Döden i Italien

Det är många som dör nu, många som blir äldre, många som får cancer, bara jag som blir mer och mer ett glömskt egobarn. Och jag lyssnar på Strindbergs, Ensam i ett vimmel, men känner mej inte så särskilt ofta längre. Italien. Strindbergs igen. Och det är exakt fem år sedan, när jag strosade ensam i ett vimmel och lycklig i Rom. Kände mej rik. Hade fått pengar från Författarfonden (visste ännu inte hur låg min A-kassa skulle bli med den då ganska nya regeringen, när mitt projektjobb tagit slut) och slog på stort på Harrys Bar och tänkte på Venedig och Hemingway som jag gjorde så mycket med under tonåren, utan att förstå, jag måste läsa om Hemingway, gör det du också! läs om författarskap som du kände förr! om du inte är receptiv märker du det snabbt, sluta då, annars ... har du nya ljuvliga dagar framför dej. Men jag gick vid Coloseum och drabbades hårt, riktigt hårt, bland det mäktigaste i mitt liv, jag blev helt slagen av tiden av dimensionerna av världarna av de utklädda gladiatorerna: jaha! det är så ni ser ut i verkligheten. Och det är många som dör nu. "Det är verkligheten som hinner ifatt 40-talisterna", sa hon i relaxavdelningen på Hylliebadet och hon var den enda kvinnan och jag hade blåa ögon och en bubbelpool var utomhus och en bassäng var iskall och jag njöt med henne och sjönk tillbaka till tider på skidor i Alperna och det är många som dör nu och jag passar en hund och jag kan bara tre låtar som han skrivit (plus musiken till Vem ska trösta Knyttet som Elsa och jag såg en evighet ago) och jag lyssnar på Bowie och jag minns förvirrade stunder med Kjell Alinge och jag kan bara tre låtar med Peter Lundblad, men det är honom jag tänker mest på när jag tänker på döden (och påminn mej om att berätta om den lille snorungen som jag jobbade med bland gummi och plast när jag var sexton år och bara drömde: ta mej till havet!).