Men du kanske har den hemliga trollformeln.
Kognitiv beteendeterapi? Nej tack, vi knallar vidare på den minerade vägen vi alltid gått.
Och i talarstolen stod i veckan sd:s ordförande i väst och allt. Skällde på sossar och invandrare. Som ett uttuggat dåligt skämt orerade han (och man kunde se hur han mysande klappade sej själv på axeln titt som tätt, där satt den, gycklaren) om var Lill-Olas gränser låg. Sakliga argument biter inte på den mannen, han hade pratat med gamla släktingar som bott länge i Landskrona. Riktiga landskronabor, får man förmoda, med huvudet på skaft.
Där finns något att snubbla på, låtom oss sålunda göra.
Få vill flytta till Landskrona. Det tycker Torkild bevisar att satsningen på bebyggelse av norra Borstahusen är bra.
Knall, pang på den gamla uppsprängda vägen.
Som Torkild säger: "Den negativa bilden är en spegling av verkligheten."
Som Kalle Berggren ungefär skrev: "Sex år med Torkild. Vad hade hänt om han var tränare för BoIS."
Vad hade hänt med verkligheten då, Torkild.
Verkligheten är att dom som har det sämst i samhället mår dåligt och du skiter i dom, det mullrar tiilräckligt länge, det har du också hört. Men du skiter i vilket. Men du vet att det kommer att explodera. Och inga murar är höga nog för att skydda ditt fort i Norra Borstahusen, Torkild. Men för all del, mura in dej där du, och ta den där nickedockan från sd med dej.

HD - söndag

Nils Schwarz recenserar Lukas Moodyssons senaste bok i Expressen och berättar en historia: ”En kvinnlig norsk filmregissör har hört av sig och vill att han (Moodysson) ska skriva manus till en spelfilm om flyktingsituationen i Europa. Moodysson är tveksam, han känner att han lever alltför långt från flyktingarnas verklighet.”

Det tar tid att lära känna en stad. Kristian Lundberg har skrivit sitt Malmö länge, likaså Fredrik Ekelund.
Jag skriver om människor i min närhet. Men friserat, förfulat. Jag skriver om det jag ser, innanför och utanför mitt huvud.

Jag har bott i Malmö i nästan tjugo år. Jag skriver om invandraren i närbutiken, han som alltid pekar på mina hörlurar när jag handlar tidningen eller yoghurt. ”Vad lyssnar du på?” Och redan där kolliderar vi inte, möts vi. ”Bra musik bara ...”, säger jag och dörren pinglar elektriskt och jag cyklar till Kockum fritid där jag simmar, nära Västra hamnen. ”Nä, det är inte många gamla kockumare kvar nu”, säger en gubbe i bastun och någon snurrar en handduk och luften snurrar och svetten snurrar och blandas. Men det verkar han inte märka. Han som brukar ligga längst upp, den tjocke mörke som alltid bär svart T-shirt och i vattnet plaskar han som vore han i nöd. Han kanske är i nöd. Eller, han kanske har något att dölja. Jag har råkat se ärret en gång, alldeles rött från midjan upp över magen och bröstet. Jag tänker bara på krig. Han kanske har anlag för yrsel. Han kanske har ramlat från en stege när han rensade stuprännor, oturligt ner på en tunna med vass och rostig kant.
Men jag kan bara tänka på krig och vet ingenting och jag borde kanske inte skriva om mannen.
Jag menar: Det finns redan alldeles för många författare som berättar dåligt om saker dom inte känner till.
Jag menar: Jag kan ju skriva om kvinnan som aldrig simmar, bara står stilla vid den grunda delen av bassängen. ”Det är ju inte demokrati”, säger hon på bred malmöitiska, ”att dom är med i riksdagen, så får dom ändå inte vara med och bestämma.”
Jag menar: Jag är en lat författare. Jag gräver där jag står och skriver om det.
Jag skriver om alkisar och knarkare, om deras läkare. Jag skriver om entreprenörer och en cykelhandlare med halsen avskuren.
Jag cyklar mot Möllevångstorget och jag kan skriva om när jag blev rånad vid Triangeln, skriva om konstnärinnan som mördade soldaten, hennes pappas mördare. Hon hade inte fyllt tio då, i det som blev Kroatien. Eller han som delar ett stånd på torget med vänner eller släktingar, som kör båt på sommaren åt en man som gjort sej en förmögenhet på att hyreshus han äger förfaller.
Jag kan skriva om alla glada promenader på gatorna mitt i natten.
På måndagarna cyklar vi till Folkets park där min äldsta dotter går på cirkusskola. På vintern brukar vi åka skridskor i samma park.
Jag vill ha en helare bild av Malmö. Jag vill läsa alla. Jag vill läsa den verkliga historien om överklassen, medelklassen, den utanför schablonerna.

Den viktigaste boken som jag inte kan skriva är redan skriven. Den heter Jag är Zlatan Ibrahimovic.

Det ansvar jag gett mej själv som författare i Malmö: Jag vill skriva till förståelse och förändring.

Det tar tid för mej att förstå det jag vill skildra. Som mycket ung i Landskrona skrev jag låtar och historier om städer utan namn. Något äldre i Malmö skrev jag om Landskrona, på landsbygden skrev jag om Malmö och tillbaka i stan kunde jag berätta om den dräpte grannen, om pyromanerna och skottlossningar och knivslagsmål på vischan där jag ofta kände mej otrygg.

Två eller tre gånger vikarierade jag som SFI-lärare, då blev jag kallad Storken på ett språk jag inte förstod. Och när Zlatan ska sälja sitt hus på Limhamnsvägen skrivs anonyma kommentarer i Sydsvenskan om att bara strutsar kan känna sej trygga i Malmö.
Jag lärde mej en gång om skrivande: Skriv verkligheten och hoppas att läsaren förstår och hjälper till på vägen mot revolutionen.
Jag gräver där jag går.

Saken är biff

Jag har skrivit klart en text till en tidning.
Beställningsjobb. Jag får inte många, men det är jobbigt för mej som är kulturjournalist lite på trekvarts.
Så litar jag på mej själv ändå, gör som när jag skriver bok.
Roligt att det är Kristian Lundberg som dragit igång debatten. Han pratade en gång om tillit till processen.
Och Arne Johnsson som berättade om hur han fick slut på sina problem med beställda texter: Vill dom ha en text av mej så vill dom ju att jag ska skriva som jag skriver. Inte konstla till det.
Så jag har samlat skit, skrivit dynga.
Så när jag simmade föll bitarna på plats. Jag satte mej på en bänk sen och skrev texten, bara ett citat från första versionen fanns kvar. Annars var allt borta. Men jag hade inte kunnat skriva det bra om jag inte skrivit skiten först, och redigerat sen. En process, och tilliten till den.
Så löser det sej.
Så får jag hoppas att redaktören tycker likadant.

Jag har simmat långt ut från land

Det finns givetvis knep.
Givetvis finns det människor eller stunder som avslöjar knepen ibland.
Men en alkis kan aldrig dölja allt för alla. Plufsigheten kommer förr eller senare. Andedräkten. Kroppens lukter. Skadorna, blåmärkena som kommer lätt och försvinner svårt. Humöret.
Om man nu vill dölja.
Om man nu inte bara vill vara rak och ärlig.
Om man nu inte bor i en annan värld, fast samma.

Det är några år sen och jag trampade Lunds gator och försökte hålla den där balansen. Och man kan fundera på sånt som att komma tidigt (hinna beställa en öl) eller komma sent (när dom andra har fått något att dricka).
Förr luktade man rök också.

"Det är ett farligt yrke", sa alkoholläkaren. "Jag har stött på många från din bransch under mina fyrtio år här", sa han.
Vi satt på Beroendecentrum i Malmö.
Jag dricker inte längre alkohol. Ingen folköl. Ingen lättöl.
Jag kan inte längre. Jag vill inte längre. Min kropp har sagt till: Nej! Det räcker nu.

Det var i Lund för några år sen. Jag skulle bli bjuden på krogen i egenskap av författare och alkis. Jag var skeptisk till min medverkan.
Jag kommer ihåg krogen.
Jag kommer ihåg Sydsvenskans Andreas Ekström som hade någon tes han ville låta oss driva fritt, men fast.
Det var en sommelier, en nykter student och någon till.
Och alkoholläkaren.
Jag minns att jag tyckte att han var sympatisk. Jag drack lättöl och jag undrade hela tiden om han kunde se igenom mej. Att lättölsbubblan skulle bli folköl och sen spricka.
Jag minns att jag tänkte: Vi kommer att ses igen, min vän.

"Jag jobbar bara timmar nu", sa alkoholläkaren år senare på Beroendecentrum, "jag håller på att gå i pension."
Sen visade han boken han hade skrivit.
"Det är ett helvete att vara beroende av alkohol", sa han, "ja, det behöver ju inte jag berätta för dej."
Så sa han. Det tycker jag var fint sagt.

Jag skrev lite blogg som jag av misstag publicerade. Sen gick jag tillbaka till artikelskrivande. Nu ska jag redigera novell. Om någon eller några timmar skriver jag kanske klart blogginlägget, eller inte, eller något annat.
Men en sak vet jag: att då har Elsa badat färdigt och jag har slutat lyssna på Caj Karlsson. Just nu är det till exempel Lasse Berghagen.

... and the king aint satisfied til he ruels everything

Den här solen i blåsten. Anna till utedagiset och Elsa till skolan och det ska komma en ny flicka till klassen och Elsa har drömt hela natten om att kunna säga att hon inte kan prata engelska.
Och just denna morgon var det det vackraste.
Och vi bytte havregrynsgröten mot mannagryn. Det är inte värt besväret, meck med mjölk istället för vatten, kletare klet i grytan.
Och inte alls lika gott som i mina drömmar.

Jag köpte Darkness-plattan med Bossen på sommarlovet mellan åttan och nian, tror jag. När jag hade sommarjobbat som rörläggare (lärling). tretton spänn i timmen vill jag minnas. Eller, vill jag inte minnas. Eller, borde jag minnas. Dom där veckorna sju till fyra var viktiga för min syn på saker och ting senare i livet.
Som Badlands.
Sen hör jag Night.
Sen är jag där Lowlands, Darklands, Trashlands.
Och någonstans måste man förstå människor och deras handlingar.
Jag tänker på det när jag skriver om en malmöförfattare.
Att man måste göra andra människor förstådda, göra sej själv förstådd.
Är det sympomatiskt att högerledare ofta har så svårt för att fatta det som har flera lager? Jag tror inte det.

Jag hoppas att Elsa lär sej engelska och att den engelska flickan lär sej svenska.
Det är alltid världar som öppnar sej.
Och en sak består när vårvindarna piskar från väster. Havet luktar hav och friskt och vilt och det är det jag vill bli. Hav? Nä.

Ooa hela natten

Jag var så ung då, äldre än nu.
Jag minns det allvaret. Och jag har ändå mycket mera ansvar nu. Man kan inte gå sörjande genom livet, eller grubblande. Man ska inte låta bli. Men släpp den glade anden fri, så ofta det går.
Sen kan Bob Dylan sjunga My back pages.
Det handlar om positioneringar.
Men ge oss fri lejd och lite glad rocknroll. Då jävlar.

Hur ska en författare i Malmö skriva om Malmö.
Ska man bliva vid sin läst.

Men alla dessa mörka hål. Vi hamnar alla där.
Det finns väl bara två sorter då, vi som börjar klättra, och dom andra.
Men vi klättrar olika fort.
Och vi trillar olika ofta ner igen.
Men vi klättrar.

Det är lättare att vara journalist.

När jag ser Bruce Springsteen sjunga Twist and shout, Do you love me, och grundstenen La Bamba.
Det är vad det handlar om. Sväng, glädje, en gnutta olycklig kärlek.
Pojkarna i kriget. Pojkarna och flickorna som slutat arbets- eller skolveckan. Uppe ur gruvan behöver du en svängom och den euforin, den skapade som kommer från jorden från hjärtat och blir den verklighet den belongs to.
Sen kan Bob Dylan sjunga She belongs to me. Och det är möjligen en helt annan sak.

Ska en malmöförfattare överhuvudtaget skriva om Malmö.
Ska man skriva om sånt man inte känner till. För sakens skull.

Dansa. Vi har alla kvar några hinder på vägen.
När jag dansar är jag fri. Men inte bara då, det skulle inte bli mycket frihet då.

Eller ... ska man lära sej om det som anses viktigt och sen skriva om det.

Det är väldigt lätt att skriva om Malmö. Det är mycket svårare att förklara om vad och varför jag ska skriva si eller så om Malmö. Jag skriver det jag skriver.

Jag gräver där jag står och jag flyttar mej.

Vad är en malmöförfattare???

Call me the wanderer

Han liknar nån annan, Israel Nash Gripka. Men han spelar bra.
Det tror jag att jag har haft som mål ibland: Att inte likna nån annan. Men vara bra, skriva bra. Jag skulle vilja sjunga bra. Nästan ännu hellre spela bra. Sjungandet fixar jag med charm och en och annan pausering.

Jag har alltid velat se ut som mej själv. Att komma nära det passande i varje situation men ändå vara kompromisslöst jag.

Det är lite knöligt på cykelsadeln dom här dagarna.
Jag har fått Spotify Premium men kan inte sätta igång utan plågas av reklamen.
Nu har jag beställt förstaklassbiljetter till och från Sveg. Där ska det finnas internet. Hallå ja när jag ska fixa det.
Och i Henning Mankells hus, hur ska jag få igång internet där?
Kan vara skönt att vara utan.
Lite blåbär och några björnar bara. Annars tar jag Mohlins Taxi in till Mysoxen och äter utter.

Det är lite knöligt på bänkarna och egentligen lite för kallt, för många amatörer som ska åt den första solen.
Jag satt på balkongen i brassestolen. Lyssnade på Staffan Hellstrand och reklam, kom på att det oftast är sillrom i småburkarna med rom. Jag har svårt för sill. Köpte stenbitsrom och när mina barn åker bil med farmor eller farfar brukar dom få ta varsin gammal Kalle Anka-tidning från tiden när jag och mina syskon bodde hemma.
Jag längtar efter just det avsnittet, och jag gillade aldrig Musse riktigt, men när han och Långben ska fiska stenbit.
Och jag var redan då en gammal krabbfiskare: stenbitar vände man på och dom större satt man på eller dök ifrån. Typiskt mes-Musse, fiska stenbit.
Jag ska äta lax, kokta ägg med stenbitsrom, i alla fall.
Och en björnbiff när jag kommer sex kilometer från Sveg, Överberg.

Och där i dom hoande nätterna ska jag redigera text och vara väldigt noga med vilken musik jag lyssnar på. Israel Nash Gripka har en bra chans att få hänga med.


Halmtorvet på Vesterbro i Köbenhavn. Bänksittning i mars. Jag trivdes i fejkad butterhet.

Finns det glaciärer i Härjedalen.
Ska man stå stilla när man stöter på en björn? Glo in i ögonen?
Och om vargen går.
Eller en bindgalen älg.
Jag skulle gärna stöta på en bäver. Där vid vattnet tror jag att vi, inte skulle bli vänner, men hysa någon sorts respekt för varandra.

Allt finns att fånga och tappa

Nu lyssnar jag mycket på musik.
Jag har så svårt att koncentrera mej på böcker.
Jag är så trött på politik. Det är faser. Jag brukade vara så förbannad. Det är bara poser. Det är bara spel.
Igår, när tåget far ut över bron och om jag åker med någon annan pekar jag alltid till höger, "där brukar jag bada". Att det känns större på sista bryggan. Som ett annat land man når med broar och tåg och kanske flygplan. Färjorna. Jag saknar färjorna.

Jag lyssnar mycket på Thåström och Leonard Cohen.
Jag gillade The Future. Den skrev jag en bok till. En annan bok skrev jag till Greatest Hits, Cohens tidiga.
Det blir något av hans senaste också, det är jag ganska säker på.
Jag har inte skrivit böcker så Thåströmskt. Han är ju en svävare. Han tar sej in och ut, hela tiden.
Leonard är ett fartyg på väg ut och in genom dimman.

Vi hoppade av vid Kastrup igår och åkte vidare med Metron. Ett annat sätt att gå vilse på. Jag försökte läsa korr men det tar en dag till.
Hundar, till exempel. Dom finns i skrivandet av mina böcker.
Det är svårt att förklara när barnen just har somnat och det finns inte ett enda Sims som jag på något sätt förstår mej på.

Men det är lakoniskt jag ser på politiken. Har det lilla jag skrikit redan gjort mej hes.
Jag blir inte upprörd av sverigedemokraterna längre. Är det den långsamma passiviseringen jag upplever.
Jag kallar det faser.
och då har jag varit i Danmark, allt normaliseras. Vi blir inte längre förvånade av Alliansens påhitt. Gränsen för vad det mänskliga förståndet kan förstå har passerats.
Ilskan kommer tillbaka.

Kor har varit viktiga. Krabbor. Lax, överallt i mitt skrivande dryper det av lax och räkor.
Glass. Nogger mint går jag över till ibland.
Nu börjar sporten, en konstant i tillvaron.
Igår tittade jag länge på en skylt av Champagne Brus, en annan konstant. För lite choklad men Danmark. Och kallt blåste det just då, annars mest varmt.

Drive

Jag turas om vilken skinka jag ska luta mej på.
Och nu när jag skriver bra är jag inne i det. Jag vill egentligen inte ha den andra världen men trivs ganska bra i den när jag är där.

Jag ska läsa ett sista korr, sen är MORD klar.
Jag jobbar med två noveller till novellsamlingen som ska komma ut tidig höst, hoppas jag.

Vi blev hämtade i Limhamn igår. Anna, Elsa och jag. Det var min pappa som körde oss till Borstahusen. Varenda gång han berättar historien om skolkamraten/vännen. för varje varje gång förändras något. En glimt som förändrar/fördjupar min bild av den självmördade kamraten, som förändrar min pappa.
Plocka betor.
Igår handlade det om att plocka betor. Och en ttorrdocka har gått på grund i Lundåkrabukten och dom har grävt en ränna en fåra en kanal. Ideliga missöden när dom sla släpa, släppa, valen fri. Men det är bara en torrdocka som söker sin hamn.

I en av novellerna kör han hemåt, pappan, för att upptäcka att det inte fanns där för honom, hemmet. Ut på vägarna igen, fortsätta söka efter plasthinken med grusade diamanter när det börjar falla i solen vid regnbågens slut.

I en annan novell, som är klar, är det efteråt.
Det var en jävla röra han lämnade efter sej, han som inte sökte, bara drog från trapporna uppför i Göteborg. Och barnvagnen dunsande på släp. Det pallade han inte med.
Det beror alltid på vems ögon du tittar genom.
Nä, det är en snopen historia det.

Så vi åkte norrut igår och strax efter vi passerat torrdockan fick jag höra att han var femtio när han tog livet av sej. Jag trodde att han var mycket yngre. och historierna om honom har förändrats nu, min pappa har förändrats. Det som var tramsigare lustifikationer förr, har en mörkare underton. Jag tycker att det är vackrare så.

Den andra novellen är verkligen snopen i sitt uppvaknande.

Äntligen MORD

Jag var trött på att skriva om smärta.
Jag var trött på att leva mej in så förskräckligt i huvudpersonernas jobbiga liv.
Så jag började skriva lustfyllt med ett leende på läpparna, en långnovell om ... mord.
Det blev till slut tre delar, tre långnoveller som är en roman.
MORD
Två av delarna är publicerade i andra versioner i Helsingborgs Dagblad och i novellsamlingen Till Killor with love.
Mot slutet av mordskrivandet fick jag kämpa. Det lättsamma i att skriva om mord höll på att ta knäcken på mej. Jag saknade mina tragikomiska gestalter som brukade snubbla runt i mina böcker. Jag la in lite svärta bortom morden, och när jag till slut var klar gav jag mej på den riktiga undergångshistorien om Candy.
Morden och handlingen utspelar sej i Borstahusen, Möllevången och Limhamn.
MORD skulle ha kommit ut i höstas, men det blev trubbel för förlaget.
Jag skäms inte det minsta för mordböckerna. När jag nu läser korr märker jag att jag skrattar, och, att det faktiskt finns en smärta både här och där.


Bild: Mattias Elftorp

Den som bara vill läsa Stieg Larsson eller Dennis Lehane eller Pelecanos får vänta. Detta är Dan Turéll, Trenter, möjligen Chandler. Detta är Jonas Bergh goes cosy crime.
I maj ska jag äntligen få kasta ryggsäcken MORD i sjön för att aldrig mer återvända.

Rysk roulette - Den stora återföreningen

Ett stjälpande samhälle som fortfarande kallar sej hjälpande.
Och du ska känna skam och tacksamhet när du tar emot allmosorna.
Och det är taget hit nu, att dom som är bara ett snäpp upp på stegen, att dom gladeligen slickar röv uppåt och sparkar trampar hoppar neråt. Girigheten. Och högre högre upp skrockar några stycken, och det är inte dom feta grosshandlarna längre. Makten är fit, for fight, ready for the killing.
Du hör dom ropa bland krom och pastell (igen, dom vill bli strypta igen av 80-talets estetik, kvävda av en axelvadd i parfymerad svett).
Och några bara flinar: det är en rolig grej. Kul att höra dom gamla låtarna. Så tokiga vi såg ut. Kul att träffa alla igen. Nä, han hamnade visst i fängelse. Nä, hon, du vet, nä, du vet, hora, ja,förfärligt.
Men vem dukade nu hennes bord.
Och han som körde ihjäl sej: Vem startade nu hans motorcykel.

Vi kan låtsas att Mikael Wiehe såg det först med Titanic och Keops pyramid. Att det inte är sant är en annan sak.
Igen och igen och igen, hundratals, tusentals år och längre bort härifrån, ska ni pissa på varandra och det ska alltid ligga en stor del och säga: Man blir ju varm i alla fall.
Men ändå, för det visar också historien, ska alltid några resa sej och säga: Fel! Och: Aldrig mer, aldrig igen, den här gången måste vi lära oss.
... en vacker dag, men vi kommer inte att vara här då.
... redan spelat bort korten och blåst the brains out med den laddade kanonen som har hängt över våra huvuden hela tiden.

Kom och sjung en enkel sång om frihet (eller: kom och skriv en simpel bok om kärlek)

Dagar jag vaknar in i som gråa moln och ju mer som måste göras desto mindre blir gjort.
Vaken försöker jag, jobba, dra in pengar, vara glad och tacksam, vara far. Och allt annat.
Som att endast i drömmen får jag fly.

Jag drömde om henne igen, det var längesen sist. Ibland undrar jag om hon verkligen existerat.
Det var dom äldre grabbarna. Hon och jag var yngst, lika unga. Hon var åtråvärd och jag var inget, en narr. Fjorton år kanske.
Jag minns att jag skämdes.
Ibland minns jag att vi kysstes något år senare, kanske i Helsingborg. Det kan vara sant, att jag var större då.

Jag drömmer inte om kärlek jag aldrig kan nå. Jag drömmer inte om rikedom jag aldrig kommer få.
Jag drömmer om något mjukt och ljust.
Jag drömmer så förtvivlat efter en hand som styr exakt samma väg som jag.

Jag drömmer om henne ibland, det är ungefär tjugofem år sen jag senast såg henne. En gång om året kanske, som jag drömmer om henne. Det har jag gjort sen då. Vaknat upp bredvid någon annan, någon som jag brytt mej om på riktigt. Men saknat henne från piren på sommaren och om vi hade träffats nu så hade vi väl sagt att åren har passerat, jo, bra. Och tittat besvikna på varandra. (Han som var så … Hon som var så … ung och oförstörd.)

Jag drömmer om att konservera något som antagligen aldrig ens fanns.

Ibland kan jag sakna att det bara är jobbigt, som nu. Och inte längre jobbigt, som då.

Ofta vet jag inte om hon har funnits. Minns bara den starka känslan kring henne när dom äldre grabbarna försökte ta sina chanser: Integritet.

Så, om du hör det här på en radio nånstans, Bobby Jean ...

För idag är egentligen allting uppgivna drömmar och en rutschbana sandad men ändå hjälplöst glidande ner.

Efter eftersnacket lite senare

Nu har jag hört Mirakel ordentligt, med tjejen och Björn Ranelid. Varför håller han alltid på, Björn, att säga sej vara hatad eller att alla som inte tycker som han ... avundsjuka.
Mirakel är ju inte bara en låt, det är en riktig skitlåt, ett skämt.
Björn har sagt att han vill inte kallas författare när Carolina Gynning kallar sej det, eller tvärtom. Eller Linda Rosing eller vad hon heter nuförtiden.
Jag säger: Nähä ... Björn.
Jag säger något jag aldrig trodde att jag skulle säga: Orka!
Men ditt sångskämt, Björn, jämfört med hårt jobbande musiker och låtskrivare, artister. Jag bara undrar, Björn, vad har du där att göra.
Vi hatar inte dej, Björn. Men det är verkligen en värdelös låt, det kan inget smaken är som baken släta ut ... om än i gyllene dosor.
Ja, Estelle, mer än så kommer jag nog inte att orera om melodifestivalen.

En påse chips att smälla bomber med och krasa, eller krossa

Det finns egentligen ingen anledning att jämföra Erland Josephsons livsgärning och bortgång med Estelles intåg bakom törnebuskarna.

Det var en trapp på Järnvägsgatan i Landskrona.
Det var en trapp där flera bodde kortare och längre tider i LA på 80/90-talet.
Jag vaknade av ett nästan rytmiskt dunkande av dartpilar. Killen som jag sovit hos var uppe efter högst två timmars sömn, om någon.
"Måste träna", sa han och han skojade inte och jag skulle nog till Malmö och masade mej upp och där ... fanns en öppen dörr. Och där ... en bokhylla, en hopslagen lägenhet och en bok som gick att nå, en av Erland Josephson. Jag minns att jag inte kände till hans författarskap. Kände honom bara från ... Bergman Bergman Bergman.
En renässansmänniska var han kanske. Något bitsk plirig, rolig, självdistans, duktig, vördad.
Jag tyckte alltid om Erland Josephson, men rös sällan till.

Men Estelle! Estelle! Jag ryser bara jag tänker på dej och din snorunge till moster och och och ... alla andra i cirkustältet. Jag hoppas att detta blir det sista jag skriver om dej.

Jord skall du åter varda

Uppför backen baklänges hette en novell jag skrev en gång, mellan -95 och -99 skulle jag tro.
Jag har tänkt på den ibland, Uppför backen baklänges, att jag var så nöjd med namnet. Bowie.
Jag stal en del från Uppför backen baklänges till min roman Alltid denna förbannade jakt, stämningar mest kanske. Och känslan som den unge man hade.
Uppför backen baklänges har varit försvunnen i många år.
Och detta när jag tänker på tågresan till Simrishamn i tidiga oktober. Janne kom och hämtade och tog någon dags paus från måleriarbetet han hade.
Vi hade en öppen spis och olika sorters dricka.
Vi hade en alldeles svart kväll och promenaden på stenar och gegga och, hela tiden, frustandet från tjurarna.
Och skratten, rädda? osäkra? Eller bara glada.
Uppför backen baklänges dök upp i en låda bland hattar och peruker och ett hölster, en massa foton, något på mej när jag är skön.
Så kan en historia ta sej tillbaka. Jag skriver om en novell och väldigt få skulle nog känna igen den från originalet.
Men känslan, men morgonbadet, korna och drömmen om en tjur. Det är tidlöst.
Och David Bowie.

Snälla, ta mej till nästa whiskybar, fråga inte varför, snälla, fråga inte ... Vi måste alla dö, måste alla dö ...

Bilderna av kriget. Dom riktiga bilderna av det riktiga kriget.
Jag lyssnar på Doors och Rolling Stones. Jag ser bilderna av kriget.
En särskild känsla av melankoli drabbar mej när jag hör signaturmelodin till MASH och man kan reta sej blå på kvinnoskämten och parkera på närmaste groggveranda.
Men, avsnitt efter avsnitt, spys det galla över krig i allmänhet och USA:s i synnerhet.

På den nya teven. Janne kom med den, hans mammas avlagda. Tack, båda två.
Det är inte så stor skillnad. Båda apparaterna är ganska till åren komna. Jag köpte min -94 när jag flyttade till Malmö. Jannes mammas är nog yngre, och en fungerande fjärrkontroll. Och stereo. Bättre.

När jag frekvent började hänga i Malmö var det -91. När jag gjorde vapenfri tjänst, och jag minns såväl kompisars lumparkompisar som sa (på fyllan, givetvis) att jag svek mitt land.
Och Patrik (Kentas son) i Det sociala arvet. Det var såna tider. Ett nyavslutat kallt krig och en pengastatus och en attityd som aldrig synts så i Sverige. Den pengakåtes skryt och stolthet. Och ... som idag ... förnekandet av andras fattigdom och om så vore: Det är deras eget fel.

Jag tog tåget från Landskrona och bussen till Värnhem eller Rosengård. Var inom hemtjänsten först och senare en sorts alltiallo, sekreterare åt Iris. Vår general.

Jag vill inte se, inte ha krig.
Jag känner några stycken som levt i kriget.
Det finns den historien om den amerikanske krigshetsande senatorn som hade barn i stridsålder. Men dom slapp och senatorn blev ilsken när han blev ifrågasatt.
Borde inte den som vill krig stå i första ledet.
Vi kan säkert byta ut amerikansk i den här historien till vilken nationalitet som helst. Har inte Reinfeldt någon krigsduglig son? Och vår dyre prins, borde inte han visa vad han går för?

När jag hör MASH-låten, Suicide is painless tänker, jag på tider när lumpen och vapenvägran inte fanns i min närhet. Jag minns det som att min bror och pappa och jag såg på MASH. Att jag älskade sångens bitterljuvhet. Att jag skrattade åt Klinger i damkläder. Pappa skrattade åt andra saker.
Jag tror att det är enda gången jag tyckt att män i damkläder varit roligt. Krig har startats över betydligt mindre viktiga saker.

Målat i svaga färger som växer

Året är ännu i sitt första kvartal och idag kanske man skulle kunna snacka om vår, eller, en jävligt kall vår, eller tidiga vårtendenser.
Jag köpte hur som helst glass. Ananassplit, favorit i repris.
Vi har ett problem här i Gamla Limhamn. Två problem faktiskt. Dom heter Malmborgs och Willys. Dom ligger nästgårds varandra.
Willys är generellt billigare, men fulare och ofta sämre kvalitet. Dom besprutade tomaterna tappar stinget snabbare.
Och Malmborgs, något mer uppnäst. Men en trevligare butik att vistas i. Och delikatessdisk.

Det får mej att minnas DS-Lagret och Tempo i Landskrona. Tempo med utgång mot stationen där tågen fortfarande tuffade in från Billeberga och Teckomatorp.
I legenden om Bröderna Bergh sägs det att vi var två ganska busiga parvlar som följde med mamma för att handla. Sven Peterssons i Asmundtorp minns jag väl, leverkorv den tiden innan jag lärde mej att tycka illa om lever. Det har tagit sin lilla tid att återerövra levern, och än är jag inte där.

Idag handlade jag ananassplit på Malmborgs. Och deras billiga frysta hallon.
Dom kiwifrukter i korg som Willys bortskänkte för en femma höll inte måttet. Det var inte extrabilligt, endast prisvärt.
Det är så mycket frukt för mej nu så att jag till och med kör den i glassen. Och pepparsalami.

När man levt stora delar av sitt liv med ätsvårigheter är det en fröjd att kunna göra det igen och njuta.
Så det blir ofta Malmborgs, för den högre njutningen i flanerandet och tänkandet: Det där skulle jag kunna laga, eller det. Ah! Avokado, lagom mjuka.

Vi var ju i Spanien vid den här tiden för två eller tre år sen. Min pappa, bror och jag spelade golf. Körde slingor med golfbilarna. Det var en wunderschön bana. En gammal avokadofarm.
Golf i Spanien. Vattenormar, sköldpaddor, vanliga lillfingersormar i svart, i sprickorna. Alla får vara med.
Om än en alkoholfri, men en öl i solen och trötta svettvåta fötter. Eller ett salt bad, upp och soltorka, gnag på en avokado.

I Spanien eller ej. Att sitta och vänta på att en avokado, bara en av många man plockade på den nerlagda avokadofarmen, ska mogna. Är inte kul.
Man kan fråga en dotter om hon vill bada, kanske till och med locka med glass. Måste iväg, jag blir tokig av att vänta. Och man tar henne i handen och går.
Och just vid soptunnorna bor det en katt, och alla hundar. Och avokados helt nakna och oskyddade. Spanska katter och hundar bryr sej inte om hårda skal och hårda frukter.
Men har man lovat en dotter glass så har man lovat.

Snart är det mars. Mars ska vara några dagar av riktig vår. Bänksittarvår och knäpp upp jackan. Ge dej av, ge dej alltid av från den bleka tiden.

Jag tog 34:an bort till Möllan

Det är alltid så att sant artisteri vinner.
Markus Krunegård med piano och stråkar. Askan är den bästa jorden.
Leonard Cohen. Om jag nånsin är borta återkommer jag alltid, till Leonard Cohen. Nu lyssnar jag på nya plattan, dom låtar som finns på youtube. Häpnadsväckande bra.

Att det ska vara så svårt för tjänstemän av olika slag att förstå något som inte är exakt som det varit.
Försäkringskassan. Vägrar förstå att jag varit anställd av en kulturförening som jag är med i. På det viset varit min egen arbetsgivare.
En företagare som tar ut lön, helt enkelt.
Oj oj oj, då blir det svårt i hjärnan.

Ett sant artisteri förändras ständigt, för att man måste. Annars skulle livet vara outhärdligt och meningslöst.
Tröga tjänstemän klänger sej fast, för att dom måste. Annars hade livet blivit farligt och alldeles utanför trånga ramar.

Jag älskar inte att åka taxi. Men jag har svårt för att åka stadsbuss i Malmö, i Landskrona går det bättre. Jag kan finna mej rädd för kollektivtrafik, det gör mej stressad.
Det handlar om att inte ha kontroll, att inte vara helt hemma i situationen.
Och samtidigt vill jag ut på den tunna isen. Det går inte alltid ihop.
Jag skulle bara säga det, Zlatan, jag håller på dej ändå.

När vi går den vägen igen, med den doften i våra näsor och hela kroppen

And the healing has begun är en sån sång som redan pågått en kvart när den börjar, och fortsätter i åtta minuter till.
Van Morrison.
Pratade vi om soul.
Och jag pratar om den där soulen som vill spricka och spricker och krasar men ... håller sej kvar på den oborstade mattan ändå.
And the healing has begun, en förbannat bra titel också.

Det är ingen riktig krut i mina lurar nu. Och fukten, dimman när jag cyklar och tror att jag är piggare än jag är.
Det är som att jag vägrar förstå att jag var riktigt sjuk. Att jag inte är helt friskän. Jag tycker att det låter skrytsamt och att eget beröm luktar illa. Jag vill inte göra mej märkvärdig.
Jag säger inte att det är självklara känslor. Jag säger bara som det känns.
Efter cykling och simning och bastning satte jag mej på bibblan för att skriva, och gjorde det. Åt en macka med den sista biten salami. Drack vatten. Åt en med ost också. Skrev och läste en bok om barnprogram från förr, och några från nu.
Men det var när jag skulle resa mej för att cykla hem. Och det snurrade lite, ingen fara. Och så förbannat seg i kroppen.
Men lite frisk luft fixade biffen.

Genom dimman genom kölden, in i affären och frös och skrev in i datorn och frös och jag hällde upp ett bad men höll på att somna.
Somnade i soffan istället. Lyssnade på Van Morrison.
Sen firade vi Alla hjärtans dag, geléhallon, hjärtkakor.
Och mitt hjärta slår normalt.
Och en gång innan har jag firat Alla hjärtans dag. Det var på Bullen i en annan tid och Karin var barnvakt.
Jag minns en annan gång på bibblan, Claes Hylinger pratade.
Oh, nu ska jag läsa om någon av hans böcker, igen och igen, And the healing has begun.

Jag kommer på mej själv att tänka att halva februari är avklarad. Och någon gång innan den nittonde mars när min pappa och Soffan fyller år, brukar jag ha begått bänkpremiär.
Jag märkte det på gässen idag. Jag matar aldrig dom, men jag märkte att dom väntade och längtade.
Jag ser inte skillnad på gås och gås. Det vore infantilt att kräva av gåsen att se skillnad på människor. Eller, kanske, med bröd och utan.

I det dunklaste ljuset smids dom vackraste planerna

Det begicks en trevlig dag igår.
Sol på väg till staionen vid Triangeln, den vid tandläkarhögskolan som min pappa brukar prata om. Sextiotalet. Jag skriver en novell om sextio- och sjuttiotalet. Vi hamnar i Dragör och dammsugarförsäljaren kan sitt jobb. Novellen kommer att finnas i boken som jag verkligen hoppas kommer ut innan sommaren.
På väg igår på cykeln. Och klart att det var kylligt. Men jag höll på att ta av mej mössan och vantarna i solen mellan stadion och pildammarna. Jag håller på att skriva en novell som börjar och slutar vid Triangelns station. Den ska också med i boken.
Så tog jag tåget till Landskrona. I novellen som inte ska ingå i vårsamlingen (utan som nyskriven epilog i återutgivningen av min debutbok) åker en kille som heter Johan motsatt håll tio år senare.
Och kanske blir det bara krympt sur grädde av dessa två, i drömmen, präktiga bakverk. Jag har slutat vara halvsäker, det är att gapa efter för mycket.
Och där under isen flyter vattnet under broarna och det är en annan sorts bäck som porlar när Charlie Parker lirar och jag får feeling och är det inte en skröna så är det en annan.


Foto: Helen Partridge

Den vackra kapitalismen, porrbutikens sorgsna malajer

Nu kommer Whitney äntligen att börja sälja plattor igen.
Som Michael gjorde när han dog.
Och det är alltid någon annan som räknar mest pengar.
Dom dör tidigt, drömfabrikens vilsna lakejer.

Snart missar jag tåget

Det är lördag igen.
Jag har simmat tre gånger den här veckan.
Jag har först bastat, sen simmat, sen bastat, duschat emellan. Och, till sist, torkat mej i bastun.
En gång glömde jag att ta på mej, gick ut alldeles naken till receptionen. Om nu också det är sant.

Det är inga höga sanddyner på Ribban, men dom skymmer ändå sikten.
Att se isen. Takes me back to old LA. Till Borstahusen och dom få vintrarna med dom få dagarna som fått bli minnena om eviga skridskoäventyr på sundet.

Jag skulle vilja ta mej till Chelsea Hotel för några tiotal år sen. Se om dom flesta var sådär amerikanskt töntfria, töntalternativa, töntkonstnärliga som, som dom verkar. Som, som så många som går våra gator.
Jag åker till Landskrona istället och tar in på Hotell Chaplin, det är en man i min smak.
Så är man fast igen, vandrar längs gamla Memory Lane.
Bilderna på Charlie Chaplin i restaurangen i Landskrona.
Det genomskinliga dansgolvet på Hotell Öresund, på swimmingpoolen.
MASH, Monty Python. Glimtar av ett minne som blir så stort i medelåldern.
Jag skulle vilja starta en bar med Helan och Halvan-tema.
När vinden är kall är den kall när man cyklar längs havet.

Jag var inlagd på sjukhuset i ganska exakt en månad. Det är något mer än en månad sen jag blev utskriven.
Så högt och flåsigt upp jag bodde då.
Jag mår mycket bättre nu. Äter en förbannad massa glass bara, och en del godis. Jag äter tolv piller om dagen. Och två flytande mediciner.

Det kan vara som när jag badar. När jag bara vill stanna kvar. Jag vill inte tillbaka till den jobbiga, stressiga, krävande världen utanför.
Men i transitrummet finns bastun och jag är skrynklig av uttorkande väta och jag är varm i päran och har ont efter alla olika sittställningar på träbänkarna, och ändå: Kan jag inte stanna här, basta, hoppa en sväng till ner i vattnet, duscha, basta, läsa en pocketbok tills limmet smälter och ryggen försvinner.
Jag vill inte tillbaka till den förgiftat mustiga världen.
Det kan vara så. Att när jag kommer ut, till slut. Att jag längtar tillbaka till sjukhuset. Det var ett mycket enkelt liv.

Så kan det vara. Den där dikten jag skrev om han som går nerför stigen, när man kan höra näven som spänns.
Det kan vara en hand som lyfts också, en arm som vinkar hej.

Till Patrik O




Till Jonte B

Du sitter i bilen
utan att köra
Du är en vilsen flanör
Din morfar var stilig frisör
Golvet i svartvita klinkers
Speglar från alla håll
Du är en usel chaufför
En bil utan hjul utan blinkers
Du ställer dej utanför
Det gör ont när människor dör

Snart tystnar musiken

Det är sådana bilder som fortfarande får mej att känna att jag är en riktig människa.
Som den ensamme kille i tolfte minuten i svt:s nya serie 30 grader i skuggan. Han som tjejerna inte är intresserade av, fast han är så snäll, och säkert rolig.

Jag har inte alltid varit snälla mot den där ensamme killen (eller tjejen). Eller han (eller hon) som låtit så mycket utanpå sårbarheten. Men jag inbillar mej att jag ändå oftare gett någon en chans än tvärtom.
Eller sjunger bara falska fåglar drömsånger i mina otvättade öron.

Thorsten Flinck - Jonas Gardell - Twitter - Marcus Birro står upp för (tror jag, i hans blick) gatans poet Flinck - Dans med stora elefanter - Kast med liten hund - Alex Schulman gillar Flinck, gillar kvinnor/tjejer, men oj oj oj, måste stå på båda benen, fast ett åt gången och sen på inget, får inte ramla, allvarlig Alex, allvarlig nu - röven också - Fy, Thorsten! Man får inte röra kvinnors rövar (men he he, oss emellan, den här debatten har ju gått överstyr, jag gillar dej Thorsten, jag gillar dej.)

Bara ett axplock ur den första delen av den seriöst mollstämda ankdammsvalsen Melodifestivalen, där det modigt och modernt skämtas om bögar (får man GÖRA så!?), men en hand på en röv på en störig programledare som har dragit ut på ett skämt in absurdum och ber Thorsten om en riktig Thorstenkram, vafan ska karln göra. Han blir ju inte fri förrän han gjort skandal, förlåt "skandal". Förlåt, gjort rätt för sej.

Jag har bara sett tretton minuter av svt:s nya serie. Jag såg en och en halv timme melodifestival i lördags. När mina barn är hos mej kommer jag att bli tvingad att se skiten igen.
Tretton minuter som jag är nöjd med. Thorsten Flinck behövde tre minuter för att ge hela melodifestivalen den själ den någonsin kommer att få i år, resten är bara dagisdravel, det inkluderar rövpåläggningen och dess fjantiga efterspel, dagisdravel, sa Bull.
Nu, just nu, tystnar musiken.

Är det nån som har ett bra, enkelt och välbetalt jobb att erbjuda, cykelavstånd, gärna deltid

Ny skiva med Blue for two och det har blivit comme il faut för nöjesjournalister att inte veta ett skit, att inte intressera sej ett skit. Och, framför allt: Snabbt, skriv snabbt, ta gärna ett foto också, pressbild kanske, korrläsa? Du har väl stavningsprogram.
Allt ska vara likadant. För dagen (för vanlighetens skull) väljer Freddie att prata om sin vacklande hälsa. Det har han gjort i tjugo år nu.
Ett tips till snabbmatsjournalisterna (ni vill säkert väl, i alla fall vissa av er. Redaktionerna är snåla) gå tillbaka och kolla läggen (om det heter så i datorer. Så har ni er intervju på snabbaste möjliga sätt.

Jo, jag gillar Blue for two, i alla fall några låtar på varje skiva, vissa skivor köper jag rakt av. Moments är en bra skiva som jag hade en gång och inte har sålt men ändå inte hittar. Jag gick på gatorna, långgatorna och Vasagatan mest. Blev alltid lika glad när White kom i lurarna, vilken underbar låt. När det är så att man vill spela in ett helt band med bara den låten. På den tiden. Jag hittar inte White på youtube, irriterande.
Så minns jag gatorna i Göteborg igen, den tiden. En jobbig tid, glömmer jag ofta. Men dom gånger jag råkade ha pengar eller krita: Det kunde börja på Cheers med TT på fat och Aftonbladet, GT och Expressen att låna. Man satt vid det stora fönstret och parken där skolan låg, Rudbecksgymnasiet (jag tror inte att den gymnasieskolan finns i Göteborg men jag har trott att skolan heter så i många år, mycket beroende på att Malin som jag bodde hos i Göteborg bor på Rudbecksgatan nu och eftersom jag inte är journalist behöver jag inte ta reda på sanningen, jag lever kvar i min dröm)kanske. Möjligen spatatserade en ung Håkan Hellström förbi eller in. Det var några år kvar innan hans solodebut. Min skulle komma inom ett år. Jag skrev lite på den där, i fönstret på Cheers. Jag är fortfarande skyldig några hundralappar där, jag tänker på det ibland. Det är femton år sen.
Sen var det Flygarns Haga för att träffa dom som pluggade på Valand. Konstnärerna. Flygarns var något så ovanligt i Sverige (och ännu ovanligare på den tiden) som ett café där man kunde dricka öl och vin också. Och det på ett helt belevat sätt. Blandade åldrar, gymnasister och halvfina ölgubbar. Och vi på väg mot trettio. Och några andra, en halvtrappa ner. Det ska alltid vara en halvtrappa ner, om det inte är en halvtrappa upp förstås.

Dagarna i Göteborg. Jag hittade Gyllene Prag. Det skulle finnas en studio på någon av långgatorna, Ebbot, Emrik, Henryk, och Freddie kunde dyka upp. Men jag såg aldrig någon. Saluhallen. Och Jörgen som var gammal sjöman och skrivit ett par böcker. Han älskade jazz och jobbade på sambons krog. Bjödmej ibland när han var ensam, rökte egenrullade.

Senare på kvällarna brukade vi hamna kring Järntorget.

Och att sitta uppe vid Masthuggskyrkan med dom där billiga äckliga folkölen som jag glömt namnet på, skaka lite.

En slarvig tripp nerför Memory Lane. För att jag läste en dålig intervju med Freddie Wadling.

Skit i intervjun. Skit i den här bloggen. Läs Robert Lagerströms Freak istället.

Tidningen Okej

Det är därför vargen kommer
Det är bara skit, politik
Du orkar inte läsa långa texter om musik
Du orkar inte läsa om litteratur
Du orkar inte läsa litteratur
Du orkar bara prata om författarens läppstift
Det är därför du hör skrik
Det är därför vargen ylar

Det är därför kriget kommer
Pengar, vapen, krig till varje pris
För att du inte orkar minnet av Once in a lifetime i solnedgången i Paris
Där och där och där finns äpplena du kan plocka, eller bananerna eller jordgubbarna
Men du vill inte i soffan eller solariet
inte rida till Paris på en gris
Det är därför kriget smäller

Gå Jonte, gå, gå. Gå och bada (medan jag tittar på omslaget till Cyril Hellmans klart hyfsade debutroman Gå Johnny, gå, gå)

Kittlig januari
Jag är 42 år när jag får löss första gången
Då lyssnar jag på Tindersticks och Bronski Beat och The Communards som sjunger som att det gör ont, på riktigt
Då kliar jag mej i håret och lössen faller men dom ser jag inte
Det singlar stora långsamma snöflingor utanför fönstret
Sen kommer solen
Sen biter det när jag cyklar
Biter? ett så dåligt uttryck för den kyla som jag känner som gör mej svedd och när jag är tillbaka vid datorn lyssnar jag på John Prine och han sjunger bitande ont om en död och om en eld och om en korv som låter som att den håller på att spricka
Och den spricker
Kittlig februari
Och det rinner hett vatten ner i badkaret och jag blir våt och vattnet torkar ut mej och lusshampot svider i ögonen och tar sej in där själen ska sitta och där gör det redan ont, där är alla åren samlade
Redan
Och ändå drömmer jag om mer smärta och ont, för jag vill leva
Och det faller torr vit hårbotten som torr snö på min svarta dator och dom svarta lössen syns inte
Dom bara biter och svider, och kitlas i själen
Som att jag skulle skratta då

Varför är jag i Sverige

0112
Jag kommer till Greklands, Atens, kyliga verklighet från högern och vänsterns kvasivarma solidaritet i Sverige.
"Jag har bara kört i en vecka", säger taxichauffören, och ta in en sån där gasolbrännare i bilen, jag fryser, "vet ni vad jag jobbade med tidigare?"
Och vi har varit i Pireus, hamnstaden, färjorna. Vinden som var ännu kallare.
"Du kanske var styrman", säger jag, "i branschen ju ... service och transport ..."
Taxichauffören skakar på huvudet och vi är två passagerare, han skiter i mej nu.
Souvlaki, tzatziki, öl, vatten, grekisk sallad, extra fetaost, oliver och pitabröd. Mindre än tvåhundra spänn för två, med dricks.
Och utanför ovanför sken strålkastarna på Akropolis ruiner.
Andra ruiner. Gatorna är sönder. Mot dom söndriga husen står söndriga byggnadsställningar och murknar.
Taxichauffören pratar om revolution. Han pratar om styrande som endast ser efter sitt eget hus, sina egna hus. Han pratar om att dom ger alla pengar till Tyskland.
"Revolution", säger han, "vi har aldrig haft en revolution."

80/90
Jag brevväxlade med Puma som bodde i Göteborg. Han var alltid arg, politiskt, samhälleligt.
Puma tipsade mej om Norman Mailers Varför är vi i Vietnam. Puma var äldre, visste mer. Boken var svår att få tag i. Till slut grävdes den fram från ett magasin, långt ner i en källare i Folkets hus i Landskrona.
Jag minns bibliotekarierna. Jag minns dom som positiva. Som att dom var glada att ungdomar i Landskrona läste.
80/90
Då när Vietnam fortfarande var en het potatis, då när amerikanerna överöste oss med propagandafilmer förklädda till action. Vilda västern där den onde var ond och den gode god, amerikan.
Krig då som nu. Sverige hänger med på ett hörn. Idag ifrågasätts det inte ens. Idag gräver vi inte efter kunskap i en möglig källare, ett magasin.

0112
Varför är vi i Sverige.
Grekland är sönder, stora delar av Europa är sönder. Ett söndrigt Afrika kommer att ta generationer att laga.
Därför är vi i Sverige. Jobbet måste göras här också.
"Vet ni vad jag jobbade med för en vecka sen?"
Vi kan bara säga nej.
"Jag var guldsmed", säger taxichauffören.
"Lycka till med revolutionen", säger jag och vi går ut i ett kylslaget Aten.