Min minsta dotter

(söndagkväll): Nu sitter min dotter med sin ipad i soffan och ritar och jag vid datorn två meter därifrån (redigerar dikt) med hörlurar och det är några dagar sedan vi träffades och vi brukar sitta såhär, tillsammans, nära, men gör vår egna grejor.
Och bilarna kör, och människorna dör, som jag skrev i en annan dikt för oändligt många år sen.
Och jag säger: "Så skönt att sitta såhär igen."
Och hon säger (medan hon tittar på mej på sitt särskilda fina sätt): "Jag vet, pappa, men jag måste göra detta nu."
Som jag sagt till henne så många gånger.
Och jag lyssnar på Nick Cave och jag kan inte förstå den smärta han känner efter att hans son dött. Och jag kan inte förstå den smärta alla flyktingar känner, hur det är att inte ha den tryggheten och rikedomen vi har i Sverige.
"Imorgon kommer en ny flicka till vår klass", säger min dotter, "hon är flykting, hon ska sitta sidan om mej, hon kan inte svenska", säger hon och hon är öppen och nyfiken och jag märker hur nyfiken jag själv blir och jag skäms (för att jag känner att jag inte kan hjälpa). Det är människor som lider och jag vill bara veta hur de har det. Men jag är samtidigt glad att jag åtminstone är nyfiken och äger empati (och att min dotter är det, att jag kanske burit något vidare mot något bättre).