Djuren rymmer från cirkusen. Är det elden som vi tänt. Du ligger under
stolen. Försöker gömma dej där. ”Jag är inte feg.” En jättegammal fågel suger
åt sej orden. Den märker hur rädd du är. Det fräter i jorden från solen. Jag
minns lukten av bensin. Jag smeker din heta panna. ”Jag är här. Jag är alltid
här.”
Måsarna attackerar borden. Några småbarn äter glass. Vi är de osynliga
drömmarna. Alla korvbröd som lämnats här. Du ligger som ett foster under
stolen. Du kommer inte ihåg hur det kändes. När vi hoppade på cirkusen. ”Jag
vet inte vad som hände.” En jättegammal fågel säger: "Kommer du inte ihåg,
minns du verkligen inte." Du skakar på huvudet men börjar nicka. Då minns
du allt vi brände
Snacka om att världen öppnar sej bakåt, när man skriver en bok. Som att fundera på: vad fan hette nu den skivaffären i Lund, åren då vi hängde där, hur många ställen har Folk & Rock funnits på. Så jag kontaktar två gamla kompisar, och sen börjar vi komma in på krogen Grifo, där vi hängde, och jag går vidare själv: Spisen där jag såg Sture Dahlström äta en plankstek när jag hade hans Kaktusstigen från Bakhåll i väskan och var väldigt nära att gå fram, men vågade inte. Sen kanske kompisarna från Bramleys spelade irländsk punk, eller spelade kompisarna i Rattlesnakes på Carlssons. Ja ja, en nostalgisk författare ska fylla femtio. (Det var Julius platthandel jag glömt namnet på).
Nu har jag gjort dagens jobb. Jag gör kanske lite till om jag inte blir för trött efter sista cykelturen. Om femton dagar ska jag göra sista redigeringen och första riktiga korrläsningen. Femtonde februari går det till tryck. Det blir två kortromaner. Sådär 150 sidor. Det är rätt många som är döda i boken. Men den handlar om livet. Den ena historien utspelar sej i Limhamn (nutid) och Malmö (kring åttio- nittiotalet, det stuket kring Möllan, för de som hängde på förmiddagskrogarna då, lite snea typer, en del). Den andra storyn har sin bas i Röstånga, och den tryggheten, och den hemkärheten, och den längtan, två bröder. Det hade varit sjyst om ni, mina läsare, köper en bok eller två. Jag balanserar på en rätt tunn lina ibland. Eller, gå till bibblan och be din bibliotekarie beställa in min senaste bok Jag fastnar i Love will tear us apart. Well, ut i regnet och blåsten, bättra på hostan.
Du är inte här. Ser du fåglarna där. De är inte här. ”Känner du vinden
smeka. Känner du det salta vattnet.” Flotten nere vid havet. ”Ser du hundarna
som vill leka.” Jag är fortfarande kär.
”Pratar du med mej?” Dina ögon ser annorlunda ut. Blekt gula och blodiga.
Du är inte här. Är det så vi blinkar. När det är slut. Är det så vi vinkar. Jag
är fortfarande kär. Jag hittar inte ut.
Det första riktiga ordet du lärde dej var: grävskopa, när du satt i barnsadeln i Landskrona, när vi cyklade till dagiset i Borstahusen. Du tyckte om att peka och säga nya ord. Jag pekade på havet. Som vi har badat, du och jag.
Vi har gått igenom saker, du och jag. Jag har försökt vara ärlig.
Äh, jag kan inte skriva resten offentligt, hur skriver man en blick, hur skriver man hur en liten flicka utan ansvar, tvingas ta ansvar, hur skriver man ett hemligt leende, hur skriver man saker som bara du och jag vet. Hur skriver man en kväll med räkfrossa i Bohuslän. När trubadurerna inte kan texten till en Hasse-låt, och du rycker in som sångerska. Hur skriver man våra kvällar när jag skriver och du ritar, lyssnar på lp-skivor. Och det är självklart. Jag vet. Jag kan, men jag skiter i det. Du fyller sexton, Elsa. Du och din syster är mina stora kärlekar.
Jag vaknar när det fortfarande är mörkt. Vissa dagar somnar jag om. Nyårsafton var inte en sån dag. Upp sex och det var manfall från ett redan litet party. I den kalla vinden. Tjugo över elva orkade jag inte mer, trots trevligt sällskap, sa tack och farväl. Tio minuters cykelväg hem. I den kalla vinden. Längtade efter min soffa. En kopp te och nyårsfirande från Skansen, kanske första gången jag ser det. Men inte ens det. Somnade innan tolv. Vaknade vid två. Då hade jag fått sms från mina döttrar och några andra. Gott nytt år! I den kalla vinden. Ja, varför inte.
23e juli är min födelsedag. Jag föddes 1969, på en onsdag, har jag nyss fått reda på. Det är inget jag har glömt. Jag har aldrig vetat det. Men nu vet jag, googlade. Jag kan inte minnas att jag någon gång har undrat över detta. Varför gjorde jag det idag. Jag vet inte, kan inte härleda. Jag läser att filmen Malenka med Anita Ekberg hade premiär i Italien den dagen. Den borde jag kanske se. Annars tänker väl de flesta på månlandningen några dagar tidigare. Så jag föddes in i en ny tid, en helt annorlunda gräsmatta att aldrig lära mej hjula på, precis som alla andra. Så jag är ett onsdagsbarn. På den tiden när jag gick i skolan eller hade jobb, propagerade jag för fyradagarsvecka, att man skulle vara ledig på onsdagar. Allt får sin förklaring, jag ska hedra dej oftare, onsdag. Nu jobbar jag nästan när jag vill, för tillfället varje dag, helger eller högtider till trots. Radiolistan Tio i topp hade sommaruppehåll hela juli 1969, men som etta låg från 28e juni min nästbästa låt med Elvis, In the ghetto.
Vildsvinen vilsna i skogen. Jag skriker ut ditt namn. Ekon
mot stupen. Jag lämnar aldrig dej. Fångas
av träden. Den bottenlösa sjön. ”Min bror, min bror, varför har jag övergivit
dej.” Jag lägger mej på knä i leran. Såren i strupen.
Du var ännu en som aldrig skulle lämna mej. Dessa krokiga
stigar som jag gått. Ett entonigt fågelläte. Klagar över sjön. Kylan kommer nu.
I den trädgård som du väljer. Den tysta. Den vilda skogen där jag svälter. Jag
var den sista som aldrig skulle lämna dej.
Du var den vackraste blomman. ”Kolla, kolla då!”Vi drack hemgjort vin på en lekplats. Du var
tretton år. Jag lämnade aldrig dej. En bil
hade kört på mej på gatan. Några blåmärken. ”Men var inte avundsjuk!” Du balanserade
på en klätterställning. Du föll ner i en
blodig sten. Vi stannade en bil. Jag lämnade aldrig dej. Du gjorde inbrott i
mej.
(Det är juldagen. Jag brukar skriva en lista om året som gått. Den brukar vara hyfsat aktuell men inte nödvändigtvis att en bok eller skiva kom ut just under året, men att den påverkade mej då. Det är juldagen 2018. Men det går lite trögt idag. Jag firade jul i Borstahusen igår, med min familj och nära. Det kan vara ett exempel på något för listan Åren går fortare nu. Jag gick tillbaka till mitt bloggarkiv, tretton år, kollade hur listan såg ut förra året, och se! ett utkast som inte publicerades. Så nu blir det två vaga år för priset av ett. Det blir kanske lite rörigt med kronologin, men herregud, det är ingen självbiografi, det är bara en lek. Håll till godo!)
årens ...
... föda: blåbär
... föda: fetaost
... föda: ingefära
... glass: Twister
... film: Min pappa Toni Erdmann
... film: Dallas buyers club
... personal i änglasvid: de på Gastro SUS
... konsert: Toni Holgersson och Andreas Söderström, Roots Halmstad (med Windy som tog bilen hem, jag sov på Hotell Mårtensson)
... längre hotellvistelse: Hotell Mårtensson i Halmstad, cykelsemester, Laxvik, Tylösand, Prins Bertills stig, bastu
... bastubad: Sibbarps Kallis med Janne
... bitterljuva återseende (17): Påarp, en mil söder om Halmstad, blåsten, klipporna, havet, naturen där jag vistades i ungefär fyrtio år, krabborna, eldningarna, ensamma stunderna på våren och hösten, bilarnas lampor på vägen längre bort, alla som var på väg, nu ett rivet hus men en tomt och en utsikt som fick mej att gråta, att få visa henne det
... förstagångsbesök: hennes återseende av barndomens somrar, huset i Värmland, cykling på grusvägarna några mil från Arvika, att Värmland kunde vara så väldigt och litet på samma gång, ja, naturen
... onödigt slöseri: tänk lite, måste du verkligen ta bilen
... cykeltips: köp begagnat
... återupptäckt stad: Prag
... retro: Vera Lynn
... socialrealismfeeling: Berit, Hasse Andersson
... svenska ort: Orsa Grönklitt, jag längtar så till dej
... återupptäckt, tilltvingad av fattigdom och tvång: freestyle och blandband
... givande : att vara skrivpedagog i Helsingborg, med invandrarkvinnor, alla skratt och allt jag fick veta från första person och inte från puckon som lyssnar på lögnare i fjärde falska faktaled
... glädje: mina döttrar
... tv-dokumentär: Harry Dean Stanton - Skådespelarikon
... tv-dokumentär: Bra dagar - Totta Näslund
... Ulf Lundell-citat: "om du tror att du kan klarra allting själv, då har du ett hjärta av sten."
... Pulp-citat: "you think I´m joking, try me, try me, come on try me tonight"
... låt: Bluesen i Malmö, Thåström
... låt: Funky Nassau, Säkert
... låt: 100 dagar, Hästpojken
... platta: Alla känner apan, Avantgardet (plus de första två
... platta: Evig himmelsk fullkomlig, Pelle Ossler
... platta: Centralmassivet, Thåström
... bilfärd: med Janne in till Akuten, alla avdelningar, alla prover och undersökningar som skulle komma, när livet redan hade förändrades det igen, vågskålen, något blir sämre, något blir bättre, och tiden som vakar över det hela
... eviga vänner: bänkarna och havet
... litteratur: Jag fastnar i Love will tear us apart, Jonas Bergh
... litteratur: Den svavelgula himlen, Kjell Westö
... litteratur: Handbok för städerskor, Lucia Berlin
... litteratur: Samarbete med fluga, Lydia Davids
... litteratur: Förtvivlade människor, Paula Fox
... igen och igen: The Stone Roses
... onödigaste: Backyard Babies
... skrivlitteratur: Pavlovs hundar-metoden. när jag hör detta är det jobb, det ska vara musik som jag tycker om men kan, så att jag kan låta den försvinna. Lloyd Cole, Sade, Nick Cave, Leonard Cohen. där har du en bra bok!
... återupptäckt glädje: nu är jag tillbaka! jag skriver som förr igen. jag dras in i det. varje dag, redigera gårdagen, skriva för hand, på lokal, bänk eller bibblan, några timmar vid datorn varje dag, helt inne i tid, men på grund av komplicerade boendesituationer många resor. upp och ner senaste tiden, boende på olika platser, ingen fast rutin, periodvis intensivt, periodvis lågt tempo. nu är jag tillbaka! gör klart den andra boken på mindre än ett år. det är vågskålen igen, något försvinner, något annat kommer. nu är jag tillbaka.
... tackamhet: mamma och pappa
... tacksamhet: vänner
... längtan: boken helt klar. våren som kommer. kanske Spanien. baden med barnen. indisk mat.
de gråa dagarna. jag älskar er från damcykeln jag fått låna. 2x45 minuter varje dag. ner till havet och hundarna och de gråa dagarna. och nästan vindstilla. och långkalsonger. 2x45 minuter. det är vad ett blandband tar i min freestyle. jag har haft några i-pods under nio år. men nu är jag tillbaka till freestyle. alla mina sparade band. det senaste inspelat 2009. några sparade från 70-talet. alla mina sparade cykelrundor. det gråa vädret. stanna. den försvunna vinden. stanna.
Första snön i Limhamn. Kul om den stannar eller om havet fryser, i en vecka eller två. Men, som nu, meningslöst. Jag bor långt söderut i Sverige, jag vill ha gråa vintrar, dimmiga och inte för mycket vin fyra fem plusgrader. Jag tycker om snö, åka skidor, leka, men då åker jag mer norrut i Sverige, förr till Aloerna. I mitt Skåne ska det inte vara snö, jag kan inte cykla och promenera som vanligt då. Nu faller snön på min gata, och smälter direkt. Jag ska ta min förmiddagspromenad och väljer att vara positiv: Flingorna smälter när de når marken. Jag har skrivit sedan halvåtta, nu är klockan halvelva. Nu snöar det, bättre än regn. Jag går ut och vaktar havet.
Det är en bra dag. läkarbesök med goda värden. Tre promenader. Trevliga möten med min äldsta dotter. Nylagadnyhittad gammal favoritjacka/parkas. Nyhittad/nystartad gammal skruttdator med värdefullt innehåll. Det är en bra dag. Efter två års problem som började med ett inbrott och två stulna datorer har jag nu lyckats öppna ett två år gammalt dokument, en två noveller eller en roman. 2/3 färdiga, som ska kortas ner till ca hundra sidor. Det är en bra dag. För det är bra skit. Som jag hade tappat hoppet om att återse, så dök en gammal dator upp, som inte kunnat startas på två år, men nu halvfräsch, och romanen-långnovellen-långnovellerna (vad det nu blir) är överförda till min nuvarande dator och till ett "moln". Så nu ska det redigeras och det blir en bok med noveller till våren, som det ser ut nu.
Skönaste förmiddagen utomhus på länge. Längsta promenaden på länge. När gången flyter innan alla bilarna ska översvämma och hetsa. Mina blodkärl är tunna och flytande, en ko som nästan sinat. Men de fick ur mej tillräckligt blod till slut. Jag läste Vecko Revyn i väntrummet, det var längesen. Det var nog då när de hade en reportageserie om Noice kring 1980. Sen Apoteket. Sen banken. Mer promenad. Lunch ute för första gången på länge, röksallad. Bibblan, tidningar Bengt Ohlssons Drick värmen ur min hand. Mer promenad bland det fina Limhamn med alldeles för många och för stora bilar, rabiata förare och andra sansade. Malmborgs och juice och blodclementiner, kapris, varmrökt lax. Det är ljuset som kan göra mej lite gladare. Kontakter om nya boken, hoppas den hinner komma ut till mitten av mars, behöver söka stipendier vid den tiden, måste klara mej ekonomisk. Det är alla dessa sandkorn. Eller om du försökt, när små vågor kommer in i vattenbrynet på stranden utanför Halmstad, bygga en borg, gräva en vallgrav, få in lagom mycket vatten, få vattnet att stanna. Så skriver man kanske en bok. Och lyssnar på Triffids. Nu ska jag tvätta. Min granne håller på att flytta. Jag går försiktigt och långsamt i trappan. Så skriver jag inte bok, fast lite, snabba attacker, uppehåll, noggrann redigering. Det kan ni njuta av, ordentligt arbete, om ni läser någon av mina böcker. Idag ska jag klippa mej, eller Johanna ska klippa mej, det har hon gjort i nitton år.
Jag är lite blödig. Vädret utanför fönstret. Här på tredje våningen vid mitt skrivbord vid mitt fönster. sms:ar med min dotter. Hon har sett Bohemian Rapsody, filmen om Queen, lite otippat, inget jag tipsat henne om, så kanske tippat. Hennes tidiga musik var Hasse Kvinnaböske i min skrivbod, när hon satt och ritade i mormors gamla skinnfåtölj och hennes mamma nattade hennes lillasyster.
Jag är lite blödig. Jag ser en bild på en gammal klasskamrat. Vi var aldrig riktiga kompisar, aldrig ovänner, han hade en torr humor, jag minns inte att jag någonsin var hemma hos honom. Han var sådär tekniskt smart, och hade trätofflor som alla andra. Men jag blir blödig ändå, blåsten och regnet, min relativa instängdhet och ensamhet. All musiken och böckerna jag läser och skriver. Henne jag saknar väldigt rätt ofta.
Jag är lite blödig. Jag längtar efter att kunna cykla snart. Gå längre sträckor. Mest längtar jag efter att simma. Kanske nästa vecka. Jag är positiv och försöker stävja det dåliga tålamodet rastlösheten Men jag är lite blödig. Men jag är tacksam. Jag höjer en imaginär skål till de människor som stöttat mej den senaste hårda tiden. Inte en förebråelse.
Nu skriver jag om snubben som älskar Stones. Som jag brukade prata med på kinakrogen. Eller inte om honom, jag skriver om en påhittad person. Jag är inte på kinakrogen nu. Det regnar ju och jag går långsamt. Jag har inte varit på krogen på fem veckor. Men jag skriver ganska snabbt. Nu skriver jag om en hal stege mot ett gult hus, upp mot julgirlangerna som hänger över gatan. Det hänger ett par skor där också, fastknutna i varandra, det är dem som huvudpersonen ska försöka få ner. Det regnar, mörkret kommer, han har inga reflexer, men det skiner i hans ögon, kanske är det galenskap. Kanske är det insikt. Jag får se när jag blir helt klar, delar är bara skisser än, häften inskrivet i datorn. Det är en novell. Jag hoppas på en ny bok till våren, jag tror att jag har lite mer än en månads jobb kvar. Som det lutar nu blir det som en liknande bok som vårens Jag fastnar i Love will tear us apart (hybridroman), jag gillar det sättet. Att det blir som en platta, korta och långa låtar, rytm. Två eller tre teman som går igen, något som håller ihop. Jag tänker på Claes Hylinger, han har ju skrivit sådana böcker, fast i ett annat tonläge. Det var alltför längesen han kom ut med något. Det kanske inte blir mer från hans penna. Han är sjuttiofem. Vill du köpa någon av mina böcker så hör av dej, nämnda Jag fastnar i Love will tear us apart t ex, eller Mord, eller någon av bluesböckerna som jag gjort med Thomas.
genom slangen kommer vätskan. den sipprar ut ur dina lungor. jag äter isglass. utanför samlas råkorna. mitt drän sitter i magen. det driver ut gulbrun vätska. jag ber om en isglass till. du fyllde sextiofyra år igår. du frågar om vi ska se på fotboll. du stönar när du pratar. du har vasst glas från halsen till skrevet.
hur var det i Polen. När din pappa kom ensam hem. du pratar om din fru. "hon är så orolig." hon kommer varje dag. "nä, vi fick aldrig några barn." hon ger dej en puss på kinden. jag stapplar ut till hissen. jag köper godis i Pressbyrån. Jag ger er lite tid. det finns ingenstans att sitta. utanför fryser rökarna.
när jag slutar vara rädd. jag har larmknappen nära. utanför krockar timmerbilarna. härinne kan jag höja och sänka sängen. härinne finns inga andra val. härinne finns bara vit trygghet. när jag åker genom kulverterna. 160 i puls. när jag slutar vara rädd. ovanför pumpar bilarna. jag är pumpad av mediciner. jag har aldrig varit lugnare.
trappan gungar
väggarna sjunger
jag håller mej hårdare
knogarna vill komma hem
allting har ett filter av gult
jag stannar för att andas
jag är en ovanlig blandras
våren är en annan stad
på knä igen
i startblocken igen
böj din nacke och spring
på andra sidan fönstret
friheten
kvinnokliniken
jag är vaken
nattens ljus
taxibilar
nya liv rullar in eller ut
på andra sidan tar det slut
harklingar och rostiga spikar i en mage
jag känner kylan utanför
jag drömmer om julskinka
och en hage
en gång byggde jag en drake
nu är jag rädd att flyga
det hugger i min mage
så jag lyssnar på Dire Straits
jag vill smyga in i det mjuka
jag larmar
jag måste få en isglass till
de kommer i vita särkar
sköterskorna ger mej vad jag vill
kan de ge mej livet tillbaka
kan du komma en gång till
kan du flyga hit på en drake
kan du ge mej lite eld
nä, du är borta
kan du komma en gång till
nä, du är borta
borta som en huggande vind
fast du finns kvar
du hugger i min mage
Från att jag var tjugo, eller nitton, har jag känt Kalle Berggren (och Ann-Marie). Han var journalist och författare, sanningssägare. Han stöttade alltid mej på sitt landskronitiska sätt, även öm vi inte träffades superofta. Jag pratade med hans styvdotter för ett slag sen, Sofia, Soffan, som har varit en vän till mej i trettio år. Men jag fick inte skriva om Kalles död, han ville inte det, förrän hans aska var spridd. Ingen begravning. Inga stora ord i tidningar. Konstigt med en så stor man. Han är värd alla hyllningar. Men också typiskt Kalle. Varenda gång jag signerade en ny bok kom Kalle och Ann-Marie, köpte flera ex. "Det är bra Jonas." Jag minns en kväll när de bodde vid Vilan, Kalle skulle lära mej att bli journalist, jag var väl tjugo då. Den värmen, blandad med viss kärvhet, och mod. Jag tycker att det är så tråkigt, Kalle, att du inte längre finns. Men du finns.
isen sprack när vi badade stenarna därute lågvatten fåglarna därute svanarna och ankorna sen in i bastun igen gubbarna de tjocka magarna han med det amputerade benet friheten därute han hade varit i Vietnam flytt till Sverige i bastun kan man se ut över havet är det friheten därute att vara soldat fåglarna som flyger
