så hörde Niclas av sej häromdagen

Det var sista året i det huset och jag tänkte att jag skrev en novellsamling som att göra en platta. Några korta låtar, några halvlånga och två riktigt maffiga mastodontlåtar, gripande med korta andningspauser och sen fullt känslomässigt blås igen.
Det var sista året jag skrev i boden i den lilla trädgården och jag lyssnade på Waterboys Too close to heaven, Dylans Brownsville girl och Lou Reed och Säkert och Marit Bergman och och och, på blandbanden. Och jag lyssnade på Da Capo och Wermelin på radion och jag lyssnade på vinyl, Tant Struls Amason och Hasse Kvinnaböske.
Det var sista vintern och det var som en bastu i boden och min ekonomi var havererad och jag hade bråttom och Pangeprojektet hade kapsejsat och ett spökskrivarjobb hade kapsejsat och jag orkade inte sammanställa delarna till det som skulle bli deckaren Mord.
Det var tunga tider på alla plan och det skulle bli det sista året och någonstans visste jag att jag var tvungen att plocka fram kraft och jag hade några noveller och jag hade några skisser och jag hade Candy och Killor (som någonstans långt bort fanns vagt i verkligheten) och jag kom att komma så nära dem, känna så för dem och det hade kunnat bli två feta romaner men jag hade bråttom och jag ville att det skulle flämta, jag ville att de skulle ligga tätt intill din hud också.
Jag ville vara precis på gränsen till det som var too much eller patetiskt.
Jag ville att det skulle skälva.

Långt tidigare (på åttiotalet i Landskrona när jag åkt till Ängelholm och vapenvägrat och kommit hem till ett städjobb på AG:s, fettet i charkdisken och den stora maskinen som svabbade golvet och pustade rök) träffade jag Niclas när jag hamnade på praktik hos amatörteaterföreningen Harlekin där en värld som jag knappt anat öppnade sej och vi skrev egna pjäser, spelade teater, spelade musik, gjorde indiskt bröd och målade foajén och lyssnade på Kajsa och Malena, och jag var nitton, och ingen militär, ingen lärare, ingen äldre styrde oss i den där gamla teaterrestaurangen och det var något helt nytt i mitt liv som började.
Visst: Jag hade spelat teater sista året på gymnasiet.
Visst: Windy och jag hade skrivit låtar och spelat på pojkrummen.
Visst: Jag hade skrivit dikter vid hav i solnedgångar, i mitt vindpinade rum där Öresund piskade på höstarna och Köpenhamns vingliga lyktor ... och börjat på romaner om en häftigare kille i min ålder, en tuffare kille.
Men det som hände på Harlekin var något helt annat, friare, större inuti mej.

Så hörde Niclas av sej häromdagen och ville komplettera sitt Jonas Bergh-bibliotek med Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in, och med Till Killor with love ( och här och här och här) och jag gick ner i källaren och hittade en halvfull låda bland förvånansvärt många tennisracketar och golfklubbor, och en liten halvtrasig vit stol som jag satte mej på och bläddrade i boken och tänkte: en bra platta detta, musiclover.