Fiskbullar

Och stormen Sven rörde upp och när vinden kommer från rätt håll är det lukten av hav, av tång och fisk och i vadarstövlar går två karga män med varsin spann och samlar fisklik. Det är de två männen som brukar stå just vid bron ut till Limhamns småbåtshamn de dagar när vintern uppför sej som vår, och du har glömt matsäcken, du trodde ju inte ... kunde ju aldrig ana ... att det skulle bli en sådan skön dag och när man fått upp värmen av promenaden, börjar det kurra i magen och man står med sina tomma händer. Men då har de två karga männen två slitna stolar som de fäller upp, och ett bord som de fäller upp, och ett gasolkök och en gryta och de säljer sina hemmagjorda fiskbullar och jag vill gärna stötta dem, men de otippat vårlika dagarna mår jag bra och äter hellre lax, men jag tänker på dagarna när fiskbullarna var min sista livboj att dra mej kvar i världen med.
Och jag minns barndomens somrar utanför Halmstad när mamma (som annars ville laga maten själv) deklarerade: "Fiskbullar!" Sommarmaten. Sommartryggheten.
Och jag minns de ensamma dagarna på våren utanför Halmstad på nittiotalet. Fiskbullar som en sista bön om ro.
Och jag minns ännu senare, de värsta alkisdagarna i Malmö och överallt, när jag inte hade ätit fast föda på veckor, när jag svalde multivitaminpiller och salt godis för att hålla något kvar, allt som rann ur mej. Magen som snurrade och värkte.
Fiskbullar som balsam. En halv, tugga och tugga och tugga och låt den sjunka, låt den landa mjukt, låt den stanna kvar, låt mej kunna trycka ner en halv till.

Och som en trygghet går jag på Malmborgs och bunkrar fiskbullar och: "Vad ska vi äta", frågar mina barn när jag kommer med skålar med morötter och små tomater innan middagen (och jag ser längtan i deras ögon, kanske efter trygghet, eller bara efter den lena hummersåsen) och jag vet hur lätt jag kan göra dem lyckliga. "Fiskbullar", säger jag och de ropar ja! och det är en skön stafettpinne (av det gamla bondesamhällets metod att använda allt på djuret) jag lämnar över.