Bokrea! (Uppdaterad 170128)

Det är hårda tider ibland även för en hårt arbetande succéförfattare. Tidningar man skriver för lägger ner. Projekt man anser vara självklara att få stöd för får avslag eller väldigt lite pengar.

Så jag plockar upp några böcker från källaren och erbjuder dej att köpa, till dej själv eller kanske som gåva.

Köper du många böcker så kan vi ordna en bonusbok eller eventuellt paketpris.

Här är böckerna i kronologisk ordning (jag har letat upp recensioner men ju äldre böckerna är, desto svårare är de att hitta, men det är tidlösa historier ändå, och dessutom tidsdokument, alldeles perfekt, alltså), vissa finns bara i ett fåtal exemplar. 

Alltid denna förbannade jakt (-99, 142 s) handlar om Olle som vaknar upp i en lastbilshytt, 70-talets barndom och 80-talets ungdom fram till 1994 när allt är förvirrat. 100:-

I Så enkelt i solen (-01, 57 s) är en kille skolstädare och lantbrevbärare på moped, träffar på mer och mindre visa människor som berättar historier, on the road, liksom. En prolog till nästa bok, kan man säga. 50:-

Och fortsätta vidare bort (-04, 316 s, pocket) är den första boken i Landskronatrilogin (även den första boken om Jonte Sten), den är ganska indränkt i alkohol och äventyr från 40-talet och framåt. 50:-

En sång för Sonny och Karola (-05, 214 s) är Karolas bok, tidningsutdelaren, antik- och kuriosatjejen, konstnärinnan. Och den ohängde Sonny. Andra boken i trilogin om människor från Landskrona. 100:-

I Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in (-07, 206 s) snubblar Jonte Sten vidare, lite rakare och nyktrare den här gången, men ganska dråplig. 100:-

Till Killor with love (-10, 171 s) är sex noveller om Candy och Killor och några till av utkantens människor, de rör sej i Malmö, Lund, Österlen och Spanien. Boken innehåller även bonusdeckaren Mord på Möllevången. 100:- 
Mord (-12, 193 s) är min enda deckare, knark, mord, maktintriger, en dansk snut och ett och annat besök på krogen, svärta, spänning, berättarglädje och ett gott humör. 100:-
I Sju månader (-12, 83 s) är Jonte Sten tillbaka i tveksamt skick. En tunn och tung roman om att försöka vara en bra människa, pappa. 100:-

På väg till Charlotta Anderson (-13, 222 s) är den sista romanen i Landskronatrilogin, Charlotta och Pange ska fylla 40, men Charlotta är försvunnen. Så Pange och Blixten ger sej ut på en jakt efter henne, genom Sverige, Europa och åren. 150:-
En sista blues från Landskrona (-15, ca 100 s) avslutar Thomas H Johnssons och min trilogi text/fotoböcker om Landskrona, personligt och unikt, allvarligt och roligt. 100:-
Jag letar efter halsband (-16, ca 80 s) är min första diktsamling. Det är berättande dikter från gårdagens Landskrona och dagens Malmö, om en medelålders man och dem i hans närhet, om världen utanför, flyktingar, missbruk, om barnen som glädje. 100:-
(Jag har även ex av Mer blues från Landskrona och Söndagar, där har jag skrivit och Thomas H Johnsson fotograferat.) 
Så kom igen nu, skaffa en eller flera bra böcker och hjälp mej lite på traven. Mejla jb23@spray.se, kommentera här eller kontakta via facebook.
Frakt tillkommer. 

Nödvändighet

Det är i badkaret jag läser de bästa böckerna och det är då jag blir alldeles skrynklig. Det är inte i närheten av en hygglig deckare (där man vänder blad av någon sorts okej spänning). Det är något helt annat, något större. Det är när jag måste avbryta läsningen igen och igen, för att andas, för att hulka, för att tänka, för att ta pennan som hänger där duschslangen brukade hänga, anteckna på de tomma sidorna bak i någon av böckerna som ligger på badkarskanten.
Det är andra halvan av oktober och det är tre olika böcker som är så lika, som är de bästa jag läst hittills i år.
Olika alltså, stilmässigt, men lika på en massa andra sätt. Som så ofta med bra böcker skriker de så subtilt utan breda penslar att detta måste berättas, detta måste ni lyssna på.
Silvia Avallones Stål, Tony Samuelssons Kafkapaviljongen och Willy Vlautins De fria.
De här tre böckerna är omistliga och nödvändiga och säger allt ni för tillfället behöver veta om min syn på litteratur.
Willy Vlautins band i en helbra sång och halvbra video:

Vi gör våra val

Efter en kväll på Poeten på hörnet i Malmö med kvalitativ litteraturuppläsning (och där tar jag mej friheten att räkna in mej själv när jag för första gången läste ur kommande roman) och fascinerande bra sång och musik (t o m karaoke) med L.T. Fisk och roliga och intressanta samtal med författare (gamla och nya bekantskaper) och några andra kom jag hem på natten med huvudet fullt av intryck. Jag som mest umgås med mej själv eller i mindre konstellationer måste stanna huvudet, varva ner. Så jag kollade på Så mycket bättre. Och det är väl inget fel på Ola Salo, men han är lite väl mycket tonårspoet och dito filosof som säger självklarheter för min välutvecklade smak (men en fantastisk estradör och The Ark-sånger ska nog vara The Ark-sånger).
Någon sa att det var så många som sensationella sextioåtta besökare hos Poeten på hörnet denna lördagkväll (när även Jörgen Lind, Malin Isaksson, Stefan Lindberg och Amanda Svensson framträdde) när säkert två miljoner tittade på halvljumma The Ark-covers (som man alltså lika bra kan se på en dator klockan två på natten, då kan man dessutom spola fram). Vi gör våra val.

Kulturen längre och längre in i skuggorna

I början eller mitten av 90-talet var det fortfarande några år tills jag skulle ge ut min första bok men jag hade publicerat mej i diverse undergroundtidskrifter och antologier. Jag var arbetslös över sommaren och var tvungen att söka några jobb för att få pengar från soc. Så jag skickade in några korta noveller till Kvällspostens och Sydsvenskans kultursidor. SDS höll tyst men Stephan Linnér på Kvällsposten svarade och jag minns att han sa att det jag skrev påminde lite om Ninni Holmqvist och att han gärna ville publicera en novell som var skriven i två tidsplan om jag kunde korta den, så jag redigerade ner den till bara nutidsdelen och en sommardag i en gammal blå bil i Båstad (och sen en gång på Danska glassbaren och ännu lite senare på väderöbåten från Torekov) fick jag läsa min första text på Kvp:s kultursida. Snart publiceras min sista. Expressen ska spara och drar in på lokaleditionernas ledar- och kultursidor från och med årsskiftet. Det är synd. Det är för jävla tråkigt.
På nittiotalet verkade Stephan Linnér ha en vision att publicera unga oetablerade skribenter och författare. Det behövde inte vara en recension. Jag minns en lång text om beatförfattare, jag minns att Per Engström skrev om kaffe i Malmö och jag kontrade med en text om brödaffären på Södra Förstadsgatan mellan Södervärn och Dalaplan. Jag skrev en text om huset vi bodde i då, om cykelreparatören och Polskt livsmedel som låg på första våningen. Och detta långt innan jag gett ut min första bok, alltså. En fyradelars berättelse om Prag. En historia om Vic Chesnutts magnifika spelning på KB.
Sen tog Expressen över mer och mer och det fanns mindre plats för det lokala, men det fanns kvar.
Sen slutade Stephan och Christel Persson tog över och det gladde mej att jag fick fortsätta skriva om nästan allt jag föreslog (senast fick jag till och med en bild-byline).
De senaste åren har jag framför allt letat upp författare (debutanter eller okända) med någon sydsvensk anknytning som gett ut böcker på små förlag, vid flera tillfällen har mina recensioner varit de enda deras böcker fått. Tack vare Kvällspostens intresserade inställning.
För egen del (när kultursidorna drar ner på sina recensioner) har jag alltid fått mina böcker recenserade i Kvp, det är jag också tacksam för.
Det är sorgligt att på bara några månader har två av Skånes bästa kultursidor (även HD) hotats och avväpnats, det ser trångt och trist ut, likriktat, i framtiden. 
Några artiklar från Kvp-kultur:
Malaga
Paul Auster
På väg till Charlotta Anderson
Skrivarlinjer
Kristian Johannesson
Intervju - Jonas Bergh
Daniel Pettersson

Indiansommar

Jag cyklar förbi badflotten som är uppdragen på land och vidare där man inte får cykla och en elektronisk skylt på Pumphuset i Borstahusen visar att det är 14,4 grader i vattnet. Solen skiner genom ett lätt lätt dis, som ett filter. Det blåser en del men milt för att vara oktober och jag cyklar vidare där man inte får cykla, ut på piren, Cement. Och tre bryggor ner i havet är kvar, två innanför Armen och en utanför, där blåser det mest, där är det djupast, där parkerar jag cykeln. Jag snörar upp skorna, två tanter och en hund kommer gående. "Det är rena vilda västern", säger den ena tanten. "Allt som är förbjudet här ute, både hund och cykel", säger den andra. "Det är oktober", säger jag, "nu får vi göra som vi vill." "Ja, det är rätt", säger den första tanten och börjar byta om och jag har redan badbyxorna på mej och en T-shirt och joggar med sparkar i häcken och sedan med höga knän och sedan av med tröjan och ner i vattnet och det är saltare än i Limhamn, vågigare och ... 14,4, det är ganska kallt och jag dyker igen och jag bottnar inte och en kort kort stund av is, en sorts rädsla, ett litet sunds mäktighet. Och upp. Och känslan av fysisk och psykisk styrka. Och den första tanten har gått i där det är mer stilla, simmar längre än jag gjorde medan den andra tanten håller i hunden som verkar orolig, som nästan står på två ben och tittar efter den simmande tanten. "Det är en terrier", säger tanten, "min dotter var på Hawaii", säger hon, "där hade de surftävlingar för hundar, en terrier vann, så då ville min dotter ha en terrier, vi hade alltid rottweilers tidigare, det var riktiga livräddare, hoppade i direkt om någon var i vattnet, nä han (terriern) är en riktig fegis ...", säger tanten och nu kommer den simmande tanten upp och låter hunden slicka hennes ben, "han vill bara åt saltet."
 

Kort cykeltur längs Minnenas allé

Ibland lämnar jag Limhamn och cyklar på Malmös gator som en annan man. Med sushi i magen och regnet lurande i den fuktiga luften svängde jag vänster mot Värnhem. En kväll som hade blivit stilla och AG har blivit Coop och mycket är annorlunda men restaurang Fregatten är kvar. Lundavägen där Windy bodde på tidigt 90-tal och det är när jag cyklar förbi hörnan där Värnhems krog låg (en rå dansk stämning och vi satt där efter att Kattis och Kristian hade flyttat och det blev något jidder) som jag kommer på att det är den förste oktober och att det är exakt tjugo år sedan jag flyttade till Malmö, till en liten etta på Brobygatan som jag tog över från (dåvarande skrivarstudenten och nuvarande popstjärnan) Jenny Wilson. Kanske är det nostalgin, kanske är det verkligheten (säkert en blandning) eller också bara glömskan och romantiseringen av fattiga kvällar på flipper- och dartkrogar, ensamhet och frustration över att aldrig brejka (den har jag kvar), men jag minns det som en härlig tid.

Snabb första rapport från Göteborg

Förra gången jag bodde på det lyxiga hotellet i Göteborg betalade jag inte heller själv. Det var för kanske sex år sedan och det var med mina föräldrar och syskon och respektive och barn och det var just den dagen som Janne Rantalas film Medborgaren (var det väl?) visades på svt, speciellt.
Igår var vi trötta ganska tidigt på kvällen och jag hade bara varit en eller två timmar på bokmässan men Anna mycket längre (fötterna, ryggen osv ...). När vi satte oss i hotellbaren och beställde varsin halv räkmacka som visade sej vara den största räkmacka jag någonsin ätit.
Räkmacka.
Jag älskar räkmackor.
Rummet var jättestort (en soffa, två fåtöljer, ett badkar, en dusch, en liten garderobsavdelning) och teven var jättelångt borta när vi låg i sängen.
Allt var stort.
Vi somnade tidigt och vaknade tidigt och imorgon kanske jag berättar om frukosten, poolen, duggregnet som gör att jag känner mej hemma i Göteborg, att det kommer aggressivt blåsande snett.
(Och mässan höll på att stänga för dagen när jag anlände men det var ju mingelkväll och som medlem i författarförbundet kom jag in gratis och jag undrade om jag skulle träffa någon att mingla med och där var Lasse Söderberg och buh! där dök någon fram som jag vagt kände igen, jo! det var ju Jesper, min gamle kompis från Skurups skrivarlinje, vi som hade så mycket kul och intressant tillsammans för nästan tjugo år sedan, åren som går, och vi strosade runt, gratis cider här, Stefan Sundström där, och där var ju Per Engström och sen kom Anna och sen gick vi alltså till hotellet och år de där räkmackorna och jag drömde om att jag på morgonen skulle äta fruktsallad och bada i poolen som skulle finnas någonstans i det väldiga hotellkomplexet.)

Klaustrofobi (och septemberbad)

Jag bad Anna och Alice visa mej och vi gick över bron eller landgången och de pratade och pekade och pratade och när vi passerat matplatsen och kojerna och var i mitten fick man krypa genom en trång gång för att komma till kontrollrummet (?) och de pratade och pekade och pratade och jag kände hur det började snörpa i mej och inte panik, tänkte jag, inte panik och det var kanske inte nära men det var ganska obehagligt och ingenting någonsin kommer att få mej att börja jobba på en U-båt, nej! det spelar ingen roll vad du säger, vilka rikedomar du kastar över mej, aldrig!
Men snart var vi vid utgången och landgången och i stora hallen fanns ett periskop och vi såg Turning Torso och en blå bil och en röd. 
Det var första gången på länge som jag var på tekniska museet i Malmö. Det var verkligt kul och när vi kom ut hade dimman lättat och solen sken disigt och barnen skulle leka hemma hos Alice och åkte bil dit och jag cyklade ut till Sibbarp och det var lite svalt, i luften och i vattnet och jag dök men kunde komma upp till ytan när jag ville. Kanske årets sista bad men förhoppningsvis inte. 

Leonard Cohen

Jag är inget särskilt. Men jag har fått tretton böcker publicerade och det fanns en tid i början av nittiotalet när jag slutade med rocknrollen. Det fanns en tid när jag förstod att det är inte jag, jag vill det, jag vill stå på en scen och sjunga mina egna sånger, men jag kan inte. De runt omkring mej är för kassa, de fattar inte, de som kan spela kan inte förstå intentionerna (jag skojar, givetvis, det handlade om mina egna begränsningar). Och det är längesen nu som jag började försöka skriva böcker istället (jag hade gjort det innan också, skrivit dikter och romaninledningar) och bara det och det var i en liten lägenhet i Landskrona där jag duschade i en gammal fuktig garderob och det bodde en igelkott på gården som vägrade gå i ide. Och det hände grejor i den lägenheten. Men jag slutade med rocknrollen och jag hade ingen dator och jag skrev för hand, en roman som frustade och som aldrig blev publicerad men det var i slutet av mars och jag hade inga pengar och Henke hade väl gått hem till sitt och det fanns flera folköl kvar och jag öppnade fönsterna och skrev och skrev, och jag lyssnade på Leonard Cohen. Hans tidiga låtar. Jag upptäckte Leonard Cohen först under tiden innan Roskilde 1988 där han spelade och jag visste inget om hans tidigare sånger då. Men så fick jag tag på en tidig samlingsskiva och jag kunde inte släppa den. Det spröda och coola och vackra och hårda, allt jag ville förmedla. Så jag satt (1992) vid samma skrivbord som nu och skrev klart den där romanen i mars och jag har säkert berättat det förr, men utan Leonard Cohen hade jag blivit en mjäkigare (eller ingen) författare, människa. Grattis på 80-årsdagen (på söndag).

 

Förändra fasonerna!

Hantverkaren springer (eller går fort) upp och nerför trappan, han håller på med elementen. Jag är fortfarande bedrövad. Hantverkaren verkar trevlig, lång och kraftig, arisk. Jag är fortfarande ledsen och det är så igen, när jag rör mej på byn (Limhamn) och i stan (Malmö) att jag tittar på folk, är det du? är det du? som vill ha det nazifascistiska land som Tony Samuelsson beskriver så skrämmande exakt i romanen Kafkapaviljongen. Är det du som ska sparka på tiggerskan som jag just gav mitt skrammel till? Och jag kan inte slappna av, kan inte jobba ordentligt, lyssnar på Leonard Cohens nya skiva och jag har hört och sett många intervjuer och annat med Leonard Cohen och han har aldrig sagt något dumt, även när han är spontan är han klok eftersom tankar ständigt pågår, analyser, funderingar. Och jag tänker att hantverkaren nog röstade på Moderaterna eftersom det här med Rot ger honom mer jobb och han är ganska ung men han kanske jobbar i pappans företag eller så snackar han och en jobbarpolare om att kanske starta eget, vara sina egna, bestämma, dra in mer pengar, tjejen pratar ju om att skaffa familj, kan kanske sluta tidigt på fredagen, kanske vara ledig helt, nu med Rot och egna faktureringar och jag tänker: Tänk om det skulle finnas ett kulturavdrag? Hyr in en författare för en billigare peng, en underhållande allvarlig uppläsare, hyr en skrivpedagog och redaktör som tacksam men underbetald kan jobba med ungdomar nära destruktivitet, få dem att vara kreativa, höja deras självkänsla. Nä, just det, den lilla penningsumman för ett halvårsjobb har fp, m och sd i Landskrona satt stopp för, ännu en gång och jag läser om en säl nedanför Strandpaviljongen och jag blir så jävla förbannad! ut med den! vi vill inte ha den! hur skulle det se ut! Så jag sitter kvar i min för lilla lägenhet och måste jobba, måste söka andra samarbetspartners, skriva snabbare och bättre och allvarligare men mer lättläst, men tyngre och djupare men man måste ju skratta och erotik,och spänning och mer lättläst! mer lättläst så att alla kan plaska grunt och jolmigt och! ... äh! jag sticker och badar, skiter i skyltarna som säger: "Avrådan från bad", så länge jag får bestämma något själv så fortsätter jag..

Birgitta Stenberg

Jag minns en vanlig vardag i mitten av 00-talet, vi bodde i Landskrona då och jag tog tåget till Malmö och FC-Syd på Hedmanska gården. Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg (jag hade läst hennes böcker och tyckt mycket om dem under flera år) pratade om Europa på femtiotalet. Sedan var det en anspråkslös eftersits och alla andra drack vin och jag hade med mej några lättöl och jag kom att prata mycket med Birgitta som var över sjuttio (jag var 35) och drack mineralvatten och var alldeles självlysande. På tåget hem i natten var jag upprymd, känslor som påminde om förälskelse. Jag väckte Johanna när jag kom hem till huset vid hamnen och jag hade haft med hennes ex av Kärlek i Europa som jag fått signerad. Det tyckte hon var fint men somnade om och jag gick upp på tredje våningen i det smala radhuset och tittade ut över Öresund, lyktorna i Köpenhamn som slocknade med morgonen och en stor båt gav sej av och jag kände mej bra men längtade också iväg. Jag hade lite kontakt med Birgitta via mejl sen (hon läste och kommenterade min roman Och fortsätta vidare bort) och vi träffades en gång till några år senare, hon fick leta ett slag i minnet innan hon kunde placera mej. Jag kände alltså inte henne men ändå, hon betydde något i mitt liv. 

Nu börjar den nya terminen

Jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje medan jag gick på Fridhems dito. Det var vår då men i ansökningen ingick det att, bland annat, skriva en dikt om augusti. Jag kom in och jag hittar inte dikten men jag minns att jag var nöjd med den. Jag minns att jag skrev: "men vi sög i oss det sista", två gånger. Jag minns att jag hade tänkt på henne och hur vi ... sög i oss det sista, det sista av augusti och sommaren, det sista av vårt förhållande. Jag var så ung. men jag hade en begåvning, en feeling. Jag minns att jag skrev att vi slet på de slitna handdukarna och att båtarna till Hallands väderö tutade så förbannat och ville sluta gå, vila under hösten och vintern och dränka de där idioterna som tvunget skulle suga i sej det sista, sluta trafikera leden där man passerade vraket som syntes vid lågt vatten och rostade. "... men vi sög i oss det sista." och det blev höst och jag blev publicerad i en tidning och en viktig antologi och jag kände mej som någon viktig, jag kände att jag nästan kunde visa för mina föräldrar att jag hade something coming. Och jag var en slarver och en slashas och jag är en slarver och en slashas nu, tjugo år senare, men jag jobbar med det enda jag vill, antagligen det enda jag kan, fattig men rik. Jag suger i mej det sista.

Lördag

Vi cyklade förbi Limhamns torg efter det mycket friska badet vid lunchtid och det var som en stor trevlig picnic (fast med väldigt många poliser) och sen satt vi på tåget till fotofestivalen i Landskrona och på museet letade vi efter major Pantzarnäsas (ett militärspöke som huserar i den gamla kasernen) upptåg hit och dit och upp och ner och överallt som i rektangulära cirklar, och det känns så ibland (som rektangulära cirklar) och jag hörde några snacka på museet: "De ger ju bara dem (svenskarnas parti) uppmärksamhet med sina protester, de hade ju inte fått uppmärksamhet annars", och jag håller inte med. Det handlar ju mestadels om vanliga människor som står upp mot mörka krafter, som uppmärksammar antirasism, antifascism, antinazism, man visar att man är så många fler, så mycket större och viktigare, men våldskåta poliser med konstiga metoder (att rida på rad mot försvarslösa människor!) har jag inte mycket för, precis som jag ogillar de element bland demonstranterna som nästan alltid dyker upp, de våldskåta (fast i fallet Limhamn verkar det som att poliserna varit de värsta kålsuparna).
Jag tycker att det är mycket tveksamt att låta nazister hålla möten på offentliga platser. Vi pratar om nazister!
När vi skulle klä ut oss och bli porträtterade började det regna igen och sen solregn och vi hängde på lekplatsen i Teaterparken och solregn alltså, så vackert och vi hade plankat ut från fotområdet (med fritt inträde) och Anna ville tvunget planka in igen och jag vill inte ha bråk, jag är för gammal och trött, men vafan! jag lyfte henne över stängslet och svingade mej relativt smidigt över själv. Så blev vi fotograferade till slut och på O´Learys satt mycket riktigt Windy och Malin och visst fanns det popcorn och där satt ju L.T. Fisk och Patrik också och på teven var det mera jidder i Malmö, i straffområdet och det är ju tur att jag får komma till lugnet i LA då och då.

Ring i alla klockor!

Jag sitter i ett hus på gården på Stenbocksgatan i Rörsjöstaden och väntar på att vattengympan på Kockum ska ta slut så att jag kan få simma i hyfsad lugn och ro. Det är jag och en hund och jag får min andra nysattack, allergi, men hanterbar. Och jag är hanterbart allergisk mot klor också. Och senare idag ska jag hem till Limhamn och på lördag är det mörker, då kommer Svenskarnas parti till torget och min avsky, min allergi och min vilande astma väller fram. Och jag går till deras hemsida och läser och de här dagarna läser jag också Tony Samuelssons magnifika och skrämmande Kafkapaviljongen som är en kontrafaktiskt roman om hur det skulle kunnat vara i Sverige om vi anslutit oss till tyskarna under Andra världskriget och om tyskarna segrat. Och Svenskarnas partis verklighet innehåller samma tankar, samma sluga ondska. Det är samma (med nöd och näppe) välkammade nazistiska (hjälpligt) inlindade omänskligheter och dumheter. Ring i alla klockor!

Tisdag innan lunch (augustibad 2)

Jag lyssnar på Elvis Costello och skriver roman om otrohet och maktlöshet, och kanske ett ljus i någon lerig tunnel långt bort. Jag förbannar blåsten men! jag var tillbaka i havet idag (se ovan), hade med mej badrock istället för handduk, en mycket bra (och enkel) idé visade det sej. Och vinden torkar ju mej men kläderna blåser runt när jag ska ta på mej dem och solen försvinner och fötterna fryser, och där kommer en cyklande slank man och vi nickar hej (som vi senbadare gör) och han undrar om det är femton eller sjutton grader. "Kanske sexton", säger jag och han bryter på franska: "Oui, det har ju regnat och blåst ...", säger han och jag nickar: "Ja, massa friskt vatten", säger jag och han nickar: "Sexton, inte sjutton då", säger han. "Kanske sjutton, jag vet inte ...", säger jag och han har en stor cykelväska som han nickar mot, "du vet, sjutton klarar jag utan dräkten, men femton eller sexton, då tar det hela dagen att tina sen ..." "Ska du simma långt?" "En halvtimme", säger han och jag var i kanske två minuter: "Då skulle jag nog ta dräkten", säger jag och han säger att det är nog det bästa och jag känner mej hemma på augusti- och septemberbryggorna, bland hurtbullarna som oftast är äldre än jag. Jag känner mej ändå främmande, men skönt främmande.

Någon sorts rörelse inte bakåt (augustibad 1)

För tre fyra år sen brukade jag ibland stöta på en man sådär fjorton sexton år äldre än jag, i Köpenhamn, vi bytte några ord någon gång. Vi brukade läsa tidningarna (BT og Ekstrabladet) på Skammekrogen på Vesterbro, nickade när vi var klara och bytte tidning med varandra. Jag hade glömt honom. Han fascinerade mej med sin slitenhet men ändå stolta hållning, kavaj och jeans och långt hår, skägg (som var hyggligt vårdat men långt ifrån dagens överfixade halvmedelåldersskägg). Han hade en sjyst stil, helt enkelt. Jag förstod att han var brokig, pratade en konstig blandning av finlandssvenska, skånska och danska, med en klarhet. Jag hade glömt honom.
Så var det förmiddag idag och Anna och jag cyklade och hon sa från början att hon nog inte skulle bada (och det gjorde hon inte heller), och det var inte stilla men tyst, inga larmande badgäster och jag drivs av ett inre tvång, var tvungen att hoppa i och det var skönt och vi cyklade vidare och hem och hunden Billie var där och de tog sej hem till sej och jag satt och jobbade och sen åkte jag till Gunnarstorpsgatan för att mata kaninen och katten och jag cyklade vidare och det finns fortfarande jordgubbar till salu i Limhamn (om man har de rätta kontakterna) och där, vid torget, såg jag en välbekant figur bland bänkarna där ett gäng brukar sitta och dricka öl: mannen från förr, mannen från Skammekrogen, gick runt och pratade med en sliten värdighet och aura (ofta brukar det vara tvärtom, man ser någon från förr, svullen, sliten, hängande på en rollator, eller en permobil, neråt neråt). Jag vet inte ... men jag kände någon sorts glädje.

Stundom slarvig skolgång

Det var på 80-talet när jag gick på gymnasiet och ibland besökte jag inte lektionerna, ibland var vi i den stora gläntan i Karlslund och drack folköl, där bestämde jag att den gamla dansrestaurangen hade legat, där farmor och farfar kanske möttes för första gången. Karlslund, djuren, grisarna, rådjuren, getterna och de hoppande sönderklippta påfåglarna, det döda trädet som fallit och låg så ståtligt och stort, så ... levande och det var någon kung Karl som hade behövt jaga, därav den planterade skogen som hade de ljusaste och högsta gröna löven när våren äntligen kom. Men oftast (när jag skubbade från lektionerna) var jag i biblioteket, det var åren kring Klas Östergrens Ankare och Gentlemen fanns i pocket, och det var musiktidningarna där i skolbiblioteket (och Joyce Johnsons Biroller och en biografi: Jacks bok, Kerouac, alltså) och det var drömmar om Indien och folkabussar och det kan ha varit 1987 när Slitz (eller om det var Schlager) gjorde någon sorts sammanställning av de bästa plattorna -77 till -87 och jag har för mej att det var Lars Nylin som skrev om Remain in light och ett minne eller en dröm om en sensommarkväll utomhus i Paris med David Byrnes utspel och röst och allt som lovades och kunde hända, Once in a lifetime.

Sensommar

Nu börjar hösten vifta och jag tänker på någon sorts tröst och tro och godhet, jag tänker på Mandalay. Någon diktar om ålder och en måne på väg upp och någon annan om att det är sent på jorden och en bekant som jag alltid tyckte om att prata med finns inte mer, han verkade äga en sorts lugn, förståelse, en air av godhet och nu finns han inte mer och ibland kan du kanske lägga ett lugn på ytan, för att kunna hålla allt som rasar inuti i någorlunda schack, ibland räcker det inte. Och där jag bor, på andra sidan gården ligger Linnéskolan och det var bara en halvtimme efter mordet som jag cyklade förbi, en sjuttonårig pojke finns inte mer och flyger vi bara lite längre bort till Malmborgs hittar vi platsen där en man kring 55 skrek och slog på tiggaren, en påse full av ölburkar, en hjärna fylld av hat och dumhet, överallt på gatorna ser jag hjärnor fyllda av hat och dumhet och överallt i världen ser jag våld och raseri och misär och hopplöshet och det är val om en månad och, snälla, kan vi inte för en gångs skull se utanför den egna trångheten och åtminstone komma överens om att det finns ett parti (ja, sd) som bara står för ondska (allt som kunde vara förmildrande är bara dimridåer och fejk), välj sedan fritt bland de andra, mota Olle i grind, köp inte grisen i säcken, det kommer att göra ont , förstår du, förstår du!? att jag aldrig varit i Mandalay, har bara hört att där, där blomstrar kulturen och kanske, kanske, finns det ett (buddistiskt) lugn, en godhet som är värd att sträva efter ... eller ... (eller ... det var kanske bara ett paradis för de engelska kolonialherrarna, vad vet jag, med piskor och gevär) jag bara drömmer om en mjuk lyckobubbla (nostalgi, sentimentalitet), jag bara fortsätter att bada och nu är det bara några unga nykära spanska turister kvar och jag fotograferar dem med bron i bakgrunden och sen sitter de på bänken och ser mej göra mina vattengymnastiska övningar och nästa vecka börjar vardagen på Kockum Fritid, och: Du får drömma om ett lyckans land, en lyckans tid, det är okej, men glöm inte att det är i verkligheten vi lever, och den bör du (så gott du kan) sträva efter att göra mjukare.

... och .. va? ... det självklara

Det kommer en stund varenda gång jag skriver en bok, när jag har fastnat, när jag har tänkt att nu ska jag fanimej skriva en bok för alla, spränga försäljningssiffror (jag vet ju att jag kan skriva rakt och enkelt och fängslande), men det kommer en stund när jag sitter framför mitt tillrättalagda manus och tänker: Fuck it (nä, inte just de orden, mer: Ha roligt, Jonte, glöm aldrig varför du håller på med detta, din inre drift).
Att komma ihåg det enda viktiga: Att skriva som jag själv vill.
Det är en lättnad. Det är en lycka och en frihet.
Det resulterar givetvis i att jag inte skriver kioskvältare den här gången heller. Men det är inte därför jag håller på.
Ulf Lundell sjunger på sin senaste platta en träig bluesrockare om att när du inte vet var du ska gå: gå på tvärs.
Jag fattar vad han menar. Han måste köra den där vägen, vad andra än tycker eller ogillar.
Oavsett vad andra tycker eller förväntar sej, man måste gå sin egen väg. Det handlar inte om att vara utstuderat bångstyrig, det handlar bara om att göra det man vill och måste.
Nu är jag hemma. nu är jag här. Nu vet jag hur jag ska göra med mina flera hundra sidor: Göra dem till mina exakt som bara jag vill ha dem.
Take it or leave it.

Tillbaka till dagarna (kvällarna, nätterna)

Från ingenstans kommer det tunga och sköna kompet in i min hjärna och hjärta och den lille pojken som inte visste vart han skulle, som bara ville någon annanstans, musiken från en annan tid (80-tal) och den såriga souliga rösten och minnena av osäkra tryckare i LA, Midnight, Strand och Nightlife och kommer du ihåg? Hon var femton år och skar upp handleden, skriken på hjälp och de brandfarliga trapporna och en längtan efter helhet och det är tisdag och jag tänker på glass, jag funderar över hallonlakrits och varför jag dras dit, till det som skär sej. Varför jag stod vid en liten damm på andra sidan gatan från Midnight och jag var ensam och det vände sej i magen och kommer du ihåg (jag minns inte vad du heter eller hette) när du upptäckte mej vid skoaffären och jag hade blandat Treo i lättölen och det skummade över och det skulle ju kicka utav bara fan, men det kickade inte. Men du bjöd mej på blandsprit och då kickade det och jag var en stund på discot och det snurrade och jag kände mej ensam och spanade på dem som inte såg mej och sen vred sej magen och jag var yngst och svagast och kände mej helt osynlig när jag spydde i dammen.