Öppna upp ditt fönster

När jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff i mina öron och jag tänkte på min mamma, hur hon stod mittemot gamla NK i Malmö för att köpa italiensk smörgåsmat och Rikard Wolff var där och hon tycker om honom och det gör jag också, hans skrik efter förståelse och kärlek och jag vet inte varför jag saknar gamla NK, jag vet inte varför jag ibland känner att jag bara vill sova och sova och vakna i en lättare tid.
Det är fan inte lätt alltid.
Men när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff och det homosexuella paret stannade på perrongen och nästan hoppade av något som liknade hänförelse, som att vara framme i paradiset.
Att vara där man får vara sej själv.
Jag sitter nybadad och bortskämd på en bänk vid stranden i Sitges och ser de låga bergen och solen och tänker på när de kriminella homosexuella konstnärerna kom hit för så länge sedan och tänkte: Här borde vi få vara vi.
Och på gatan utanför mitt hotell parkerar den blonda kvinnan cykeln varje morgon och sätter sej ner, sätter ner sin papperskopp och ber om nåd, ber om råd att köpa ... inte vet jag, kattmat? för katterna snirklar runt henne.
Men hon ser ju inte fattig ut.
Men, för helvete! tror du att hon sitter här för att det är kul, tror du att spottet i alla blickar är trevliga att bli träffad av, gång efter gång.
Och när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff om en sommar som var slut och jag harvar vidare och i korvaffären åt jag den godaste korven någonsin (xistorra) och killen bakom disken pratade fort på spanska och jag förklarade: "un poco, habla un poco espanol, un poco, lite ...", och han malde vidare om delar av familjen som bodde i Sverige: "Que ciudad (vilken stad)?" men det visste han inte, han berättade att han pratade knappt någon engelska, att engelska inte var prioriterat och jag förvånades av hur mycket spanska jag förstod och utanför satt en annan tiggare och på teven sjöng en spansk smörtrubadur och en halvung kvinna sjöng med och jag kunde inte titta på hennes såriga läppar.
Och när jag låg på sjukhuset läste jag Rikard Wolffs självbiografi och det skrek från sidorna: Älska mej för den jag är!

Här skriver jag om en bok om Borstahusen