Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta i Småland 1997. Vi hade liftat till Hultsfred och när jag såg programbladet upptäckte jag att det var jag som skulle öppna hela festivalen vid lunchtid. Så där stod jag på en stor scen (för en okänd författare som bara blivit publicerad i tidskrifter och några antologier) i ett tält och längst fram stod elva tjejer från Jönköping med poesidrömmar, någon pojkvän och några andra utspridda som öar i havet och utanför kom ett plötsligt skyfall i solen och några trötta punkare släntrade in för att söka skydd och jag läste från det som skulle bli min debutbok (Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar) historien om de unga älskande när det faktiskt stämde, när de rusade ut i livet och snubblade av glädjen och farten och det fanns korn av verklighet, Durassomrarna ihopkrupna i fuktiga sommarstugors brunblommiga (eller ljusblåa) fåtöljer, Durassomrarna av värme men en poetisk klar kyla, ett hot som vi kände men bara låtsades om när det åskade och inte ens då, för åskan och de hårda regnen var så våldsamt fascinerande.
Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta och vi tältade inne på området och dansmusiken och laserljusen dunkade genom nätterna och de tidiga mornarna och den tredje dagen stod jag utanför en barack i regnet, trampade i leran under björkarna och barrträden, väntade väntade och till slut lufsade två stora män i stora träningsoveraller och stora gnistrande halsband ut och det var Wu Tang Clans medarbetare och jag fick vänta lite till och komma in och så små gager (1200:-) betalades ut direkt och det var miljoner för mej och på kvällen avtog regnet och försvann och molnen luckrades upp och det var en mjuk måne, en mjuk vind och en mjuk Nick Cave i ljusblå skjorta som krackelerade i Into my arms och det var vackert och med en saknad och ett vemod mindes jag Durassomrarna som redan då var ett sken från en annan tid.
(Fotot är från Plattans bibliotek Sthlm och för övrigt är det Marguerite Duras hundraårsdag idag.)
No comments:
Post a Comment