En rak historia

Jag går gärna med hunden fri. Utan koppel. Det är inget statement. Det är inget uppror. Det är bara att jag får en känsla av strypthet. När jag fäster kopplet på tiken som heter Billie. Att jag får en känsla av godhet och frihet och att: Se! hur hon springer fritt, hur hon snurrar sej i snön (eller nu, det daggvåta gräset). Och en sorts ilska hos mej när hon ofta stannar, tittar på mej, väntar på kommando: "Får jag?", liksom (och en sorts ilska hos strängt kopplade människor, när Billie kommer glatt och trevligt fram för att hälsa på en rasfrände, ja, man kan vara rädd för hundar, jag vet det, men man vara öppen också, man kan veta var gränsen går, man kan låta bli att göra den gränsen så snäv, man kan ta ansvar också, man kan släppa loss, dansa dansen och kanske till och med ha lite kul). "Ja, du får, hopp och lek, Billie! Sluta fråga! Sluta vara ängslig! (att jobba tillsammans är inte att ingen får följa sin egen stig)" Att denna, vår rädsla för eget ansvar och frihet, verkar smyga i alla korridorer och väggar, sänka alla tak, att bli arg på andra för att man är arg på sej själv, får jag? Det får du svara på själv. Men jag går vänsterut (och jag har en kompis som i sin strävan efter frihet, går åt höger, han är dessutom jurist, vi läser lagen olika, men inget behöver vara mer fel än det andra, förutom människorna som fortfarande dör i imperalismkapitalismens spår).

(Ja, engagemanget, den äkta känslan. Den kan du hitta om du inte har den, det är bara att försöka ... förstå ... andra människor.)