Bruksböcker

"Han spelade in spöken på en rullbandspelare och hur man än lyssnade hörde man inget, vilket bevisade hans tes att spöken är tysta." ur Dansa för oss, Michael Nyqvist.

Ibland känns det som att någon tar hand om mej.
Så jag fick alltså en byrå. Så nu ska vi kanske äntligen få plats med alla tröjor, strumpor, kalsonger, trosor. Alla anteckningar på papper, visitkort från restauranger och cykeluthyrare, kartor över städer och badorter, tidningar och ofullständiga kortlekar jag inte vill slänga, som kan bli viktiga en dag, pennor som inte fungerar.
En ny byrå, alltså. Eller en gammal som jag fått av mina gamla grannar. Jag gav dem en bok jag skrivit en gång, som tack för något. Det var trevliga grannar, frun och mannen. Vi stöter på varandra ibland och hälsar. Mannen gick i samma klass som Carla i Eldkvarn.
Så nu har jag två byråer. Tänk att ha en man i byrån. En underhållare, en sanningssägare, en historieberättare och avslappnad moralist. Att plocka fram när jag är trött på mej själv.
Annars har jag alltså snabbläst Michael Nyqvist, Dansa för oss. Han är en bra berättare av bra historier från det egna livet. Han verkar vara en sympatisk människa med fel och brister och viss insikt som får vinnas igen och igen.
Såhär låter det i en intervju med Fredrik Backman (En man som heter Ove) i HD igår söndag:
Backman: Jag sysslar med ganska banal underhållningslitteratur. 
Intervjuaren: Det låter som att du förringar dig själv? 
Backman: Jag förringar inte min insats. Men man får separera det jag gör och det som är stor litteratur. Jag skriver för folk som läser på en strand eller på en flygplats. Det är min genre.