När jag åt mina chokladmackor på hotellet var det fortfarande disigt, men molnen försvann bort över bergen och jag går ut och solen skiner solen bränner utan att jag känner.
Jag brukar ju tåla solen.
Men jag är så ovan efter den gråa vintern.
Det är onsdag idag (och jag är i Sitges) men jag skriver om det första som slog mej i måndags när jag klivit av tåget i Premia de Mar och hittat den lilla stadens enda hotell där målarna målar och borrar och allt är ju kakel och klinker så det låter.
Fönster ut mot havet.
Som i flera av dessa småstäder sådär fyrtio tågminuter norr om Barcelona går järnvägen alldeles nära havet, och en väg.
Men jag tänker inte så mycket på det.
Kanske när jag badar i kalsongerna och när jag ska trä på mej de trånga jeansen, sanden saltet, utan handduk.
Och solen bränner mej lite röd.
Det finns en Beach Club.
Nä, det fanns en Beach Club.
Den är nerlagd nu och jag ser två ödlor genom tyget som hänger på staketet, genom gallret, den tomma swimmingpoolen, den vittrande barnbassängen.
Tomheten bakom de tonade rutorna till VIP-avdelningen, tomma stolar, några som står, några som ligger.
Men vad som verkligen händer på den lilla strandbaren (och överallt är det tomma stränder och tomma förfallna hus och bara lite slitna hus och glada människor som ska äta lunch, gnida in vitlök i de rostade mackorna) lite längre bort där solen bränner så att jag känner, är att jag vet att jag är i Spanien och trivs när radion (överallt, på barer, i taxibilar, i hotellobbyer, i hörlurar som läcker) bara spelar kvalitetspopmusik från åttiotalet:
Careless whisper.(George Michael)
Heaven is a place on earth (Belinda Carlisle)
The power of love (Frankie goes to Hollywood)
Perfect (Fairground attraction)
Every breath you take (Police)
Tainted love (Soft cell)
Och den här:
No comments:
Post a Comment