Jag ville ju ...

Jag skulle ju skriva om flanerandet i Stockholm förra veckan, Den gröne jägaren och lyckan på Mörbybadet, lyckan i lägenheten en tunnelbanestation därifrån, på så många sätt (om glädjen att snoppa och dela jordgubbar och fylla på med socker och citron, röra om försiktigt med händerna och bli klibbig, om lax och avokado och så goda tomater och mynta, serierna från 70-talet som är så intressanta).
Jag skulle ju skriva om det, hur dyrt det är i Söderhallarna och hur Den gröne jägaren är det som Kvarnen och Pelikan var i en annan tid (för den som intresserar sej för sån krogromantik och nostalgi), jag satt där med mitt alkoholfria medan männen - bara män - drack 40 cl Falcon för tjugonio spänn och tidningarna och min skrivbok och någon med långt tunt hår och skinnjacka sa: "Hallå Tore! Bra skrivet i Bajenboken", och han förväxlade mej med journalisten Tore S Börjesson. "Nä, det är inte jag, jag håller på Landskrona BoIS", sa jag och han log, "Ja ja, men du skriver ju och är lite rufsig i håret, som Tore."
Ja, jag skulle skriva om det, men så är det som vanligt: Jag lyssnar på Lou Reed (och det är så många andra saker, tråkiga saker, ålder, sjukdomar och de jävla pengarna ...) och snart är det årsdagen av hans död igen och när jag råkar ha tillgång till internet ser jag honom, om och om igen, vara arrogant och underbar och solidarisk.