Jag har inget särskilt emot Rotary, inget särskilt emot Landskrona. Det finns givetvis företeelser jag inte är så förtjust i. Men jag fick ett stipendie från Rotary en gång, eller kulturföreningen som jag är med i fick ett stipendie, till ett skrivprojekt med ungdomar i LA. En annan gång tyckte dom att det borde vara en ära för mej att prata om mina böcker gratis på en av deras luncher. Så mycket imponeras jag inte av Rotary. Och nog för att jag kan jobba billigt, men att betala resa, förbereda mej under en arbetsdag och sen ännu en arbetsdag hos Rotary, det gör jag inte. Dom prominenta rotarymedlemmarna tog sej nog inte till sina samhällspositioner genom att jobba gratis. Här är ett tidningsfoto när jag cyklar till kolonistugan med checken från Rotary (då höll jag ett kortare föredrag).

Ungefärliga anteckningar från möte i Landskrona stadshus, rum 601. - - - Erik av Pommern grundade 1413 inte mindre än två städer: Landskrona och Kerteminde på Fyn. - - - - Landskronas borgmästare var på skojigt humör och berättade att 600-årskolossen kanske inte lyfter, men det bär. Kanske det. Sen läste han egenhändig rimmad vers, något om vals och att sjunga och ge hals - - - Sedan sjöng vi (nja, vi och vi) en nykomponerad landskronasång som doftade Brasses enmansband, om ni minns. - - - Sen kom chefen från Helsingborg och berättade om hur jobbigt han hade det. Han pratade även om symbolik, att valv bygger man sten för sten. Sen pratade han om saker han gjort i Helsingborg, och något om Höganäs, något om Ystad. - - - Min systers svärfar, veteranbilslegendaren, berättade att han mycket riktigt kallades Legenden Lundgren, han var rolig, underhållande. Skön, som Christin sa. Ja. - - - Jag tycker mycket om Landskrona, en annan gång i stadshuset fick jag stadens kulturstipendie tillsammans med Othman Karim och en trumpetare som kan ha hetat Alf.

Tisdagens möte igen: En man pratade om Landskronas Walk of fame som sponsras av Frimurare och Rotary, inspirerat av Los Angeles. Vi fick se en sten med Tycho Brahes namn. - - - KUNGEN KOMMER!!!!!!! 20 mars, Silvia sjuk (obs min spekulation) - - - Sen var det Rotary igen, och S:t Knutsgillet som ska få ett torg utanför bibblan, jag skulle rösta för Jesper Svenbros torg, men det går inte. - - - Chefen: JAG JAG JAG, jubeldagar, Kul i juli, JAG JAG JAG, långlördag, lönehelg, cityhandlarna ska bli glada. - - - Vägskyltar. "Där ligger torget, där ligger Walk of fame", här ligger jag och sover. borrmaskinen borrmaskinen. - - - Power point, At betyder Att. - - - Vi gör det tillsammans! Marknadsför marknadsför, Jubileumstouch betyder samarbete med näringslivet. - - - Jag tänker på TV-serien Starke man. - - - Jag ser fram emot museets utställning Musikstaden Landskrona. - - - Chefen presenterar PMS, dvs Per Mikael Svensson, några uteblivna skratt. - - - Jag försökte undvika den här typen av påtvingad lång genomgång redan i skolan. Nu sitter jag här med ändan fastspikad i vagnen. - - - Mångkultur, mångfald, kungamiddag 150 gäster, inte en invandrare i den kvava luften. - - - Svensk militärkulturhistoria, karoliner, beredskapstiden, 1800-tal, musköter, 21 skott, tidstypiska uniformer och, i vissa fall, mustascher. - - - Stoppa pressarna! Landskrona blir första stad i Sverige som har skolavslutning på NATIONALDAGEN, man börjar prata om, wait for it ... Just det: syttende maj syttende maj syttende maj, ÄR INTE DET VÄRT EN APPLÅD: FÖRSTA STADEN I SVERig... nationaldagen bla bla bla. - - - Och Landskrona cykelklubb, Landskronabygden runt. Det ska jag försöka vara med på. - - - Det var flera saker som var intressanta, men nu är detta en gång för alla en gnällblogg. - - - Här ser du tidstypisk bebyggelse i Kerteminde för några hundra år sen, ca 5000 invånare, en kvinna tillhörande delegationen hade svårt att ta kött från buffén som var fredagslunchlyx de luxe.

Bing Crosby, finns det inget bra tributeband som bara lirar Bing Crosby, en sann skatt.

"Ärligt pappa, det är inte roligt", sa Anna och vi satt på biblioteket. Elsa var hos Fanny och snart var dom på väg hem till oss, till lägenheten för att äta. För Anna och Elsa finns huset och lägenheten. Johanna bor i huset och jag bor i lägenheten, barnen bor på båda ställena. - - - Och vi fick upp diskokulan sen, efter kortslutningen skimrade den i taket, och dom röda gardinerna och solen som sken lågt gav ett trolskt ljus, korv med bröd och fruktbuffé, dansant musik, allt som hör ett hemmadisko till + pyttipanna. - - - Jag har gjort kanske sextio intervjuer, kanske hundra, jag vet inte. Och aldrig har jag sagt att det största som har hänt mej är när mina barn föddes, för det är det inte. Men att dom finns till är det allra största. Men det ligger framför mina ögon, jag minns väldigt väl båda förlossningarna. Och det är alltså inte själva förlossningarna, det är att se dom formas och bli till, helst av allt forma sej själva. - - - Och vi har böckerna. Det har blivit elva nu. Alla utom den första har recenserats i HD/NST, flest gånger av Crister Enander eller Ann Lingebrandt (men också idag av Stig Hansén, tidigare av Gunnar Bergdahl, Roger Wilson, Ulf Malmqvist), kulturskribenter och författare som jag respekterar mycket. - - - Recensioner. Jag är den typen av författare som läser alla recensioner jag kommer åt. Jag recenserar själv böcker efter devisen att söka det jag tycker är bra (i alla fall när jag recenserar oetablerade författare), böcker jag tycker är direkt dåliga eller ointressanta recenserar jag mycket sällan, över huvudtaget recenserar jag ganska sällan, tidningarna slänger inte böcker efter mej, och jag är ordentlig och trots allt oerfaren, jag har kanske recenserat 50 böcker under femton år, det tar för lång tid. När jag skriver böcker kan jag språket, jag kan hur jag ska prata, det är som Zlatan, han ser passningarna innan dom händer, han ser mattetalens svar men vet inte hur. - - - "Pappa, nu är det kvällmorgon", säger Anna och jag blir så glad när hon pratar sitt eget språk, när hon reflekterar och det kommer ut som hon ser det i sitt huvud, oförfalskat. - - - Jag är en sån författare som läser recensioner, tycker att det är jobbigt när det är för postivt, för jag vet att jag inte har skrivit den perfekta boken, vet att jag har mer i mej, måste bara ... hitta lugn, pengar, tid, mellan cykelturerna och simbassängerna. Jag läser recensioner för att lära mej och bli uppmuntrad. Jag sa det till Eva igår, under intervjun, vi från Landskrona är som portugiser (fast så sa jag inte), stolta förlorare. Förlorare är vackert och bra, en förlorare är på sitt sätt en vinnare, det är skillnaden mellan Malmö och Landskrona, i Malmö har man inte samma ödmjukhet, man har förlorat för lite. Och det är möjligt att jag pratar om fotboll nu, jag vet inte, det är en alldeles för tidig morgon, kvällmorgon, och innan vi lämnade bibblan igår sa Anna: "Ärligt pappa, det är inte roligt." Ditt öppna ansikte. "Vadå?" Ditt öppna ansikte, dina små fräknar, ditt alldeles egna sätt att titta och tänka. "Snälla pappa, jag kan, jag kan väl få klippa dej ..."

Eller, pågarna låg bakom målen och äppelknyckarbyxorna var fulla av drömmar eller bara snusdosor eller salmiakpastiller, eller kaksmulor. Eller, varför inte: som en bild på när BoIS spöar AIK på sextiotalet.

Eller, det måste ju vara samma snorungar som idag satt i ett politikerrum med dålig luft, en ensam högljudd borr genom fönstret som måste öppnas, vi måste ha luft, och det är sjätte våningen och vi måste ha ljus och det är just där, havsnära, som luften finns, den klara havsrena, om vi bara skjuter måsarna och dödar fiskarna, fisk ska lukta grillat.

Rabarber rabarber rabarber. Det äldsta tricket under stumfilmsdagarna, för att det skulle se trevligt ut när folk pratade goja övertydligt, rabarber rabarber. Just där har inte mycket förändrats, och då ger jag mej bortåt och det finns alltid en annan tid ett annat liv, kanske just i Sture Dahlströms tidiga böcker, även om han var 35 eller 40, det är så friskt och rent, och oskulden, rabarber rabarber rabarber, know what I mean ...

Okej, det är alltså detta vi måste fly eller krossa: "Nä, så det fick vi flytta", och vi pratar alltså om gratis underhållning, kultur, för människor, vanligt folk, men på bilhandlarmanér: "Folk har bara en plånbok, så det får vi flytta." Och vi pratar om någon som har ett uppdrag, bröd och skådespel: "Nä, vi flyttar på det. Folk måste hinna få sin lön, det är bra, inte minst för cityhandlarna." Rabarber rabarber rabarber.

Det är vad jag menar: Att vi skulle lika gärna kunna lägga rabarber på ett eller flera gevär och välja: Skjut dom eller oss. Kultur och underhållning går hand i hand och har aldrig, kommer aldrig, ska aldrig, göras av fel anledning, kan inte göras bra om det sitter en ål med trådar och styr oss som döda dockor. Över mina döda kropp. (Bilderna är tagna av några som jag inte vet vem det är. Hade detta varit en blogg som drog in pengar så skulle jag sökt och sökt och hittat. Nu gör jag inte det, om någon tar berättigat anstöt, tar jag bort bilderna.)

Man hinner knappt försöka vara lite snäll mot stekare, och vips, så ser bloggen ut som den där bordellen i ett land där tyskar betyder en smutsigare renhet.

Och det är längesen nu, kvällen i tunnelbanan i Lyon, råttan som vi förbannade på restaurangen, förföljde oss ner i djupet, jag blundade hela vägen till det fredligare Spanien.

Det var bara det jag ville säga. Det händer spännande saker.

Kentas son köpte en mobiltelefon när mobiltelefoner nästan inte fanns, drömde om ett anständigare liv, strävade efter något annat. Så klart. Var han ung var han blind var han bara så jävla sugen på ett mer anständigt liv vad är ett anständigt liv? Det satt en stekare i kassan på Malmborgs idag. Det var kotlettfrillan som avslöjade honom, annars såg han sympatisk ut. Jag tror att det finns stekare och stekare, idioter och medlöpare. Jag tror att den här stekaren var ganska bra på sport, kanske tennis, när han var yngre och sen rullade det på, några äldre polare som bar runt på ett skåp, otympligt fredag- och lördagkvällar på stan, visade min stekare var det skulle stå. Jag minns min ungdom, för många rullade det på, dom blev en sorts stekare på 80-talet, när yuppie inte alls var ett skällsord överallt, tvärtom. Det fanns även wannabees, då som nu, även inom dom punk- rock- teater- vänsterkulturella kretsar som jag hamnade i, trivdes i. Stekaren på Malmborgs tänkte nog inte som jag om den kvinna över fyrtio som hade en bäbis i kundvagnen, och varför skulle han, 21 år med en dröm om söndagsstek i huvudet, men fast i en kassa på Ica, något fränare än Lidl eller Willys, visst, men ändå. Han såg nog inte samma lycka som jag såg i mammans ögon, sonen som drog av sej strumpan och satte foten i munnen. Och jag var inte stressad, men tycker ändå inte om att stå i kö. När jag handlar så handlar jag, i kassan alltså ska det gå fort, inne i affären går jag gärna omkring bland oliverna. Man kan säga att jag har en passion för halvbilliga kalamataoliver, utan att vara dumdristig försöker jag hitta mitt i prick. Prisvärdhet, låt oss säga att jag jagar prisvärdhet. Låt oss säga att Mord och Sju månader kostar strax över 400:- inklusive frakt om man handlar där det är billigast (litenupplaga.se, AdLibris eller Cdon.com), då skulle 300:- för båda (inklusive frakt) vara ett förbannat bra pris. Och dessutom signerade. Det är bara att meddela adress och sätta in pengar så levererar jag, och jag vill berätta om hur jag blir av med förkylningar. Ignorans, mediciner och cykla lite mera sakta, simma lite mindre fort. Därför fick jag förmiddagen med den sköna luften, bar överkropp i havet (16, kanske 17 grader), på bänken vid hoddorna, i simbassängen, därför är jag trött nu och och och, det var bara det. Det finns en vänlig kvinna på Kockum Fritid, en anställd, som istället för att bara sitta och glo, står och glor, går och glor, och pratar och tipsar, hon har jobbat där i många år, minst tio, det var hon som hjälpte Elsa att fortsätta simma, komma över tröskeln på riktigt, till vårt simmande paradis. Idag hjälpte hon en kille att livrädda en tung docka. Förra veckan hade man en sån räddningsflotte som man har på fartyg, i bassängen. och flytvästar och nån sorts orangea grodmansdräkter. Vi som trängdes i den lilla lediga delen av bassängen fick se ett magnifikt skådespel. Men, om jag vill se teater går jag på teater. När jag simmar så simmar jag, det måste vara tyst så att jag kan höra mina tankar. Titta! Titta nära, så ser du böckerna, omslagsbilder av Mattias Elftorp och Thomas H Johnsson. Foto: Håkan Karlsson

Söndag och känslan av höst. Söndag och förkyld. Söndag och mörkare och jag läser för första gången ny litteratur från Landskrona. Söndag och första dagen i mitt liv när jag inte är Landskronas yngste litterära skildrare, som jag vet som jag minns som mitt liv ser ut. Jag säger som man bör säga: Spännande. På bilden: När jag var en landskronaskildrare i 32-årsåldern. Foto: Kalle Berggren

Han heter Kristian Johannesson och romanen heter Vi måste börja med orden. Och egentligen har jag bara läst ett kort utdrag, jag väntar på boken, då ska jag säga mer om denne 32-åring. Jag säger: Spännande. Da Capo på radion, gamla franska sånger. Spännande när jag cyklade hastigt sen in till Malmö city, Palladium. Hon heter Jenny K Lundgren och boken heter Black Well och filmen heter Wounded Knee sings songs from Black Well (filmad av Marko Wramén, musik av Stry Terrarie och Andy Lundgren), musikgruppen 2 mothers in a carwash som också spelade består av Jenny K Lundgren och Kirsti Öibakken Pedersen. Såhär ungefär bland annat upplevde jag det, framför allt boken, men också filmen och 2 mothers in a carwash: Spridda ofärdiga skisser till Jenny K Lundgrens dikter, icke färdigställt utan slut. Vem fan har sagt: ”nä, men det är bara att bita ihop, vill man så kan man, alla har ett val en möjlighet bakom solen finns en grop med guld.” Jag skiter i det. Jag läser Jenny K Lundgrens diktsamling Black Well. Jag går in i en saga, en mörkare saga som snurrar annorlunda, obehagligt ibland. Och, vad du gör, andas inga djupa andetag in, då drunknar du. Jag går i huset. Jag hamnar vilse bland vilsna själar, ”He is strong / and wild / so weak, so beaten”, men känner ändå ett hopp. Det är rytmen musiken, det sugande som suger mej framåt ändå, får mej att inte ge upp. En dov sorg. Att inte få luft, under vatten, andas du in drunknar du. Och han i nya hatten på väg till Paradiset, rytmen, musiken, den långa vandringen, och finns det upp, finns det en stege till himlen, finns det en regnbåge, en gryta med guld som solen regnar ner i. ”I wouldn´t wish for anybody the Life / of Tim / Though he´s walking poetry”. I sin nya hatt, lycka till. Några dikter trycker sej smärtsamt skönt hela vägen in i själen. Skrämmande naket och drabbande, riktigt bra alltså. Så kan det vara eller inte vara med den saken. På bilden: 2 mothers in a carwash. Foto: Marko Wramén

Jag återkommer till Black Well (den går naturligtvis att köpa hos dom flesta bokhandlare på nätet och hos välsorterade lådor i Malmö, visst, där kan man köpa mina böcker också, och hos Bokia i LA) och Kristian Johannesson, när det blir ännu mörkare. För hösten kommer. Vemodet växer, och Da Capo alltså, i P4, Ulla Billquist nu, ett sorgligt öde det också. Det är söndag, det är en hårsmån från nerdeppad, nerdekad, nerkyld, när jag trots allt kommer upp från badet. Och förkylningarna på det, den lätta febern som är tung. Och vi bor i det här landet och det är en ensamhet, vi pratade om det, ensamheten som alltid har sitt skynke hängande över oss, tjockare eller tunnare men alltid där, alltid något som skymmer och kväver, dom sorgliga ödena som ringlar längs alla krokiga stigar. Jag har romanen i mitt huvud hela tiden, det är en glädje, det snurrar runt annars, det är så skenbart lugnt utåt, och ett knappt kontrollerbart kaos inuti.

"Låt dom prata, vi trivs, vi känner oss sköna och fina." Det räcker för mej. Låt dom prata, som Ulf Lundell sjöng i en låt där han gjorde som han ville. Inte sådär underbart fantastiskt. Men en man som hade slipat sina verktyg, som hade den äkta känslan av måste kvar. Han gjorde exakt det han ville göra, med rå ärlig känsla. Att jag inte haft anledning att lyssna på sången på sådär tio år är oväsentligt. Som Bob Dylan. Han är mästerlig, som Leonard Cohen eller återigen Lundell i senare romaner. Det är gjort precis som dom måste göra det, ett hantverk fullt av feeling och att det bara måste ut, och Dylan sjunger om Lennon och Titanic och det är fiffigt, roligt, och vackert och ömt. Nu hoppar jag över en gammal dammig blues i kanske någon sorts ny skepnad, vad vet jag, det är bra men jag pallar inte lyssna. Vad jag menar, sätt en penna i handen på Bodil Malmsten eller Kristina Lugn, när dom är på rätt humör. Och du får aldrig skit. Vad jag menar, det finns mästare, sen kommer dom som är bra ibland, och sen finns alla dom andra, kul en stund, viktig en dag eller en vecka. Fair enough. Min yngsta dotter var på släppfesten för dom nya böckerna. "Du läste en saga om en flicka som hade blöja", sa hon igår, "det med blöjan var roligt." Så kan det gå, när man läser om en pappa som ligger på sjukhuset i en månad, som kunde ha dött där, som har en femårig son som ... pappan tänker bara på eventuell skada han gjort, jag har svikit mitt barn, mina barn, självföraktet äter honom. Och sonen, eller dottern, hör bara en rolig historia om en flicka med blöja. Livet ser alltid annorlunda ut, det är korkat att vara säker. Det är ett sorgligt samhälle där fotbollsjournalistiken når nya bottennivåer, vadå, han gjorde det bra. Vad är det där förbannade det, som alla gör så förbannat bra? Om man ska analysera och skriva om en fotbollsmatch så får man ta sej ur latheten, inte gömma sej bakom ett korkade klubbens sammansvärjnings stumma nickande: "DET gjorde han bra, mycket bra. Det var längesen jag såg DET göras så bra. DET har aldrig gjorts bättre." Tejpningen av benskydden? Tänk på det, om du flyger extremt billigt måste det finnas någonstans där flygbolaget drar in pengarna, just det, skriv ut ditt boardingkort själv, fattar du inte det, hur ska du då kunna få på dej livvästen om olyckan är framme. Ni måste sluta vara så dumma och lata, ni som är dumma och lata. Ja ja ja, tyck vad ni vill, elitist, snobb, messerschmitter. Låt dom prata, låt dom babbla, dom har ändå inget att komma med. Det här är jag, det här är vi, ni kan inte hitta något som skrämmer oss, för vi gömmer inget. Allt syns, det är upp till dej att titta ordentligt.

För nästan fem år sen gav jag ut den förra boken om Jonte Sten. Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in. Jag hade tjafsat med Wahlström & Widstrand och lämnat dom eller dom lämnat mej eller vi varandra. Jag gav ut boken på Gondolin Förlag, Helmuths förlag. Idag ångrar jag inget, det är meningslöst. Jag har lärt mej mycket på vägen, igen, den krokiga stigen snarare. Men kanske var det korkat av mej att inte ha tålamod, för jag tror att det var problemet. Jag ville ha ut en bok snabbt, böcker ger jobb och stipendier, så enkelt. Dom bästa förlagen är dom kunniga och dedikerade småförlagen, eller dom likaledes kunniga och dedikerade anställda hos dom stora förlagen, dom resursstarka, det är bra när man vill nå ut. Jag kände mej sviken när det inte blev som jag hade tänkt. "Det är klart att jag ger ut dej, Jonas, jag behöver inte läsa", sa Helmuth. "Men ..." Men Helmuth tyckte inte att jag borde ge ut på hans lilla förlag. Idag skulle jag ge mycket för att samarbeta med någon bara en femtedel så bra som Helmuth, eller Christian eller Camilla. Man får bita samman läpparna och bita av sej tungan och börja räkna till åtminstone sju innan man säger vad man egentligen inte tycker.

Käre Helmuth. Jag saknar dej ibland. Vi jobbade ihop en del gånger, aldrig gick det perfekt, men alltid det goda humöret när vi for i diket, köpte en ny bil. Jag saknar dej ibland, Helmuth, one of a kind, det är tråkigt att gå med håliga skor i diket ensam, utan körkort. Jag är färdig härnere, styr uppåt mot vägen igen, eller om jag ska åka tåg. Och vi ordnade den där releasefesten på Victoria, Andrzej Tichy och Pontus Lindh läste, Åsa Bällsten och L.T. Fisk spelade. Helmuth blev sjukare och sjukare. Helmuth dog den tredje september för fyra år sen. Jag fick skjuts av Jan Sigurd till begravningen. Och några röda rosor. Och när vi gick runt kistan fick vi ett sista farväl och ett leende finger där det kändes, man spelade Internationalen. På fredag och lördag spelar Andi Almqvist på Victoria, slutsålt hörde jag nånstans. Men till "genrepet" på torsdag kan man nog knöka in sej, Poeten på hörnet var det ja, 19.00. En kväll som tillägnas Dan Turéll och Helmuth Glöck.

Det är vad jag gör när det behövs. Jag går till Dan Hylander och hittar en mej själv som är alldeles samma som då, som den tonåring som dyker upp mer och mer, skranglig och blyg. "Så, ungdomar, nu tar vi det från början igen." Det är vad jag måste göra gång på gång. Jag vaknade vid nio, ensam idag. Jag skrev i en timme. Det är en viktig timme, den första klara men lite sömnrusiga ändå, lite fri och ologisk i tanken ändå. Jag tittade bakom min rygg, såg solen den tredje september. Tre bananer, mellanfil med hallon och kiwi, ett löskokt ägg, som sås eller soppa. Badbyxorna under brallorna. Nyladdad ipod. Min cykelsadel har gått sönder, stången rakt upp i häcken om jag skulle sätta mej våldsamt och fort. Jag måste alltid tänka att jag ska tänka, annars går allt för fort, rusar åt fel håll. En halvtimmes cykling och ett snabbt bad. Jag måste säga det igen, göra det igen, känna det igen. Jag måste komma ihåg känslan av lycka, om så bara någon sekund. Solen, nästan lä, en tidning en skrivbok, musik, sånger jag älskar, åh, nu kom Peps, Samma sång, ah, Joel Alme, åh, Kajsa och Malena, hör du det än, jorden som sjunger. Jag äter två bananer till vid hoddorna i Sibbarp och jag kommer ihåg att tänka, inte framtvingat, jag har nästan lärt mej att få en liten klocka att pingla när jag mår bra, för att aldrig glömma, för att aldrig ta till alkohol igen, som jag kan bli så sugen på. Då tar vi det från början igen. Kom ihåg hur bra du kan må utan alkohol. Cyklar. Tänk att jag har en dotter som ringer från sin mobiltelefon och frågar om hon får följa med en kompis hem. Tänk att jag kom hit ändå. Tänk att jag har en annan dotter som kallar mej Prussiliskan och efter ett slag, när hon klättrat upp som en apa på barnsadeln, går med på att bli kallad Herr Nilsson. Tänk att hon är glad när hon badar fötterna och jag badar hela mej i havet och hon skriker att jag ska bada mer, Prussiluskan, och jag säger: Bada själv, Herr Nilsson. Efter bibblan sätter jag in köttfärslimpan i ugnen och hon somnar och jag väcker henne och Elsa kommer hem för att äta, sen ska hon ut och sälja saft igen. "Så, ungdomar, då tar vi det från början igen. Ge aldrig upp och låt dej fångas i en mall, ge aldrig upp och gör reträtt inför ditt liv." Ungefär så. Jag googlar texten till Vargtimmen och får upp en bloggtext av Jonas Bergh 2009. "Låt tankarna vila nu, du drömde och inget mer, dom skuggor som jagar dej, är vanliga människor." Och jag ställer mej mot väggen och lutar mej och låtsas att det är havet, jag har havet i ryggen. Och säger till alla andra: Kom igen då!.

Claes Hylinger, yngre, alla var vi yngre, fotograferad av Ulla Montan. Jag får Sju månader med posten och den blev som jag ville, inte alls perfekt, men som jag ville. Och jag tänker på Claes Hylinger. Att inte ha distans till det man skriver, publicerar. Det är inte Claes Hylinger. Det är jag, just nu, idag när jag får Sju månader med posten. En fin tänkvärd liten bok. Det är Claes Hylinger. Claes Hylinger född tidigt 40-tal i Göteborg, jag född sent 60-tal i Landskrona. Vi har våra tider och platser att handskas med. Men tankarna som snurrar, villrådigheten, nyfikenheten vill jag hävda, har vi gemensamt. Och Claes Hylingers små böcker med lågmält stort innehåll, en dikt, en dagboksanteckning, en novell, och en tunn röd trå som träs igenom och håller samman. Och nu är det september och jag har badat och jag hoppas att Claes Hylinger är frisk nog för ett pass på löparstigen, upp och ner inbillar jag mej, över klippor och det friskar i lite kring lunchtid, och en smörgås med leverpastej och en kopp te kanske, Claes Hylinger är en mästare och inte ens i mina största stunder känner jag mej så, ett bastubad och det är tidig september och det är ganska längesen nu, som jag satt med Claes Hylinger och Maria i en bil från Skurup till Malmö och jag hade just slutfört manuset till Och fortsätta vidare bort och sa att jag visste inte om någon skulle tycka om boken. "Tycker du själv om den", frågade Claes Hylinger. "Ja." "Det är det viktigaste, att åtminstone du själv tycker om boken." Så är det. Så får man hoppas att man har god smak. Och det finns en poäng i att skildra något när man är där, utan distans, nästan. Att komma nära, att inte tillrättalägga utan säga som det är, och ändå har jag mixtrat så mycket med sanningen och det verkliga. Det sa Claes Hylinger, när han gjort smärre succé med Ett långt farväl. "Är det inte jobbigt att lämna ut sej själv så." "Jag bestämmer själv vad jag väljer att lämna ut, och att huvudpersonen heter Claes behöver inte betyda att det är jag." Exakt så, Jonte Sten hade inte kunnat säga det bättre, absolut inte. Jag var något yngre, fotograferad av HD:s fotograf som jag glömt namnet på.

En man som talar högst otydligt spelar schack med sej själv, ett litet spel med magneter och rött istället för vitt på spelplanen, pjäserna, på världens eller Europas äldsta tunnelbana, och minsta, som väsnas milt och kränger. Och man kan hitta ballonger, som sliter sej och svävar iväg, överallt. Men bara här finns kringlor och dricksvatten som är trettio grader varmt. Och det är bara på vissa platser, en park, ett ljus som dom där populära moderna omoderna instamaticbilderna, the Budapestsmog får allt att skimra bakom filter, mjukare rörelser, luddigare skrik, och det är bara där, den gula färgen på templet, palatset, badanläggningen, och se upp för vänliga män i övre medelåldern. Nästa deckare kommer att utspelas här, garanterat, någon går in men kommer aldrig ut från ångbastun, dimman tätnar, mysteriet tätnar, härvan är så tät i den täta spänningen. Och köp inte drinkar till kvinnorna som ser ut som prostituerade, köp en bok: litenupplaga.se, du kommer ändå aldrig undan gratis, tack för tipset. Apropå sex: Sex olika sorters temperaturer och svavelstank, och det är mitt himmelrike, det är mitt absoluta himmelrike. Trettioåtta grader varmt i vattnet utomhus, några spelar schack, hårda droppar som massage, alla människorna, solen som skiner, den avlånga bastun och det är gamla fängelsehålor, du andas in avgaserna och svavlet och någon frågar om du har fyr och vi skulle kunna sprängas, har du tänkt på det, slungas ut i atomregnet inuti en ballong som svävar, på rygg, du hör allt genom vatten, du förstår ingenting, bara ett lugn och några spelar visst schack och jag flyter i ett utanförskap. Så slutar prologen till del ett. Medan du väntar på mer: Föd mej, göd mej, köp dom förbannade böckerna så att dom tar slut, så att jag kan tänka på nya, så jag kan sluta gräva tegel ett slag och skriva historien om han som åker över broar i husbilen eller under broar på båtarna som har vind i segeln ibland. Om det tjusiga hotellet, det runda ekot och att ligga på rygg, alltid detta att ligga på rygg och titta rakt upp i den himmel du alltid måste förhålla dej till, din längtan dit, hur fort en död gris flyter i Donau, eller snurrar över den öppna elden.

Man åker till städer. Jag minns Hässleholm men har alltid svårt med väderstrecken. Jag minns Hässleholm för att jag varit där ofta. Jag minns blåsten på dom breda gatorna i Kristianstad. Jag minns att jag träffade Håkan Sandell och sen tog bussen till Malmö, genom Tollarp, snabbt hem och sen tåget till Ystad och färjan till Rönne, Bornholm. Jag minns Rönne väl, den skitiga stranden. Gatuköket som är en bodega, och längre bort från city lutar sanden ner mot havet och man är aldrig nöjd, mera salt, tänker man, färre människor i inomhuspoolen, men köttet var lagom blodigt. Nu dricker jag kaffe igen efter ganska många års uppehåll och tänker på Budapest, där har dom nog starka korvar till det starka kaffet, och jag tänker på alkoholläkaren som har en förmåga att vara både sträng och öppenhjärtlig, trycka på rätt knappar, "men ingen tokajer", sa han, och det var inte långt borta att jag började prata om Jack Kerouac. "Men Prag är finare." Jag har pratat tillräckligt om Prag. Jag minns för dåligt, inte för att jag var full, för att busshållplatsen var så grå och trist, för att jag saknade starkare än vanligt, jag läste Claes Hylinger och Fredrik Ekelund, Jag vill ha hela världen, på förortskrogen som var som en gigantisk Domusrestaurang, ingen sås till dom torra schnitzlarna, om man nu skulle försöka äta, jag åt kycklingskinn och grovt bröd, eller, jag vet inte, jag minns inte. Böckerna luktade parfym och var missfärgade. Det är samma sak med Lissabon, allt flyter ihop, varje gång minns jag bara färjan över Tejo och bussresan till Sesimbra, snubbarna som vill sälja hasch på gatan som jag inte kommer ihåg namnet på, en tjurfäktningsarena, inte ens en saluhall. Du kan vara var som helst, utan ögon utåt glömmer du allt. Man åker tåg till städer och ser bara en platt öde slätt i grått.

Det var när det var så varmt, förra veckan. Elsas första skoldag i trean, slutade tidigt. Anna kvar på dagis. Och vi svettades och längtade efter jordgubbar och badet. Där vid idrottsplatsen i Limhamn, ner i den heta hålan. Ringde telefonen och Elsa suckade på avstånd när jag gjorde intervjun, hon åt nektariner men jag är allergisk och blev alldeles torr i munnen av svada. Litenupplaga.se. Och en intervju blir alltid en intervju, inte exakt som man sa, åtminstone inte exakt som man tänkte när man sa det. Men man får vara nöjd och inte gnälla, eller skriva alla tidningar själv.
”Det finns vissa beröringspunkter” - Lokaltidningen Landskrona & Svalöv. Och när vi äntligen avslutat samtalet, som i och för sej var så trevligt det kan bli när man försöker förklara något man inte förstår, rullade vi genom tunneln och skrek så att det ekade och det var fortfarande varmt i vattnet, och svalkande skönt, och länge länge och jag hade några bananer också, och vatten att dricka och sen cyklade vi för att hämta Anna på dagis, pratade om sushi, hamnade på bibblan och Elsa lämnade in bokrecensioner och valde en bok om Mumintrollet, den ensamma vintern, den som blev julkalender, som är ett av mina tidigaste minnen, ensamheten när alla andra sov. Litenupplaga.se.

Bilden är från förra våren, flickorna är mycket större nu, mycket visare.

Där går han och luktar fisk. Mättat kvavt i trettiotalet. Arturo Bandini är huvudpersonen i John Fantes ganska självbiografiska romankvartett. Och jag var en av dom på biblioteket, i Folkets hus i LA, Skåne, läste Ristat i damm, hade ingen aning om att den hette Ask the dust på engelska, ingen tanke på hur svenskan kan vara hård och tuff och skör, men Ask the dust, en mycket bättre bok, titel. Fante skriver också om LA, California. Och jag ser som en hackig dokumentärfilm, bilder på Cormac McCarthy och hästarna och Malcolm Lowry, och hästarna, den där stämningen, klaustrofobin du vill tillbaka in i, leva i utan att vara rädd, bara vilja komma ut, och ska du inte gå in på en bar nu, och fisken, havet, hamnarna och jag minns San Fransisco i På drift, hur Sal Paradise och den där sorglige kompisen, den snälle som alltid hamnar fel, hur dom tar sej till spökskeppet och jag är tillbaka på Bukowskis gator och dom där biblioteken som befolkas av torra ungmör och gamlingar, och dessa unga arbetargrabbar, så få så få, nu som då, suktar efter kunskap men vet inte hur man ska göra det, intensivt och avslappnat, som dom nyrika som pladdrar om filosofi eller litteratur dom tror är viktigt, som Johan Johansson när han tror att han är rolig som Stefan Sundström utan att förstå att Sundström alltid är bäst när han är allvarlig och sänker rösten, sjunger om kärlek. Den allvarliga humorn, den sorgliga som utsläpper ett dammigt ha ...(!) Böckerna om kärlek blir alltid bäst, det måste finnas längtan efter kärlek, desperationen, kärleken till ett sätt att tänka och agera, vara Sverige utan det gråa på sjuttiotalet, utan det mörkruna, orangea, mossgröna, bara allvarlig solidaritet och snuskiga visor som går att dansa till. Och överallt dessa unga pojkar som ska vara män och dom kan inte ta en tripp utan måste importera svampar från Panama eller Bolivias djungler eller högplatåer eller titta in i gapet på en jättelik orm och suga i sej giftet och spy i två dygn för att få flyga ryckigt i en kvart. Och under detta står John Fante och ler hjärtligt och skrattar kärleksfullt: Dessa pojkar dessa pojkar jag var också en av er. Men arbeta men arbeta men arbeta, förr eller senare måste du hamna där vid skrivbordet, stilfullt taggad, göra något av allt tugget med käkarna spända, hela du överspänt viktig, annars var ju allt bara skitsnack. Och klappar pojkarna på huvudet: Men man måste växa upp, det är höjden av spänning att lyckas med det roligt, stolt.

Det börjar bli kallare i havet nu, mer ensamt. Jag koketterar inte om ensamheten, men jag vill ha någon att nicka till. Någon att säga till på bänken bredvid som förstår: Man får ta till vara det sista. Och vi nickar. Och vi förstår att det gör vi i tystnad, i samförstånd. Då brukar jag sitta i närheten av biblioteket. Där luktar hav, kan man luras att tro. Men det är bara fågelskit. Det är ju hit dagisfröknarna tar ungarna, slänga gammalt bröd, skränande fåglar. Man kan inte säga till barn, till måsar, till råttor: Så, nu har ni fått, nu räcker det, sluta nu! Det är högst oansvarigt att bara trycka på start och gå innan batteriet är slut. Vi pratade om det när vi åt kräftor, om mannen som köpt sex olika sorters ströbröd på Malmborgs Caroli. När jag ska köpa ströbröd får jag alltid fråga, Malmborgs Limhamn. Jag krossar knäckebröd och det finns en scen i kortromanen, krönikan, Sju månader. Om hur det egentligen är, själva författandet: Jo, lyssna på fina bitar och äta köttfärslimpa, Leo Sayer, When I need you. Den har haft sina anledningar att följa mej, inte förfölja mej, det är som Julio Iglesisas, det är som den absoluta ensamheten som aldrig kommer. Det finns alltid någon hangaround, Strangers in the night, A whiter shade of pale, Always on my mind och In the Ghetto. Markus Krunegård har också den där speciella känslan och tidlösheten i Askan är den bästa jorden. Och det var kanske tio år eller mer, men det var en tid som i mitt sinne fylldes med begravningar, försoningar och hela tiden ett bubblande inre och jag vill bara nå dit, lugnet i livet, i livet.

(Och nu är det dags att beställa på allvar, nu vet du hur man gör, litenupplaga.se, AdLibris eller var du vill, av din lokala bokhandlare, kom på släppfest sjätte september klockan sju, Andi spelar, jag läser, Daniel har skrivit ett litet motto som står först i boken, Kulturmalmös undergroundelit alltså. Beställ av mej i värsta fall, gör det innan biblioteken gör det, dom här böckerna säljer slut, förr eller senare, är det slut. Och då står du där, ensam, tom, utan bagage.)

Lust for life är en mycket bra platta. Iggy Pop kan ju vara ganska töntig ibland, amerikanskt underground. Han behöver en styrande hand, som en crazy Bowie. Oj, nu lyssnade jag på Brick by brick, den är ju stundtals lysande, det hade jag glömt, och Blah blah blah, bra, Bowie igen i väloljat 80-tal. Han kan ju vara väldigt cool ibland, Iggy. Och viktig, tempen i häcken på USA, het som i Helvetet. Så blir jag gärna elitistisk. Utstötta människor utan framtidstro utför kriminella handlingar som blåses upp av media, utstötta unga människor som inte bryr sej om dom åker fast. Dom har försökt och försökt. Och hatet gror. Utan rättigheter, bara skyldigheter, och spott och skit och regn som regnar in. Och dom rika blir rikare. Klart att man tar en chans. Klart att shit happens. Och detta kommer moderaterna att fortsätta kämpa för. Ni vet vilka jag pratar om. Ni vet att jag säger det man inte får säga. Jag pratar om packet från söder, söder i Stockholm på 30-talet. Jag pratar om arbetarlitteratur, arbetslöshetsliv, underklassverklighet. Jag pratar om Gustaf Rune Eriks, han som en gång i Paris på ett hotellrum, enligt legenden och Slas, bad den unge Jan Myrdal hålla tyst en stund, vänta i en av flera utläggningar, så att han (Gustaf Rune Eriks) kunde kräkas i Myrdals skor. Och Niklas Rådström skriver om Stig Claesson och bastubad och om mycket mer än så: "Ännu en gång konstaterade vi att om man har gått och haft tvättning på schemat i Sofia folkskola så duschar man inte kallt. Aldrig någonsin. Sånt är för folk som har vant sig vid varma duschar och tror att man måste göra sig till och bevisa något. Det får de ha för sig själva."

Poeten på hörnet på Södra Förstadsgatan i Malmö, nästan uppe vid Möllan. Poeten på hörnet, vem är det? Det är inte jag i alla fall. Epitetet poet ligger för nära diktare, och skald och för höga anspråk utan täckning. Jag känner bara en skald, eller ingen, eller bard. Det skulle i så fall vara Håkan Sandell. Alla andra göre sej icke besvär. Kom inte till mej och kalla era skaldekonster för skaldande. Dan Turèll var poet, bland annat. Han satt på hörnet på Istedgade och kanske Viktoriagade eller Gasverksvej, där det är en indisk (Indus?) restaurang idag. Han satt på Comet Bar, och skaldade eller ljög eller pratade sanning, rökte. Och han skrev deckare som hade Vesterbro som bas. 70- och 80-tal. Honom har jag inspirerats av när jag skrev Mord, och det är väl så nära en poet vi kommer (om ingen gömmer sej i publiken) den sjätte september, en torsdag klockan sju, när både Sju månader och Mord ska officiellt släppas hos Poeten på hörnet, och säljas. Andi Almqvist ska spela och sjunga, jag har aldrig hört honom kalla sej poet, inte heller rockpoet eller trubadur. Men Andi Almqvist är väldigt bra, poetisk kanske. Jag inbillar mej att jag skriver poetiskt ibland. "Du som är poet", har jag fått höra, då lyssnar jag inte. Jag har verkligen inget emot poeter, men jag är som fiskaren som vill sälja fisk i hamnen men inte får för seglarklubben som bara vill ha finkrogar i sin hamn, enkel fisk äter man grillad i den grekiska övärlden medan grekerna skrattar åt dej, och bara där, i den egna hamnen vill man se fisken först när den är tillagad, man vill inte veta av det slemmiga djur med huvud som lever i det skitiga havet, bor alldeles vid avloppet och suger i sej födan där. Jag är rädd för poeter som mannen på gatan är rädd för konsten: Tänk om jag inte förstår. "Din gamle folkölspoet", sa någon eller några till mej någon gång på 90-talet i Landskrona. Det vill jag minnas att jag tyckte var kul, med den anspråkslöshet som riktig sanning är byggd av. Det handlar om det fina och det fula och mindervärdeskomplex och fåfänga, om prestationsångest. Det handlar om epitet och du kan tycka att det är löjligt, men det är en del av livet överallt. "Du är ju kult", sa en kille till mej en gång medan jag var djupt satt i grubblerier, som att det i så fall skulle lösa allt, som att kultstaus i en ytterst snäv krets skulle lösa funderingar kring: ska jag lämna lägenheten, råna en bank, eller den där affären på hörnet, han den poetiske handlaren.

Att sakna i eftermälet om det saknas: "Han kunde ju vara besvärlig", känns som att: Det var ju ett jävla meningslöst liv att ha levat. Jag läser Niklas Rådströms Stig igen. Nils Claessons Blåbärsmaskinen har jag läst flera gånger. Och jag tänker: Så helt olika, men så goda stilister dom är båda två, goda berättare, dessa Slasskildrare. Stringent, fick jag höra att jag var en gång, som debutant i antologin Grupp 94. Jag sysslar med en klar stringens fortfarande, men den rör sej i tjock dimma. Och, för all del, inga jämförelser i övrigt. Men Niklas Rådströms vindlande stringens, och Nils Claessons mer hårdkokta, mer arga men kärleksfulla. Blåbärsmaskinen kom tätare på Slas bortgång, den skrevs av hans son. Jag förstår fortfarande inte den mindre folkstorm som rasade om fadersmord. Jag har aldrig träffat Slas, det närmsta jag kom var en inställd vernissage. Men jag tycker mej ha förstått att han kunde vara en besvärlig människa, missbrukare, konstnär. Godhet ligger inte i att aldrig misslyckas. Man bör skilja på verk och person så långt det går. Jag har aldrig förstått varför författare, vars författarskap man beundrar, ska vara reko kisar som aldrig tar ett steg snett, eller slätstrukna tråkmånsar. Ja, icke besvärliga alltså. Foto: Kulturhuset

Konstantin Kavafis: "och tag farväl av det Alexandria du förlorar." (Som ordentliga läsare förstår handlar boken Sju månader om just detta. Beställ på litenupplaga.se.)

Mord in Roma. Då blir det kanske äntligen intressant. Men nu blir det dansband. Nu ska jag berätta gamla fina historier om en lägenhet på Ystadsgatan, på andra sidan Nobelvägen, i Malmö. Det var under den tiden när Malmö Grill hade öl- och vintillstånd. Man behövde inte lämna Svinaryssland. Och jag hade hittat min gamla attachéskivspelare och när vi ibland hade efterfester spelade vi dansbandsbitar från 70-talet på för hög hastighet. Det kallades att smurfa upp låtarna. Dom kvarteren då på nittiotalet och min tes att absolut dom som skriver dansbandstexter och högst troligen även Per Gessle, hade datorprogram, rimprogram, t ex dansbandsrim eller lättpopsrim med sökord som: sommar, sol, Tylösand, skenekivok. Mord och rena avrättningar, kliniska. Det var i alla fall min dröm, att kunna skriva trallvänliga dagislåtar med skittexter. Istället skrev jag en deckare om en musiker som vill skriva "riktiga" sånger, viktiga sånger. Och han romantiserar Folkets park på femtiotalet och sin påvra men kärleksfulla malmöuppväxt, vagabonderna och frihetskämparna i släkten, och Första majtåg, och Limhamn och Borstahusen, överallt där sillen går. En sympatisk kille, småkorkad med tur. Och den boken kan man alltså köpa nu på litenupplaga.se. Och passa för guds skull på att drömma om Rom, om gladiatorer i tajta brynjor, välväxta kvinnor i skinn-bh:ar, och inget annat, en tärd hjälte betalar överpris på Harrys Bar och drömmer om Venedig, men sitter fast i ett kallt Rom, Roma, med skitig heltäckningsmatta på hotellrummet. Och det kan för all del vara Paris också, skoskav som skoskav, Nizza, eller Hiroshima, mon amour. Det finns väl ingen kärlek där? Du har inte fattat mycket du. Och nöjer du inte dej med det? Då bifogar jag fotografier på temat: Självporträtt utan mustasch i bastuliknande miljöer. Eftersom den där andra boken, Sju månader, som jag också gör reklam för på detta spännande sätt, handlar en hel del om det.

Låt oss säga att den började med det där fotot, boken Sju månader. Låt oss snabbt inse att det är en komplicerad sanning. Låt oss säga att jag visste att jag skulle ge ut en kort bok under hösten, att jag vetat det länge. Eller om det var det där äldre fotot. Om jag bara skrev klart dom där novellerna, tio stycken ungefär, så var det klart. Eller den korta romanen, en svart fars i sjukhusmiljö. Eller, nä, den långa romanen (eller dom två långa romanerna), nä, för lite tid. Jag har ju skrivit den här bloggen i sju år snart, nåt bra måste här väl finnas, jag kanske skulle samla ihop hundra sidor, redigera, ta bort och skriva om, skriva nytt, som jag alltid gör. Det skulle kunna bli tajta hundra sidor. Jag började samla, det var en jävla massa sidor, det fanns delar av något jag ville säga där, men bloggen fick vara blogg, ingen bloggbok. Jag kände, efter att ha tittat på dom där fotona, att såhär får det bli, en sorts kort roman. Klart att jag sen snodde från bloggen, från dagböcker och andra texter, och jag tog mej in i Jonte Stens smala huvud igen, svullet på insidan eller utsidan, skrev som han skriver, för mycket för lite, men det var när jag såg det fotot, Elsa och jag på Koster och jag kände inte igen den mannen, inte på insidan i alla fall. Eller om det var det med Anna och Elsa vid Kallis, ett lilla- och ett storasyskon, deras pappa med kamera, ingen annan, bara varandra att lita på, just då. Barn som söker fäder som söker fäder och mödrar som söker tillbaka och det kan gå runt så ganska länge utan att man får någon rätsida på det, ekorrhjulet. Och han, Jonte Sten, en sorts halvvariant av mej från mina ögon, och min fantasi och några människor jag känner/kände, en fiktiv person från verkligheten. Han hade fått sina två romaner, vad kan han möjligen ha att säga idag? Kanske berätta om sonen och dottern, om hur det som liknar svek är misslyckade försök. Inte fan vet jag. Jag har ingen distans. Jag litar på den känslan jag fick efter nästan ett års letande efter den där korta boken som jag ville skriva och få ut, det jag ville skriva innan allt annat kan bli skrivet och äkta tänkt. Så vad kan den gamle svartmålaren Jonte Sten göra för dej? Du kan se mej måla in honom i ett hörn, du kan njuta av varje exakt penseldrag, höra hur stillheten är jobbig medan färg torkar. (Och reklam i reklamen: du kan än så länge bara hitta boken på litenupplaga.se, där kan det stå att den är slutsåld, men det går bra att beställa ändå, senare kommer den att finnas hos dom flesta bokhandlare på nätet, hos några vanliga bokhandlare och överallt där böcker säljs, kanske inte på Konsum och Pressbyrån, går den att beställa. Då kan man passa på att köpa deckaren Mord också.)

Man cyklar genom campingplatsen, mer öde nu i mitten av augusti. Man saknar stöd och parkerar mot papperskorgen vid bryggan allra längst ut, bron, flygplanen, en oskyddad fiskebåt med svarta flaggor på bojarna, nu kommer höstfiskarna. Man ställer sina bekväma skor, eller trätofflor från Skåne, ingen onödig snörning, eller skinntofflor från Marocko, där bryggan börjar. Man springer inte. Man skriker inte ih! Eller oh! Man är inte vulgär, man har svarta badbyxor inte shorts inte spräckligt inte skrikigt. Man tycker om vågor men inte nu, nu får det blåsa svag frånlandsvind och vara nästan stilla. Man tvekar inte, gör bara sin ritual, höjer ansiktet mot solen, simtag i luften, knäböjer. Och man känner inte varandra, men känner igen. Man känner igen dom onaturligt bruna gamla kvinnorna och männen i brassestolar, hur knotiga och lädriga dom är, solblekta huvudbonader, och han som joggar, och hon med hunden som inte är en tysk turist. Och den gamle mannen i ett sånt vitt linne som min morfar hade, och moped. ”Det är bästa tiden nu.” Man nickar. Man doppar sej på sitt eget sätt, dyker, crawlar snabbt, plaskar på rygg värdigt, whatever, håller inte för näsan. Säger i bekräftande andakt: Ah. ”Det är bästa tiden nu.” Ungdomarna och barnen är tillbaka i skolan, amatörernas semester är slut. ”Det biter lite idag”, säger man, inte som en plattityd, nä, som en stor och viktig sanning att begrunda. ”Man får vara tacksam för dessa dagarna.” Man nickar, stannar en stund och tvekar, sen hoppar man i igen, och den här gången tror man att man verkligen ska kunna försvinna på ett annorlunda nöjsamt sätt.

Utdrag från Landskronadirekt.com: "Deckardebut av Bergh (Foto:Håkan Karlsson)

Jonas Bergh ger i höst ut två böcker, en roman och en deckare. När kommer genrebytet?, frågade vi författaren Jonas Bergh för drygt fem år sedan. - Genrebytet?, svarade han. - Deckaren, kontrade vi. - Den kommer nog aldrig, replikerade Jonas Bergh. Av detta lär vi oss, återigen, att ”aldrig” ta ordet på allvar. I höst släpper författaren från Landskrona som är bosatt i Malmö sedan flera år tillbaka, sin deckardebut, Mord." Finns att beställa på www.litenupplaga.se, och snart kommer även Sju månader, färre bokstäver för pengarna, men ännu bättre bok, fullständigt distanslös.

Det är samma, till synes, osympatiska attityd, som hos lamadjuren på Järavallen, när man var där ute och gick eller orienterade. Men det var väl inte där, jag har bara orienterat en gång, eller var det där. Utanför Saxtorp och Häljarp och allt vad det heter, Barsebäck, det är ett så sumpigt ställe för korna, korna är helt annorlunda, mer dryga i sin dumhet eller vad det är, slänga med huvudet och tungan, jaga flugor. Och lamadjuren sägs ju spotta. Jag tycker att det är äckligt med dom som spottar, som på krogen och jag är nykter och någon är mer eller mindre full och jag försöker vara artig men lyssnar bara lite halvt, allt som tuggas om, allt som har tuggats i den spottande munnen, och någon börjar bli ganska dragen och tror att jag skulle bli mer intresserad om dom stod närmre, böjde sej över mej, saliv, saliv har aldrig varit det jag älskar mest. Men, i alla fall, jag cyklade där jag brukar cykla, badade där jag brukar bada, det kliar lite, det ska klia, jag badar gärna i våra skitiga hav, men ogillar alltså saliv, och fascineras över dessa snören som är staket och dom spotska kamelerna, eller dromedarerna, dromedar är ju ett så mycket roligare ord, står och ser allmänt dryga ut, osympatiska, barnen och deras föräldrar fotograferar, några japaner, kamelerna ödslar inte ens saliv, och vi krälar i exkrementer vid deras fötter och det är då jag tänker på Järavallen, bakom lamadjuren kan det ha varit som jag kom vilse den enda gången i mitt liv som jag orienterat. Rättelse: Försökt orientera, och det pågår nu och hela tiden, försöken till orientering och göra halt, och jag minns min termin i Jönköping, dom som inte spelade innebandy med någon frikyrka, orienterade, dom verkade veta precis vart dom skulle.

Men jag tror att det blir det roligaste större arbete jag gjort. Kanske för att det är så förbannat ensamt annars. Men det var en bra bok om Johnny Ramone, Bengt Ohlssons senaste. Och nu läser jag ibland Jonas Gardell senaste och ibland Ulf Lundells senaste, många medelålders män, och alla har dom sina brister, Gardell har hittills blivit något överpedagogisk ibland, och det ska jag säga dej, yngre begåvade författare som ska plugga till skrivpedagog, skrivande är skrivande och pedagogik pedagogik, och sällan mötas de två, om det inte är osynligt. Jag läser om Louis Armstrong. Och noveller från Nigeria, skrivna av en kvinna, Ngozi Adichie, för att jämna ut mitt samvete. Och vi missade nästan tåget som blev försenat och försenat och vi var varma trötta och tre viljor och vi gick aldrig på tåget, tog inte ens rulltrapporna ner, hamnade i solen bland clownerna och barnens föräldrar och på något sätt finns det alltid En bok för alla och det var vad jag ville säga, om den goda grundstenen att stå på: Glädje och arrogans, det kommer man långt med, konstnärligt, det är mitt motto. Och Pär Rådström, en liten samling postuma (tidnings?)texter, fem spänn på bibblan. Alessandro Baricco var förresten med i det italienska författarlandslaget, han har skrivit Utan blod, den har jag inte kommit att läsa många sidor i. Men i torsdags tog jag tåget och Thomas och jag möttes på torget, men innan dess: ett skinhead, tatuerad, biffig, med kamphund, jag vet inte hans politiska hemvist, men han satt på en låg stenmur i Landskrona, då kom en svart man och satte sej någon meter ifrån, det var bara dom på stenmuren, människor på väg till och från bussar och tåg for omkring, den svarte mannen hade en blå och gul träningsoverall som det stod Sweden på. Skinnhuvudet tittade på honom men satt kvar, den svarte mannen tittade på något annat, jag hoppade på bussen. Sen hamnade vi i en lägenhet på öster med en samling troll, en samling grisar och en keps där det stod Iron Maiden -92. "Han ville pigga upp mej", sa hon som bodde i lägenheten, som vi inte kände. "Funkade det?" "Ja, vi bodde ihop i tre fyra år." Det bland annat ska vi väl försöka formulera, med glädje, och en dos arrogans uppåt.

Sanningen är att jag blev försenad, det är inget ovanligt, men att jag fick en sån oemotståndlig lust att lyssna på Dan Tillberg. Som ibland med Hasse Kvinnaböske eller Alf Robertson, Dan Hylander. Inte på crazy, inte på skoj eller för att få dansa på ett lustigt sätt eller ha cowboyhatt. Men det var verkligen otippat, detta med Dan Tillberg, det är flera år sen senast. Och det är det jag säger, det har med åldern att göra. Människor i medelåldern är roligare. Inte alla, jag och några till jag känner, några jag känner till och en del som jag bara sett på teve, eller Youtube. Jag läste någonstans att Youtube är ute, gammalt. Lättare än att leta upp gamla videoband i alla fall. Men det var detta med bibliotekarierna och min kärlek till dom, förälskelse, nä nä, hold your horses, det är något mycket större, har varit sen tonåren, med bibliotekarier, män kvinnor unga gamla svarta gula röda vita, you name it. Men det händer inte varje gång, ett fåtal är utvalda (och jag utvald av dom) att klicka. Men jag minns en kvinna på gamla bibblan i Landskrona, henne var jag förtjust i när jag var sådär sexton sjutton, jag tror att det handlar om respekt, han som jag träffade i badbyxor och utan brillor, det tog ett slag till vi kände igen varandra, fel plats liksom. Och i Köpenhamn finns det en man som jag träffat två gånger, bibliotekarie, brun sliten manchesterkostym, båda gångerna, en äldre Kim Larsen från sjuttiotalet, dom polisongerna, luktar pipa eller cigarr, brunrödhårig, ett ögonkast, sen är man hooked och vill så gärna fråga om vi inte ska ta en bajer, men det är respekten, distansen, du sköter ditt och jag sköter mitt, beundrar varandra i smyg. Det är likadant med lärare, försvinnande få, men när det sitter så sitter det. Som Bosse och Maria och svensklärarinnan på gymnasiet. Respekt. Hon tittade på mej: Du är en förbannad snorunge och slarver, men du har nåt. Exakt, du också, surkärring. Det finns några stycken bibliotekarier i Malmö som jag tycker om på det särskilda sättet, två eller tre, och han som nog gått i pension, jag ser honom på stan ibland, vad gör han nuförtiden? Han ser ut som han gått fel. Och hon som brukade komma på mina releaspartyn förr, nja, två kanske. Det är kluvet, när en bibliotekarie har läst nån bok som jag skrivit, det är inte så jag vill ha det, fast lite. Och nu är det en ganska ung kille och en något äldre kvinna i Limhamn, jag tror att dom är semestervikarier, han är tatuerad och jag tänker att det är vackert, han älskar den hårda rocken, men han älskar dom hårda (ursäkta) pärmarna mer. Och hon vill nog hamna på barn- och ungdom inne i stan. Jag har verkligen absolut ingen aning. Jag känner ingen av dessa bibliotekarier. Man kan jämföra denna, min angenäma åkomma, med mitt gillande av människor som heter Pelle Ossler.

Jag skulle aldrig slutat med musik, göra låtar. Jag kan inte förklara. Jag tycker mycket om Leo Sayers When I need you. Jag skulle vilja bli sjungen, kunna sjunga Dire Straits Why worry för någon som behövde det och tyckte det var skönt, mjukt. Att vara enkelt där för någon, trygg och klar. Jag skulle aldrig slutat sträva efter att göra allt så exakt och enkelt som möjligt. Perfekt. Otvetydigt. Just detta gäller. Jag vill ha det så i mitt liv, veta precis hur allt ska fungera, inte se till att det blir så, bara låta det hända. Fullständigt underbart i sin förutbestämda skentråkighet. Så jag skriver böcker som få läser och nog ingen blir glad av. Och jag går närsynt på gatorna och längtar efter någon jag känner, som jag inte vill, orkar, prata med. Det blir alltid missförstånd. Den enda text man kan sjunga, och man ska ha en jävla bra melodi, utan att bli missförstådd, är No no no no no osv. Låten Yes har förstört för många. Och nu, har jag gjort mej förstådd?

Kärlek är kärlek, om än en bild hittad bland hundratals andra på Google. När allt är självklart. Man har cyklat i ett liv och letat efter bryggor att bada från, det mesta är skit, något är okej men med brister för just detta tillfälle, det kan man leva med, men inte leva så, som jag vill. Och det ska vara just den dagen, när vattnet är just så klart men du kan inte se allt, och det ska vara lite bitigt, ju, men det ska värma, förr eller senare ska det värma, men man får kämpa, men förr eller senare vet man att man är alldeles rätt. Och jag pratar om den bilden, jag pratar om ögonblick som sker så sällan, och kanske får jag kanske får jag inte använda den, kanske går den, antagligen inte, att använda till bokomslag, men den sa allt jag ville säga. Just då, i den stunden, satt allt som en mycket allvarlig smäck, som en vän man måste blunda och blunda och titta och titta, är det verkligen du, ja, det är verkligen du, jag som inte trodde att du fanns.

Pressmeddelande – Två höstböcker av Jonas Bergh Författaren Jonas Bergh (från Landskrona, bosatt i Malmö) kommer med två böcker denna höst: Sju månader och Mord. De kommer att ges ut samtidigt och blir Jonas Berghs tionde och elfte bok. Om Sju månader: Jonte Sten, huvudpersonen från romanerna Och fortsätta vidare bort och Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, är tillbaka, men i tveksamt skick. Därför har hans levnadstecknare, Jonas Bergh, fått full frihet att botanisera i dator och skrivbordslådor, plocka bland novell- och romanutkast, dagböcker och dikter, tårfyllda nattliga samtal. Det blev en kort roman, en ganska rak och poetisk krönika. Om Mord: Hänsynslösa exploatörer, underjordiska sällskap, knark, mord, maktintriger. Mystiska släktskap och havet, ständigt detta hav och dess båtar och mysterier, miljöer som tavlor. En dansk snut och ett och annat besök på krogen. En huvudperson som helst vill skriva musik från hjärtat och hitta tillbaka till sin familj, snubblar över lik och dras in i mordhistorier, i Borstahusen och Limhamn, på Möllevången. MORD är Jonas Berghs stilsäkra deckardebut, förutom berättarglädje innehåller den såväl svärta och avslappnad spänning som ett gott humör.

Vilken fantastisk låt det är, Onådens år med Peps. Samma lea snea blues varje år. Det var inte vanliga vågor idag, bakom Sibbarps kallbadhus, inte rakt fram och rakt tillbaka. Lurigare. Blåst och mest mulet. "Dom flesta verkar vara på väg hem", sa Elsa. "Det är mesarna", sa jag. "Vi är dom tuffa." Då hade det varit stark motvind från Möllevångstorget och ut till Sibbarp. Vi såg teater först, eller, Anna och Elsa såg på teater bakom Kungsparkens restaurang, där har man dansat. Där ska visst bli kasino, statligt har jag hört, så att det går rätt till. Förstatliga mer, säger jag, men låt kasinona vara. Något måste få vara spännande. Och skippa hyckleriet. Det var väl bara det, och Ultima Thule spelar sin sista slagdänga ikväll, det har till och med en långsam nyhetsspindel som jag fångat i nätet och ätit upp redan. Det blev visst brådis på Sydsvenskan, så man slängde in ett reportage från tidskriften Novell. Sånt händer, väl, fast oftare med översatta artiklar, tror jag. Vad vet jag, en avdankad Poppiusstudent. Något upphackad upplevde jag texten i alla fall, innan jag visste att den egentligen var längre och först skickad till annan adress. Apropå. "God bless George Bush and God bless America", sa John John Cummings, Johnny Ramone, när Ramones valdes in i Rocknroll Hall of Fame. Att Bengt Ohlsson valde att skriva om republikanen Johnny kan väl dra ner nån enkel poäng, med tanke på BengtO:s attacker mot "rödvinsvänstern" eller vad det kallas idag. Så enkelt är det givetvis inte. John Cummings är ju, liksom pastor Gregorius, en svårare och mer intressant personlighet, kanske, och Bengt Ohlsson en skicklig författare. Tydligare än så orkar jag inte vara, behöver jag inte vara. Så är jag också fattig, och så trött på genomtänkt tydlighet. Jag vill inte veta, bara gissa, en tidens poet och sanningssägare.

Återgår till ursprunget. Peps och Lou Reed. Vrede och frustration som måste ut, men svängigt. Cyklar till Kockum, simmar kring 2000 meter. Bastun. Ut, ut i sommaren. Mycket folk, kul för dom, men för många. Maj och september är fina månader, också. Böckerna är hos förlaget. MORD, alltså. Och jag bytte namn på den andra: Sju månader. Det är vad det handlar om. Allt kan förändras på mycket kortare tid än så, jag kan vara i Spanien imorgon. Men oftast behövs det mycket mer, jag hamnar kanske i Spanien i oktober. Men en statusrapport. Och på sommaren ser vi Sommarscens teater runt om i stan. Kungsparken idag. Och om åskan kommer, är det väl för att den behöver komma. Ett regn, ett bad, bara jag får vara våt.

Då har jag fyllt fyrtiotre år. Jag stod i ett fönster en gång. Det är den enda gången i min barndom, den enda jag minns, jag tänkte på hur det skulle bli att vara jag, långt långt fram i framtiden så fjärran att den nästan inte fanns. Det var nyårsafton 1979, vi såg fyrverkerierna i Köpenhamn på andra sidan sundet, som att allt pågick längre och roligare i Köpenhamn. Och jag tänkte på 1999. Då skulle jag vara 30 år. Jag kunde inte förstå det, minns att jag tänkte på ett tvekande, tvivlande sätt, eller ett sätt: Det kommer aldrig jag att fixa, ingen kommer att vilja ha mej. En fru och något barn, lite vagt. Men jag minns känslan, att både vilja och inte vilja, eller, att vilja det, men också det och det och det, och man måste välja. Valfriheten står mej upp i halsen, kväver mej. Så hamnade vi i en krock, en krock mellan våra egna viljor och dom andras viljor, vi ville och vi ville inte, ta ett kvällsdopp, men vi ville, fast inte samtidigt, och vi skrek, stängde några dörrar, tystnad, lite gråt, jag och mina döttrar. Och jag hör den där rösten jag hört i hela mitt liv, stressad, otålig: Men det är ju bara att bestämma sej, vill du eller vill du inte? Det är så enkelt! Hetsigt, känns det som, och allt snurrar i huvudet och jag vet inte vad jag vill, och jag vill inte göra någon besviken. Ibland är den otåliga nästan arga rösten min egen. Och mer och mer känner jag: Jag vill inte. Jag vill inte förklara. Jag vill inte säga att det både är bra, och mindre bra, att vissa dagar, att andra dagar. Och man räknar och lägger på hög i huvudet, allt man måste eller borde. Och det får inte plats. Det handlar inte om något annat än just det, det får inte plats. När vi satt i soffan alla tre, visste vi att vi skulle bada. Jag sa det enda jag alldeles säkert vet: "Man ångrar aldrig ett bad." Tror jag.

Jag börjar känna igen mej själv. Jag har bott här i två år. Brassestolen på balkongen gick sönder förra veckan. Lite synd, men en stol från en mack inköpt för flera år sen, trettio spänn. Man får tacka för vad man fick, får. Två år i lägenheten och jag börjar kanske så smått känna mej själv i år 2012. Grillade hamburgare på spisen. Det blev trångt och rökigt. En av mormors gamla tallrikar gick i kras. En trasig tallrik på två år, tack för vad jag fick och får, och just innan det började regna igår började det blåsa, men vi hade hunnit äta grillad kyckling på stenarna vid havet, badat där ån tar sej in eller ut. Festivalen Godset i Simrishamn. Dipper var bäst, ett helt annat hjärta, och vi hastade till tåget när dom spelade dom sista låtarna. Janne och jag, vi träffas bara på Österlen numer.

Jag börjar känna igen mej själv. Dom här cykelturerna strax innan och strax efter mörkret. Bort till campingen och ut till havet, bron som lyser, kidsen åker skateboard, måsarna vakar över hugger efter resterna. Hon och han och han och hon. Han i bilen, hans låga festliga musik, stänger jag av min egen kan jag höra den, tyst dovt låter som Stevie Wonder den unge sprallige tokige, kunde allt, och jag flyger bak i tiden, tonårsdiskon och en annan campingplats i en annan stad, en annan oro. Men jag börjar känna mej själv igen, lugnet kommer kanske, långsamt långsamt, tillbaka. Och jag är hemma, har cyklat en halvtimme, cyklar förbi, måste cykla vidare, den här sången är bra, Sevilla med Mikael Wiehe och i tisdags när Thomas och jag var i Landskrona var det nästan för bra, jag tror att det var för bra, människorna vi träffade, verkligheten kan vara bättre än den dokumentära fiktionen. Vi får se. Vi får se och vägen går fram eller tillbaka, upp eller ner, ja ja, sånt visar ju sej, hur är vädret har du fått din kopp kaffe? Det tar vi i Ring så spelar vi imorgon.

Det kommer två böcker i oktober. MORD, som jag tjatat om länge, började som en följetong i HD för fyra år sen. Det var första delen, Mord i Borstahusen, sen har jag skrivit Mord på Möllevången (som var med i en annorlunda version i Till Killor with love) och Mord i Limhamn. Tillsammans tre historier bakade till en, en röd tråd av familjehistoria. Har man skrivit något man är nöjd med ska det ut. Det blir en liten upplaga. Sen är det romanen Men några timmar varje dag vill jag ändå leva. Den ska vara förlaget tillhanda i färdigt skick nästa fredag. Det kommer den att vara. Det är en kort roman bestående av olika sorters skrivande, ofärdigt och upphackat, kan någon nog säga. Kanske det. Men genomarbetad till så jag vill ha den. Det är upp till läsaren att förstå eller skita i det, eller bygga sin egen värld. Sen har jag rensat det mesta av värde ur gömmorna, kan koncentrera mej på den första av två(?) romaner om Pange, eller den sista romanen i min romantrilogi om människor från Landskrona. Den boken ska bli klar i ett första manus i början av nästa år (kan tidigast komma ut hösten -13, antagligen senare)och går under namnet På väg till Charlotta Anderson, och där, mina vänner, har ni den stora återkomsten av trollkonstnären Jonas Bergh.

Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen. Något år innan jag fyllde trettio satt jag i en bar, ett café, i Sesimbra i Portugal. Jag minns att jag skrev en sorts dikt på dom tomma sidorna i slutet av Jack Kerouacs På drift, ett exemplar jag lånat många år tidigare på gymnasiets bibliotek. Jag minns att jag hade feeling, en outsider- ensamhetsfeeling, en wannabee mystisk ung mans skapande feeling. Och att det var små öl. Jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar. Fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon. Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet, att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa. Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam. Och jag helt själv vid ett annat. Det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna. Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som stannade och tog ett glas. Jag tittade på tjejen ibland, ganska ofta. Jag hade inte en tanke på att gå fram och prata med henne. Hon tittade på mej någon gång. Musiken kom från en jukebox. Jag spelade flipper och önskade Passenger med Iggy. Hon tyckte kanske att jag var löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det. Men jag var on the road och jag minns i sängen sen, i rummet som jag delade med min syster, att jag önskade att jag hade vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit. Tänker jag nu, när jag nästan är klar med den korta romanen, läser gamla dagböcker.

Det upphör aldrig att förvåna mej. Att människor tror att jag låtsas. Att jag poserar. Om jag är trött och ledsen, så ser jag trött och ledsen ut. Om jag då har ett foto som visar mej så, och jag visar det fotot. Så finns det dom som tror att det är en pose. Det är det inte. Min kurator pratar ofta om detta att missa vuxenblivningen när alkohol spelar en så central roll från tonåren och framåt. Och så är det kanske. Jag lärde mej kanske aldrig att vuxet låtsas. Att dölja smärtan, säga att jodå, det är toppen, när det inte är det. När jag var väldigt ung, liten, en pojke, tyckte jag om märkeskläder och Lasse Berghagen. En enkel och bred och rak väg mot att dölja det som betyder något på riktigt. Vid ungefär 13 14 års ålder slutade jag intressera mej för märkeskläder, jag ville bara trivas och vara nära mej själv. Lasse Berghagen intresserar mej fortfarande som fenomen. Det är ett bevis på mänsklig fattigdom om man hela tiden letar efter en annans poserande, kanske ljugande. För att man känner sej själv så, måste alla andra vara likadana. Det är ett friskhetstecken att försöka hitta sej själv i det samhälle vars konformism håller på att kväva oss.

Vinter vår sommar. Kallare i vattnet idag, mindre salt än Landskrona. Mindre salt än på Koster. Vi var laglösa på motorvägen. Lastbilarnas dunkande strålkastare. Sjukhuset. Dikter, en kort del av ditt liv om du trycker ihop. Men hela ditt liv. Och, hund, bli varg. Varg, bli vänlig. Och han som trummade i bastun trummade överallt, på bord och trasiga bildäck, murkna bänkar som inte gick att elda. Och Lina, jag måste få dit något mera, så att det skrapar som jag vill, svider, Lina, orden. Lina, jag hoppas att du är för liten än. Regnet i havet, och du skrev så otydliga bokstäver när du var ett ännu mindre barn: "Käre Gud, gör så att pappa inte lämnar oss." Och då hör du bara trummandet i otakt och det är så olidligt hett i bastun, varm fukt som tränger sej in när du vill andas, när du vill öppna dörren, är den inte kvar. Bli björn. Björn! Bli mjuk! Kan man skrämma hårt till mjukhet. Kallare i vattnet och alldeles ensam på den flytande bryggan och det är som Lustiga huset, golvet som lutar, trapporna som rör sej skevt. Men det är mycket skönare då, ensam, när du dyker en gång till och aldrig längtar du efter någon som applåderar dej, som säger att du är modig. Man vet, helt enkelt, eller inte. "Ingen ängel ingen skugga/ingen taggig klippa stupar/ingen fårskock stilla betar/inga soldränkta terrasser".

Att förlänga sträckan mellan dalarna. Göra saker du tycker om, som gör dej lugn eller kanske glad. Cyklade till kuratorn och det smyger inte, men det ökar i behaglig takt, historierna fram till gråtandet, inte som detta regnet, som det riktiga sommarregnet som rensar bort det kvava, som får asfalten och gruset att ryka och lukta så himmelskt, som kommer från himlen som tar dej till himlen, och en halvkass men prisvärd lunch på Ölkaféet, gorgonzolasås, och skriva just dom orden som behövs och tycka att det regnar och blåser för mycket men cykla hemåt ändå och Andi Almqvist sjunger och du gräver dej uppåt och du penetrerar eller mosar skulden, ungefär som kuratorn sa, och du tycker dej se en regnbåge och du tycker dej ana en skatt och du kör en mjukare omväg och på bibblan i Limhamn ser du ett stort foto som skulle kunna böja sej runt som jorden som världen och det är 1921 och du saknar inte den drömda bondska fiskarfriden, du blir inte rädd av bilarna som sprängs, inte glad, men inte rädd, du lever mitt i det och det är inte avtrubbning det är bara vetskapen om hur hårt det kan smälla innanför väggarna, och för tio spänn kan du köpa tre böcker på bibblan och du köper Vredens druvor och Dylan i pocket och Hari Kunzru och Orhan Pamuk Den svarta boken och några till, i pocket, bara pocket, och Drömmen av Harry Bernstein och du hoppas att du glömt den tillräckligt för att lära något nytt, uppleva något nytt. Och det är självklart inte så att någon knäpper med fingrarna och allt blir bra, men kanske någonstans bakom molnen, skönjer du en sol.

Det är mej det är fel på. Det är ju som vi alla vet, vi som läser tidningarnas insändarsidor, bara att byta kanal om det inte passar. Och ändå känner jag mitt liv kramas ur mej av anpassning. Jag har EN skyldighet! Jag förstår inte varför jag bryr mej så mycket om andra (även om det inte märks) när jag känner hur jag gräver ner mej själv i något jag har svårt att klara av. Jag har en skyldighet att ta hand om mina barn. Att försöka måla så mycket mask som möjligt för att deras tillvaro ska bli dräglig. Jag låtsas inte att allt är bra, det vore att ljuga för barnen, för andra. Men man kan ju hålla det värsta borta. Och jag har blivit hyfsad på det, gjort som jag alltid ansett vara fel, jag har lyckats ha en fasad medan jag spricker inuti. Så har jag väl blivit vuxen då. Fy fan för det! Ja, där ser du, jag skulle försöka säga något positivt, berätta något roligt. Vi var inne i en klassisk Antik&Kuriosa-butik på stationen i Båstad. Elsa köpte två böcker om ridtjejer. Jag köpte en Sjöwall/Wahlöö som jag saknade. Och bums längtar jag mej till det gråa trista sjuttiotal som dom beskriver, eller, jag önskar mej kanske till den tiden när jag först läste Sjöwall/Wahlöö. Och en Stieg Trenter. Och då har vi femtiotalet som jag aldrig var i närheten av att uppleva. Och det var en fullproppad affär och det var en underliggande stress, sommartåg från Båstad, trötta och hungriga. "Här luktar gott", sa Anna och jag kände mej stolt, att hon förstod vidden av gamla fuktskadade hus där man säljer skitiga kaffekokare och hela Buster-årgångar inpaketerade i plastpåsar från affärer som inte finns längre. Och Elsa står och väljer bland dom begagnade böckerna och jag är så glad att hon läser och Anna sitter på tåget, lutar sej mot en kvinna eller tjej, 30 kanske, som först ser svartklädd och tuff ut men Anna bara lutar sej och fortsätter måla i sin målarbok och detta är när tåget passerar norr om Ängelholm alldeles vid vattnet och jag känner hur en lycka försöker krypa in i mej, upp i mej, men jag är orolig, hela jag vill bara en enda sak, luta mej bak eller fram eller stå eller ligga, men utbrista i ett: Livet är härligt, och mena det ut i varje fingertopp till dom rangliga benen med onormal känsel. Och då kommer det istället: Imorgon är det, förutom allt jag inte hinner, Landskronakarnevalen, min mage min mage, langos, skrikiga karuseller, "artister" som Joddla med Siv, Kee Marcello, och från under tången på någon norsk strand har man på största scenen lyckats gräva fram, som huvudakt efter Janne Music Show, Apopocalyps. Och vi fyller på med fylla och fylla och fylla och ungar som tjatar och farsor som slåss och man ska visst kunna åka helikopter en stund för samma pris som tar mej hundratals mil söderut. Och vadå, säger vän av ordning, byt kanal då! Jag kan inte, jag har bara en. Det är mej det är fel på.

Det är exakt så nu, efter månader av grubbel. Två steg framåt och ett tillbaka. Och lite trampande i luften där jag står. Det är så jag måste göra, för att hitta tillbaka till framtiden. Och då tror jag att oktober kan vara en intressant månad, för att klara det som ska komma sen. Jag talar inte i gåtor. Han, eller hon, sa det: "Varför kan du inte bara säga vad du menar?" Det är ju det jag gör. Jag minns det mycket väl, det var stora fönster, man kunde sitta ute också, titta på varandra. Och jag bad aldrig honom, eller henne, att sitta där och det är samma sak, samma människor alltid, som när jag simmade och det var inte som att jag nickade, kom hit, det var för att jag hostade och fick sötvatten i näsan, dök samtidigt, och det kliade i ögonen, men jag njöt. Och det var ju både han och hon, och dom trodde verkligen att jag bjöd in: Kom hit kom hit. Man kan missuppfatta allt. Jag åker väl för helvete inte till simhallen för att stå och prata vid bassängkanten. Jag reser mej upp och går.

Jag cyklar hem och det riktiga regnet ändrar sej till duggregn, som en tätare dimma, och jag åt två Quicky-burgare på Möllan och där kan man sitta i glaset och det pågår utanför, livet världen tragedierna och skratten, pågår. Och jag har gårdagens Kvällsposten och det är inte i den man läser om Jimmie Åkessons cyniska floskler. Det är retorik för utvecklingsstörda och visst, en röst är en röst, och gräver man ner ribban är det alltid en och annan som kliver över, och jag cyklar hem och jag har inte slutat bry mej, men det känns så meningslöst, människor och människor överallt och förbluffande många verkar så korkade, och du kanske sitter i ett fönster och tittar på mej: Idiot, cyklar i regnet. Jag ska hem till värmen. Jag tycker om att bli våt. Och i min enkla värld: Jag vill känna att jag lever. Jag får kämpa för det nu, att komma ihåg att jag inte bara lever för det jobbiga, jag lever för det andra också. Köpte jordgubbar igen, det är en konst. Och jag lyssnar på Ingenting, Medan vi sov, och det är dom tysta skriken, alltid dom tysta skriken. Dom andra är bara spel för gallerierna, muslimvarningarna, Jimmie, somalierna som knullar, våldtar och blir frikända, det är bara skitsnack och musskit och en mustugga, Jimmie, i ett världshav av drunknande möss, Jimmie, så lång och viktig är den tid du lever i världen.

Jag hann med tåget från Centralen. Åkte över broar med cykeln först. Det är alltid upptaget på toaletterna på pågatågen och jag vet alltid vem som ska hoppa av i Kävlinge. Det trodde du inte, att jag skulle av i LA. Jag köpte jordgubbar och åt och träffade Thomas och sen stod vi på bron över järnvägen, den gamla stationen, väntade på att någon varvsarbetare från sjuttiotalet skulle komma förbi, så att vi kunde prata och fotografera. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Den ende vi fick tag på var Jonte Sten, han mumlade något obegripligt, omöjligt att förstå. Och gamla Hjortens trä var förfallet men en restaurang hade öppnats i en arbetarbod, en stor trut speglade sej i kockens bil. Kocken skulle bygga ut. Arbetarmat. Stora portioner. Och vi höll fast vid vårt löfte, vi ska inte fotografera eller skriva om något som stadens styrande slår på stora trumman för. Inga husbyggen för dom rika, ingen karneval. Allt lättköpt och billigt har vi råd att låta bli. Vi har inget att förlora ändå, underbetalda kulturarbetare. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och jag badade i hamnrännan och det var varmast för i år, nitton kanske, och i solen sen försökte jag läsa min första bok av Torgny Lindgren, och skrev, och sen kom Windy och vi gick till Speakers. Och ja, jag såg en biljakt. Och jag skrattar ändå ganska ofta. Och ja, redan på tåget till Malmö började det komma tillbaka, tomheten och allt jag har slutat längta efter.

Uppvuxen i Landskrona, färgad. Lycka är avsaknad av akut olycka. Små korta stunder. Och du kan säga det igen och igen och igen, tuta dej blå i huvudet. När jag går hem i fåglarnas natt som blir gryning, när det är som vackrast och i den dagen som gryr nu ska jag bara sova oroligt och störas av solen och skratten från dom glada. Men i några timmar till ska jag snubbla runt och höra fåglarna sjunga sitt vackraste, otillräcklig. Och jag måste tänka på bra saker jag uppnått, några finns, men flyktiga, försvunna, en fras där, ett skratt där. Puff. Så. Borta. Otillräcklig. Och jag måste tänka att jag är inte sämst, jag är han som passade fel och orsakade 1-0-målet, men jag reste mej och vi kvitterade, nosade på ledningen och jag kämpade, ramlade, stukade, bet i det våta gräset, en halv pris snus upp i näsan och jag nös och det är med blommorna som med fåglarna, det vackra skadar mej, avgörande förlustmål på övertid. Och ge dom nu en fyndig slutkläm, ett galghumoristisk hopp för framtiden. Glöm det, allt jag består av är otillräcklighet. Så vann jag till slut på Lotto, tjugotvå spänn.

Ni provocerar mej, norrmän. Minns ni när ni lämnade min brorsa i slalombacken, ont i foten. Minns ni när ni vände er om i Oslo när ni visste hur mycket jag hade behövt er värme. Dyra tunga öl och en källare med ett galler som råttorna enkelt kunde forcera. Brydde ni er om råttorna, renare renare båtar och renare renare leenden i solen som skiner i havet i Strömstad, när ni inte ser mörkret, vaccinerade mot kyla och verkliga känslor. Ser ni inte dom trasiga skorna, dom trasiga liven, den långsamt lunkande sorgen, desperationen. Han, advokaten, som fixade loss pengarna så att hjälten kunde ge sej av på jakt i en sån gammal merca, kombi på vägarna och den drog sej mot skogarna och gränsen och redan väster om Karlstad var det omöjligt att förstå vad som sades. Köerna på systemet, det annorlunda systemet, att systematiskt falla genom samhällsklasserna utan minsta lilla brandman som försöker fånga, var en katt i år, eller en krabba ständigt fångad och islängd, tappar sina redskap, sina klor, sin möjlighet till försörjning, döda fiskar eller snabba räkor, ålahue, en orm som slingrat sej ner från dom torra sjöarna i norr. Hörru du, katten, bara ett liv kvar nu.

Det sjukhuset, det området, Pildammarna som frihet utanför fönstren. Jag minns dej blyg, nyfiken i vintras, en jul som försvann, en stjärngosse i luciatåget som gick vilse, och ett avstånd, älskade barn, eller en rädsla. Jag kände min egen skam. En skrattande eller skrikande unge i en värld komplicerad. En storasyster sträcker ut sej och skyddar, är bara ett barn. Och för fem år sen, du var så hal och lurig men vi fångade dej, när du hamnade fel, när du slutade växa, när din mamma åt en hamburgare och varje steg blev så långt och långsamt på grusstigen i parken, men vi fångdade dej som fågeln som höll på att falla ur boet. Vi ska släppa dej igen. Men att en liten stund få vara den som håller dej och ger dej trygghet, att klara det, kom ihåg det, skyddsnätet vi försöker hänga under dej osynligt. Att få ge min bit till kakan: Min högsta strävan.

Den har en alldeles enkel och självklar melodi, Kostervalsen, men med sin egen twist. Jag suger i mej luft. Jag suger upp krabbor från havets djup. Jag kommer alltid in från regnet. Så vill det sej att jag lyssnar på Anna o mej med Lalla Hansson. Att jag lyssnar på Lasse o Marie med Alf Robertson. Och det är samma dag som jag läser Åsa Linderborgs recension av boken om Lasse Stefanz. Och åskan mullrar och jag tänker på Elsa. Att känna smärtan av saknaden första gången på det sättet. Hon är nio år. Att gråta i en ensamhet bland alla andra, och jag kan inte säga förståndiga saker. Jag kan inte säga: Så enkelt är livet, så svårt. Du är ledsen för att du har haft det så roligt. Det här kommer att bli minnen för livet. "Du kommer att vara ledsen ett slag", säger jag, allt blir snusförnuftigt och inte stort nog, jag blåser plattityder som buckliga rökringar, men jag berättar inte, inte nu, om min kompis i Stockholm som jag nästan aldrig bott i samma stad som, som jag längtat efter och saknat, varit förbannad på, och så vidare, upplevt och lärt mej med, av, antagligen ska åka och besöka om några veckor. Jag berättar inte att det bubblar i mej av vilja att berätta allt som vi delar, Elsa och jag. Hon har en egen smärta, ett eget liv att upptäcka. Håll dej undan, Jonte, blås ut luften någon annanstans.

Ja, du fattar.