Svarta rondellen

Nu är barnen tillbaka i skolorna och jag är tillbaka i simbassängen som en säl. Oh, the gratitude! Åh, vilken fröjd, det är en annan glädje än när jag var barn. Men är det någonstans jag blir barnet jag är så är det här.
Som att vara kär.
Ibland ler jag fortfarande ett sådant leende. Det är skönt att veta, lätt att glömma.
Igår var sista dagen innan barnen skulle tillbaka till skolorna. Källarteatern på Rudbecksgatan gav sista jullovsföreställningen. Anna och Alice hade kanske inte lyckats lika bra med manuset till Dracula-pjäsen som nyårsaftonens avantgardistiska succé-Pippi. Kanske var det bara att de ville för mycket. Men hängivenheten i spelet var smittande. "Och det är ju kul att de håller på", som vi sa och menade medan vi applåderade och de bugade sej.
Men jag cyklade sen och det var sista dagen på jullovet och det var den skånska vintern i sin ljumma prydo och tre grabbar på Djupadal körde rullskridskor och spelade landhockey och det är som att de har det i sej, ögonen i nacken, en cyklist kommer, vi girar smidigt vänster och det är lyckan och förnöjsamhet när det flyter mjukt som jag inte ska glömma att komma ihåg.
Komma ihåg det leendet, skrattet i affären när kassörskan förstod att vi hade något, en kommunikation.
Eller killen vid post- spel- apoteksavdelningen på samma Malmborgs, när han välte ner chokladaskarna och jag plockade upp och det var ingen vinst på tipsklubbens kupong och det var just innan de skulle stänga och han sa: "Du har kanske tur i kärlek."
Men jag cyklade och jag färdades bakåt i tiden, innan landhockeyplanen var byggd. "Det är match i Svarta rondellen." Vi var egentligen för små, det var inte vi som bestämde. Svarta rondellen, det tuffaste namnet i min barndom. Posters på Sweet och Kiss. Slade. Svarta rondellen.
Sen byggdes alltså landhockeyplanen och vi hade gympaskor, sällan rullskridskor och väldigt få vintrar spolades och frös det, och då var vi ändå hellre på Öresund.
Och landhockeyplanen hette alltså Landhockeyplanen och vår klubb hette BLK, Borstahusens landhockeyklubb och det var vår egen klubb och det var Anders, Hans och jag som var kärnan, som bestämde (jag var yngst och bestämde kanske minst), och vi kunde kalla klubben för vad som helst, vad vi ville, och vi valde BLK.