Vesterbro på åttiotalet på Bästis i Limhamn

Dom här dagarna som varat så länge nu. Dagarna av uup och ner, där upp är okej och ner gör väldigt ont. Dom här dagarna när jag dessutom har haft feber ibland, och sovit dåligt och bytt T-shirt en gång varje natt, av svetten och tankarna.

Du vet, min vän, inget ont som inte har något gott med sej. Det ska jag säga sen med betydligt större eftertryck, när ängarna ligger grönt öppna ner till havet och vi kan titta på varandra med glittrande blickar igen. Tiden som måste gå, tills vi kan röra lite lätt vid varandra igen, och förstå precis vad vi menar. Vi vill.

Inget är bara dåligt. Dom här dagarna, när jag har lämnat Elsa på dagis och ibland känt, jaha, vafan ska jag göra nu då? Så har jag cyklat bort till Willys, tagit trapporna som snurrar upp. Satt mej vid fönstret längst in, en speciell unken doft på det ställe som är en klassisk Domusrestaurang, men ändå inte. Lite allmogeskit, några fula tavlor, Jack Vegas, starköl och vin. Öppnar nio, en soffa och ett mycket konstigt ställe med en uppländska kvinna som är boss, en kines och en polack som är under i hierarkin. Stor lokal. Lunchen börjar elva. Jag kommer kring tio. Köper en räkmacka och två lättöl och känner mej som en yngre Slas, utan att alls göra det.
Några blåställssnubbar dricker kaffe. Några pensionärer dricker kaffe.

Och där kommer det goda, Jag läser Dan Turell på danska, flyr till Istedgade och Vesterbro på åttiotalet, känner igen en del, fantiserar om det andra. Som Gamla Väster i Malmö på åttiotalet när jag smög dit ibland med pågatåget från Landskrona, en helt annan värld utan arkitekt- och reklambyråer, utan snofsiga restauranger, utan Lilla Torghysteri.

Jag vet inte om det var bättre förr. Men en del var enklare. Som Möllevången, jag har bott i Malmö (nästan hela tiden) sen 1994, och det har förändrats mycket, som världen, som livet. Det är skönt att krypa in i en trygg värld ibland, Vesterbro i Dan T´s tappning, jo, mord och sprit och knark och svikna löften, men allting på en höft nära och rofyllt ändå.
Och att läsa på danska, mumla lite halvhögt, det gillar jag.

Dimma överallt i Limhamn

I hamninloppet i Landskrona. Landskrona heter så, för att staden var tänkt som huvudstad en gång, Landets krona. Hamninloppet, den naturliga hamnen, det var den som var så bra, och ön där utanför, hundra meter kanske, Gråen. Det var så bra befästningsmässigt i den gamla tiden, när människor också ständigt stridade.

I alla fall. Jag är förkyld som fan och det är sju grader varmt utanför, men dimma. I morgon snöar det väl igen. Vem kan klandra en deprission i dessa dagar, att han knackar på din tunna dörr.

I alla fall. En mycket rolig historia var när vi bodde på Bernes camping på Ven och Peps och Fjellis och Bosse Skoglund spelade flera kvällar i rad. Så tog pengarna slut, som vanligt. Men Pink hade stålar hemma, det fanns ingen bankomat på Ven då, det är nästan tio år sen.

I alla fall. Det finns en ö som är liksom sammanbyggd med Gråen i Landskronas hamninlopp, inte så naturligt. Ön heter Gipsön och är avfall från Supras storhetsdagar. Ön är vit.

I alla fall. Pink tog färjan tillbaka för att hämta pengar och gå på Systemet, han skulle sen låna ut pengar till flera av oss, när han kom tillbaka till Ven.
På färjan träffade han en stockholmare, en turist. Dom stod och småpratade lite och så dök Gipsön upp i synfältet, vit och ganska väldig.
"Vad är det", frågade stockholmaren.
"Det är Gipsön", svarade Pink.
"Gipsön, vad är den gjord av?"
Då undrade Pink hur dum en människa egentligen kan vara.
"Den är gjord av plywood", svarade han, varpå stockholmaren kliade sej i huvudet som var ett stort hål.
"Men varför är den vit då", undrade han.
"Dom har målat den", sa Pink.

nere i gruvan och väntar på hissen, klättrar upåt så länge, ramlar ner ibland

Ni ska inte tro att allt är sant. att allt är personligt. Och rosenträdgården finns, men taggarna, så klart, det fattar ju alla.

Ni ska inte tro att jag berättar allt för er på den här bloggen. Jag träffade Claes Hylinger (författaren) en gång, tillsammans med några andra. Någon hävdade att hans mästerliga Ett långt farväl, var en självbiografisk roman.
"Varför", undrade Claes.
"Men du skriver ju om en som heter Claes, du har sagt att det är du."
"Jo, förvisso, men jag väljer ju själv vad jag skriver. Väljer vad jag låter bli att skriva."

Jag åkte bil till Malmö Central sen, med Claes Hylinger och en chaufför, Claes var intresserad av romanen som jag höll på med. Jag tyckte mycket om hans böcker, tycker.
"Om du skriver så att du själv gillar det, så vet du att i alla fall en gillar det", sa han, inget särskilt, men viktigt för mej, när jag skrev min hittills viktigaste bok. Tack Claes.

Tja, jag är inte uppe ur gruvan. Jag vet inte om jag kommer upp. Det är väntan också, och försök att lösa ett problem som jag inte visste hade fått sådana proportioner.

Jag har på nära håll sett saker och ting förruttna. Jag har blivit så trött på det, aldrig velat se det igen. Men när fukten dryper och du jobbar på, svettas ibland, fryser ibland. Gråter ibland, hoppas ibland, då är det inte kul. Det är inte kul att inte veta, att stå där med en fru som åker till jobbet tidigt, och en dotter som inte vill, det och det och det. Det är inte lätt då, att resa sej upp och sträcka på ryggen. Att skratta på dagis, att skriva den där boken. Att försöka. Ändå är det allt jag kan göra. Och jag har gjort det förr. Och jag förändras hela tiden, till det bättre.

Detta handlar inte om sprit, om nu nån trodde det. Det handlar om att kämpa, tillsammans.

Så skriver jag just nu, när jag skriver som jag vill.

Bernt Staafs grav på Österlen?

Så det var Bernt som tog mej hit igen. Och alla minnena. Ni skulle bara veta. Ni vet antagligen.
När det är för första gången, när det inte går, när man rör sej där i havsbrynet och bara längtar nån annanstans, eller i skogen, eller var man nu befinner sej när man är en sån som letar efter ett lugn. Ständigt letar efter ett lugnt.

Och så ofta hittar det i den ciggen som din brorsas äldre polare hade fyllt med brass för att han inte kunde rulla själv, för att han inte ville röka själv, gav den till dej och du började ramla då, ner i hålet som du inte ville vara utan.

För dom du såg där på stranden när du gick med din flickvän som lärde dej så mycket om litteratur, men alltid drog dej bort när det såg för giftigt ut. Man ska inte syssla med såna saker, det är patetiskt.
Du ville bara ta dej dit. Du ville bara vara den som kunde skratta på en söndag. Det kanske är svårt att förstå för er som är födda på åttiotalet, eller nittiotalet. Men det fanns en tid när en ensam pojke aldrig blev en man. När en ensam pojke bara blev blev en buffel med för klena ben.
När en öl kostade över förti spänn på åttiotalet, kanske sextiosju i dagens penningvärde. När det bara fanns tre kanaler (om man hade Danmark, innan tvåan).
När en pil i armen inte gick att dra ut, när den syntes hela tiden, tandläkarens son har varit på krogen. En söndag. Han är väl inte arton.
Giftet som pilen var droppat i träffade inte mej först, utan min mamma.

Den dagen jag började gå på krogen själv, kände jag mej hemma. Jag ville inte bli vän med alla. Men jag kände mej hemma. Med värmen, och ölen som rann ner och gkorde mej trygg, som stämplade min oro ut till imorgon.
Ni vet kanske vad jag menar.
Ni vet kanske vad en bla bla bla är.
Men vet ni riktig ångest? Vet ni riktig jävla oro som fryser benen till is, inte som en metafor, utan som en is som gör att du inte kan gå, inte kan stå, inte kan prata.
Vet du hur det är att aldrig få viska fram det som är så viktigt för dej att säga, för att ingen lyssnar. Att du alltid måste vänta så länge så att du blir tvungen att skrika?
DÅ får du berätta det för mej. Annars får du nöja dej med att fråga.

Jag satte mej vid bänken, där hemmafruarna går i bredd med sina barnvagnar, idag. Jag hade tidningar att sitta på. En tröja som filt över benen. Jag satt där för att skapa en ro. Jag kommer alltid att överleva ...

Tretton rätt i femtonhundratalets Flandern

Jag tror inte att jag orkar mer. Jag lägger ner. Vad fan betyder det ...

Det måste finnas riktigt liv, tror jag att Håkan Sandell också menade

Sent i natten för en pappa som ska upp vid halvåtta står jag och Håkan Sandell och pratar vid Stadiongatan, vid Pildammsparken, just på andra sidan vägen där Borgmäsatargården ligger.

Borgmästargården är Sveriges mest centrala miljonprograms-bostadsområde.

Borgmästargården är platsen där Torbjörn Flygts roman Underdog utspelar sej.

Borgmästargården är platsen där den förträfflige människan Per Engström bor med fru och barn. Han är lite besviken vid bardisken på Inkonst efter kvällen till Michael Strunges döds ära, att det bara är äldre människor som sålt hus i Limhamn som flyttar till Borgmästar...bla bla bla. Han trodde att han och hans familj skulle gå i bräschen, flera unga människor till Borg... oj.

Borgmästargården är platsen vi tog till från ytterområdena för ungefär ett år sen, en mycket grå dag. Tio våningar. Kalla mej vafan ni vill. Jag fick sån jävla förortsångest. Det var inget som skrek, det var den vanliga dova oron i magen och känslan av att: Jag måste bort!
Men vi skulle flytta tillbaka till Malmö. Men Bor... är centralt och överkomligt i pris. Vi skulle titta på lägenheten.
Den gamle mannen var ensam på den inglasade balkongen. Den gamle mannens hustru låg på sjukhus. På hans nattygsbord låg Dennis Lehanes, Gone baby gone.
"Här ska vi aldrig bo", sa jag till Johanna när vi gickk ut, förbi tre fastlåsta rollatorer i trappen.

Borgmästargården är platsen där Håkan Sandell växte upp två år äldre än Torbjörn Flygt. Håkan Sandell är en poet som sjunger och man kan (om man är på det humöret) ta det för Glenn Killing.
Jag väljer att ta det på stort allvar, och njuter.

Det är sent på natten och jag får inte fyr på min lånade cigarett med min stulna cigarettändare.
"En gång hörde jag Torbjörn Flygt berätta att han satt på biblioteket en hel sommar, tre månader, för att forska om sin egen barndomstid, för att skriva Underdog. Det är konstigt, tycker jag. Om man måste forska för att skriva om viktiga saker i sitt liv, borde man nog skriva om något annat. Han hade inga papper att läsa innantill från(det har inte Björn Ranelid heller) Han tycker nog att spontanitet kommer från att man lärt sej sin läxa utmärkt. Få ett äpple av läraren."
"Jag minns att han var en forskare redan som nioåring", sa Håkan Sandell.

Jag tycker att Torbjörn Flygt är en skicklig författare. Men det finns alltid skillnader.
Jag har träffat Torbjörn tre gånger. En gång i Lund när portugisiska ambassaden bjöd på buffé. Nästa gång i affären när jag gratulerade honom till Augustpriset och han hade svårt att minnas mej. Den tredje gången på min sista operaföreställning, inbjuden av Kultur Malmö. Alla gångerna har han uppfört sej exemplariskt. Jag har inget ont att säga om mannen.
Men, överallt, det finns alltid skillnader.

Punk och kärlek i Landskrona

I mitt väldigt sjävklart lättanalyserade, och självklart mycket komplicerade åttiotal, hade punk ingenting med poesi att göra. Jag efterhandskonstruerar inte min uppväxt, den var verkligen mycket socialdemokratisk (som på den gamla tiden) vad det gällde att göra rätt för sej. Vad det gällde att förstå att inget var gratis.
Vi hade det dock bra ställt. Fick mycket kärlek framförd på olika sätt. Var mycket utomlands, åt god mat.
Jag spelade aldrig golf för att jag var en snobb. Jag tyckte om det bara. Nä, inte bara. Jag är en social människa med ett mycket stort behov av ensamhet. Min sociala talang har fått många människor att tro att jag alltid vill ha sällskap. Det är mycket felaktigt. Jag saknar ofta mina ensamma höstdagar på golfbanan, spelandes på två eller tre bollar, låtsandes att det var en tävling med Seve Ballasteros och Lee Trevino. Fuska lite för att få till det.
Det fanns roliga saker tillsammans med andra också. Men det jag minns och saknar är ensamheten. Innan skolan när våren började komma. Att få känna det födas, det var så. Mullvadarna som grävde så men aldrig visade sej.
Jag ville gärna vinna tävlingar, men det var inte det det handlade om. Det handlade om ro och tygghet. Varje dag, söker jag efter det, längtar.

I mitt åttiotal handlade inte punk om kärlek, inte om poesi. Det var ingen som berättade om Michael Strunge för mej. Det hände långt senare. i början av nittiotalet. Men idag, senare idag, ska jag till Inkonst för att se Pia Tafdrup och Sören Ulrik Thomsen, Och Håkan Sandell hylla den döde poeten.

Det fanns en tid när jag var ung och aldrig älskade min egen dekadans. Jag visste om den, men hatade den, men visste inte var jag annars skulle vara. Det var så grått i dom längsta stunderna när det inte alls var soluppgångar, inte alls poetiska solnedgångar i Öresund. Det var då när jag vaknade på bänken och var yngre än arton år och det var oktober och jag mådde så oerhört dåligt, skämdes. Och det gick en färja till Köpenhamn och jag gick runt på Tivoli och såg barnfamiljerna och jag saknade och var arg på mina föräldrar. Skuld skuld skuld.
Jag kom hem och ringde och dom hade givetvis varit oroliga. Pappa hämytade mej i stan. En annan dag träffades vi på cykelbanan och han sa att om jag ville så kunde han betala så att jag kunde åka till Gotland, jag kan inte förklara mer, men det var kärlek. Vi försonades till slut och allt skulle ju bli bättre. Blev det det? Föstår vi varandra?
Annorlunda nu.

Ewa Andersson, och inget annat än Ewa Andersson

I söndags började solen gå upp igen. Så trött som man är, när man blir pigg och skojig istället.
Vi åkte till Lund, vår familj på tre. Först åt jag gulaschsoppa i hörnan på stationen i Malmö, där utgången som inte är en utgång längre finns. Utgången där man sprang till båtarna förr, långt innan jag visste något om människan, bibliotikarien Ewa Andersson.

Jag hoppar till måndag lite snabbt. Jag var på bibblan i Malmö. Jag har lånekort på många ställen i Skåne (och Göteborg). Ja ja, jag träffade poeten Niklas Söderberg, en mycket trevlig man. Medan vi pratade om våra författarvedermödor gick det förbi en tjej och log. Jag kisade väl lite, tror jag(jag ser dåligt på långt håll och mina glasögon är snea för att jag kastat dom så många gånger, dessutom använder jag dom bara när jag ser på teve eller fotboll, dom få gångerna jag spelar golf), och hon log igen och jag tänkte att det är väl någon som jag halvkänner. Då visade hon upp ett exemplar av min senaste roman, hon skulle låna den, och så satt författaren själv på bibblan. Jag blev generad och gjorde tummen upp (eller nåt).

Söndag. Vernissage på Kulturen i Lund. Min kompis Thomas och hans vänner i fotogruppen Agitera visade bilder, det gör dom hela våren. Baktaktsbandet Bröder Glöder spelade. Några gamla Landskronakompisar i det bandet. Jag fick en vers tillägnad mej. Elsa är tre år och menade att det var obehagligt.
Vi gick på John Bull sen. Dyraste lättölen i Skåne. God hamburgare och Johanna fick konstigt engelskt kött med guinnespaj. Hon var nöjd.

Ewa Andersson. Biblioteket i Vollsjö hade öppet, tre eftermiddagar i veckan. En förmiddag (torsdag). En monter med Piratenböcker i foajén i huset från 60- 70-tal. Och därinne satt Ewa och såg mysig ut. Jag märker nu att det är svårt att skriva om detta. Jag gör det snabbt:

Vår internetuppkoppling var dålig. Jag gick till Ewa och lånade datorn där. Jag sålde så oerhört många skivor när jag krökade, men spelar fortfarande in blandband. Så jag lånade skivor hos Ewa. Mikael Wiehe, Lasse Tennander, Timbuktu. Allt som hade hjärtat på rätta stället. Bakhålls Edward Persson-platta i rostfritt stål.
Den svåråtkomliga Sture Dahlström-biografin av Mats Keyet.
Jag tror att Ewa visste att jag skrev. Men jag sa aldrig något.

Sista dagen.
Elsa och jag gick upp till bibblan. Det hade stått en del om mej i tidningarna när min roman, och fortsätta vidare bort, kom ut. Jag hade varit med i både Ystads Allehanda och Skånskan. Och andra tidningar, och i TV4 och Sydnytt. Och Radio Kristianstad som var staionen i Vollsjö. Det var sista dagen och jag hade slagit in romanen i tidningspapper. Elsa och jag gick upp till Ewa och jag är verkligen blödig ibland. Jag sa att vi skulle flytta, att jag ville tacka för tiden i Vollsjö. Att jag hade en present som jag ville att hon skulle vänta med att öppna, jag ville vara utanför.

Där tar ju alla historier slut. Men inte denna.
När vi bott i Landskrona ett slag fick jag ett brev från Ewa, hon hade snokat reda på min adress, hon skrev om min bok som hon tyckte om, trots allt.
Jag skrev tillbaka.
Hon bjöd mej till sitt berättarcafé på gården hon bodde i, vi kunde aldrig komma.
Jag skrev boken om Sonny och Karola, boken där Karola flyttar till Vollsjö och blir bekant med bibliotikarien Stina Svensson. Ganska lik Ewa A. Jag kände mej lite obekväm i detj, rädd att hon skulle bli arg. Men hon läste boken och tyckte bara inte om senilsnörena (såna glasögonhållare) som jag försett henne med.
Och vidare. Jag skickade Landskronaboken och hon skällde på journalisten Bengt Eriksson (bosatt i Vollsjö) för att han inte hade tagit upp mej i sin krönika om böcker med musik som viktig ingrediens.
Det blev en hel krönika om mej, bara för det. Man säger inte nej till Ewa Andersson. Eller, det gör man visst, jag har aldrig besökt hennes berättarcafé, men jag ska, så småningom. Passa på att titta på Piratenmuseet i Vollsjö också, som jag passerade flera gånger dagligen. Jag måste skynda mej, innan allt brinner upp.
Pyromanen i Vollsjö! Har jag inte berättat ...

Åshöjden i Vollsjö flyter nerför ån där Piraten snodde kräftor

Ni skulle sett det! Ni skulle sett det fina huset från 1929, ni skulle vetat historien om Linnea och sjökaptenen hon blev förälskad i, han som dog i en storm och aldrig kom tillbaka. Men hade hunnit köpa huset.
Och Charlotte och hennes tyske murarman som köpte det i början av nittiotalet. Charlotte, keramikerna, och hennes tyske murare och dom fyra ungarna och örterna i trädgården. Växthuset.
Och jag och Elsa och Johanna som flyttade dit och visste att det inte skulle vara för evigt.

Första kvällen efter flytten när en snubbe som min brorsa kände från jobbet hade kört med sin lastbil. Första kvällen, jag och Elsa nerför stigen längs ån, hon i vagnen bara några månader gammal. "Sov, min älskling, du behöver sova. och så får pappa lite lugn i maj, i Vollsjö." Upp till affären och köpte en back lättöl som fick plats under Elsa. Gick vidare, bort till Idrottsplatsen, fotbollsplanen. Ingen match idag. Bara fåglarna i träden. Bara ån som porlade, och hon somnade. Och bara jag som satte mej i solen på avbytarbänken och läste Kvällsposten.

Första kvällen, första natten. Vi hade tio rum, men satt i teverumet och fick inte in en enda kanal, såg gamla Seinfeld som jag spelat in. Vanlig VHS. När Johanna gått upp till Elsa för att sova såg jag på Kojak.

Sen skakade inte hela Vollsjö.Men det lät mycket från den vita bilen, dansbandsmusik med en dissonans från helvetet. Pistoler i natten ...

Grattis!

Det är en mycket dålig morgon nu, efter en mycket dålig kväll. Jag kan fortsätta ... efter flera dåliga år efter det som skulle bli ... just så. Hemligare än så tänker jag inte bli.

Men en gång satt jag i en bil mellan Landskrona och Lund och grät medan min mamma körde. Jag skulle på en föreläsning på Litt.vet. Men när jag hoppade av bilen hade jag ingen kraft. Jag var ensam och lämnad.

Det verkar bli en fin dag idag, jag ska suga ut vad jag kan ur den jävligt lilla behållaren som är given mej, jävligt lilla.

Så lyckan förflyttas, Grattis Andrzej Tichy till ett välförtjänt pris och, framför allt, stålarna.

Hårda bud i Vollsjö

Jag var inne på fotboll och Landskrona BoIS. Jag hade tänkt skriva om Stockholm i höstas och hur jag letade efter den där puben där BoIS-fansens stockholmsfraktion höll till. Om hur jag ogillar tunnelbanan i teorin men är ganska förtjust i den när det väl kommer till kritan.

Jag var inne på det, men så läste jag min egen text om fotboll och Vollsjö, så blir det detta istället. Kära vänner, det är bara här jag kan vara fri och göra precis som jag vill.

En ensam man på en moped

Sista bussen från Sjöbo till Vollsjö avgick kring tjugoetthundra. Var det ljust cyklade jag dom tretton kilometrarna hem, uppför den oerhört sega backen där EPA- och raggaridioterna tutade så att tärningarna skakade i vindrutorna.
Jag tog rygg på en polsk lasbil och låg i baksuget tills jag smög förbi i en skarp sväng och drog förbi. När det var ljust länge, alltså. Men om det var mörkt tog jag automatarmoppen som jag köpt splitterny av en crosskille som bodde i Harlösa och hade verkstad och affär och skinnkläder i flashiga färger och halva högstadieskolans grabbar som praoelever.
"Vadå, ska du ha en sån?"
Jajamensan, tiotusen cash, en skrikblå Tomos som på plan väg gick upp mot tretioåtta, trettionio. Nerför uppförsbacken var jag långt över femtio och fötterna kliade.
Fulla polska lastbilschaffisar blir inte mindre farliga för att man sitter på en moped, men det gick fortare hem. Och jag hade en stor fet hjälm med visir och hakskydd (en sån hjälm heter något men jag minns inte vad) Jag sålde Tomos när vi flyttade, för femochfem till en trevlig gubbe som skulle köra från Malmö till Österlen på utflykter, trodde han. Jag hade kört fyrtio mil, halvdyr milkostnad).

En kväll kom jag hem efter att ha sett BoIS i Landskrona, druckit stans billigaste lättöl på Pilängspuben och sen cyklat till stationen, tåget till Lund, bussen till Sjöbo. Och sen moppen, pregade freestylelurarna långt in i öronen innan jag tog på den svarta hjälmen. Hade tagit på ett par gamla regnbrallor också, fartvinden.

När jag kom hem till vårt fina hus var det något konstigt, röken från skorstenen och hela byn luktade björk, men det satt två storkar på vårt tak! Jag tog nästan på mej hjälmen igen för att dom inte skulle hacka mej, smög in och väckte Johanna som hämtade kameran. Jävligt dåliga bilder, men man ser storkarna i alla fall.

Jag skulle egentligen berätta om Kjell, den sjukpensionerade snuten som var död när vi kom hem från Stockholm, knivhugget, horryktena, dunket från dansbandsbilen, triangeldramat. Men det får bli senare ...

Upp som en pannkaka i Helsingborg

Nu börjar det dra ihop sej, våren som tar meter efter meter och snön kan säga vafan den vill. Det kan vara minus, men solen smälter ändå.
Det börjar dra ihop sej och jag har egentligen inte tid med det här, jag har annat att tänka på. Ni anar inte.
Men jag ska verkligen skriva om Landskrona BoIS sen, men det är ett ämne man ska tassa fram mot och suga in för att sen kunna slå på en trumma som ingen annan kan hitta.

Det som kommer nu skrev jag på begäran av Gunnar Bergdahl (HD`s kulturchef) inför allsvenska premiären mot HIF 2004, allt är sant, allt har hänt:


Jag bor i Vollsjö nu. Jag såg några bortamatcher förra året, och alla hemmamatcher utom premiären. Först moppen till Sjöbo och vidare med bussen till Lund, sen tåget till Landskrona.
I dag startar Allsvenskan och i går var jag på besök i Landskrona, träffade Kuling på busshållplatsen.
”Ska du på matchen då”, frågade han buttert.
”Nä …”, sa jag. ”Jag går inte på premiärmatcherna längre, vågar inte …”, sa jag och berättade om eftermiddagen på hotellrummet för två år sen. Jag och Sportradion, och den annars så strame Ralf Edströms röst sprack vid flera tillfällen. Sex-två, och jag satt ensam på ett hotellrum i Göteborg med några lättöl.
Dagen efter åt jag frukost i nästan två timmar, läste alla tidningarna. Varför? Varför stannade jag en natt extra i Göteborg istället för att gå på matchen …
”Ja, det är för jävligt”, sa Kuling, ”det var bättre förr …”, sa han och berättade …


… det hade regnat hela dagen och dom satt på Akropolis, den grekiska krogen. Det var Hasse och Persson som hade målat sej randiga i ansiktena. Och Kuling som satt och muttrade, nä, fan heller.
Det var 1994 och BoIS skulle möta HIF på Olympia.
”Vadå, det är klart du ska med Kuling, du måste ju ställa upp, det är en solidaritetshandling, visa grabbarna att vi också kämpar …”, sa Hasse, och Persson nickade.
”Men ni är ju helt sjuka, cykla till Olympia …”, sa Kuling, ”och vi har ju bara en cykel, nä … Och regnet, det pissar ju ner”, sa Kuling. ”Nä, jag tar bussen …”
”Du”, sa Persson och reste sej upp för fort, stötte till bordet så att ölen spillde, ”du ska veta en sak, herr Bessewisser”, sa han och hötte med näven mot Kuling. ”Va, fattar du hur dom ställer upp för oss, grabbarna i laget, i vått och torrt, va … Dom gör alltid sitt bästa. Nu är det min själ vår tur att ge nåt tillbaka”, sa Persson högtidligt och Hasse nickade.
”Just det”, sa Hasse, ”det är dags att vi gör nåt för dom nu”, sa han och dom tog på sej varsin svartvitrandig sopsäck och marscherade ut i regnet, hoppade upp på den gamla damcykeln.
Hasse trampade och Persson tyngde ner den vingliga pakethållaren när dom försvann norrut, bort över Rådhustorget.

Det var en skitmatch, tyckte Kuling, noll-noll och regnet föll över Helsingborg. Kuling undrade var hans två kamrater hade tagit vägen. HIF pressade och pressade och hela förbannade Olympia skrek högfärdigt och väntade på det första målet som skulle få korken ur ketchupflaskan.
”Hela Olympia”, gapade dom, ville att alla skulle heja fram dom rödblåa favoriterna, ”hela Olympia, hela Olympia.” Hela tiden.
Kuling längtade efter solen, det går åt helvete, tänkte han, det går käpprätt åt helvete.
Så plötsligt, som en blixt från en klar himmel i det ettriga regnet, kom Håkan Söderstierna igenom och sköt mål. Ett-noll till BoIS och tio minuter kvar, och allt blev tyst. Helt tyst i en tiondels sekund, när man plötsligt hörde två klara stämmor från två svartvitrandiga sopsäckar som sprang, liksom flög upp på bortaläktaren, klappade med händerna och sken som solar i dom kladdiga ansiktena.
”Hela Olympia”, skrek Hasse och Persson, ”hela Olympia”, skrek dom och några hundra genomvåta boisare sjöng med, ”hela Olympia.” Annars var allting tyst …


”… ja, det var tider”, sa Kuling, ”nä, dom kom ju lite sent, grabbarna. Det hade ju tagit lite tid att cykla hela vägen till Helsingborg. Nä, men så slapp dom ju betala inträde, såg bara sista tie. Men det räckte ju, nä, det var bättre förr”, sa Kuling och tar en klunk öl. ”Nä, vi klarade ju ett-noll. Men det var min själ blåställen på, inget förbannat glidande som det är nuförtiden .. Det flög min själ inga stekta sparvar in i flabben på en, på den tiden”, sa Kuling,
”Men”, sa jag och log och nu kom bussen till stationen, ”sex-två är ju inte så dåligt ändå …”
”Nä nä, det är väl inte det”, sa Kuling och log också, ”men det var ändå bättre förr …”
Jag tog tåget till Lund och bussen till Sjöbo sen. Tog på mej överdragsbyxorna och en extra tröja under vinterrocken, satte mej på mopeden och körde dom sista 14 kilometrarna hem.

Jag bor i Vollsjö nu och i dag startar Allsvenskan. Det blir till att ta yxan och gå ut och hugga några bitar ved från den stora soffan som grannen slängt ut genom teverumsfönstret. Elda i kaminen och öppna en lättöl, knäppa på Sportradion och hoppas att den annars så strame Ralf Edströms röst ska spricka igen.

hitta hem till romanen i La Cala (och den jävla snön)

(Det skulle inte handla om snö. Inte alls. Men det är snart natt och jag tittar ut genom fönstret efter min första dag hemma i Limhamn, en dag med vår i sej och det är snart mars, inte varmt idag, men ändå varmt, solen står högre, vår, sista dagen på vårvinterlovet. Och jag tittar ut genom förnstret, och då faller skiten ner igen. Vad vill du, Gud?)

La cala ligger på Costa del sol i södra Spanien. Det är inte min favoritplats i Spanien, men den mycket lilla staden (eller stora byn) äger sin charm. Det är bara att skita i dom engelska barerna och gå någon annanstans. Johanna och jag slank in på stället som jag gjorde till mitt förra gången jag var här för två år sedan. Kakel överallt och enkla bord och stolar, skyltar på dom två dörrarna om att rökning är tillåten. Mellanölen heter Mahou Classico och dom alkoholfria är bara tjugofem centiliter, så jag måste hälla över åtta centiliter till Johanna för varje öl för att få den rätta lättölstouchen. När jag är ensam är det en anna procedur som jag ska berätta om en annan gång. Det är ett jävla pusslande.

Jag var i dom här spanska trakterna för första gången i början av sjuttiotalet när jag var mycket ung. Bebyggelsen måste ha tiodubblats sen dess. Men jag fascineras, särskilt i februari. Då på sjuttio- och åttiotalen åkte jag med mina föräldrar, numera brukar dom hyra ett hus i La Cala några gånger om året, det är därför vi är här, på ett billigt sätt.

Förra året var jag i slutfasen av min roman En sång för Sonny och Karola, jag läste manus och funderade på ändringar i Fuengirola, simmade i inomhuspoolen, det är mycket billigt att flyga och bo på solkusten i februari. Det är ganska kalla vindar också, kalla kvällar, men hittar man lä kan man må ganska bra i solen flera timmar om dagen.

Till saken. Jaghade med mej 110 sidor roman till La Cala. Jag läste och kände en viss oro, vafan är detta för skit. Dett visste jag att jag skulle tycka. Under senhösten och vintern har jag suttit varje dag och följt devisen: IN MED SKITEN; ÄNDRA SEN. Jag har inte ifrågasatt särskilt mycket. Jag har givetvis haft en idé att gå efter, en story att berätta, men, in med skiten.
Nu har jag suttit och läst och glatts åt somt och förfärats över annat. MEN, jag har hittat min roman. I morgon ska jag ta bort ungefär fyrtio sidor, sen vet jag vad som ska in, jag känner fokus, jag har hittat in och hem i min roman och nu kan jag öka densitetet i den dagliga skrivskörden, skriva tio-femton mycket tyngre sidor i veckan, vara klar med romanen till inskick i mitten av juni. Då ska vi till Spanien igen, till två ställen vi valt själva: Sevilla och Puerto de Santa Maria.

Jag har inte skrivit blogg på ett slag, men i överutvecklade länder som Spanien har man skippat dom flesta prickarna, det tycker jag är bra, men ändå är jag ju så förtvivlat beroende av dom små gynnarna.

När vi kom in på den där baren första kvällen gjorde just Henke mål för Barcelona, jag tänkte inleda med det: sueco. Jag behöver men använder sällan glasögon. Johanna sa att jag skulle ta det coolt med att gapa om sueco, om att jag var svensk. Man hade ett stort foto och emblem på Real Betis, gubbarna i baren hejade ordentligt på dom. Henkes lag vann med fem-ett.
Men dom har bänkar på den korta strandpromenade, och rostiga lekplatser. Och några grånade, slitna engelska desperados på en annan spansk bar där Johanna inte ens vågade beställa genom cigarettröken.

Så får det bli. En tät, rafflande roman, med mycket regn och gatlyktor som reflekterar ljuset i asfalten, medan skrämda steg hörs i natten.

Being a novelist och torka bajs i tredje staden

Nu får det vara nog. Med skitsnacket och örongodiset om inspiration som aldrig kom, som jag hade hört så många säga, jag talade kanske högst. Men jag hörde även andras röster. Bla bla bla, jo då, men jag har ingen inspiration i min basker.
Det var 2001 och höst och jag hade skrivit klart Så enkelt i solen och jag kände att jag bara ville fortsätta, jag har en story. Jag har flera, men jag kan få ihop dom till en, som hör ihop. Som berättar nånting större.

Jag bestämde mej!

Jag hade en gång, ganska nyligen bestämt mej för att sluta kröka, det var inte lätt, men allt byggde på det enkla, att bestämma sej. Jag var trött på bullshitet och dåliga undanflykter om att författaryrket skulle vara något närmre Gud. Jag hade slagit golfbollar i hål igen. Något jag sysslade mycket med som yngre, ensam på golfbanan och scheman hur jag skulle lägga up det. Ta saker på allvar och slutföra. Det kan vara att ha en smurffest och verkligen vara en smurf, eller att plöja åkrar vackert i SM, och verkligen göra det.

Jag och Johanna pratade om detta. Hur mycket pengar behövde jag dra in till hushållet varje månad. si och så mycket. Det var viktigt att veta och hålla, och ha det stödet. Men det viktigaste var att jag skulle vara FÖRFATTARE. Allt annat jag gjorde var bara för att tjäna stålar. Personlig assistent. Lärare på SFI, vikarie på Skurups skrivarlinje, måla hus. Bara parenteser för att få in stålar, svart eller vitt. Och ungefär fyratusen i månaden från Kultuarbetsförmedlingens aktivitetsgaranti.
Det viktiga var att jag varje dag satt och skrev i flera timmar. Som det blev. Mellan tio och två, skriva in i datorn, sen cykla till Kockum och simma, ibland till Bullen efter det för att läsa igenom det jag skrivit, ändra och skriva nytt för hand som jag kunde skriva in i datorn nästa dag. att se sej själv som författare, inte gå runt och skrika ut att jag var det, men att se mej själv som det, och ställa upp på dom kraven.
Vissa kvällar när Johanna skulle sova cyklade jag bort till Nyhavn eller Möllan och skrev för hand. Cyklade ett fyrtiofemminuters blandband på morgonen och försatte mej i tankar om det jag skulle skriva. In i det, ta dej in i det. Jag lärde mej en metod. Och jag tvivlade och tvekade. Men jag ville ge mej chansen, och jag försökte lita på mej själv och min kunskap och talang i tvivlet.
Och med min fjärde bok skickade jag för första gången manuset till flera förlag (trött på att aldrig nå ut på små förlag), och fick napp. Det finns mycket mer att skriva, men kontentan blir alltid: Hårt arbete och respekt.

Torka bajs? Jag gjorde det på tidiga morgnar och sena kvällar och helger, inte mitt eget. Inte bara i alla fall.

Insnöad skit

Nu snöar det och blåser, vit skit diagonalt i det här jävla landet som jag är så trött på. Insändarsidorna. Stig Strand som bara bryr sej om Anja och vägrar viga homopar. En fet gås landade i mitt huvud innan, dra till Afrika, där slipper vi fågelinfluensan.
Jag ska dra til Spanien på lördag. Ska jag äta min löskokta ägg där? Ska jag köpa mina grillade kycklingar? Om min dotter blir sjuk, har dom tvättat händerna då, sköterskorna och läkarna.
Jag är så trött på den infantila självgodheten. Min fru är i Berlin och jag har både hämtat och lämnat Elsa hela veckan, dom enda jag trivs med är dagisfröknarna. "Ingen tycker om mej, ingen tycker om mej", sjöng Elsa när jag hämtade henne idag. Och jag är lite känslig dom här dagarna, när det bara är hon och jag. När hon badar i sina simglasögon och ser helt tossig ut vill jag bara gråta av glädje, av sentimentalitet.
"Jodå, Elsa", sa jag, "sjung inte så, varför tycker du så?"
Och dagisfröknen ryckte in, "vi har sjungit den sången idag", sa hon och började sjunga om en tjej som hade mask i en ask, långa och klibbiga, sen käkade hon dom.
Dagisfröknen skrattade och Elsa skrattade och sen cyklade vi till fel lampaffär för att hämta badrumslampan som Johanna beställt. Hela tiden den förbannade vinden. Jag förklarade och förklarade och sen kom det fram att det finns två lampaffärer i Limhamn, ändå. Så vi tog oss dit och jag har aldrig träffat mer tråkiga utvecklingsstörda människor som inte var utvecklingsstörda. Tvåhundra nåt plus moms blev tretusen nåt på den enes miniräknare. Detta är Limhamn, där man bildar medborgargarde och pratar samma skit som i Sjöbo när jag bodde i den skitkommunen. Jag trodde att jag klarade västra Skåne, men inte ens det. Jag trodde att Sverige började vid Örkeljunga eller nåt, att jag skulle kunna leva bland människorna här. Jag saknar Landskrona igen, jag vill aldrig bo där igen. Men jag saknar igen. Igår när Elsa och jag var där gick vi bort till trevåningsradhuset i hamnen där vi bodde i tio månader.
Ingen vagn men solen och en lätt vind som var mild, Elsa tryckte ner mina axlar när hon satt på dom och jag berättade om att här cyklade vi till ditt gamla dagis, där borta pratade vi med fåren. Och vi träffade Benno och Inger som var våra grannar då. Snackkade lite, jag är hemma här, tänkte jag, men vill alltså inte. Det måste vara jag som är fel. Eller vädret. Men igår var det vår. Och Elsa fick en glass på Akropolis, jag fick två dubbla lättöl och läsa Landskronaposten och snacka lite med Apu, skaka hand, innan vi tog tåget och cykeln till Malmö och Limhamn.
På lördag flyger vi till Spanien och när dom pratar normalt där, så pratar dom för fort för mej att förstå, då trivs jag. Ensam i ett vimmel, som Strindbergs sjöng.
Vi gick till bibblan sen, lånade två med Alfons och en om grisen Lepold som håller på att få stryk av vildsvinet Kjell-Arne i skinnjacka. Men Leopold smörjer in sej i gammalt smör och rutten sill, får vara ifred så. Är det det som ska till?

Malmö och Limhamn och Sydsvenskan och allt jävla tjat om MFF. Jag börjar närma mej vägs ände med den här bloggen, kanske. Jag pallar inte berätta mer om mitt liv fram till nu. Jag pallar inte skriva om varje dag. Vilka böcker vi lånar på bibblan. Jag kanske ska berätta om EWa Andersson på bibblan i Vollsjö, ja, där är en story till. Jag hänger i lite till. Men en annan dag.
Malmö och Limhamn och Sydsvenskan och allt jävla tjat om MFF, häromdagen hade dom sin första träning med boll. Häromdagen tyckte en höjdhoppstränare att dom tränade fel. Spy mej i örat!
I Malmö springer det runt en massa värmlänningar och smålänningar i ljusblå halsdukar. Jag minns inte första gången jag såg Landskrona BoIS, jag var för ung. Men farfar var med och pappa och två farbröder, min brorsa och kusinerna, Sonny Johansson. Jag skiter i fotboll, men jag älskar BoIS, det handlar om helt andra saker.
Ja, jag vet, dom flesta som håller på MFF har anorna i blodet. Det är bara jag som är förbannad och i fel stad, men det är trots allt här jag vill bo. Jag får bita i det sura äpplet, igen.
Snart är det vår. Det är då jag ska börja skriva om BoIS, hela historien om många människor som inte har så många andra halmstrån att hålla i.
När jag kommer hem från Spanien ...

Bara jobbigt i skånsk juli

Det är ju helt hopplöst att skriva om något som liknar lycka och steg rakt uppför trappan. Jag har alltid haft svårt för det, så fort jag använder min oomstridda talang för rakt och enkelt och humoristiskt berättande vrider sej en slö kniv i min mage. Nä, Jonas, ge dom inte vad dom vill ha, ge dom inte det lätta.
Jag hade kunnat sälja tre gånger så många böcker om jag bara ändrat lite bland korten. Det tror jag, och jag vill sälja mer, men jag vill inte lägga korten på det sättet.

Skånsk juli, och slutet av juni, 1997. Samma år som jag skulle fylla tjugoåtta. Gud vad jag längtade efter att fylla tjugoåtta. Alla som dog innan dom hann fylla tjugoåtta. Nä, det är inte tjugoåtta som var det magiska. Tjugosju. Och inte den låten med Eldkvarn, den kom senare, då låg jag redan i fosterställning och hann nästan sälja plattan innan Johanna gav den till mej.
Skånsk juni eller juli 1997 och jag hade ingenstans att bo förrän i augusti, hade en väska hos mina föräldrar i Borstahusen utanför Landskrona, när jag sov där, köpte några folköl på kvällen för mynt som jag snott, satt och såg solen gå ner, var livrädd för att dö.
Eller, sov över hos nån polare i Malmö, Lund eller Landskrona. Aldrig ensam, jag vågade inte. Barfota, långhårig, Ven och konstiga saker innanför och utanför kroppen.

Vadå? Vad jag vill säga?
Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, och sen Curt Cobain en morgon på löpsedeln i april när jag kom cyklande till kiosken i Trönninge när jag var ensam i Påarp utanför Halmstad med en alldeles för gammal dator.
Jag var rädd. Jag tänkte på alla okända misslyckade genier som också hade eller skulle dö när dom var tjugosju- Jag var en av dom. Jag gick till doktorn för andra gången, en annan doktor, en äldre.
"Du ska inte oroa dej så mycket, Jonas", sa han och jag tyckte verkligen om honom.
Men vafan vet du, tänkte jag, om mitt liv i spillror.

Sommar och höst mellan Södervärn och Dalaplan

Först skrev jag den lilla boken. Så enkelt i solen, en kort och ganska glad bok om en kille och dom människorna han träffar, en flipper- och ölpolare, en svartspritförsäljare, en farfar, en liten blattekille som har släktingar som säljer grillad kyckling, den vemodigt jovialiske gamle fyrvaktaren, OCH SUSANNA.
Det var ingen självbiografisk berättelse, men huvudpersonen hette Jonas (Jonte) Sten. Han var inte jag, men jag kunde använda saker från mitt liv, historier jag hört och sen bara spinna vidare, jag fick skriva som jag ville. DEt var första gången som jag lät andra människor komma till tals. Det var en fröjd, jag var inte riktigt inne i det, men jag var på väg.
Vi hade inte flyttat än, det var sommar 2001 och jag blev bättre och bättre, vädret blev bättre. Vi badade på ställen runt hela Skåne och upp mot Halmstad i min mormor och morfars gamla hus som blev äldre och sjukare, men luktade så gott. Korna i hagen som lutade, lugnet och havet och den gamla cykeln att cykla till Trönninge med, för att handla tidning, lättöl och mat. Den rostiga grillen och gräset som alltid var lagom för högt. Jag och Johanna.
När vi var hemma cyklade jag till biblioteket och skrev för hand, sen hem och in i datorn och när det blev höst var jag klar, då hade vi flyttat också. Tidskriften Serum hade det lilla förlaget Fakir, dom ville ge ut den lilla boken, Så enkelt i solen. Två releasepartyn, Mässingshornet i Kirseberg och Svinaryssland Folkets hus. Paul Nilsson läste, Magnus Ödmark, Marie Pettersson (tror jag) och L.T Fisk spelade. Boken sålde slut ganska snabbt. Tomas gjorde ett fint omslag.

Vi hade flyttat. Jag var ganska frisk. Drack lättöl på Bullen ibland, gick ut på krogen med Johanna och kompisar ibland. Simmade tre eller fyra dagar i veckan. OCH, jag hade fått blodad tand, jag hade hittat min bok, Så enkelt i solen var en avancerad övning och jag lärde mej, nu skulle jag skriva en fet bok som skulle bygga i grunden på mej själv, men där jag skulle få skriva om allt jag ville, bygga ut historier låta dom bli tokiga från verkligheten eller från min fantasi.
Hur det gick till? Det ska jag skriva om i övermorgon ...

GLASS OCH MÅLERI OCH MÅLERI I MALMÖ?

Vi köpte en lägenhet på Södra Förstadsgatan sommaren 2001. Vi hade flytt det regniga Sverige, alltid i juni, alltid när skolorna slutar.
Ständigt denne Pelle Ossler, han var med när vi bestämde oss. Folkfesten i Malmö (den trevligaste försvunna traditionen av alla), Göran Skytte och Mikael Wiehe dansade på borden. Per Bjurman hade också bruna manchesterbrallor när han stod sidan om mej och lyssnade på Pelle. Regnet föll och jag drack upp mina alkoholfria öl.
När vi gick hem mot Svinaryssland, Johanna och jag och hennes brorsa och hans fru, slank vi in på Golden på Simrishamnsgatan som fortfarande hade Theatre of magic då (flipper) och jag sa till Johanna att vi skulle fan ta en restresa och hon sa ja, sen ut i regnet och jag älskade det, att det fanns något annat.
Jag hade varit mycket flygrädd under mina krökarår, nykter höll jag på att skita på mej, därför blev jag full, fast fullare, och det var lika skitnödigt. Men nu var jag ganska cool, tog några av mina naturpiller mot oro och försökte spänna av. Jag kunde flyga igen, det nyktra livet fortsatte att öppna sej.
Vi hamnade på Kreta och det var stillsamt underbart med bara böcker och sol och simmande i poolen på morgonen, sen ligga och flyta i det varma och salta Medelhavet, en enorm frihet. Och Alkoholfria öl på balkongen på kvällen, nån cigg ibland.

Samma dag som vi kom hem från Kreta gick jag på Bullen för första gången sen jag slutade kröka, beställde en pint lättöl på stället där jag varit seriös stammis i sju år. Jag berättade hela storyn för personalen, för alla dom andra stammisarna också. En slags säkerhet, ge mej aldrig något starkare, vad jag än säger. Bullen är fortfarande min stamkrog. Min dotter var åtta dagar när hon var där första gången, det var lite väl tidigt. Hon är tre nu och stammis.

Glass. Jag åt mycket glass istället för att dricka mycket öl.
Lägenheten som vi köpte hade fyra rum, tre och ett halvt kanske. Det hade varit två lägenheter från början. Tanten som var död nu hade bott i huset sen det byggdes 1929. Vardagsrummet målade jag ljusgult sju gånger. En arbetslös målare hade på femtiotalet slammat ojämnheter och målat blommor i hallen, han gick runt hos hemmafruarna medan männen var på jobbet, berättade en granntant som bott i huset sen trettiotalet, "ett slag hade nästan alla dom där stickiga blommorna".

Jag och Johanna fick varsitt eget rum, mitt hade en soffa, ett skrivbord, en fåtölj och alla bokhyllorna med böcker.
Jag skriver detta bara för att skriva något, lite lättsamt och glatt i den här jävla vintern som jag varje år lovar mej själv att fly nästa år.
Jag hade ett arbetsrum, jag hade gett ut två korta romaner på små förlag (en tredje var på väg). Vi bestämde oss för att jag skulle bli verklig författare!!!

Hang on to that cliff ...

Pool och poetry i Stockholm

Min och Rickards pappa gick på tandläkarhögskolan tillsammans på sextiotalet. Senare ordnade man kurser i Spanien och Portugal på våren, en sorts tillfälligt lyxkollektiv för barn och föräldrar.
Rickard är ett år äldre än jag och kommer från Husqvarna. När jag var tretton eller fjorton var vi i Albufeira, jag var lite mer van på att kröka, Rickard visste mer om musik. Året efter var vi i södra Spanien, Rickard läste engelska musiktidningar, läste Slas och lyssnade på Smiths, han lärde mej mycket, under många år. Jag tror att jag lärde honom något också. Våra politiska åsikter innehöll framför allt två saker: Solidaritet och frihet.
Vi åkte till London 1988 och bodde hos några nordirländska bröder och kusiner med släktdraget ett enda långt ögonbryn. Rickard hade träffat dom i USA året innan när han gjorde den grejen, on the road.
Vi besökte nordirländarna på hemmaplan några år senare, den stora familjen med den egna lilla golfbanan med biljard och Space Invaders i ett plåtskjul. Den lila folkabussen som vi åkte till Galway med. Matchen i gaelisk fotboll, en blandning av fotboll och rugby, alla var kusiner med ett ögonbryn.

I slutet av maj tog jag tåget ensam till Stockholm för att vara med i SM i Poetry Slam. Jag skulle bo hos Rickard som hade flyttat till Stockholm efter flera år i
Lund. Han jobbade som pressekreterare hos Moderaterna. Det var mycket konstigt för mej, jag var mycket upprörd i mina tankar under lång tid. Men han var min goda vän. Och senare har jag förstått att min vänsterfrihet inte nödvändigtvis behöver vara så långt ifrån hans högerfrihet. Men det är en annan historia.

Jag var nykter sedan sex, sju veckor. Det var första gången jag skulle sova utan Johanna. Det var konstigt och som vanligt att möta Rickard i riksdagshuset. Han var han och jag var jag. Armodet i min uppväxt har aldrig varit ekonomiskt. Men jag har blivit uppfostrad efter strikt socialdemokratisk modell. Ska man ha något så måste man göra något. Men jag har alltid vetat att resurserna funnits.
När Rickard tog mej ner till riksdagens runda swimmingpool hade jag inget ont att säga om det. Jag var nykter och mådde dåligt, jag hittade ett par rosa Addidasshorts som någon riksdagsman glömt, antingen en Moderat på 80-talet eller en sosse igår. Jag simmade runt där och det var ju friheten, det var allt jag kunde önska. Det är fortfarande mitt högsta och största mål i livet: Att ha en egen swimmingpool, inomhus.

I Rinkeby var det SM i dagarna tre eller fyra. Eric Fylkesson var tokig konferencier.
Niklas Åkesson från Malmö och Daniel Bou(jag kan inte stava efternamnet), delade förstaplatsen, jag kom sjua. Vårt lag från Malmö kom orättvist tvåa, Stockholm ska ju alltid vinna, oavsett kvalitet.

Det var både kul och jobbigt att träffa och bo hos Rickard. Jag var fortfarande mycket dålig av aktiv alkoholism. Vi var som en gammal gubbe och kärring som tvunget skulle gräla, medan vi älskade varandra. En incident som jag minns väl var när han av någon anledning sa att han inte kunde lita på mej, jag var ju alkoholist. Och jag sa: Men du litade ju på mej när jag var aktiv alkoholist, det var ju då du skulle tvivla. Nu är jag ju ren.
Jag minns inte exakt vad det handlade om, jag minns bara väggen av hårdaste stål mellan oss just då, hopplösheten. Jag var en mycket social inkompetent människa vid denna tiden. Rickard och jbag kom tillbaka till varandra, när jag blev bättre. Och vi blev vuxnare. Men nu har vi tappat kontakten igen. Vi har känt varandra sen vi var sju, och varit viktiga för varandra sen vi var femton. Men inte nu längre. Det får man kanske acceptera när livet har sin gång, även om jag gärna ade sett ett litet rakare slut.

En ensam dag i Stockholm tänkte jag gång på gång tanken: Fan, vad lätt det hade varit att bara slinka in och dricka två snabba. Bara för att lugna den satans oron som höll på att spränga min mage och mitt huvud. Jag hade aldrig tänkt att det hade varit lika enkelt alla dagarna i Malmö. Den dagen, kvällen innan, hade jag fått veta att det fanns en öl som var helt alkoholfri, inte lättöl, helt alkoholfri. Jag gick in på Systemet och köpte fyra flaskor, gick bort till tidningsaffären på Drottninggatan där jag visste att Kvällsposten fanns. Sen hittade jag en bra bänk i en park, gjorde som jag alltid har gjort för att komma in i mej själv och den världen där, som blickar utåt i ett lugn. Drack öl, läste tidningen, skrev lite och lyssnade på ett blandat band i freestylen.
Solig maj i Stockholm, dagen efter kom Johanna och vi bodde på hotell, en av våra favoritsysselsättningar.
Tre gånger badade jag i riksdagens pool i samma rosa brallor. Tack, Rickard!

Upp i sadeln igen i Malmö

Jag lämnade Alkoholakuten på trötta och stappliga steg och gick hela vägen till Sofielund, Svinaryssland, som vi snart skulle flytta från. Det var kanske en kilometer, den någonsin längsta.
Det tog två veckor när jag var så beroende av mina piller och Johanna, och jag ville inte bli pillermissbrukare istället, höll tiderna och försökte trappa ner i rätt takt. Jag satt framför teven och drack drinkar på juice och mineralvatten. Jag åt. Jag blev arg, jag pratade med Johanna, pratade, pratade, när hon inte förstod mina svador blev jag mycket besviken, irriterad. Men framför allt TOM, alldeles tom och apatisk, la mej på sängen, kunde ligga i en timme utan att röra mej, jag ville ingenting. Jag visste att det var fel, men jag kunde ingenting.
Det tog två veckor och alla problemen fanns kvar men långsamt, mycket långsamt blev det något bättre. Jag vågade svara i telefonen, jag kunde prata med andra människor. Längre och längre stunder av riktigt hopp. Jag kryssade i dagar på kylskåpet, varje dag.
Efter två veckor gick vi på KB för att se Pelle Ossler, kom in efter första låten och stack hem direkt, men jag var på lokal, på konsert, utan att dricka, tyckte till och med om det.
Jag började gå på Nyhavn på eftermiddagen inna det kom folk, det sista stället jag drack alkohol på, läste tidningen och tittade ut genom dom stora fönsterna mot Möllevångstorget där, Pops jobbade i baren och serverade mej tre mineralvatten på fat, det tog en timme ungefär. Jag var på krogen igen, det gick.
Jag och Johanna tog oss till Loftet på Hedmanska gården, det var uttagningar till SM i Poetry slam i Rinkeby. Jag skulle upp i sadeln, jag brydde mej inte om att det var tävling, jag såg det som en uppläsningsdebut igen (jag hade gjort ungefär hundra innan, men ändå debut. Jag hade också varit med på Poetry Slam på Kulturhuset i Stockholm 1998, mot danska och tyskar).
Jag kom trea, tror jag, bara segraren gick vidare. Det gjorde inget, jag skulle ju ändå inte kunna åka till Stockholm. Men jag fick blodad tand, var med nästa vecka igen, och vann, och blev rädd. Jag till Stockholm, jag hade bara varit nykter i en månad …