Mer vatten

Först upptäckte en pojke en död mus på botten av bassängen. En i personalen kom med en stor håv. Senare upptäckte samme pojke en mus till. "En levande mus, den simmar!" Någon fick tag i håven. Musens små ben. Den rörde sej mot linorna, försökte klättra över till motionssimmet där vi var. Jag hjälpte till. "En levande mus, den simmar", skrek pojken glatt exalterad. Jag tog över håven och gick mot bassängkanten medan musen försökte klättra ut, gav håven till en sommarjobbare. "Släpp ut den i skogen", sa jag. "Det är skandal", sa en kvinna med torrt permanentat hår. Djuren som vi älskar på jorden vi ärvde. Men inte i våra bassänger. " Sen dök du. "Man ska fråga innan man hoppar i", sa kärringen men vi ignorerade. I en simbassäng blir man blöt. I en simbassäng får man hoppa. I en simbassäng glider man fram rofyllt inuti om man vill det, ta din frustration någon annanstans. Och det är likadant i kajaken. Jag är ingen expert. Jag tycker bara om ron och glidet. Men man blir våt om rumpan. Men det gör ingenting. Du paddlade med hunden. Sen paddlade jag kring en förfallen, stor brygga, och tänkte på tegelbruken nedanför Glumslöv eller på Ven. På tiderna och männen i grovare, mer slitna kostymer. På förgänglighet.

Några dagar i Stockholm - händelser i urval

Hon fyller år den tjugoandra och jag den tjugotredje. Vi ordnade en mindre middag i fredags. Vi inledde min 47e födelsedag med simning på Svedenbadet. 1600 meter utomhus mellan träden. I bastun. Läste om Hemingways svinerier mot första frun på 20-talet. Sen rodde vi i en rankare båt på Brunnsviken. Åt lax på uteserveringen med alla hundarna. Igår badade vi tidigt vid Sjöstugan. Träffade en man som körde båttaxi. Sen cyklade vi mot Gärdet. När ett sådant sommarens dunkande regn kom från nästan ingenstans. Hur den heta asfalten rann och luktade underbart i busskuren vid Östermalms tennisstadion. Cyklade till kolonistugan när himlen var blå igen. Pumpade upp hybridkajaken och turades om att paddla. Ett ljuvligt stilla glidande. Linsgryta till middag. Fetaost. This is England 90.

Sjöarna och motorerna

"Vadå, det är minst sexhundra hästkrafter, sexhundratio!" Jag är tillbaka i Malmö och jag vaknade till en molnfri himmel, som blev mörkare och det duggade lätt när jag badade. Det saltare vattnet. "Noll till hundra på tvåkommatre sekunder." Jag äter lunch. Extra sallad. Jag saknar golfen ganska ofta. Jag saknar profilerna. Jag saknar roddbåten och bastun. Jag kan inte släppa det, inte än. "Fan, det går fem liter bensin bara man startar." På fredag i nästa vecka ska jag presentera några författare, och Thomas, fotografen, Och L.T., poeten och musikern, på Slottscaféet i Landskrona. Jag kanske läser något ur den kommande diktsamlingen. Jag vet inte. "Bensin i blodet, bensin är som blod." Jag vet inte. (Jag döpte en bok till Någonting i blodet en gång, ändrade sen. Jag var 34 när jag köpte min första och enda moped, vilket antiklimax, en instängd mullrande känsla. Jag bryr mej lite om motorer. Det fanns en båtmotor i skjulet i Småland. Den fick ligga kvar. Vi ville bara ro. Jag har börjat lära mej att älska sjöar.)

natten vadå?!

du vaknar! det är en marsvind som inte är varm. men den skänker ändå någon sorts värme. igelkotten. vadå!? jag bara tänker på dagar i LA på nittiotalet. jag bara pratar om då. det är väl min business. jag är trött och har ett plåster på pekfingret som jag skriver med mest. oh! kom till mej. håll min spegel. du vill resa med mej blind. jag hittar dej. nej. du hittar mej. du måste hitta din egen väg. du måste leta själv. jag stakar inte ut några snövita stöttor.

Den objektiva lyckan

Roddbåten gungar lätt. Det är den objektiva lyckan i att ro. Jag trodde inte på det först. Jag har ju ont i foten. Jag är ju van vid havet. Jag är van vid klarare vatten. Jag är van vid platta vägar. Att det bara är vinden att tänka på. 

Backvägen är brant och hela tiden en rädsla att bara orka halvvägs. Att få punka på cykeln.  

Men det var alltså de första dagarna: Backen var ett monster. Nossen var ett sugande hål. Nu är allt objektiv harmoni och lycka.

Roddbåten rör sej stilla framåt. Vi är en mjuk kniv i det mjuka smöret. Den branta stigen ner mot bryggan är svår att gå med min halta fot. Men så värt det. Barnen plockar körsbär och hallon. Hunden hälsar på hos alla grannar.

Den objektiva lyckan i att ro. Att glida fram till campingens brygga. Lägga till och jag tar inte av mej den snygga flytvästen. Jag blir den båtsman jag alltid ville bli.

Bastuflotten gungar när vi går ut på den rangliga bryggan som är en bro. Vi lämnar brännässlorna. Vi dyker i sjön och in i värmen och, olé!, in med ett vedträ till! Låt kokande vatten bli ånga.

Livet på en bastuflotte. Vi dyker i sjön och allt är ändå glasklart. Att skaffa en motor och proviant och obegränsat med ved. Och bara ge oss av. Livet på en bastuflotte. Den objektiva lyckan. Den objektiva fulländningen.

ta det coolt

från stugorna till vimmerby city. till linköping. till den kassa krogen som jag älskat om jag vore en ensam man som skulle dricka öl bland de ensamma männen. en trut på balustraden. pannbiff med lök utan lök. jag äter så sällan kött nu. blir tung i magen. hon åker mot stockholm med hunden. jag och barnen åker till malmö med lördagsgodis.
nu stämmer trubaduren vid nossens camping gitarren. men vi är inte där.
nu lägger någon vedträ så att bastuflotten blir varm och livet.
nu saknar jag redan lugnet.
nu skulle roddbåten avgå, eller nu eller nu, den avgick när vi ville att den skulle avgå.
imorgon ska jag börja välja igen.
jag ska fylla 47, jag har lärt mej något igen, man kan färdas in i ett lugn, man kan inte stå i en stad och säga: "jag har inte tid att ta det lugnt." fjäril!: du måste bli puppa och kokong och allt det, födas långsamt.
snart malmö. vi tar visdomarna som sakta trycks in i oss med oss. vi blir visare. vi blir en grogrund för generationer som inte har bråttom. vi som inte dödar för makt.

Stugliv i slappa kläder

Lite snabbt med begränsat internet: Det är en lång backe, grusväg upp till stugan (eller stugorna) utanför Vimmerby vid sjön Nossen. En härlig utsikt och jag har besökt Stora hotellet, och något ställe till, annars är det mest att såsa omkring, nu är jag inne i rytmen på den sjunde dagen. Jag var här själv först, sen kom en till med en liten hund (som rymde i skogen i flera timmar igår innan chefen på campingplatsen ringde och sa att hon var hittad), idag fyller vi på med mina barn. Det är som en liten by, den lilla huvudstugan, den mindre gäststugan, dasset, snickarboa, och vedbon. Flera årgångar Buster och det är den litteratur jag läser, förutom min egen som jag redigerar. Och roddbåten, och bastuflotten, men det återkommer jag till om jag får nätkontakt igen.

snart åker jag till Småland

nya dagar och nya sår. jag försöker paddla kajak. det går inte. foten gör för ont. jag är en idiot. men jag skriver bra. snart åker jag till Småland. det är ett komplicerat förhållande. jag saknar vädret. jag saknar havet. men det är skönt att bada bastu. skriver böcker. det är mest det. och kul att träffa vänner. men jag längtar efter henne. känner mej korkad och klok samtidigt. på ett ställe där jag bodde kunde man gå in i ett annat rum som en annan värld. jag vill se John Holm. jag vill simma. det finns en kärlek mellan människor. en gång satt jag i ett träd med en anteckningsbok. jag skrev ner bilnummer. om det skulle ske ett brott. då skulle jag steppa upp med mina siffror och bokstäver. jag läste många ungdomsdeckare. det är den fina tanken som kanske är sliten men sann. att ha barnasinnet kvar. att ha en fri tanke. jag känner mej låst ibland. i tankarna. men kärleken mellan människor. jag känner den ofta från vänner och familj. från människor jag träffar helt kort. jag undrar var alla snåljåpar kommer ifrån. vi skulle paddla kajak igår. alla leenden. alla som förstår. var kommer snålheten på röstsedlarna ifrån. nya dagar och nya sår. ny glädje. snart åker jag till Småland. jag vill ro.

åh, farmor

dina trappor ovanför kyrkogården

dina trappor och lukten av sås

dina kraftiga vader

din radio som alltid stod på

det varma och det mjuka

”inte ska väl jag

vill du ha lite lemonad”

att hjälpa dej ut ur bilen

”dessa förbaskade käppar”

dina avhuggna historier

ditt blyga skratt

tystnad genom dina läppar

”inte ska väl jag”

jag träffar en tant på piren

jag känner sug med badbyxor på

i blåsten i oktober

en försenad sommardag i vinden

”är du författaren, Ruts lille påg

hon badade alltid här”
åh, farmor, jag är där du är

jag bor vid ett jordgubbsstånd

jag bor ovanför en skola
jag är vaken i natten igen
grannarna sover så nära
himlen är grå av stål
vill du låta mej omfamna världen
vill du låta mej omfamna dej
ner till den lägsta punkten
hur jag flyter annorlunda där

jag bor i min egen kyrka
cykeln är oljad på gården
en fågel bygger ett bo
på skolgården ekar en tomhet
där den fjortonårige pojken dog
han blev skuren av en flaska
jag har fyra gram brass
som jag inte ska röka
på ett hemligt ställe i köket

jag bor i ett hål i havet
jag bor i en sorgsen sång
jag bor i en längtan
jag bor i ett tält i gläntan
jag ser skuggor av män med knivar
men jag trivs i det hårda
jag vill inte härifrån

jag bor vid ett jordgubbsstånd
det är liv en liten stund
det är en tremånaderssäsong
det är jag och halte Petter
för honom är det året om
helt inlindad i presenning
hur kylan kommer ändå
hur fukten söker sej in
han får en tjuga
han får ingenting

jag bor ovanför en skola
jag bor på en sommaräng
grannarna drömmer om krafttag
jag kommer alltid försent

i verkligheten och i sömnen

Petter drömmer om luft
hur benen en morgon blir lätta

hur alla reser sej upp
när statsministrarna faller
jag drömmer om arkebusering

tidig morgon igen

stora delar av nätterna, sover inte du
det är alltid mycket svårare
hur tågen landar i Mamö
nu ska livet vara här
hur du kommer hem efter kärleken
hur du tycker att den gör ont
att du bara är besvär
hur du aldrig vet vad som gäller
åh, smultron
hur bomberna smäller
eller alldeles nyfödda hallon
flyktingar på luftmadrasser
du är fortfarande arg
du är fortfarande trött
du mötte en känsla du mött
fast en mörkare gråare färg

räddar en humla, är du en humla

Svedenbadet är idylliskt beläget i norra Bergshamra, alldeles nära de gamla trähusen vid Brunnsviken, inbäddat i lummig grönska. Om du andas alldeles nära vattnet (bladen, humlan som du räddar upp på land) hör du inte dundret från motorvägen. Jag simmar 1600 och det är nog trettio år sen (jag räknar bort Budapest och hotellpooler) som jag simmade i bassäng utomhus, en fröjd. Och en pojke kring tolv som struntar i sina kompisar, håller sej vid kanten och sjunger i tjugo minuter: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas upp och ner …”
Det är ett påvert omklädningsrum och mitt i Stockholm tänker jag på Åshöjden och Max Lundgren och Lackalänga (finns på oppetarkiv.se) men det finns behållare med gratis skummande tvål, och en bastu. Jag går in, det är kanske 65 grader och trångt och mörkt, jag tror att jag är ensam, men där sitter pojken som sjöng: ”världen ska vändas upp och ner, världen ska vändas upp och ner …” Han sitter inte som många tolv- trettonåringar i bastun, att de har badbyxor eller handduken stramt runt sej. Han sitter naken, som jag. ”Ett härligt sätt att börja dagen, veckan”, säger han, eftertänksamt, självsäkert, lillgammalt filosofiskt. ”Fast här är inte så varmt …”, säger jag ”Du kan vrida din simutrustning över stenarna”, säger han allvarligt. ”Va?” ”Simbyxorna.” Så det gör jag. ”Nu blev det varmare, kommer du från Göteborg”, säger han och ögonen vänjer sej alltid, men det är dunkelt, jag ser inte nyanser i hans ansikte. ”Malmö, Skåne, vi pratar så där.” ”Jag vet.” ”Men det är ju samma språk”, säger jag, käckt. ”Jag vet.” Snorunge.
Jag brukar läsa i bastun, tidning eller bok. Jag brukar tycka att det är störande när tystnaden är konstig, när någon så uppenbart vill prata, men inte har något att säga. Så känns det inte nu, och jag har ändå ingen bok. ”Tänker du ibland att livet är en illusion?” ”Inte så ofta, jag vill inte tänka så, det känns trist, att livet inte skulle vara på riktigt. ”Jag vet, att vi lever i en lögn”, säger pojken och reser sej, ”tack för sällskapet”, och går. ”Tack själv.”
Bastar en stund till. Duschar, klär på mej. Skriver i skrivboken, kickar igång elcykeln och flyter lekande lätt uppför den branta backen, tillbaka till verkligheten.  

lite om nu

vaknar tidigt på morgonen, eller sent i natten, ibland somnar jag om, jobbar med romanen, vilar från dikterna innan nästsista redigeringen, måsarna, i onsdags skulle min mormor fyllt 100 år, ibland saknar jag henne väldigt, den härliga problematiska människan, köpte marmelad till min mamma, cyklar, badar varje dag, läste Mick Walls bok om Lou Reed, och Jenny Diskis Främling på tåg, två helt olika böcker, en intressant bok och ett till viss del nytt perspektiv på en människa som jag lärt mycket av, och ett mästervek, Jenny Diski är verkligen bra, i sina stunder genial, helt nära och enkel, idag ska vi ha minigolfkalas för min yngsta dotter, sen ska jag cykla mer och bada mer, hålla mej borta från dikterna igen, få distans, innan strykningarna, få ordning på den där romanen, hon ska få tala mest, tror jag, måsarna stör mej inte, jag tycker att de är liv, varit en del på Möllan senaste tiden, där har måsarna sitt nya hav, sina nya fiskar och kaninungar, kasserade frukter och grönsaker, bortslängda falaflar, hamburgarerester, några slogs om ett äpple, det är livet, det är världen, måste sova eller bada nu, sen åker jag till Stockholm, sen åker jag till Småland, sen åker jag till Frankrike, hoppas att någon ringer snart, måste ha ut boken i höst, vet inte varför, rastlösheten, att vilja vidare, när något är slut är det slut, lämna det då, tänk på allt som finns kvar, tänk på alla som finns kvar, en bok är bara en bok, den är förhållandevist lätt att lämna.

Slutfasen

Jag älskar den här tiden. När manuset är nästan klart. När jag bara ändrar detaljer. När allt flyter lätt. Regnet faller. Blåsten. Jag har varit på skolavslutning. Jag har cyklat vid Kroksbäck, Lindängen, Kulladal, dammarna vid Augustenborg, den härliga Norra Grängesbergsgatan. Simmat.  Men, alltså, att bli glad av att läsa det jag skrivit, att det är bra litteratur. Att hålla på med småändringarna. Det är fan livet! Det är andra saker också, att se hennes ögon när de skrattar. Att höra min dotter spela blockflöjt, Mamma Mia osvängigt härligt, på skolavslutningen. Och den som F-klasserna alltid sjunger, om att alla kramas i Köpenhamn, en fästeman. Jag fattar inte varför vi ska sjunga den stabbiga nationalsången. Men att sen få återvända in i min boks värld, dikterna, ett komma, en strykning, ett tillägg, att lyssna på Tom Waits. Jag är inte bäst, men ganska nöjd.

saker som vi gör

vi suger i oss det sista ljuset

vi lyssnar på Ulla Sjöblom

det finns en bandspelare på min pakethållare

där barnsadeln satt

hela Ribban är stilla och folktom

det är andra dagar nu

morgonen har blivit natt

ibland rör jag din hand

vi paddlar i kajaker

i sjöar och kanaler

vi paddlar ut mot havet

du föddes i en å

träden suger efter vatten

du är den ensamma mamman

jag vill ge dej en dräglig vardag

jag älskar dej så

vi åker skidor i det vita

solen gör allting vitt

snön är mjuk, min vän

du är sjuk, igen

men vi vet att det går över

vi vet ditt mjuka skinn

vi vet hur det känns att vinna

vi vet att det är de friska som blöder

vi cyklar i den sista natten

vi gör chokladmousse på avokado och banan

vi ser fåglarna gå och lägga sej i himlen

vi blir ett avtryck i den här stan

vi blir änglarna i huset

det finns inget mer att sakna

imorgon ska vi vakna

jag ser dej sova, jag är glad
vi suger i oss det sista ljuset

(kära bloggläsare, alltså, allt förändras, jag ändrar i manus, men den börjar bli klar nu, diktsamlingen, varianter av flera dikter har jag publicerat här, men inte de slutgiltiga versionerna, och inte i rätt ordning, men ni får faktiskt köpa boken när den kommer, det är er plikt, så mycket gratislitteratur jag gett er under åren, men just nu slutar samlingen såhär) 

till Jonte Sten (2)

där du trodde att du slutat bo
där de skitiga duvorna börjat bygga bo
som på Öresundsgatan i Landskrona
där du duschade i en garderob
där den skäggige basisten låg och sov
eller var som helst
där de speedade kusinerna från Finland bytte blod
där du var full eller eller stenad eller full av behov
när du skakade runt i håliga skor

så du hamnade där igen
bland de vassa nätterna
morgonen på spikarna
nu, en man i medelåldern
cyklade in från Limhamn mot Möllan
måsarna följde efter dej
det var medvind men du var så rastlös
du ville bara vara framme igen
vid ett brännmärkt bord igen
så törstig in i själen
det var rätt längesen
att hälla lugnet ner i halsen

det var en blåsig höst igen
du hörde dina egna skrik
du kvävdes i din egen panik
sen Square Side, krogen utanför
en paus på vägen nerför
I´m waiting for the man
förföljd av måsarna och skriken
ingen stannar, alla dör
du vattnar den ylande besten
för att du för tillfället kan
för tillfället lugn i ditt land
men aldrig bjuden på festen
nästa hållplats: beroendekliniken

Inte pank

Ekonomin brukar väl gå runt, men många om och men under årens lopp. Att vara frilansande kulturarbetare och författare är inget för den som vill planera sin goda ekonomi flera år i förväg. Efter femton år på det här viset är jag inte utan oro för min ekonomi, men jag har vant mej, och jag har märkt att det alltid (peppar peppar, ta i trä) löser sej, på något sätt. Men även om jag har ekonomin säkrad för ett halvår, och skulle kunna skriva klart romanen på den tiden, så kan jag inte vara helt lugn, måste skicka in ansökningar till stiftelser och andra finansiärer, alltid ha bollar i luften, framtida projekt. Alltid vara beredd på att hoppa på småjobb. Det blir inte alltid den där ron som jag så väl behöver, att bara kunna gå upp i ett romanprojekt. Det är därför dikterna har kommit emellan. Det går snabbare och enklare och varje dikt kan stå för sej själv, en roman är en helt annan koloss, ett helt annat pussel.
Förra veckan var jag i Stockholm, började märka att jag nog inte klarar mej till slutet av januari (då jag får min fjärde utbetalning av mitt femåriga arbetsstipendium), den där billiga resan till Frankrike kostar, resorna till Stockholm kostar, att ta mej och barnen till stipendievistelsen i Vimmerby kostar, för att inte tala om Astrid Lindgrens värld. Och det kommer en jul. Min ekonomiska planering bygger på det mest basala (och en förhoppning av att få in extrapengar på ströjobb, som har blivit färre sedan Kvällspostens kultursida la ner), därför krackelerar den i princip alltid, när extrautgifter dyker upp.
Men jag kom hem sent i lördags och öppnade postlådan och gick upp med ryggsäcken tre trappor, såg ett brev från Svenska Akademien, rafsade upp det. Och de hade beslutat att jag skulle få 60 000:- från Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Vissa stipendier söker man, vet (nästan säkert) att man ska få något, bara inte hur mycket, då är ett positivt besked en lättnad. Men från SA söker man inte, det kommer som blixtar från klara himlar. Och det är en sådan glädje (och lättnad), men jag måste tänka långsiktigt, men jag slog till på ett par nya badbyxor, bjöd min tjej på fin middag, köper några grejor till barnen som jag kanske inte gör annars. Sen är det bara att försöka vänja sej vid en något mindre otrygghet, mer än ett års försörjning fixad, minst två böcker som hinner bli klara, att sluta vakna på natten av ångesten.

svenska flaggans dag

vi såg en liten krokodil
och en orm
vi trampade runt i Folkets park
det var svenska flaggans dag
eller vad vi kallar den idag
några ungdomar sjöng fyrstämmigt Beatles
vackert som en välansad stig
ibland vill jag se hårdare slag
jag vill hellre känna nåt starkt
"varför har vi det inte som i Norge"
"varför får inte Astrid Lindgren ett Nobelpris"
ibland blåser det upp till storm
vi som aldrig är i krig
vi som inte har den traditionen
vi som aldrig sårats så
sköldpaddorna är snabbare än du tror
som hugget av en krokodil
deras dödande grin
hur de gråter när du dör
hur de snurrar dej ner mot botten
men de vill bara leva
vara kvar, efter miljontals år, där de bor
medan du drunknar i blod i en skreva
under vatten
vi hörde Petra läsa dikter sen
på soffkuddar i Knarkrondellen
det var som lugnande ilska i natten
det var mitt i solens sken
det var min dotters rastlösa ben
det var svenska flaggans dag
vi cyklade hemåt sen
och hörde männen i vadlånga shorts:
"snart är det midsommar igen"

Elcykling

Något mer än ett år som deltidsboende i Stockholm. Så mycket tunnelbana. Det är ett smidigt färdsätt. Men ganska kvavt nere i jorden. Jag minns i slutet av 80-talet när Rickard och jag var i London. Efter en vecka hade vi inte pengar att förnya undergroundkortet, började gå, började se staden. ”Åh! Där är ju där, och här är ju här, så nära det var, alldeles bakom parken, osv …” De senaste gångerna i Stockholm har jag färdats på elcykel upp och ner (jag är ju utpräglad plattcyklare som bara brukar ha vinden att tänka på, inte uppförsbackar, jag vill ha ett jämnt tempo och hyfsat god geografisk kunskap, och topografisk, och en annan sak, när jag berättade om elcykeln för min pappa: ”Är den spansk?” ”Va?” El cykel.”) och det är en härlig känsla och det är så många fler bilar men man kan svänga av och plötsligt hamnar man i skogen, verkligen skogen, och elcykeln, älskade elcykel (och älskade människa som köpte den), jag kan chansa, mitt usla lokalsinne spelar ingen roll, elcykeln hjälper mej. Men det blir lite problem, jag känner väl till delar av Stockholm men är sämre på hur de geografiskt förhåller sej till varandra, så jag hamnar ofta fel, och är rädd att elen ska ta slut. Men det är verkligen skillnad på andra sätt Sthlm vs Malmö. I Malmö är det bara tävlingscyklisterna som klär sej som tävlingscyklister. I Stockholm flänger de ilsket fram, manliga pendlare med arga ringklockor, ja ja, så är man ju bara en blåögd lantis från Skåne också.

Kajaksäsongen

Så drog kajaksäsongen igång ändå. Lite försenad på grund av sjukdom. Jag kom direkt från Malmötåget och har aldrig paddlat kajak förut. Men vi har pratat mycket om det, som vårt gemensamma projekt. Och lika sugen som jag är på att glida fram över vattnet, se paddlarna skära ner som i varmt smör, lika rädd är jag för att kantra, hamna under vattnet och inte komma loss. Jag älskar vatten och hav men har en väldig respekt. Och min rygg är inte riktigt bra. Men vi forslade den uppblåsbara kajaken (16 kg) till bryggan vid Brunnsviken och jag fick gör min jungfrutur. Det var härligt och lite läbbigt. Med en alldeles för otymplig flytväst och för långa stela ben. Sen var det äntligen dax för badet och sen elcykeln tillbaka via Restaurang Småstad.