Är det bara ett fåfängt kvasitrick?

Jag skrev en bok som hette Sju månader för några år sedan. Det var en kort bok med viss densitet, men borde kanske varit ännu kortare. Den byggde till stor del på mitt eget liv, delar av texten var från min dagbok, men givetvis redigerat, men givetvis en hel del påhittat, jag skriver mycket sällan om min verklighet exakt som den varit. Den fullständigt nakna sanningen verkar påfallande ofta påhittad (som den helt sanna historien ur På väg till Charlotta Anderson, den om finnarna och deras bastande på Hisingen, den tyckte någon recensent var som en stereotyp parodi, ja, akta dej för sanningen) och tvärtom. Men ibland läser jag mina gamla och nyare dagböcker. Ibland känner jag en smärta, en kärlek, alldeles nära och jag tänker inte: allt måste vänta, allt måste distanseras, allt måste rulla runt i det omedvetna innan det kan bli en bok som har tyngd och innehåll. Jag tänker: detta måste ut nu, detta måste vara alldeles skakande nära och odistanserat, givetvis genomarbetat men ändå alldeles nästan pinsamt in på skinnet. När det lyckades i Sju månader, lyckades det rysligt bra. Kan jag, ska jag göra det igen (annorlunda fast samma fast längre fast bättre fast närmre)? Och i så fall, varför tänker jag mej den boken i du-form? Är det bara ett fåfängt kvasitrick?